Gemmologi.se - Allt du inte visste om ädelstenar!

 

Diamanttyper

Diamant är den enda ädelsten som bara består av ett enda grundämne, C, och är i rent tillstånd färglös. Det är dock så att ytterst få diamanter är helt rena, de allra flesta har spår av kväve, N. Beroende på hur mycket kväve som förekommer och hur kväveatomerna sitter i kristallstrukturen delas diamanter in i olika grupper.
Den första indelning man gör är Typ I och Typ II. Enkelt förklarat så innehåller Typ I diamanter kväve medan Typ II inte gör det. En väldig majoritet av diamanterna tillhör Typ I, ca 98%.
Vidare delar man in diamanterna i Typ Ia och Typ Ib respektive Typ IIa och Typ IIb. Typ Ia innehåller kväveatomer som sitter tillsammans i par eller grupper i kristallstrukturen. Typ Ib har enstaka kväveatomer spridda i strukturen. Detta är intressant och viktigt därför att det är Typ Ib diamanter som lämpar sig bäst för HPHT behandling vilket ger dem mer attraktiv gul färg. Det är också bland Typ Ib som de flesta "fancy" gula diamanter förekommer.

Typ IIa är de renaste diamanterna och innehåller försummbara mängder kväve. Många av de allra största och bästa diamanterna tillhör Typ IIa. Typ IIb innehåller inte heller kväve men i dem finns Bor, B, som spårämne. Då Bor ersatt kolatomer i diamantens kristallstruktur får den en blå färg om inga andra störningar förekommer.

Typ Ia diamanter delas i sin tur upp i undergrupperna Typ IaA och Typ IaB beroende på hur kväveatomerna sitter i strukturen, om de sitter i par eller är samlade i grupper. Många diamanter är en kombination och kallas Typ IaAB. Detta är viktigt att veta inom gemmologin därför att Typ IA aggregaten absorberar kortvågigt uv-ljus och kan man ta reda på det kommer man långt i undersökandet om diamanten är naturlig, behandlad med HPHT eller är av syntetiskt ursprung.

Att kunna identifiera diamanttyp är alltså viktigt för att en gemmolog ska veta hur man går vidare i identifiering av syntetiska och behandlade stenar men man måste vara medveten om att färglösa och färgade diamanter måste testas på olika vis.

Indelningen i diamanttyper började på 1930 talet då man separerade typ I och typ II baserat på om stenen var transparent för eller absorberade kortvågigt uv-ljus. Under 1950 och 60-talen ökade förståelsen för kväves betydelse och man ändrade definitionen av typ I och II och lade till undergrupperna eftersom diamanter har så olika egenskaper beroende på spårämne och hur de sitter i kristallstrukturen.

Det är faktiskt en liten skillnad i densitet mellan typ I och typ II diamanter. Typ I har specifik vikt mellan  3,51532-3,51542 medan Typ II ligger mellan 3,51501-3,51511. Skillnaden är alltså så små att man med normalt tillvägagångssätt inte har nytta av densitetstest för att fastställa vilken typ en diamant tillhör.

Ibland stöter man på benämningarna Typ Ic och Typ IIc. Typ Ic är associerade med stor mängd dislokationer, alltså störningar i kristallstrukturen och den klassificeringen är alltså inte direkt relaterad till kväve. Typ IIc är typ II diamanter med absorption vid 2900cm-1 som är relaterad till förekomst av väte, H. Dessa typer är dock inte något man i vanliga fall behöver känna till eller ta hänsyn till som gemmolog men de kan ge information kring om en diamant har behandlats eller inte.

(Det finns gemmologisk litteratur, t ex Peter Reads Gemmology, som nämner Typ III diamanter. Detta är dock inte vedertaget utan handlar om diamantliknande ämnen som t ex Lonsdalite vilket har hexagonal kristallstruktur och därmed inte är diamant.)

                                      Jan Asplund

Diamanttyper. Typ I innehåller spår av kväve medan typ II inte har spår av kväve. TypIIa är de allra renaste diamanterna medan TypIIb innehller spår av bor vilket ger blå färg och dessutom gör dem elektriskt ledande. TypIb diamanter har enskilda kväveatomer spridda i strukturen vilken ibland orsakar attraktiva starka gula färger. Hos typIa sitter kvävet i par eller grupper vilket är skälet till undergrupperingarna IaA och IaB. Det är viktigt att känna till typindelningar för diamanter då det kan ge ovärdeliga ledtrådar till om en diamant är naturlig, syntetisk eller har utsatts för någon behandling för att bli mer attraktiv.
Diamanttyper. Typ I innehåller spår av kväve medan typ II inte har spår av kväve. TypIIa är de allra renaste diamanterna medan TypIIb innehller spår av bor vilket ger blå färg och dessutom gör dem elektriskt ledande. TypIb diamanter har enskilda kväveatomer spridda i strukturen vilken ibland orsakar attraktiva starka gula färger. Hos typIa sitter kvävet i par eller grupper vilket är skälet till undergrupperingarna IaA och IaB. Det är viktigt att känna till typindelningar för diamanter då det kan ge ovärdeliga ledtrådar till om en diamant är naturlig, syntetisk eller har utsatts för någon behandling för att bli mer attraktiv.


Hur mycket kväve krävs för att en diamant ska klassas som Typ I?
Med hjälp av FTIR kan man avgöra om en diamant är typ I eller II. Lite förenklat är det så att om FTIR kan detektera kväve är stenen typ I, är kvävehalten så låg att FTIR inte kan detektera något kväve tillhör den typ II. 

Om en diamant är transparent för kortvågigt UV-ljus tillhör den antingen TypII eller TypIaB. Det gröna skenet betyder att stenen är transparent för kortvågigt uv-ljus och tillhör någon av ovan nämnda typer. Detta betyder att diamanten (om den är färglös) behöver testas ytterligare för att se om den är syntetisk eller utsatt för HPHT behandling. Är en färglös diamant inte transparent för kvuv betyder det att den är naturlig och obehandlad. För färgade diamanter gäller dock andra sanningar.
Om en diamant är transparent för kortvågigt UV-ljus tillhör den antingen TypII eller TypIaB. Det gröna skenet betyder att stenen är transparent för kortvågigt uv-ljus och tillhör någon av ovan nämnda typer. Detta betyder att diamanten (om den är färglös) behöver testas ytterligare för att se om den är syntetisk eller utsatt för HPHT behandling. Är en färglös diamant inte transparent för kvuv betyder det att den är naturlig och obehandlad. För färgade diamanter gäller dock andra sanningar.
Spår av frökristall sedd på bordet i syntetisk diamant tillverkad med HPHT metoden. I naturliga diamanter ser man ibland triangelliknande tillväxtmärken som kallas trigoner, det är dock ytterst ovanligt att man ser dem på polerade ytor.
Spår av frökristall sedd på bordet i syntetisk diamant tillverkad med HPHT metoden. I naturliga diamanter ser man ibland triangelliknande tillväxtmärken som kallas trigoner, det är dock ytterst ovanligt att man ser dem på polerade ytor.