Historik kring Diamanter

Efter att de stora diamantfyndigheterna i Kimberly i Sydafrika upptäcktes under 1860-talet så började man förstå att diamanter hade sitt ursprung på stora djup och bara fördes upp till jordytan genom en viss typ av vulkan. Det är med de stora fyndigheterna i Sydafrika diamanter blir vanliga i smycken och kommer dominera ädelstensmarknaden in i våra dagar.

Tidigare kom alla diamanter från alluviala fyndigheter, de hittades alltså främst i gamla flodbäddar och liknande. Fram till början av 1700-talet kom alla kända diamanter från Indien och de var ytterst få som någonsin fick se de stenarna. Kända diamanter är bland andra Cullinan, Hope och Koh-i-noor vilka finns i kungaregalier eller på museer. Fram till 1800-talets upptäckter så var det bara det i stort sett bara kungligheter och en och annan hög adelsman som hade möjlighet att skaffa sig diamanter vilket gjorde att det var svårt att kunna göra några djupare undersökningar och analyser av diamanters egenskaper. Att de är hårda har varit känt länge och de har använts som verktyg för att gravera eller borra i andra hårda ädelstenar. Det är svårt att belägga de första historiska källor som nämner diamant. I gamla testamentet används ordet ”adamas” vilket i vissa bibelöversättningar tolkats som diamant men idag anses ordet betyda vilken hård sten som helst. Det finns gamla texter som beskriver rits och graververktyg men det är svårt att belägga att de skulle bestå av just diamant. Plinius den äldre som levde under det första århundradet beskriver i sin Historia Naturalis diamanter men det förekommer en hel del historier som är tidigare men svåra att belägga. En vanlig sägen som förekommer i flera varianter är den att Alexander den store under sitt fälttåg i Indien i en dalgång stött på diamanter vaktade av ormar. Problemet var att ormarna kunde döda en man bara genom att se honom i ögonen men detta problem löstes genom att polera upp soldaternas sköldar så ormarna såg sin spegelbild i dem och därmed dog. Man kastade sedan ner köttstycken i dalen och när gamar plockade åt sig köttstyckena så hade diamanter fastnat på dem och man skrämde sedan helt enkelt gamarna så de tappade köttet och på så vis kunde plocka åt sig diamanter. Denna historia förekommer i många varianter, mest känd torde vara den där Sinbad Sjöfararen råkar bli kvarglömd ensam på en strand. Sinbad binder fast sig vid en stor fågel som han hoppas ska flyga honom till civiliserade trakter men istället flyger fågeln till en dal fylld av diamanter. Lokalbefolkningen där kastar köttstycken ner i dalen och diamanter fastnar på dem. Fåglar flyger ner i dalen och plockar åt sig köttstyckena. Själva vill de inte gå ner i dalen och plocka diamanter eftersom den även är fylld med skorpioner. Sinbad själv klarar sig ur dalen med fickorna fulla av diamanter genom att klänga fast vid ett köttstycke som en fågel tar med sig. I en variant av historien om Sinbad kastas han ner i dalen för att dö men tar sig ut på samma vis. Historien återberättas även av Marco Polo och före honom av en biskop på Cypern under 300-talet. Även i Kina förekommer en likande historia och då är platsen för dalen med diamanter placerad på en ö i det för kineser exotiska och avlägsna Medelhavet.

Historier som de ovan nämnda har hjälpt till att göra diamanter mer sällsynta, mystiska och exotiska vilket diamantproducenterna i Indien såklart inte hade något emot utan antagligen undetstödde. Diamanter hittades vid tiden i flodbäddar i områden i närheten av staden Golconda i centrala Indien och inte alls på platser som liknade de i historierna vilket kan ha varit ett sätt att skydda de verkliga fyndplatserna och dessutom ge intryck av att det är väldigt farligt att leta diamanter. Historierna spreds uppenbarligen till både arabvärlden, europa och Kina, alla platser med potentiella diamantkunder och dessutom med politiska system som kunde organisera krigsmakter vilka kunde utgöra hot mot Indien.

Många historier finns även kring diverse magiska egenskaper hos diamanter. Diamanter har använts som både skydd mot ondska och olycka liksom som gift och sagts kunna föra vidare förbannelser. Plinius d. ä. beskriver att diamant är hårt men kan ändå krossas genom att först läggas i getblod och sedan slår man på den med en smideshammere. Han har rätt i att diamant är extremt hårt men ändå har sköra riktningar så man faktiskt kan krossa dem. Flisorna från en diamant användes som verktyg för att gravera men man kunde även ta död på någon genom att lägga små flisor av diamant i någons mat. Diamantflisorna skar sedan sönder den utsatte innifrån, lite likande påståendet i filmen morrhår och ärtor.

Diamant har annars oftast tillförts goda egenskaper som att t ex motverka gift och göra bäraren oövervinnerlig eller immun mot vissa sjukdomar och åkommor. Att sprida rykten att diamanter var giftiga kan förklaras med att det i så fall skulle minska frestelen att stjäla stenar genom att stoppa dem i munnen medan historier om att diamanter skulle ha hälsobringande och magiska egenskaper är bättre i marknadsföringssyfte.

