2015



Ädelstensakademin får en del förfrågningar och hör påståenden kring olika betydelse och diverse mer eller mindre magiska krafter hos olika ädelstensmaterial. Ofta hänvisas i luddiga ordalag till gammal visdom och gamlas kunskap vilket ju inte betyder någonting alls eftersom det aldrig anges några kontrollerbara källor.
Vissa hänvisar till religiösa texter, ofta sådana som hör till asiatiska religioner men vanligt är också bibelhänvisningar. Kanske som en konsekvens av dessa frågor återaktiverades mitt intresse för ädelstenars roll och betydelse i religiösa och kulturella sammanhang så jag satte mig och började jämföra1917 års och Bibel2000 bibelöversättningar och upptäckte såklart ganska fort motsättningar mellan översättningarna. Två exempel är att den sten som i 1917 års översättning i andra mosebok heter karbunkel har i Bibel 2000 döpts till rubin och i 1917 års Jesaja 54:12: "jag vill göra dina tinnar av rubiner och dina portar av kristall..." blev i Bibel 2000 "jag gör dina tinnar av granater och dina portar av beryll..."
Finns gott om exemel på hur ädelstenar bytt namn i samband med nya översättningar av bibeln. Intressant kan även vara att då man jämför de svenska översättningarna med engelska och amerikanska så är ädelstensnamnen i Bibel 2000 ganska väl anpassade till den senaste amerikanska översättningen.
Ett namn som är ganska konsekvent både i svenska och andra bibleöversättningar är "hyacint". "Hyacint" anses vanligen beskriva en röd-oranage-brun variant av zirkon men på klassisk grekiska betyder faktiskt "huakinthos" det vi idag menar med blå safir.

Nåväl, poängen är att det är väldigt lätt att bevisa religiös kraft hos vilken sten som helst, gäller bara att hitta rätt bibelöversättning. Stor betydelse för tron på olika ädelstenars "krafter" har införandet av månads/födelsestenar haft. Den traditionen har som trogna läsare av denna blogg redan vet instiftats av Tiffanys&Co för över 100 år sedan. Traditionen grundar sig i en dikt som publicerades i samband med lanserandet av gregorianska kalendern i England på 1500-talet men Amerikanska ädelstensbranschorganisationen AGTA anpassar och byter då och då ut "omoderna" och lägger till lämpliga nya ädelstensmaterial.

Vad gäller nordisk mytologi så är det guld som gäller. Guld nämns ofta men tyvär inga ädelstenar alls i våra skapelsemyter.


Det har sedan en tid varit uppenbart att priserna på råa diamanter i förhållande till slipade inte varit helt realistisk vilket fört med sig att det egentligen inte funnits någon lönsamhet alls i att slipa diamanter de senaste åren. Situationen har för det mesta skyllts på de få dominerande företagen på diamantmarknaden men allt fler har börjat riktat kritik åt annat håll, nämligen de med affärsidén att publicera riktprislistor för diamanter och ädelstenar. Har man följt och lyssnat på Martin Rapaport senaste åren är nog denna kritik ingen överraskning varken för Rapaport eller någon annan.
Prislistpublikationer av olika slag är tacksamma att använda vid värdering och prissättning av diamanter och ädelstenar men som det ser ut idag bör branschen nog vara mer kritisk och sätta sig in betydligt djupare i vad olika graderingskriterier betyder och hur de faktiskt ibland skiljer väldigt mycket vad en diamant får för värde beroende på vem som graderat den. Ett annat problem är också att t ex Rapaport med sitt grossistnätverk i Rapnet blivit en stark maktfaktor i sammanhanget. Tanken med rapnet är att mindre grossister ska kunna lägga upp sina inventarier i en databas åtkommlig för tusentals andra handlare, både till gagn för dem själva men också för att Rapaport enkelt kan kolla av priserna från många handlare på en gång och därefter justera sina prispublikationer. När i våras ett stort antal säljare, främst från Indien, gjorde en mindre revolution vad gällde prissättning på rapnet formulerades snabbt några meningar om i Rapaport. Priserna i listan baserades helt plötsligt på “the average price for the top 25 diamond qualities (D-H, IF-VS2). it is based on the 10 best priced diamonds for each quality”. Alltså, priserna hos Rapaport baseras inte få något genomsnitt för aktuell kvalitet utan på priserna för några enstaka stenar.
Rapaport har ofta beskyllts för att sitta i knä på DeBeers vilket jag inte tror är fallet (iaf längre) men de är väldigt beroende av att stå på god fot med hela diamantbranschen. Detsamma gäller såklart IDEX och andra aktörer med liknande verksamhet.
Det är viktigt för branschen att hålla förtrodendet uppe när det gäller diamanter och som det ser ut nu så går det inte att uteslutande luta sig mot ett enstaka uttalande kring identitet, kvalitet och värde utan att förstå större sammanhang.

Scandinavian Gem Symposium går av stapeln i Kisa den 18 Juni 2016. Sedan tidigare har Thomas Hainschwang, Peter Lyckberg och Peters Brangulis offentliggjorts som talare. Nyligen bekräftades att dessa kompetenta och välkända talare får sällskap av den idag kanske mest kände och respekterade experten inom ädelstensområdet; John I Koivula.
John Koivulas deltagande på konferensen är en stor nyhet som gett respons över hela världen. Ett skäl till uppmärksamheten är såklart att han står bakom flera av de viktigaste verken som finns inom gemmologin, bland annat Photoatlas of inclusions in gemstones vol 1-3 samt Microworld of diamonds. Koivula bidrar regelbundet till forskning och publicerar artiklar främst i GIAs Gems and Gemology. Det är dessutom så att han gör väldigt få framträdanden nu för tiden, hans deltagande på konferensen 2016 är hans första utanför USA på flera år och hans första någonsin i Sverige. Förutom sitt föredrag under Scandinavian Gem Symposium har han endast ett ytterligare bokat framträdande närmaste året och det är i USA där han bor och verkar.

