2017 > 09

Om Pärlor och Pärlfiske i Sverige, en föreläsning från Scandinavian Gem Symposium omskriven till text på Svenska.

Det har gjorts fynd av pärlor i bland annat vikingatida gravar på Björkö i Mälaren, mycket av vikingarnas föremål och smycken kommer från andra delar av Europa och Världen men enligt vissa arkeologer så består fynden i några gravar av inhemska pärlor. Under Vikingatiden åt man musslor och det har hittats stora mängder musselskal vid utgrävningar så det finns logik i att en och annan attraktiv pärla påträffats och använts för dekoration. Det finns dock ingenting som tyder på någon systematisk jakt på pärlor i Sverige från den tiden och övriga pärlfynd har kunnat ursprungbestämmas till andra delar av världen.

De äldsta skriftliga källor som nämner pärlfiske i Sverige är skrivna av Olaus Magnus, Sveriges siste katolska biskop, efter att han flyttat till Rom. I båda hans välkända verk Carta Marina från 1539 och Historia om de nordiska folken 1555 beskriver han pärlfiske i Sverige på ett sätt som visar att pärlfiske var en ganska betydande verksamhet i flera delar av landet. Särskilt intresse visar han för fisket i Indalsälven och Ångermanälven. Även Gustav Vasa insåg potentialen i det Svenska pärlfisket och importerade pärlfiskare från Novgorod i Ryssland för att försöka effektivisera det svenska fisket vilket till största delen utfördes av bönder vilka även hade jordbruk att sköta.

Det mesta pärlfisket pågick i Norra delen av landet och det var också därifrån de största och bästa pärlorna kom. Detta ledde till att Karl IX beslutade att alla bönder i Norrland skulle betala en skatt genom att sända 100 oöppnade musslor till Stockholm.  Väl på plats i Stockholm öppnades musslorna och eventuella pärlor togs till vara, ett arbete som torde varit ganska otrevligt då musslorna då ofta var flera veckor gamla.

1643 publiceras en bok om de svenska pärlresurserna vilket ökar intresset. Ännu är fisket ganska oorganiserat och det finns inte någon överblick över resursen vilket gör att man återigen vänder sig utomlands för att ta in expertis, denna gång till Skottland där pärlfisket vid tiden är bättre organiserat än i Sverige.

1691 utfärdas en förordning, ett så kallat Regale, som förklarar att alla pärlor i Sverige tillhör Kronan. Detta Regale utökas 1694 till att omfatta även Karelen och de Baltiska staterna. I förordningen framgår att ersättningen för de som fiskar pärlor och ger till kronans uppsyningsmän är hög. Detta relaterar i en drastisk ökning av pärlfisket och miljontals musslor fiskas varje år ur de svenska älvarna. Överfisket får dramatiska följder då priset på pärlor faller samtidigt som flera älvar hinner bli utfiskade på musslor. Sista året som kronan gör någon förtjänst på pärlfiske i Sverige är 1698. 1711 förklarar inspektör Salomon Steigman flera älvar helt utfiskade och han förordar ett fiskestopp till dess att musselpopulationerna hunnit återhämta sig. Detta för tiden nya sätt att se på en naturresurs stöds av andra inspektörer.

På grund av att i stort sett inget fiske längre pågår upphör förordningen 1723. Några år senare, 1728, försöker kronan auktionera ut rättigheterna till pärlfiske i landet men det blir ett fiasko, inte en enda intressent finns som vill satsa på pärlfiske i organiserad form, en dramatisk förändring från bara några årtionden tidigare.
Pärlfiske pågår under 1700-talets första årtionden men i liten och oorganiserad form. Det dyker  så småningom upp tillräckligt många pärlor igen för att kronan ska införa en ny förordning 1731, denna gång mest för att ha ett effektivt sätt att beskatta fisket. Förordningen blir i stort sett obetydlig men det dröjer till 1861 innan den upphävs.
Det intressantaste under 1700-talet ur pärlsynpunkt är att Carl Von Linné intresserar sig för musslor. Som 20 årig student i Lund går Linné regelbundet på Dr Kilian Stobaeus föreläsningar om mollusker av olika slag. Linné kommer tillslut ha samlat på sig över 3000 mussel- och ostronskal och han beskriver över 800 olika arter mollusker.

När Linné är 25 år beger han sig ensam ut på en 5 månader lång resa till Lappland vilken han beskriver i Iter Laponicum, Lapplandsresan.  Bland mycket annat beskriver han det pärlfiske han ser. Metoderna menar han vara oekonomiska och slösaktiga eftersom att det behöver öppnas, och därmed dödas, över 1000 musslor för att hitta en enda pärla av högre kvalitet. Det är i Purkijaur i nuvarande Jokkmokks kommun som Linné bevittnar pärlfiske. Han får höra att tidigare fanns så gott om musslor att man nästan kunde gå torrskodd över vattnet men nu fick man leta en god stund innan man hittade någon mussla vilket gjort att det i stort sett inte fiskades alls längre. Han hittar dock en person som visar hur det gick till genom att bygga en flotte han beger sig ut i forsen med. Liggande på flotten tittar han efter musslor i vattnet och när han ser några hivar han i ankaret som består av en stor sten. Med hjälp av en i toppen kluven pinne eller gren så kan musslorna plockas upp från botten.

