2020 > 05

Citaten ovan kommer från Anne Hull Grundy (1926-1984). Hon var av välbärgad tysk judisk familj som 1933 emigrerade till England. Vid 21 års ålder blev hon sängliggande resten av livet efter en luftvägsinfektion. Hon var då gift med konstnären och entomologen John Hull Grundy.
Ekonomiskt klarade hon sig bra och trots att hon själv inte kunde lämna sin säng så var hon en aktiv samlare av smycken och prydnadsföremål av vitt skilda slag. Mot slutet av sitt liv började Anne Hull Grundy donera delar av sina stora samlingar till en mängd olika museer. Hennes samlande hade pågått hela livet och vid ett tillfälle beskriv hon sig själv som en spindel i mitten av ett nät av handlare, butiker och museer vilket är en ganska bra liknelse då hon i sitt sovrum var omgiven av skåp fyllda med smycken, keramik, japansk netsuke, stålarbeten med mera samtidigt som hon hade kontinuerlig kontakt med både försäljare och potentiella mottagare av donationer.
Anne Hull Grundy är bland de första att sätta samlandet av smycken i ett större konsthistoriskt perspektiv för att kunna utläsa vad föremålen kunde säga både om de som tillverkat dem och de som burit dem.
 
Åren innan sin död donerade Anne Hull Grundy stora mängder föremål till lämpliga museer. Skottska föremål till Glasgow, Jet till Harrogate osv men bara för att ett föremål kom från en specifik plats betydde det inte att det skulle till ett museum just där. De allra största och bästa donationerna gick till British Museum.
 
De flesta museer var såklart tacksamma för hennes donationer av ofta unika och värdefulla föremål men samtidigt finns gott om beskrivningar av att det var med viss nervositet man behandlade hennes donationer. Det hände att hon ändrade sig och krävde att föremål skulle flyttas till ett annat museum eller helt enkelt skulle säljas istället. Det var även viktigt att snabbt tydligt och innerligt tacka henne för donationen om man ville kunna hoppas på fler i framtiden.
 
Anne Hull Grundy var alltså inte särskilt intresserad eller imponerad av just ädelstenar men såg föremålen de var del av som öppningar till konsthistorien och vägar till att förstå tidigare generationers hantverkare och köpare av både exklusiva smycken, prydnadsföremål och finare nyttovaror i form av t ex keramik.

1939 ålades judarna skyldighet att lösa in guld, silver och ädelstenar mot viss ersättning som till huvuddelen insattes på spärrade konton. I praktiken handlade det om konfiskering av egendom. Konfiskeringarna utvecklades så småningom till ren plundring i takt med att förföljelserna av judar blev allt mer brutala.
 
Under krigets första år lämnade ett ökande antal judar Tyskland och i samband med det gjordes 1941 ett tillägg i lagen om riksmedborgarskap om att den egendom som tillhörde judar som bosatte sig utomlands skulle tillfalla tyska riket.
 
Föremålen lämnades till speciella pantbanker vilka under hela kriget fungerade som förmedlare av judisk egendom. Särskilda företag bildades för handhavandet av affärerna, för diamanter och ädelstenar var det Diamant Kontor som hanterade konfiskerade diamanter och ädelstenar.
 
Auktioner av Judengut, alltså judisk egendom, blev allt vanligare runt om i Tyskland. Tydligast bild av den eskalerade plundringen av judisk egendom är från deportationerna till dödslägren. Vigselringar, smycken och tandguld konfiskerades innan avfärd till dödslägren. Ädelstenar och liknande föremål skickades bland annat via den tyska riksbanken till staden Berlins pantbank vilken i sin tur avyttrade föremålen både inom Tyskland men även till utlandet.
 
En kanal för försäljning av konfiskerade och stulna diamanter och ädelstenar var tyska legationen i Stockholm. Ett fall handlar om diamanter stulna i Holland. Försäljningen sköttes av en tjänsteman vid tyska utrikesministeriet och diamanterna skickades med kurirpost till Stockholm. Även chefen för Diamant-Kontor besökte Sverige flera gånger.
 
Under 1930- 40- talen var Guldsmedsaktiebolaget ledande i guldsmedsbranschen i Sverige. Företaget hade egen produktion av guld och silver förmeål och även försäljning genom egna butikskedjor. En av dessa var C. G. Hallbergs guldsmeds AB vars ägare och VD var Otto Decker. Decker som var svensk medborgare men född i Tyskland var uttalad nazist. Decker var vän med flera personer vid tyska legationen i Stockholm och hade kontakter med chefen för Diamant-Kontor.
Uppgifter i både svenska och utländska arkiv visar att Decker varit kontaktman för insmuggling av guld, juveler och diamanter till Sverige från Tyskland.