Som aktiv i branschen eller seriöst intresserad av ädelstenar så bör man inte missa denna möjlighet att träffa några av vår tids mest kända och kunniga personer inom diamant och ädelstensområdet. Mer information på sgs.gemology.se
Biljetter kan redan nu köpas på: http://scangem.se/ deltagarantalet är begränsat så vänta inte för länge!

 
Fick här om veckan Alan Hodgkinsons bok Gem Testing Techniques i brevlådan. Detta verk omfattar hela Hodkinsons gemmologiska gärning och han presenterar tips och tekniker han till största delen själv utvecklat och förfinat. En stor behållning av boken är just alla tips kring hur man maximerar information från de enklaste gemmologiska instrumenten men allra intresantast och viktigast är kapitlet Visual Optics där han beskriver tekniker att identifiera de flesta slipade ädelstenar genom att titta på dem på rätt sätt med en ljuskälla som enda hjälpmedel. Dessa tekniker är något som Alan Hodgkinson lär ut vid seminareir runt om i världen, nästa möjlighet att delta på ett av dem är vid Gem-As konferens senare i år.

Boken kan köpas här: Gem Testing Techniques

 
Att det nu finns en ISO standard för diamanter som de flesta viktigare aktörer inom diamantområdet tycks eniga om har spridits och diskuterats en del senaste dagarna. Överlag tycks den tas emot positivt.
ISO 18323 är identisk med definitionerna kring diamanter i CIBJOS "blue book" samt PAS 1048:1 och PAS 1048:2 dokumenten och även IDC:s nomenklatur. (länkar till dessa dokument och organisationer finns sedan tidigare publicerade på flera ställen på denna site) ISO 18323 kommer även få en motsvarighet i dokument från CEN, European Committee for Standardisation, vilka kommer publiceras i omgångar de kommande månaderna.

Det intressantaste med ISO:n är att den så tydligt definerar vad en diamant är, det slås med stor tydlighet fast att "diamant" betyder naturligt bildad diamant medan syntetiska stenar inte får kallas annat än just "synthetic diamond", “laboratory-grown diamond” eller “laboratory-created diamond”. De idag för syntetiska diamanter vanligt förekommande benämningar som “cultured” eller “cultivated”, alltså "odlade" diamanter får enligt ISOn inte användas. Detsamma gäller ord som "äkta", "riktig", "genuin" och "ädel" (min egen tolkning och översättning av dokumentets ord "real", “genuine,” “precious” and “gem”).
Definitionen av behandlad diamant är: “diamond having undergone any human intervention other than cutting, polishing, cleaning and setting, to permanently or non-permanently change its appearance.” och det måste framgå med tydlighet att diamanten är behandlad, förkortningar och omskrivningar av behandlingsmetod är inte tillåtet utan det ska tydligt framgå att diamanten är behnadlad, helst även hur den är behandlad, alltså t ex "behandlad genom bestrålning" eller " behandlad med högt tryck och hög temperatur."

ISOn går alltså inte in på graderingsterminologi så på det området är det alltså inte några nyheter, Cibjo, IDC och GIA har samma definitioner och även Scan DN och AGS är i stort sett direkt översättningsbara till dessa standarder och branschen har nyligen genomgått en självsanering på området. Att en ISO nu ändå kommit till kring vissa definitioner av diamant tyder på att det ändå finns en beredskap om branschen själv inte klarar hålla detta.

De som ligger bakom arbetet med ISO:n är förutom Cibjo och IDC även De Beers, Rio Tinto och BHP, alltså stora producenter av naturliga diamanter. De tydliga definitionerna av hur naturliga resektive syntetiska diamanter måste beskrivas enligt ISO:n är såklart ett resultat av dessa bolags lobbyverksamhet.

ISO standarder blir inte automatiskt några lagar utan det är upp till de olika länderna själva att besluta kring hur en ISO ska följas. I Sverige är vi vana vid att följa ISO när det gäller t ex miljö och kvalitetscertifieringar så vi får se hur det blir på diamantområdet.

1995 gjordes försök med att skapa en ISO för diamantgradering men den drogs tillbaka efter att en vad jag förstått väldigt liten minoritet motsatt sig den. Varför de gjorde det vet jag inte men själv tror jag det vore bra för förtroendet för diamantbranschen med en ISO som även definerar nomenklaturen kring gradering av diamanter.
Etiketter: iso, diamanter, cibjo, gia, idc, scan dn, ags
När det gäller utvecklandet av pärlodling är det mest kända namnet Mikimoto, ett namn som känns igen som ett av de mer kända företagen på pärlområdet även idag. Mikimoto var den förste att producera runda pärlor men det var inte han själv som uppfann teknikerna för pärlodling utan baserade till en början sina experiment utifrån tidigare pionjärer som Otokishi Kuwabaras arbeten. Dessutom kunde Mikimoto tillägnas sig kunskaper från två andra japaner, Mise och Nishikawa samt den i Australien verksamme William Saville-Kents framgångar då det gällde pärlodling. Saville-Kent hade 1891 visat odlade blisterpärlor i London och det är även han som är först att plantera mantelvävnad från andra ostron/musslor för att sätta igång producerandet av pärlemor. 1893 visade Mikimoto för första gången upp semi-runda odlade pärlor, såklart en betydligt intressantare produkt än Savile-Kents blisterpärlor, blisterpärlor var ju något som faktiskt odlats i århundraden, i Kina åtminstonne sedan 1300-talet, (visserligen hade tekniken behövt återuppfinnas, men ändå...)
Mikimoto fick sina patent 1914 och från 1920 börjar han sälja sina pärlor och förändrar pärlmarknaden fundamentalt och för all framtid.

