Om behandlingar av Ädelstenar.

Behandling betyder i ädelstenssammanhang att en ädelsten av människan utsatts för åtgärder som förbättrar antingen färg, klarhet och/eller hållbarhet. Ibland behandlas ädelstensmaterial även för att imitera dyrbarare material. För folk som arbetar med identifiering och värdering av ädelstenar är det identifierandet av behandlingar och hur de påverkar material som är den största utmaningen. Många behandlingar är väl etablerade och påverkar inte priset på en sten nämnvärt medan andra behandlingar gör materialet skörare och ibland till och med olämpligt att använda i vissa smycken.

Många ädelstensmaterial är sällsynta i hög kvalitet och med rätt färg. Detta gör att material som t ex rubin och smaragd kan bli väldigt dyrbara. En lösning på bristen av material med attraktiv färg och kvalitet har länge varit att man på olika vis utsatt stenar av lägre kvalitet för behandlingar i form av värmning, färgning och beläggningar för att tillgodose marknadens behov. Det är faktiskt så att ett material som rubin antagligen skulle vara en ganska okänd sten om inga behandlingar utfördes, rubin av ädelstenskvalitet är helt enkelt så ovanlig att de naturliga resurserna knappast skulle räcka till särskilt många smycken per år.

Den sedan länge mest vanliga behandlingen av rubin och safir är värme. Man hettar helt enkelt upp stenen, från början gjorde man det över en vanlig eld men nuförtiden oftast i ugnar där exakt tid och temperatur går att justera. Man lärde sig även ganska tidigt att rubiner och safirer av olika slag reagerar olika på om det finns mycket eller lite syre under värmeprocessen. Även diamanter kan förbättras med hjälp av värme, då vanligen i kombination med högt tryck.

Under senare årtionden har man för vissa material lärt sig att tillsätta andra ämnen under värmeprocessen vilket förbättrar eller förändrar färgen hos t ex safir och rubin. Ett problem som uppstår då ämnen tillsätts på konstgjord väg genom diffusion är att stenen inte längre är densamma som innan behandlingen. Detta påverkar värdet på stenen avsevärt och det krävs god kunskap och ibland ganska avancerad laboratorieutrustning för att identifiera dessa behandlingar vilka idag är mycket vanliga särskilt för safirer men även rubiner, topas och vissa fältspater diffusionsbehandlas ofta. Många rubiner och safirer som visar stjärneffekt har även de fått sin stjärna förbättrad med värme och diffussion. Värme och diffusionsbehandlingar påverkar vanligen inte hållbarheten hos ädelstenar men det finns många andra behandlingar som gör att stenar blir sköra och reagerar lättare på kemikalier mm. Den vanligaste behandlingen för rubiner är idag att exemplar av låg kvalitet med många sprickor läggs i en ugn tillsammans med blyglas. Med hjälp av vakuum sugs det smälta glaset in i sprickorna och stenen ser betydligt bättre ut än innan. Denna behandling började först användas på diamanter och det är tillsammans med laserborrning en ganska vanlig behandling för just diamanter. Denna typ av behandling har för rubin dock gått så långt att många ”rubiner” på marknaden idag är mer eller mindre tillverkade genom att rubin av låg kvalitet malts till pulver vilket värmts tillsammans med blyglas. Den produkt som skapats har stora optiska likheter med rubin men bör enligt internationella rekommendationer benämnas som en komposit. Komposit betyder att en ädelsten består av olika delar eller material vilka sammanfogats. Det har länge förekommit kompositer av olika slag, idag är varianter av rubin och safir som är ihopgjutna med glas antagligen den vanligaste kompositen. Mer sofistikerade varianter består vanligen av ett material i kronan och ett annat i paviljongen. Opal är en ädelsten där man ofta stöter på kompositer i form av dubbletter och tripletter. En opaldubblett har en bas av ett material på vilket en tunn skiva opal limmats. Tripletter liknar dubbletter men har ett skikt av något hårt transparent material över opalskiktet vilket skyddas mot skador. Opaldubbletter och tripletter är billigare än lika stora bitar helt naturlig opal och det gör att ädelstenen är tillgänglig för en mycket större marknad.

Smaragd är en dyrbar ädelsten som använts sedan förhistorisk tid. Den var mycket populär redan under faraonernas tid i Egypten. Det är vid denna tid man lärde sig att värmebehandla rubiner för att de skulle få bättre färg men så enkelt gick det inte att förbättra smaragdens färg. Det experimenteras än idag med att hitta behandlingar som fungerar för smaragd men det enda som gett kommersiellt gångbara resultat är olika former av oljning. Idag oljas smaragder ofta redan i anslutning till brytningen och det är med hjälp av vakuumkammare man får olja att sugas in i sprickor och därmed ge stenen ett attraktivare utseende. Värme och glasfyllningar som fungerar för rubin fungerar inte alls på smaragd. Däremot finns gott om exempel på kompositer som använts för att imitera smaragd. Soudé stenar är glasbitar som sammanfogats med ett grönfärgat lim och som infattade i smycken är mycket lika naturliga smaragder. Liknande varianter med en del av stenen bestående av t ex granat eller syntetisk smaragd i kombination med naturlig förekommer också.

Transparenta material kan också ges illusionen av en annan färg om man lägger något bakom stenen i smycken. En färglös sten eller glasbit kan se t ex röd eller grön ut om man lägger en bit folie eller färgat tyg bakom. Detta är väldigt vanligt smycken från t ex renässansen och något folk som håller på med antika smycken är väl medvetna om.