Hur stpora mängder diamanter och ädelstenar som smugglades till Sverige under kriget är inte känt men verksamheten pågick under flera år så sannolikt användes en hel del stulna ädelstenar i smycken som tillverkades i Sverige på 1940-talet.

Hallbergs guld har sedan andra världskriget bytt ägare flera gånger och enligt uppgift så har de inte något källmaterial bevarat från tiden för andra världskriget.

När begreppet ”de tre stora” används i samband med ädelstenar menas Rubin, Safir och Smaragd. Detta eftersom att de är de tre traditionellt sett viktigaste färgstenarna, alltså ädelstenar förutom diamanter och pärlor.
Ska ”Tre Stora” utnämnas bland alla ädelstenar så platsar idag varken rubin, safir eller smaragd. De tre stora utgörs istället av diamanter därför att diamanter alltid och i alla kulturer de varit kända varit väldigt högt värderade. Detsamma gäller pärlor, pärlor har av de som känt till dem värderats hög. Pärlor tillhör de äldsta föremål som människor använt utan att de har någon praktisk nytta. Pärlor har alltid bara varit dekorativa och bärare av status på grund av deras höga värden. Pärlor utgör ett tidigt exempel på utövande av beskattning och att makteliter velat ta kontroll över produktion och tillgång av en vara som inte har någon praktisk nytta.
Det kanske viktigaste och värdefullaste materialet genom mänsklighetens historia är dock inte diamanter eller pärlor utan jade. Precis som med diamanter och pärlor har jade alltid värderats högt i de kulturer som känt till jade. Välkänt är citatet som tillförts Montezuma; ”Det är tur de {conquistadorerna] bara tar guldet och inte jaden”. Jade var för de flesta avancerade kulturer i central- och Sydamerika det mest värdefulla materialet. Att det inte var högt värderat i nordamerika berodde antagligen på att där inte fanns några kända fyndigheter innan de idag kända stora fyndigheterna i Kanada och därmed kände nordamerikas indianer i motsats till de sydamerikanska inte till jade.
I Europa har det föreslagits att en del av bronsåldern egentligen borde kallas jadeåldern eftersom att jade var det material som handlades med över störst områden och de sena stenålderskulturer och tidiga bronsålderskulturer som hade tillgång till jade, framförallt från idag schweiziska delar av alperna, var mer framgångsrika än andra. Samma tendens syns i Kina, de som hade tillgång till jade och kunde använda det till både nytto- och ceremoniella föremål tycks ha haft fördelar gentemot närliggande och konkurrerande samhällskonstellationer. Isolerat från övriga världen i många tusen år var Nya Zeeland men även där förekommer jade och maorierna skattade jade högt.
I Sverige har jade traditionellt sett inte varit särskillt populärt men i takt med globaliserad handel och de extremt höga priser jade av hög kvalitet betingat senaste årtiondena har intresset ökat även här. Kompetensen att identifiera och kvalitetsbedöma jade har dock inte i alla lägen hängt med.
Vill man arbeta med ädelstenar i Sverige så måste man vara duktig på diamanter och pärlor och hänga med i alla nyheter, både tekniska och handelsrelaterade kring dem. Detta är inte särskilt svårt då det finns gott om litteratur och och kurser. För pärlor och diamanter publiceras även löpande riktprislistor man kan luta sig mot vid värdering och prissättning. Jade är däremot betydligt mer komplicerat och man måste specialstudera jade både när det gäller att identifiera olika typer av jade, om jaden är naturlig eller blivit behandlad för att få t ex bättre färg eller translucens samt vad som påverkar föremålets ekonomiska värde.

Etiketter: jade, de tre stora

Senaste inlägg:

Bloggarkiv

Vill du kommentera, tillägga eller fråga något om specifikt blogginlägg så klicka på rubriken för det inlägget så finns ett formulär för kommentarer där. Vill du kommentera eller fråga något kring bloggen och hemsidan i allmänhet så går det bra här:

Kommentarer:

Scandinavian Gem Academy; Career Gemmology är Norra Europas bästa gemmologiutbildning!

Ämnen i bloggen:

Rubin från Winza, Tanzania, infattad i silver.