Det fanns dock ganska många som experimenterade med att odla pärlor långt tidigare. Mest känd är Carl von Linné som lyckades framställa någorlunda runda pärlor genom borra hål i skalen och med hjälp av silvertråd plantera små fragment av kalksten i musslor i Fyrisån i Uppsala.
Linnés pärlor finns bevarade och kan beskådas än idag men experimenten upphörde på grund av att det var svårt att hitta tillräckligt långsiktiga finansiärer. Linné själv beskrev i flera efterlämnade brev sin oro för att förstöra värdet av pärlor om tekniken att odla dem blev allmänt känd, han tyckte själv nämligen att det var så väldigt enkelt att vem som helst kunde göra det. Man undrar vad Linné skulle tycka om dagens enorma produktion av pärlor?
Linné började intressera sig för pärlor efter besök hos pärlfiskare i b la Purkijaur under 1730-talet och han insåg då den långsiktiga orimligheten i att behöva plocka upp och döda ibland flera tusen musslor för att hitta en enda pärla och det anses vara efter denna resa Linné börjar fundera på och utarbeta planer på konstgjord pärlodling.
En ytterligare anledning till att Linné själv började experimentera med pärlodling på allvar kan vara hans intresse för och undran över vad Friedrich Hedenberg sysslar med i Åbo och Björneborg. Hedenberg hade nämligen kring 1750 ansökt hos Kommerskollegium om tillstånd till pärlfiske men även att anlägga dammar för pärlfiske. Linné skriver flera brev under drygt 10 år till både kollegor, vänner och Kommerskollegium där det framkommer att han är ganska fundersam över vad Hedenberg har för planer. Hedenberg själv är enligt Linné väldigt hemlighetsfull. Linnés brev i frågan finns bevarade men tyvärr inte eventuella svar från Hedenberg. Höll Hedenberg själv på med att odla pärlor? Det är dokumenterat att Hedenberg besökt Kina men vad kan han ha lärt sig där kring pärlfiske som inte redan var känt i skandinavien? Även i skandinavien hade det ju fiskats pärlor i århundraden så fångstmetoder och liknande handlade det knappast om. Vore såklart intressant om någon som vet mer om detta eller känner till eventuella arkiv där material kring Hedenbergs planer kan finnas ville höra av sig?

Det fanns fler än Linné som intresserade sig för pärlodling. Sir John Hunter försökte odla pärlor i dammarna vid Earls Court Manor House och under slutet av 1800-talet så lyckades även australiensaren G. S. Streeter med att odla blisterpärlor i pinctada maxima, dock utan komersiell framgång.


Nåväl, kommersiellt är det Mikimoto som lyckas och utvecklandet av pärlodling har haft stor betydelse både ekonomiskt för många fattigare länder men spelar även en stor roll för bevarandet av ostron och musselarter då dessa djur är känsliga mot föroreningar i vatten samt att jakten på naturliga pärlor antagligen skulle slagit ut flera pärlproducerande arter. Det var just den begynnande bristen på ostron som fick Saville-Kent att börja experimentera med pärlodling.

EGL, (European Gemological Laboratory) har fått utstå mycket kritik senaste åren och hela organisationen håller på att omvandlas. Skälen till det borde alla berörda känna till vid det här laget och har alltså att göra med att de inte använt sin graderingsmetodik på rätt sätt och dessutom använt sig av samma terminologi som t ex GIA, HRD och IGI utan att använda deras definitioner vilket fört med sig att EGL anses övergradera diamanter och därmed försvåra för kunder att jämföra olika stenar. Det har dessutom visat sig att EGL varit väldigt inkonsekventa i sina graderingar. 
EGL är, eller rättare sagt var, en märklig organisation där det fanns olika EGL laboratorier över hela världen som t ex EGL Israel, EGL international, EGL south africa, EGL USA och ett tiotal andra. Dessa labb var mer eller mindre fristående från den centrala organisationen i Israel, t ex är det länge sedan EGL USA hade någonting alls med de övriga EGL labben att göra.
Omorganisationen av EGL har gjort att flera av labben bytt namn. I Israel heter de nu EGL Platinum medan EGL-USA är i färd med att helt byta namn och deras certifikat utfärdas nu under namnet GHI, Gemology Headquarters International. Det är dock så att EGL USA fått oförtjänt dåligt rykte på grund av de övriga EGL labben då de faktiskt hållit sig till internationell standard och metodik vid gradering.
Nåväl, det finns antagligen 100000tals EGL certifikat i omlopp och de är inte bara diamanter det handlar om, jag såg själv ett 40 tal safirer i veckan som gick med EGL certifikat utfärdade under 1980-talet så bara för att labben bytt namn försvinner inte de gamla intygen och naturligtvis betyder inte ett namnbyte att labbet blivit bättre.  

Under hösten 2014 diskuterade min vän gemmologen Conny Forsberg och jag möjligheten att anordna en gemmologisk konferens av hög internationell standard i Sverige. Vi beslutade att anordna det hela på egen hand och anser oss nu vara på mycket god väg att uppnå vår målsättning. Dels genom de tre namnen ovan i kombination med oss själva men även för att vi redan nu vet att flera av både Europas och övriga världens mest kunniga personer inom olika delar av ädelstensområdet kommer närvara under konferensen.
Detta är alltså både en fantastisk möjlighet att lära sig mer om ädelstenar och att få möjlighet att träffa vår tids största experter inom sina områden samt träffa och lära känna kollegor från framförallt övriga norden men även från Europa och övriga världen.

