Bärnsten

 

Bärnsten är ett ädelstensmaterial som består av fosilliserad kåda från barrträd. Östersjöområdet är den viktigaste fyndplatsen för bärnsten av ädelstenskvalitet men den hittas även i bland annat Dominikanska republiken, på Sicilien, i Ukraina, Burma, Japan och Libanon.

Bärnsten kan ha många olika färger men oftast tänker man på en varm gulbrun ton. På marknaden förekommer nu för tiden stora mängder grön bärnsten, den är dock ytterst sällan naturligt grön utan har fått sin färg genom konstgjord behandling.

Det är kustområdet Litauen - Kaliningrad - Polen som har de största fyndigheterna av bärnsten men den hittas längs hela södra östersjöns kuster, i Sverige framförallt på skånes syd och östkust. Bärnsten är kanske det äldsta ädelstensmaterialet sett till hur länge det använts av människor då det hittats djurfigurer av bärnsten i stenåldersgravar. 

Bärnstensregalen från år 1226 utfärdades av en samling ganska misslyckade tyska korsriddare som fick för sig att all bärnsten skulle tillhöra dem och ett monopol instiftades där det utdömdes hårda straff för de som bröt mot reglerna. Bärnsten användes flitigt i katolska radband då man trodde att bärnsten hade förmåga att skydda mot diverse onda väsen. Detta monopol kom till stor del att leva vidare i olika former i både Tyskland och Danmark fram till 1837. Under drygt 600år hade alltså vanligt folk varit förbjudna att vistas på stränder med bärnstensfyndigheter. 
Det är först efter bärnstensregalens upphävande som brytning av bärnsten på land sätter igång på allvar, tidigare sökte man bärnsten främst från båtar ute till havs. Det finns stora bärnstensfyndigheter ganska långt från kusterna vika bryts i dagbrott. Skälet till att det finns så mycket bärnsten många mil från havet är att inlandsisar under istiderna förflyttade stora mängder material.

Namnet bärnsten kommer från lågtyskans Börnen som betyder bränna. Engelskans "amber" för tankarna till umbra och kan eventuellt förklaras av sammanblandning och missförstånd då även umbra kan hittas i liknande miljöer som bärnsten, dock inte i Östersjön. Grekerna kallade bärnsten för "elektron" vilket antas ha att göra med att bärnsten blir elektriskt laddad då man gnider den. På danska heter bärnsten "Rav" vilket även känns igen från äldre svenska.

 

Kåda som inte fossiliserats färdigt kallas Copal och finns framför allt i Nya Zeeland, Copal är inte lika stabil som bärnsten men det kan vara ganska svårt att se skillnad om man inte vet vad man ska titta efter. Ett test är att droppa lite alkohol på stenen man vill undersöka, bärnsten reagerar inte men copal börjar lösas upp.

"Baltic amber" är benämningen för bärnsten från Östersjöområdet och bärnsten därifrån är vanligen av ganska bra kvalitet. Det är dock bra att känna till att all bärnsten som hittas i europa, från östersjöområdet till Ukraina, Rumänien, Scicilien och Libanon skapats ungefär samtidigt och det är efterföljande geologiska prosecer som gett bärnsten från de olika områdena olika egenskaper i form av t ex färg. Bärnsten från östersjön har skyddats bättre mot oxidation än den bärnsten som hittas i t ex Ukraina eller Rumänien. Vill man förstå mer om bärnsten och bärnstensfyndigheter i europa så rekommenderas att ta en titt på kartor över hur området såg ut under tidsåldrarna Oligosene och Eocene.

 

Olika plaster och även glas kan ibland vara övertygande imitationer av bärnsten, är du osäker så låt en gemmolog avgöra om det är bärnsten eller inte!

 

Jan Asplund

Bärnsten har bildats av fossilierad kåda från barrträd.
"sunsprangle" i bärnsten från östersjöområdet. Sunsprangles är attraktiva och förekommer naturligt men kan även skapas på konstgjord väg genom enkel värmebehandling.
Transmissionsspektra för bärnsten taget med Vis-Nir spektrometer, ett instrument som blivit allt viktigare och vanligare inom gemmologin för att hjälpa till att identifiera ädelstensmaterial och de behandlingar de utsätts för idag.