Ädelstensmaterial som är porösa, tex turkos och lapis lazuli, går relativt lätt att färga. Även jade är ett material som ofta är färgat. När ädelstensmaterial färgas brukar man även bleka eller impregnera det med vax, plast eller epoxy för att få en jämnare färg och att skydda ytan. Oljning är en form av behandling som kan öka transparens och som i fallet smaragd, fylla ut sprickor för att göra dem mer attraktiva. När det gäller smaragd och olja så är det en så vanlig behandling och tekniken så välutvecklad att den accepterats av branschen, man utgår helt enkelt från att smaragder är behandlade på detta vis. Även rubiner oljas ibland och då med en olja som är rödfärgad. Detta är betydligt mer kontroversiellt dels för att färgad olja förändrar stenens färg mer än färglös men också för att oljebehandling av t ex rubin inte alls är så stabil som för smaragd. Oljan kommer försvinna och stenen bli fulare. För denna typ av behandling så ser lagstiftningen dessutom olika ut i olika länder, risken är alltså att man köper ädelstenar i god tro av en försäljare som visst är ärlig och följer sitt lands lagstiftning men när man själv vill sälja vidare kan det få allvarliga konsekvenser.

Det är också ganska vanligt att ett billigare ädelstensmaterial färgas för att efterlikna dyrbarare. Kvarts är ett mycket vanligt mineral som färgas för att efterlikna både smaragd och rubin genom att man hettar upp materialet och sedan kyler det snabbt i färgad vätska. Det som händer är att det uppstår mängder av små sprickor i ytan som färgmedlet kan tränga ner i och ge intryck av att hela stenen är t ex grön eller röd. Det görs på liknande vis med syntetisk spinell för att efterlikna lapis lazuli. Under senare år har mineralet sillimanit färgats grönt för att efterlikna smaragd. Sillimanit har en struktur som påminner om de inneslutningar man förväntar sig att se i smaragder från vissa fyndorter.

Bestrålning av olika slag har också blivit vanligt som behandlingsmetod. Det äldsta exemplet på det torde vara från Indien och brytning av karneol. Karneol har ofta en brun och ganska tråkig färg då den bryts men efter att ha fått ligga några månader i solljus så får den sin vackra orangea färg. Blå topas är idag en mycket populär ädelsten som knappast hade funnits på marknaden utan behandlingar. Blå topas får nämligen sin färg genom en kombination av värme och bestrålningsbehandlingar, utgångsmaterialet är färglöst eller brunt. Även rosa topas har ofta fått sin färg genom bestrålningsbehandling liksom många färgade diamanter på marknaden. Inom kvartsfamiljen finns många kända ädelstenar som ametist, citrin, bergkristall och agat. Värmebehandlar man en ametist blir den gul och förvandlas till citrin, bestrålar man sedan citrinen igen förvandlas den tillbaka till den lila ametisten! Rosenkvarts kan ibland förlora sin rosa färg om den utsätts för solljus och agater kan ofta ganska lätt färgas för att bandningen ska bli mer attraktiv.

Det flesta ädelstensmaterial tillhör mineralriket men även de organiska ädelstenarna utsätts för många olika typer av behandlingar. Pärlor är ett intressant material att diskutera i samband med behandlingar. Idag är istort sett alla pärlor odlade, det betyder att pärlfarmare har möjlighet att påverka färgen något under odlingsprocessen eller att använda en kärna av något färgat material. Detta kan jämföras med syntetiska ädelstenar vilkas färg och egenskaper bestäms i samband med tillverkningen. Pärlor färgas dock ofta efter skörd. Ibland sker färgningen genom att helt enkelt doppa pärlan i färgad vätska eller någon syra men ibland används bestrålning. Bärnsten kan ofta bli klarare genom att värmas eller kokas i olja. Mycket av den bärnsten som säljs idag består egentligen av flera bitar bärnsten vilka i en tryckbehållare pressats ihop för att bli större och klarare. Grön bärnsten är egentligen väldigt sällsynt men det finns ändå gott om det i smyckebutiker, den gröna färgen beror också den på en värmebehandling. Sköra material som ammolit får ofta ett lager lack för att hålla bättre. När det gäller organiska material måste man också ta hänsyn till rådande lagstiftning, elfenben är ett ädelstensmaterial som idag inte får handlas med hur som helst utan det krävs att föremålen är antika. En behandling som förekommer för att få nya elfenbensföremål att se antika ut är att koka dem i te. De får då en gulaktig patina liknande den som äldre elfenbensföremål har.

Detta är bara en del av alla de fantasifulla behandlingar som ädelstenar utsatts och utsätts för, det går att fördjupa sig oändligt. Behandlingar påverkar pris och värde på de flesta material, ofta påverkar behandlingar även hållbarhet och stabilitet och hur stenen bör används i smycken. Det är alltså viktigt att veta om ädelstenar är behandlade eller inte innan köp eller användande i smycken.

 

Skrivet i mars 2014 av Jan O. Asplund



 

Bilden visar laserinskription i rondisten hos en gul diamant som fått sin fancy gula färg genom hpht behandling. Foto Jan Asplund.
Bilden visar laserinskription i rondisten hos en gul diamant som fått sin fancy gula färg genom hpht behandling. Foto Jan Asplund.