I gemmologiska läroböcker och kursmaterial så beskrivs under kapitlen om opal ofta hur man kan skilja naturlig opal från syntetisk genom att betrakta stenen från sidan. I de syntetiska opalerna tillverkade främst av det franska företaget Gilson, så ser man ofta en tydlig kolumnär struktur som sägs bevisa det syntetiska ursprunget. 
På bilden här visar den nedre bilden strukturen i just en Gilson tillverkad syntetisk opal. Den övre delen visar en opal från Etiopien som är helt naturlig men ändå har kolumner som påminner om de man ser i syntetiska opaler. En etiopisk opal jag själv slipat och därmed vet är naturlig lämnades av den som köpt den av mig in till välkänt auktionsverk i Stockholm för ett par år sedan och fick till svar att stenen skulle vara syntetisk och därför tog de inte emot den. Det är lika pinsamt att identifiera en naturlig sten som syntetisk som det är att göra tvärtom, alltså missta en syntetisk sten för naturlig.
Har man sett och fått undersöka några av varje av de ovanstående är det inte särskillt svårt att se skillnad mellan dem. Det görs hela tiden nya fyndigheter av ädelstenar, ovanliga material blir allt populärare och det produceras alltfler konstgjorda och syntetiska material så det gäller att vara intresserad och hänga med på alla nyheter som presenteras på ädelstensområdet, annars är risken stor att man börjar göra bort sig.

Taupe diamond segregator är ett instrument som i likhet med många andra, ofta billigare varianter, kan hjälpa till att skilja mellan diamanter som möjligen kan vara syntetiska eller fått sin färg förbättrad med hjälp av HPHT teknik. Det är en stor skandal att de under JCK i Las Vegas nyligen nästan helt ostört kunde sälja sitt instrument som om att det kunde skilja mellan syntetiska och naturliga diamanter. Till och med på företaget Kassoy, som normalt säljer högkvalitativ utrustning till både gemmologi och guldmedsbranschen, hemsida påstås idag 17/6-2015 instrumentet kunna skilja ut syntetiska diamanter: "The new Taupe Diamond Segregator is able to distinguish natural diamonds (earth mined) from manmade (lab created) stones with one-touch instant results. Traditional diamond testers using thermal or electric conductivity will not separate the two. The Taupe's practical, portable and compact design allows you to test anywhere with instant results. Powered by included AC adapter. One year warranty. The Taupe is only for colorless stones, and diamonds D through I." Vore påståendet sant hade det handlat om en miljardindustri men beskrivningen är en ren och skär LÖGN. Instrumentet kan indikera diamanttyp, ingenting annat.
Att syntetiska färglösa diamanter alltid tillhör typ II borde inte vara så svårt att förstå för en normalbegåvad gemmolog men uppenbarligen säljs både Taupes instrument och b la HRDs D-Screen och många andra med beskrivningar som om att dessa instrument skulle kunna särskilja syntetiska från naturliga diamanter viket inte är sant och det vet både de som tillverkar och säljer instrumenten. D-screen är en storsäljare men vad det instrumentet säger betyder ingenting, förutom att stenen KANSKE kan vara syntetisk. Detsamma gäller Taupes Diamond Segregator och instrument lanserade av både GIA och SSEF varav SSEFs variant är den absolut billigaste men kräver tillgång till egen kortvågig uv-lampa.

Att branschen är full av folk som tror på och köper all möjlig teknisk utrustning utan att tänka efter är ingen nyhet men det är faktiskt pinsamt med den hysteri som råder kring syntetiska diamanter och övertron på dyra instrument. Äger man inte en kortvågig UV-lampa är man ingen gemmolog men är man det och förstår det minsta lilla kring diamanttyper så förstår man även att det inte kräver mer än en kvuv-lampan och ett vanligt diamantgraderingspapper för att kunna avgöra precis lika mycket som något av de ovan nämnda "testerit" instrumenten.

Det mest vansinniga i det hela jag själv upplevt är att det senaste tiden spritts en idiotisk idé om att alla typII diamanter skulle vara syntetiska. Antagligen en konsekvens av marknadsföringen av instrument som t ex taupes diamond segregator.
De största och mest kända diamanterna genom historien som Hope, Cullinan, Sancy och de flesta andra mer berömda diamanter är just typII stenar och skulle med t ex taupes instrument klassas som syntetiska.
Det krävs en rejäl uppryckning av hela branschen på det här området.


DeBeers lanserade nyligen ytterligare ett instrument som ska kunna identifiera melee diamanter, nyligen lanserade GGTL ett liknande instrument och för ett drygt år sedan började SSEF marknadsföra sin ASDI. Alla är instrument som fungerar för att hitta syntetiska diamanter i paket med vad som borde vara naturliga. Priset för dessa instrument är dock fortfarande betydligt högre än vad det normala auktionsverket, guldsmeden eller antikhandlaren rimligen kan tänkas investera.

Härromdagen kom senaste katalogen från Sargenta i brevlådan. Som vanligt finns det mesta i material och verktygsväg för både proffesionella guldsmeder, silversmeder och andra som sysslar med att tillverka och laga smycken av alla de slag.
Det som ändå får mig att tvivla på hur seriöst företaget är och om de verkligen vet särskillt mycket om produkterna de säljer är de sidor som säljer stenar och pärlor. Rubriken "Halvädelstenar" är en direkt provokation mot den seriösa delen av ädelstensbranschen. Att de sedan fortsätter med att blanda svenska och engelska namn för ädelstenar och till och med kommer med nya stavningar som varken hör hemma på svenska eller engelska ger ett minst sagt oseriöst intryck.
Det antagligen värsta är dock att de påstår att alla deras pärlor är naturliga. Inte någonstans nämns nämligen att de produkter de benämner pärlor och sötvattenspärlor skulle vara odlade.

