Om konstgjorda ädelstenar.

Precis som alkemisterna under medeltiden försökte tillverka guld har många sökt efter hemligheten bakom att tillverka ädelstenar på konstgjord väg. Ibland har sökandet orsakats av girighet men oftast är det vetenskaplig nyfikenhet som ligger bakom dagens överflöd av syntetiska ädelstensmaterial på smyckesmarknaden.

I Mandeville´s resor utgivna 1360 beskrivs hur diamanter kan fås att växa genom att de läggs mellan två stenar och bevattnas med dagg samlad under maj månad. Denna beskrivning kan ju tyckas löjlig men faktum är att tryck (de två stenarna) och vätska (daggen) är viktiga faktorer vid bildandet av ädelstenar både i naturen och i dagens laboratorier. En annan sägen förekommer i tusen och en natt där diamanter finns längst ner i en svåråtkomlig dalgång, man får tag i stenarna genom att kasta ner köttstycken. Diamanter fastnar på köttbitarna och efter att stora fåglar plockat upp köttbitarna kan man samla ihop diamanterna. Historien låter otrolig men faktum är att den ändå säger något om diamanters egenskaper, nämligen att de är väldigt benägna att fastna i fett vilket är något som används vid dagens diamantgruvor för att skilja diamanter från gråberg. Dessa och otaliga liknande sägner har med tiden ändå lärt människor något om egenskaperna hos vissa ädelstensmaterial vilket varit en förutsättning för att när tekniken utvecklats kunna kopiera naturliga produkter i laboratorier.

Det var under 1800-talet som kunskapen om hur man tillverkar ädelstenar slog igenom. Det finns anekdoter från tidigt 1800-tal om lyckade försök att tillverka diamanter men inga av dessa försök har kunnat bevisas utan det är istället framställandet av rubin som lett utvecklingen på området. Redan 1837 framställdes de första rubinerna på konstgjord väg. Dessa stenar var dock inget hot mot ädelstensmarknaden eftersom de var väldigt små. Framställandet av syntetisk rubin kom till största delen ha betydelse för industriella ändamål. De rubiner som kom att få betydelse på ädelstensmarknaden framställdes istället under slutet av 1800-talet av en fransman som hette Eduard Frémy men det är hans assistent August Verneuil som har kommit att förknippas med syntetiska rubiner och safirer. Än idag är det deras teknik som är den allra vanligaste för tillverkning av syntetiska rubiner trots att det nu finns många andra tekniker som också används.

Framställandet av syntetiska rubiner och safirer fick stor betydelse under 1900-talet. Dels ger det den framväxande klockindustrin möjlighet att skapa urverk med mycket hög precision tack vare glidlager bestående av syntetisk rubin och dels under de stora krigen i Europa då syntetiska ädelstenar ersatte naturliga i många smycken i och med att det inte gick att importera ädelstenar till Europa under den tiden. Syntetiska rubiner och safirer användes i smycken från tidigt 1900-tal och i klockor förekom de redan under 1800-talet. Efter rubin och safir lär man sig tillverka spinell som börjar användas i smycken under 1920-talet medan syntetiska smaragder dröjer något årtionde till innan de börjar bli tillgängliga för smyckesmarknaden.

Redan under 1930-talet finns dokumentation kring folk som åker till kända rubinfyndigheter för att köpa sten vilka visar sig vara syntetiska stenar monterade i matrix eller blandade med naturliga. Det är i samband med detta och den sedan sent 1800-tal pågående utvecklingen av pärlodlande som ämnet gemmologi utvecklas. Marknaden vill veta om stenar och pärlor är naturliga, syntetiska eller odlade. Även om en syntetisk rubin ofta är mer perfekt i alla avseenden än en naturlig så vill kunderna betala enormt mycket mer för de naturliga stenarna.

Den mest utmanande uppgiften bestod bestod länge i att försöka framställa diamanter på konstgjord väg. Under 1950-talet lyckas flera aktörer med detta. Först är faktiskt ASEA i Sverige. Von Platen började redan 1941 och hade senare i ASEAs regi ett laboratorium i Västerås 1945-1948. 1948 flyttades den högtrycksutrustning som användes till dasset i Ebba Brahes gamla palats i Stockholm där experimenten fortsatte. I februari 1953 lyckades man framställa de första syntetiska diamanterna. Försöket återupprepades och lyckades flera gånger men ASEA valde att inte göra någon nyhet av det hela, dels för att man egentligen inte hade någon nytta av syntetiska diamanter, tillgången på naturliga diamanter för industri och smyckesändamål var fullt tillräcklig och dels för att man inte trodde att någon annan höll på med liknande forskning. Det blev minst sagt en smärre chock för de inblandade när de läste nyheterna den 15 februari 1955 där General Electric kungjorde att de lyckats framställa syntetiska diamanter. Det blev långdragen patentstrid och stora diskussioner om vem som var först. Kalendariskt så torde ingen ifrågasätta att de första syntetiska diamanterna tillverkades i Sverige men enligt de patent som finns så är det GE som var först.

