Om sägner och sanningar kring ädelstenar i olika tider.

Har du dåligt minne? Kanske har du svårt att tillgodogöra dig tidigare genarationers visdom eller har du bara problem med att förstå orsaken till din egen situation och verklighet? Lägg då en månsten i munnen och du kommer att minnas bättre.
Problem med dryckenskap? Drick i fortsättningen ditt vin ur bägare av ametist så slipper du bli onykter eller bakfull.
Lägg en orm i samma skål som en safir så kommer ormen omedelbart att dö.

Många är de sägner som skapats av ädelstenshandlare och religiösa ledare för att höja attraktionskraften antingen hos sina egna varor, hos de regalier den lokala kyrkan besuttit eller allmänt hållna föremål vilka tillförts överjordiska egenskaper.

Idag vet vi hur de flesta mineral och ädelstenar bildas och kan till och med kopiera nästan alla naturliga material i laboratorier. På konstgjord väg skapar människan idag material med en oändlig variation av egenskaper och färger. Går vi tillbaka några hundra år, helst innan renäsansen och upplysningstiden, så har människorna en helt annan syn på världen. De material vi idag benämner ädelstenar orsakar sällan någon större uppståndelse men utseendet hos diamanter, rubiner, safirer, smaragder mm var så unikt och olikt något annat medeltidsmäniskan, babylonien, romaren, greken, indianen och vikingen sett att enda förklaringen måste vara att gud eller gudarna skapat dessa ting för att låta människorna få en liten blick in i Valhalla, Olympen, Paradiset eller annanstans man såsmåningom förhoppningsvis skulle komma till beroende på vilken gudom som bestämde på den plats man råkade leva.

Det latinska ordet ”Gemma” betydde från början knopp på svenska och ”Gemmologi” måste således vara läran om knoppar (även om ordet gemma senare även på latin kom att betyda just ädelsten). Låter kanske galet men faktum är att det funnits föreställningen att rubiner kom från en växt. Var rubinen mörk och av lägre kvalitet betydde det att den inte fått mogna tillräckligt innan skörd. Just ordet rubin har funnits länge för att beskriva röda stenar, ett senare begrepp är karbunkel vilket också använts för att beskriva röda stenar i allmänhet även om det är specifit röda granater som oftast menats. Det finns även en ”sanning” i viss literatur att ametist under vissa perioder till och med skulle varit dyrbarare än diamnat. Detta är dock en av många myter inom ädelstensområdet då ametist visserligen både idag och i forna tider betyder en lila variant av kvarts men ordet ”ametist” har även använts för att beskriva lila ädelstenar i allmänhet och således har lila safirer i diverse ädelstenslistningar och bouppteckningar kallats ametist och getts höga värden eftersom det är mycket ovanligt med fin lila safir.

Det finns mängder av intressanta och fascinerande sägner kring ädelstenar vilka ibland faktiskt kan ha någon form av verklighetsbakgrund men för det mesta är skapade av ädelstenshandlare eller företrädare för rådande religion i syfte att tillföra ädelstenar krafter som kunde användas för att underlätta styrandet av bönder och andra. Färgskifftande stenar har t ex ansets kunna förvarna om gift. Maria Stuart använde en diamant just för det syftet och en tidigare brittisk regent använde turkos i samma syfte.

Att diamanter är hårda men ändå har vissa försvagade riktningar är sedan länge känt och det finns väl beskrivet hur mindre nogräknade ädelstenshandlare i Indien krävde av sina leverantörer att stenarna skulle hålla för ett hammarslag. Ifall de splittrades var de helt enkelt inte diamanter och således lämnades splittret där det hamnat och de mindre nogräknade handlarna plockade åt sig mängder av diamanter.

Det ädelstensmaterial som antagligen använts längst av människan är bärnsten.Ofta har bärnsten redan då den hittas en form som gör den lämplig att bäras i t ex ett halsband. I och med att bärnsten är ganska mjuk så var det inget problem för de tidiga människorna runt bland annat Östersjön att borra hål i dem och använda bärnsten i smycken men även som betalningsmedel. Andra ädelstensmaterial som vi vet använts tidigt är lapis lazuli, karneol och amazonit då det finns ganska gott om bevarade cylinderformade sigillstämplar i dessa material från både Babylonien och Assyrien. Egyptierna utvecklade såsmåningom de cylinderformade sigillen vilka rullades över lera till ringar, ofta med motiv av sarabéer på översidan och ägarens signatur eller bomärke undertill, som man enkelt kunde stämpla t ex vax med för att försegla eller skriva under ett dokument.

Vissa ädelstensmaterial som fått kulturell betydelse på många platser började som nyttomaterial. Jade i form av nefrit användes redan av stenåldersmänniskor då dess seghet och hållbarhet blev känd tidigt. Flinta och kalcedon bildar vassa flisor då de slås i bitar vilka tidigt användes som knivar och skrapor för skinnberedning. Kalcedon i form av t ex agat har ofta fina färger och bildar vackra mönster, kanske var det bland rester efter verktygstillverkning de första agaterna som användes som smycken plockades och bearbetades i syfte att vara vackra.

En del ädelstensmaterial har optiska egenskaper vilka kunnat nyttjas för t ex navigering. Vikingarna tros ha använt både kalcit och iolit med sin starka dubbelbrytning respektive tydliga pleokroism för att navigera då de befann sig långt från land.
Turmalin och några andra material är piezoelektriska, de blir alltså laddade med statisk elektricitet då man gnuggar dem vilket är en egenskap som i fallet turmalin använts för att t ex rensa pipor. Just turmalin är en sten som orsakat viss förvirring då den kommer i så många olika färger. Det finns mängder av gröna, röda och blå turmaliner i gamla kungaregalier och antika smycken som tagits förgivet vara smaragd, rubin eller safir och det är först under 1800-talet man inser att turmalin är ett eget mineral.

Indiska stenslipare kände sedan länge till att man kunde polera upp ytorna på naturliga diamantkristaller genom att gnida en anna diamant mot dem. Denna typ av slipning var vanlig för diamanter ända in på 1500 talet. I övrigt så graverade man ädelstenar eller slipade dem som cabochoner. 1476 utvecklades fasettslipningen för diamanter och det är belgaren Ludwig van Berquen som getts äran för det. Den första slipformen är rosenslipningen vilken dominerade fram till 1600-talet då andra mer briljantliknande slipningar utvecklades. Det är under 1600-talet Tavernier gör sina resor i Indien och tar med sig många stora diamanter tillbaka till europa. Det ökande intresset och tillgången på stora diamanter gör att fler slipformer börjar utvecklas.

Jan Asplund