Det hela är oseriöst och bevis på stor okunnighet (för inte kan de väl medvetet försöka lura sina kunder att köpa konstgjorda material genom otydliga formuleringar och "svengelska" utryck?), men inte ovanligt då liknande benämningar och formuleringar är vanliga i både annonser och butiker. Det hela måste ses som ett symptom på att stora delar av ädelstens och smyckesbranschen är mindre seriös och okunnig samtidigt som det finns en utbredd självgodhet bland aktörer i branschen att man minsann själv är bäst på de man gör.

Kombinationen av okunnighet och oseriösa aktörer är ett stort problem och ett hot mot hela branschen, betydligt större än så kallade "hot" från t ex syntetiska och behandlade ädelstensmaterial.

Både Sotheby´s och Christies har i veckan haft auktioner där flera unika ädelstenar varit till försäljning. Båda auktionsverken hade Fancy Vivid rosa diamanter till försäljning vilka såldes någorlunda enligt förväntningarna. Den som Sothebys sålde var något större, drygt 8 ct än Christies dryga 5 ctare, Sothebys hade även proveniens som härrörde till någon bror ellers syssterdotter till Napoleon vilket jämfört med christiesstenen inte verkar påverkat priset i någon särskillt stor utsträckning.
Sotheby´s sålde även en rubinring för ett pris som vida översteg förväntningarna, 30 miljoner USdollar och på Christies slogs rekord för pris på safir då en sten från Kashmir infattad i ring såldes för drytg 7 miljoner USdollar.
De slutsatser som kan dras från dessa auktioner där även många andra intressanta ädelstenar och smycken såldes är att naturligt färgade diamanter och ädelstenar fortsätter ha en enormt stark marknad. Ska bli kul att följa Tiancheng internationals kommande auktioner i Hong Kong för att se hur priserna på den bästa jaden fortsätter utvecklas
Det är snart dags, tisdag den 12/5, för Sothebys auktion Magnificent Jewels and Noble Jewels. En 8,7 ct rosa diamant och en rubin på drygt 25ct blir antagligen höjdpunkterna och de har båda höga förväntade slutpriser.
Ädelstenar av hög kvalitet som är helt naturliga, alltså inte behandlade på något vis alls av människor, fortsätter betinga mycket höga priser och om förutsägelserna kring Sothebys auktion stämmer någorlunda så kommer vi alltså återigen att få se rekordpriser. Detta är något vi börjat vänja oss vid och det blir allt viktigare att kunna bekräfta att ädelstenar är av naturligt ursprung och fria från behandlingar för att de ska uppnå högsta möjliga pris vid försäljning.

http://www.sothebys.com/en/auctions/2014/magnificent-jewels-noble-jewels-ge1502.html
Etiketter: sothebys, rubin, rosa diamant
På det sociala nätverket LinkedIn har nyligen startats en grupp med ambitionen att knyta kontakter och utbyta erfarenheter mellan gemmologer och gemmologiintresserade i de nordiska länderna. Gruppen heter "Gemmologi i Norden" och rekommenderas för alla som vill hålla sig uppdaterade på ädelstensområdet ur ett nordiskt perspektiv. Detta kommer även vara en plattform att presentera och marknadsföra sig själv på samt ställa frågor och göra undersökningar kring ädelstensrelaterade ämnen.

Sverige har jämfört med många andra europeiska länder en ganska stor gemmologisk intresseförening med bra kontakter och samarbete med övriga guldsmedsbranschen. Vi är internationellt kända som duktig designers och har en över tusenårig guldsmedstradition. Sverige har länge varit och är fortfarande ett av de viktigaste producentländerna av guld och silver samt har byggt upp stor kunskap inom geologi och gruvbrytning genom århundradena.
Vi har visserligen inga stora ädelstensfyndigheter i Sverige men det finns ändå varianter av kvarts, topas och granat som är av smyckeskvalitet. Ägnar man sig åt mer udda ädelstenar så är Sverige intressant eftersom ädelstenar som t ex Bastnäsit, Scheelit och Gahnit fått sina namn efter svenskar eller svenska fyndorter. Det är få länder som kan ståta med att vara första fyndort för så många olika mineral som Sverige.

Sammantaget gör detta att vi här i landet borde ha goda förutsättningar i form av intresse och kunskap för att genomföra en gemmologisk konferens av internationellt sett hög klass vilket är något som i skrivande stund tycks vara på väg att realiseras. Flera internationellt kända föreläsare inom ädelstensområdet är nämligen redan bokade till ett kommande evenemang i Sverige nästa år.

Lägg datumet 18 juni 2016 på minnet och fortsätt läsa denna blogg för mer information!

 

Det kräver stor kunskap och att man har tillgång till att se stora mängder pärlor för att bli duktig på att identifiera och värdera dem.
När det gäller pärlodling så har tekniken för att producera allt större, bättre och finare pärlor utvecklats snabbt senaste åren vilket rimligen är en utveckling vi kommer se mer av. Det var länge en stor utmaning att avgöra om en pärla är odlad eller av naturligt ursprung vilket tillsammans med utmaningen att identifiera syntetiska rubiner och safirer för över 100år sedan lade grunden till gemmologi som ämne.
Identifieringsteknikerna för pärlor har blivit allt bättre men det har även odlingsmetoderna liksom metoder för att på konstgjord väg förbättra färger hos pärlor. Stort hemlighetsmakeri pågår kring många pärlfarmer, både vid ostronfarmer i hav och vid musselodlingar i floder och sjöar. När man ser tillbaka några år på utvecklinen inom pärlområdet så kan vi fortsätta vänta oss en snabb utveckling både vad gäller färger och kvalitet på pärlor, var de kan odlas, vilka arter av musslor och ostron som kan används samt diverse påhitt kring vad som används som kärna vid odling. Branding, alltså att olika tillverkare namnger pärlor efter sig själva, ofta genom att tillföra någon unik egenskap eller graverad logotyp, får antas bli än vanligare.