Den första syntetiska diamanten av ädelstenskvalitet identifierades och graderades av GIA, Gemological Institute of America, 1971 men det är först under 1980 talet som syntetiska diamanter börjar produceras på allvar. Under 1990 och 2000-talen har mängder av företag börjat sälja syntetiska diamanter vilket gjort att dessa stenar idag är lätta att få tag i och förekommer allt oftare i smycken.

Senare delen av 1900-talet var mer inriktad på att skapa nya material, med eller utan naturlig förebild. För ädelstensmarknaden så är kubisk zirkon det viktigaste materialet. Kubisk zirkon kan visserligen visst förekomma naturligt men är extremt ovanligt och förekommer bara i väldigt små kristaller. Den variant vi ser idag utvecklades under sent 1960-tal – tidigt 1970-tal i Tyskland och Ryssland och användes till en början fämst inom bland annat den ryska rymdindustrin innan materialet i slutet av 1970-talet började användas som diamantimitation. Som sådan ersatte kubisk zirkon snabbt andra konstgjorda material vilka använts för att efterlikna diamant, till exempel litium niobat, syntetisk rutil och varianter av syntetiska granater som GGG (Gallium Gadolinium Garnet) och YAG (Yttrium Aluminium Garnet). Sysslar man med begagnade smycken måste man ha bra koll på dessa material eftersom de fortfarande förekommer i begagnade smycken på ädelstensmarknaden och även om material som YAG idag sällan används som diamantimitation så slipas och används det ändå och används i smycken. Vanligen är YAG färgad med hjälp av sällsynta jordartsmetaller för att få starka, klara färger vilka ofta inte finns hos naturliga ädelstenar och det är för gemmologer ganska lätt att identifiera dessa stenar när de har färg.

Ett relativt nytt material på ädelstensmarknaden är syntetisk moissanit vilket är en form av kiselkarbid, alltså ett mycket vanligt slipmedel som är hårt och har bra ädelstensegenskaper när kristaller får växa sig stora. Moissanit marknadsfördes från slutet av 1990-talet hårt som en diamantimitation men lever idag ett eget liv som ädelsten, det är nämligen få som blandar ihop syntetisk moissanit med diamant, den bästa imitationen för diamant är fortfarande kubisk zirkon.

Att syntetiska material är mycket vanliga idag och har varit så ganska länge är de flesta i branschen väl medvetna om men vilket är då det första naturligt förekommande material som tillverkades på konstgjord väg? Svaret på det är glas. Glas förekommer naturligt i flera sammanhang, både i samband med vulkanutbrott och snabbt svalnande lava och när meteoriter slår ner och hög värme utvecklas. I ädelsenssammanhang är obsidian och moldavit nog de mest kända naturliga glasvarianterna även om naturligt glas också marknadsförs under namn som till exempel Libyan desert glass, Apache tears och andra fantasifulla namn.

Det är viktigt att vara medveten om att i stort sett alla ädelstenar kan tillverkas på konstgjord väg, dock är det ännu så att många material inte blir lika fina som naturliga eller att processen för att framställa dem blir för dyrbar. Det går t ex visst att tillverka material som Topas och Turmalin men det finns ingen riktig lönsamhet i det just nu. Jade och malakit är andra exempel på material som tillverkas syntetiskt men framförallt på experimentbasis. En hel del material som används inom smycksindustrin har skapats efter misslyckade försök att framställa syntetiska ädelstensmaterial. Företaget Gilson saluför t ex både opal och korall som egentligen inte är opal och korall utan material som är väldigt lika till utseende och egenskaper.

När man arbetar med ädelstenar måste man hela tiden vara beredd på att det kan dyka upp syntetiska varianter. Syntetiska ädelstenar har tillverkats i över 100 år och är vanliga i både antika och nya smycken. Det är stor skillnad i värde mellan naturliga och syntetiska material och det är gemmologens uppgift att identifiera dem innan man kan göra värderingar av stenar och smycken.


Skrivet april 2014 av Jan O. Asplund