Lite förvånande var det nog för samtiden när Linné 1746 tillfrågas om att skriva en informationstext om pärlfiske men avböjer och hänvisar till tidigare verk av Erik Benzelius. Detta berodde dock inte på något bristande intresse utan istället höll Linné samtidigt på med hemliga experiment kring att på konstgjord väg odla pärlor. Detta är något han hållit på med sedan åtminstone 1742 och det är dammusslor han använt sig av och i dessa placerat små kulor av kalk eller gips i musslan. Linné lyckas med att få musslorna att täcka de inplacerade kulorna med pärlemor och därmed skapa världens första odlare runda pärlor. 1748 avslöjar Linné sina lyckade försök i ett brev till Halle och Linné beskriver processen att odla pärlor som väldigt enkel.

Pärlodling var dock inte någon nyhet i sig, i Kina hade man sedan flera hundra år placerat in föremål i musslor och på så vis fått dem täckta med pärlemor. Mest kända är de små buddafigurer i bly som finns avbildade i många böcker och på museer runt om i världen. Linné kände mycket väl till den kinesiska metoden och hade även fått exemplar till sina samlingar. Den stora skillnaden var att Linné lyckats odla mer eller mindre runda pärlor.

Det blir dock aldrig någon verksamhet av Linnés pärlor. Rättigheterna till metoden samt 9 pärlor och 6 musselskal med blisterpärlor köps av Bagge men han hinner inte utnyttja rättigheten till pärlodling och dokumenten försvinner efter hans död och hittas först 1820 av hans barnbarn. De görs försök att sälja metoden men tillslut så donerar Bagges barnbarnsbarn Oscar Dickson dokumentationen och pärlorna till Linnaean Society i London och där finns pärlorna fortfarande kvar men då och då så ställs de ut vid olika museer runt om i världen.

Pärlfiske pågår i Sverige hela tiden men det dröjer till slutet av 1800-talet innan någon storskalig produktion kommer igång igen. En föraning ger den historia som finns kring när Karl XV som kronprins reste till Kvikkjokk och där blev erbjuden två fulla skålar med pärlor. Han väljer ut de bästa och av dem tillverkas ett helt pärlgarnityr vilket av en guldsmed i Stockholm värderas till 200000 riksdaler, en enorm summa vid tiden. Tyvärr så stjäls pärlorna under Parisutställningen 1867 och detaljerna är svåra att bekräfta. Pärlfiske igång i Norrbotten efter en stor storm som 1897 förstör stora mängder skog och många skogsarbetare kommer till området längs Pärlälven i Jokkmokk för att ta rätt på allt virke innan det förstörs. Skogsarbete utfördes främst på vintern och under sommaren ägnade arbetarna sig åt pärlfiske och efter några år beskrivs hur hundratals personer kommer till Pärlälven varje år. En av Sveriges idag mest kända guldsmeder grundar sitt rykte under denna tid. Det är Fritz Olsson i Luleå som blir Sveriges största pärluppköpare.

Förutom Pärlälven så fiskas pärlor även i andra vatten. Mest känd blir Råneälven där riktiga ”pärlruscher” inträffar under både 1920 och 1950-talet. Betydelsen av det nordsvenska pärlfisket var välkänt utanför landet och i amerikanskt utbildningsmaterial för gemmologer så listas Råneå faktiskt under flera år som en av världens alla viktiga ädelstensproducerande områden. Fisket blir dock så omfattande att musslorna hotas av utrotning vilket leder till totalt pärlfiskeförbud i norra Sverige 1955.

Det är ändå inte i Norrbotten de största och dyraste Svenska pärlorna hittats. Storån i Jämtland är idag ganska okänt som pärlproducerande vatten men det är i Storån år 1938 som den största dokumenterade svenska pärlan hittas och det är också från Storån den dokumenterat dyraste Svenska pärlan kommer.

Under 1960 och 70 talen ökar förståelsen för musslors betydelse för både ekosystem och som vatten renare vilket gör att de skyddas i allt fler delar av landet. Pärlfiske fortsätter ändå i flera, särskilt västsvenska, vatten ända fram till 1990-talet. 1994 skyddas den svenska flodpärlmusslan och fisket tar definitivt slut. Sedan dess har flodpärlmusslan i många områden börjat återhämta sig men att Sverige återigen skulle bli en stor pärlproducerande nation är ytterst tveksamt även om förutsättningar för att odla pärlor finns.

Jan Asplund

Nästa Scandinavian Gem Symposium går av stapeln 16-17 Juni 2018!

Senaste inlägg:

Bloggarkiv

Vill du kommentera, tillägga eller fråga något om specifikt blogginlägg så klicka på rubriken för det inlägget så finns ett formulär för kommentarer där. Vill du kommentera eller fråga något kring bloggen och hemsidan i allmänhet så går det bra här:

Kommentarer:

Scandinavian Gem Academy; Career Gemmology är Norra Europas bästa gemmologiutbildning!

Ämnen i bloggen:

Rubin från Winza, Tanzania, infattad i silver.