Exempel på det senaste är Edisonpärlor och Mingpärlor vilket är försäljningsnamn, alltså en form av branding, som används för vissa sötvattenpärlor odlade av just de företagen. Dessa pärlor håller hög kvalitet och förekommer i lila och aprikosfärgade varianter med nästan metallisk lyster. När det gäller Kasumipärlor så är även de sötvattenpärlor men "äkta" Kasumipärlor kommer från Kasumigaura i Japan medan det även odlas en variant av sötvattenpärla i Kina som påminner mycket om den japanska. Färgerna går från brons till aprikos och är alltså delvis inom samma färgspann som Ming och Edison. Den mer metalliska lystern och överlag bättre kvaliteten gör ändå att ming/edison uppfattas som bättre pärlor viket är rimligt i och med att de är betydligt dyrare vilket i sin tur beror på att man i nuläget bara tycks kunna odla en pärla per mussla, i vanliga fall kan man odla närmare 50 pärlor per mussla. Hemlighetsmakeriet är stort kring de pärlfarmer som odlar dessa pärlor och få, om ens någon, utomstående har fått besöka dem.
Ming/Edison pärlor har för det mesta bra rund form medan kasumi och kasumiliknande pärlor oftare är barocka. Det tycks finnas en inom pärlkretsar spridd åsikt att Edisonpärlor skulle vara aningen bättre än Ming (det antas ju vara olika odlare med liknande odlingstekniker som konkurerar så viss källkritik kan vara på sin plats vad gäller uttalanden om kvalitet)
Prisskillnaden mellan en Edisonpärla och en Kasumiliknande kinesisk sötvattenpärla med liknande form och färger kan skilja tiofallt, när det gäller högsta kvalitet så handlar det om betydligt mer.

Det har åtmistonne sedan tidigt 1990-tal exerimenterats med olika kolisotoper vid tillverkning av syntetiska diamanter. Då diamanter bildas naturligt finns tillgång till alla isotoper men beroende på kolets ursprung så varierar förhållandena. C12 är såklart alltid dominerande (>98%) men t ex eclogitiska diamater har högre andel C13 vilket gett upphov till teorier kring att eclogitiska diamanter kan bestå åtminstonne delvis av organiskt kol.
Det krävs betydligt mer avancerad laboratorieutrustning än vad gemmologiska labb vanligen har tillgång till för att identifiera isotoper men det har gjorts försök att med hjälp av isotopidentifiering kunna härleda diamanter till olika geografiska och geologiska miljöer.
Isotoper är intressant för industriella ändamål och det har visat sig att diamanter som består av bara en isotop har ännu bättre värmeledningsförmåga. Diamanter som bara består av en enda isotop har även visat sig vara utan inre spänningar vilket är en fördel ur slipningsperspektiv. Ur identifieringssynpunkt är det däremot besvärligare eftersom dessa diamanter till skillnad från de flesta andra syntetiska diamanter inte fluorescerar i kortvågigt uv-ljus. Det tycks alltså finnas en relation mellan kolisotoper och fluorescens.
Det är svårare och dyrbarare att framställa syntetiska diamanter som bara består av kol av samma isotop men eftersom dessa diamanter har bättre industriella egenskaper så kan vi förvänta oss att de så småningom kommer bli vanligare.

Ädelstenar har som bekant genom historien ofta tillförts diverse egenskaper och påståtts kunna påverka människor på olika vis. Har det handlat om försäljare av ädelstenar finns mängder av exempel på hur ädelstenar tillförts alla möjliga lyckobringande och välgörande egenskaper vilka den framtida ägaren av stenen i fråga skulle åtnjuta.
En motsägande bild av ädelstenar får man då man väljer att läsa och lyssna till de som redan äger ädelstenar. Istället för att bringa lycka och gara dig osårbar så kommer diamanten plötsligt göra dig sjuk och bringa all möjlig olycka över dig och din familj. Dessa egenskaper kan möjligen ha avskräckt skrockfulla potentiella tjuvar.

 Visst kan ädelstenar vara farliga men det handlar sällan om faror för de som bär ädelstenar i smycken utan det är de som bearbetar ädelstenar som kan råka illa ut om inte försiktighet iaktas. En självklarhet idag är att man använder vatten vid både sågning och slipning av ädelstenar för att binda stendamm vilket annars skulle blandas i luften och inandas av sliparna. Stendammslunga har orsakat väldigt mycket lidande och för tidig död men är idag en ovanlig diagnos. Vissa ädelstenar är dock så giftiga att det inte hjälper med vatten. Ett exempel är Cinnobar, ett rött mineral som innehåller kvicksilver. Att Cinnobar är giftigt lärde man sig relativt tidigt och det är idag sällsynt med föremål av Cinnobar. Mer förvånande är att även ett vanligt och populärt material som Malakit är giftigt och att det vid slipning avsöndrar giftiga ämnen vilka inte binds av vatten. Det är ingen större fara att slipa någon enstaka malakit men sysslar man med det under längre tid så har det visat sig hälsofarligt. Detta är något som undersökts i Idar Oberstein i Tyskland, ett av de äldsta och mest respekterade ädelstenscentren i världen. Efter undersökningarna i Tyskland har det startat en diskussion kring om det är etiskt riktigt att handla med och använda malakit överhuvud taget. De största fyndigheterna av malakit av ädelstenskvalitet finns i fattigare delar av världen och det är även där det mesta av materialet bearbetas.