En fantasifull förklaring till diamanters ursprung står Mandeville för i sin bok från 1360 där han förklarar att diamanter består av honor och hanar vilka växer tillsammans och även avlar smådiamanter då de får näring av aftondagg. Mandeville tipsar även om att man själv kan få en diamant att växa genom att lägga den mot en sten och vattna med dagg under maj månad. Mandevilles bok med titeln ”Resor” anses av dagens forskare bestå av historier hopplockade från tidigare litteratur och är alltså inga resor gjorda av Mandeville, vars hela existens mer och mer antas vara en pseudonym. Boken hade i vilket fall stort inflytande under de kommande århundradena då däri även beskrivs mängder av trick kring hur man får diamanter att hjälpa till med både krigslycka, förhindra benbrott och vända häxors besvärjelser med mera. Till saken bör tilläggas att vid denna tid i europa fanns så extremt få diamanter att kanske inte ens Mandeville själv hade sett någon i verkligheten men han beskriver ändå att man kan skilja andra stenar från diamant genom att testa hårdheten och att hörnen kan brytas av på andra material. När han nämner hörn på diamanter så tänker man i diamantsammanhang på oktaeder, den mest typiska formen hos diamanter av hög kvalitet.

Under antiken finns många stora tänkare vilka högaktas än idag men som i så många ämnen så är bristen på praktiska undersökningar slående. Detsamma gäller hela medeltiden fram till renässansen då den moderna vetenskapen börjar skönjas.

Newton studerade diamanters optiska egenskaper och insåg att inget annat solitt material kunde dela upp vitt ljus i spekrtalfärger lika bra som diamant. Det enda som påminde var hur ljus betedde sig i tunna oljefilmer vilket gav upphov till en teori att diamant skulle vara någon form av stelnad olja. Vore det så borde det gå att få diamant att brinna tyckte Newton men lyckades aldrig med det. Istället var det Lavoisier som 1772 var först med att lyckas få diamant att brinna genom att fokusera solljus genom en lins. Diamanten brann utan att lämna någon aska vilket tydde på samband mellan diamant och kol. Lavoisier fortsatte inte sina experiment utan det blev istället britten Smithson Tennant som 1797 kunde överaska den vetenskapliga världen med att diamanter faktiskt bestod av kol. Detta faktum skapade en stor aktivitet kring att försöka skapa diamanter på konstgjord väg och det finns mängder med historier kring fantasifulla försök. Det dröjer dock innan någon lyckas knäcka koden att tillverka konstgjorda diamanter. Upptäckten av diamanter i Sydafrika gjorde att man började förstå att diamanter bildades långt ner i jorden och således krävdes höga tryck för att diamant skulle bildas. Senare insåg man att även höga temperaturer krävdes och det dröjde till mitten av 1950-talet innan någon lyckades klura ut hur diamanter skapades.

Forna tiders sägner, har de någon relevans alls? Diamanter som fastnar på köttstycken är inte så dumt som det låter. Diamanter har en stark attraktion till fett vilket är något som används i moderna sorteringsverk. Diamanter dras till fett men avvisar vatten. Mandevilles påstående att man kan få diamanter att växa då? Att lägga diamanten mot en sten kan omtolkas som att sätta den under tryck och om daggen kan ses som en katalysator i form av järn-kol eller kobolt-kol blandning och plötsligt har man en modern diamantpress. Tankar om diamant som destillat av guld låter först löjlig men kan förklaras med att det faktiskt förekommit diamanter associerade med guld, skälet till att det förekommer är att både guld och diamant har högre densitet än de flesta andra material och därför i vattendrag avsätts i närheten av varandra medan lättare material förflyttas längre. Hur är det med de magiska krafterna? Det är helt riskfritt att äta diamanter, visst bör man undvika vassa skärvor men diamanter reagerar inte alls i organiska processer eller material. Tyvärr kan man alltså inte svälja vigselringen vid akuta magproblem i hopp om att diamanten ska ha samma effekt som koltabletter.

När upptäckte då människan diamanter? Den äldsta historiska källan som visat sig pålitlig är Arthasastra, skriven i Indien någon gång kring 400 före vår tideräknings början. Äldsta föremålen med diamant är från vår tideräknings början och består av guldringar tillverkade i romariket med infattade råa diamanter. Spår av att diamant använts som verktyg finns från flera platser och har kunnat identifieras eftersom vissa typer av tvillingbildade diamantkristaller ger ett diagnostiskt mönster då de används som t ex borrar, äldsta fynden av borrhål är i kulor hittade i Jemen och daterade till ca 400 fvt, alltså är historiska och arkeologiska fynd någorlunda lika när det gäller datering.
Indikationer av att diamant kan ha använts som slip och polermedel finns dock redan från 3-4000 fvt eftersom man hittat stenyxor gjorda i korundrik bergart vilken rimligen inte borde kunnat få den yta de har utan att ha polerats med något som är hårdare än korund. Något yngre, ca 2000 fvt, fynd av nefrityxor visar även de på en yta som har sådan kvalitet att det rimligen krävs att polermedlet håller hårdhet av diamant.


                                         Jan Asplund   www.gemmologi.se