Den idag pågående försäljning av egentligen värdelösa ädelstensmaterial där det hittas på diverse magiska egenskaper kring ädelstenar och mineral är dålig för ädelstensbranschens rykte och ett stort hinder för de som vill att gemmologi, kunskap och forskning kring ädelstenar ska tas på allvar. Malakit påstås till exempel av vissa försäljare kunna absorbera negativa energier och motverka kroppsliga spänningar. Visst, är man död så slipper man mycket elände.

Diamanter som på övre bilden utsätts för långvågigt UV-ljus och på nedre för kortvågigt. Som synes reagerar de flesta naturliga diamanter betydligt mer under långvågigt UV-ljus Diamanter som på övre bilden utsätts för långvågigt UV-ljus och på nedre för kortvågigt. Som synes reagerar de flesta naturliga diamanter betydligt mer under långvågigt UV-ljus

När man undersöker diamanter för att se om de är naturliga eller syntetiska så är UV-ljus av olika slag ett viktigt instrument. Belyser man diamanter med omväxlande kort och långvågigt UV-ljus så får de allra flesta naturliga diamanter en starkare reaktion unde långvåg än under kortvåg. För syntetiska diamanter är förhållandet det omvända, de reagerar vanligen starkare under kortvåg än långvåg. Dessa reaktioner är inga lagar utan bara indikationer.
Med hjälp av kortvågigt UV-ljus kan man även få indikation om stenen man testar tillhör typ I eller typ II. (läs mer om diamanttyper HÄR) Är diamanten man testar färglös, alltså färggraderad ca D - J, (mer om diamantgradering HÄR) så får man genom att testa om diamanten släpper igenom kortvågigt UV-Ljus information som kan bekräfta att diamanten är naturlig eller behöver testas vidare. Släpper diamanten igenom kortvågigt UV-ljus tillhör den rimligen typ II vilket alla färglösa syntetiska diamanter gör. Släpper diamanten inte igenom kortvågigt UV-ljus tillhör stenen en diamanttyp som inte kan vara syntetisk utan alltså är naturlig. 
Har man tillgång till fluorescensmikroskop så ser man ibland mönster i diamanter vilka kan vara till stor hjälp vid identifiering av syntetiska stenar. Ibland får man även indikationer genom att se på stenen genom korsade polariserande filter, t ex så få de flesta syntetiska diamanter inga interferensfärger utan man ser mer mörka och ljusa fält. Äldre syntetiska diamanter är ofta magnetiska samt uppvisar färgzoneringar och har inneslutningar man ofta ser i förstoring. Det är ganska stor skillnad i hur svårt det är att identifiera moderna syntetiska diamanter och äldre, alltså diamanter tillverkade under 1980 och 1990 talen.

På bilden en diamant som undersöks genom att belysas med kortvågigt UV-ljus. Diamanten ligger med bordet nedåt och påminner om en svart pyramid. Det gröna skenet avslöjar dock att diamanten släpper igenom kortvågigt UV-ljus vilket betyder att den kan vara syntetisk. Som synes på bilden fluorescerar inte diamanten under test för kortvågigt UV-ljus. UV-ljus används alltså på olika vis för att identifiera diamanter som kan vara syntetiska

Namnet Heliolit kan betyda två olika saker. Dels kan heliolit vara en fosilliserad korall men Heliolit används även som benämning för ortoklas, en fältspatvariant, som innehåller hematit, ofta i form av små plattor vilka gör att stenen får en orange ton. Ordet heliolit används i samband med ortoklas för att det påminna om sol och föra tankarna till Solsten som är en annan variant av fältspat, nämligen oligoklas, vilken är mer känd och vanligen betydligt dyrare än ortoklasvarianten som också ibland kallas "sunstar" för att skiljas från den "äkta" solstenen.

Hårdhet anges vanligen i Mohs, alltså en skala som sträcker sig från 1 till 10 där 1 är mjukast och representeras av ren talk och där tio är diamant. Mellan talk och diamant finns ytterligare 8 mineral vilka tillges ett allt högre nummer beroende på vilka material de kan repa. Så långt är det ganska enkelt.
Vad är då skillnaden mellan hårdhet och till exempel seghet? En tallrik tillverkad av porslin är hård, det går inte att gravera i den med en kniv. Tappar man däremot proslinstallriken i golvet kommer den att gå sönder. En tallrik av plast är lätt att gravera och repa med en kniv men en om man tappar plasttallriken i golvet kommer den antagligen inte gå sönder. Aningen förenklat kan man alltså dra slutsatsen att plast är mjukt men hållbart och att porslin är hårt men inte särskillt hållbart.
Det finns även andra sätt att mäta hårdhet och hållbarhet, t ex kan man mäta hur mycket tryck ett material tål, hur mycket värme som krävs innan ett material deformeras, vilka krafter som krävs för att dra isär ett material osv. Brinell, Vickers, Rockwell och Leeb är olika metoder och enheter för mätning av hårdhet vilka inte är helt enkla att översätta i varandra eller till t ex Mohs hårdhetsskala.
Täljsten innehåller talk och har ett väldigt lågt värde på Mohs skala men är samtidigt ett material som används inom högtrycksfysik och bland annat i maskiner som tillverkar syntetiska diamanter just därför att det är så hårt och motståndskraftigt mot extremt höga tryck. Samma material som används i diamantpressar där det utsätts för tryck kring 50 - 70 kilobar utan att förändras klarar inte att motstå repning av en bit äggskal. Hårdhet är relativ.

Begreppet hållbarhet kan betyda extremt olika saker eftersom det kan handla om motståndskraft mot både repning, tryck, syror, värme och alla möjliga andra slitage. Bland de mest hållbara material som finns hittar vi nefrit, alltså en variant av jade som är både seg och motståndskraftig mot det mesta.
Nefrits seghet och hållbarhet är förklaringen till att de mest intrikata och fantastiska ädelstensskulpturer vi ser nästan alltid är gjorda i nefrit.

Sveriges Gemmologiska Riksförening höll sitt årsmöte i lördags och i samband med det var Jef Van Royen inbjuden och han höll föredrag kring syntetiska och färgbehandlade diamanter. 
Van Royen är numera pensionerad men arbetade i över 30 år hos HRD i Antwerpen med bland annat forskning kring syntetiska diamanter. Under sin utmärkta föreläsning förklarade han att alla syntetiska diamanter går att identifiera och han poängterade flera gånger vikten av att identifiera diamanttyp för att få en första indikation om en färglös diamant är naturlig eller kan vara syntetisk eller är behandlad med HPHT för att bli mer färglös.

Som läsare av denna blogg påminnts om flera gånger under åren så tillhör alla färglösa syntetiska diamanter typ II och ser man att en diamant tillhör denna typ så bör man vara försiktig och helst skicka stenen till ett laboratorium eller åtminstonne någon som har tillgång till UV-VIS och laser induced PL spektroskopi (t ex Ädelstensakademin). Att se om en diamant tillhör typ II gör man genom att se efter om stenen är transparent för kortvågigt (253,7nm) uv-ljus antingen med hjälp av något av alla de instrument som finns att köpa eller genom att helt enkelt hålla diamanten som ska testas mellan en kortvågig uv-lampa och ett material man vet fluorescerar under kortvågigt uv-ljus, en syntetisk rubin fungerar utmärkt, man måste såklart se till att inget ljus går direkt från lampan utan allt ljus måste gå igenom diamanten. Fluorescerar rubinen så är diamanten uvtransparent och tillhör därmed typII (eventuellt kan den tillhöra typIaB men det är mycket sällsynt och det kommer i så fall visa sig hos laboratoriet att den är naturlig)
Van Royen rekomenderade såklart HRD:s eget instrument D-screen men att köpa det instrumentet är i mitt tycka att kasta 20000kr i sjön eftersom att det finns flera betydligt billigare instrument för samma sak, de kan till och med vara bättre eftersom D-screen kan vara svår att använda om diamnten är infattad.

Van Royen beskrev tydligt och bra skillanden mellan de olika tillverkningsmetoder som finns för syntetiska diamanter samt vilka metoder och tekniker som används för att förbättra färg i både syntetiska och naturliga diamanter. Det är betydligt svårare att avgöra om en fantasifärgad diamant fått sin färg på naturlig väg eller genom konstgjord behandling än att identifiera om en diamant är naturlig eller syntetisk.
De flesta behandlingar som ger bättre färg hos diamanter kan identifieras med FTIR men även i laboratorier med all tillgänglig teknik och utrustning så kan det ändå hända att vissa stenar inte går att identifiera med säkerhet, detta gäller särskilt gröna diamanter. Skälet till det är att gröna diamanter får sin färg på precis samma vis på konstgjord väg som i naturen.
Har man tur så kan man se spår av vissa behandlingar genom att studera inneslutningar i diamanter och se hur de påverkats av olika behanlingar vilka ofta är kombinationer av värme, tryck och strålning. När man vill förbättra färg med hjälp av HPHT så används högre tryck och temperaturer än vad som krävs vid tillverkning av diamanter eller då de bildas naturligt. Detta för med sig att inneslutningar får utseenden som inte förekommer naturligt och därmed hjälper till att visa att en diamant utsatts för behandling. Detsamma gäller den ännu ovanliga LPHT behandlingen, alltså hög värme men lågt tryck. Vid LPHT tillsätts vätgas, precis som vid tillverkning av CVD diamanter, viken förhindrar omkristallisation av diamanten till grafit eller att den helt enkelt brinner upp. Det är värmen som orsakar färgförändringar hos diamanter så man identifierar LPHT på samma vis som HPHT behandlade stenar.

År 1226 infördes bärnstensregalen vilket betydde att bärnstensproduktion och handel styrdes av Tyska Ordern vilka på eget initiativ förklarade alla ostpreussiska bärnstensfyndigheter för sina. Tyska ordern bestod av en samling ganska misslyckade korsriddare men deras bärnstensmonopol kom att bestå i olika form i Tyskland och delvis i Danmark i över 600år. Först 1837 hävdes regalen av de preussiska ständerna. Bärnsten har alltså länge varit en eftertraktad ädelsten med en marknad som varit ganska stabil under väldigt lång tid. En produkt Tyska Ordern fick inkomster ifrån var katolska radband vilka ofta tillverkades av bärnsten eftersom det fanns en föreställning om att bärnsten kunde motverka diverse onda ting. 

En situation som liknar bärnstensregalen hittar vi idag i Namibia där sedan 1908 ett stort område av landets södra kust är avspärrat för befolkning och utomstående där det bara tillåts diamantbrytning, även här i monopolform. Sperrgebiet infördes av kolonialmakten Tyskland 1908 för att garantera Deutsche Diamantengesellschaft tillgång till diamanter. Efter första världskriget tog Sydafrikaner över området och såsmåningom kom det i DeBeers händer. Under 1990-talet köper Namibiska staten 50% av verksamheten och idag kontrolleras Sperrgebiet av Namdeb Diamond Corporation, ett företags som ägs till hälften var av DeBeers och Namibiska staten.

Det är inte ovanligt att områden med viktiga malm och ädelstensfyndigheter spärras av och ställs under bevakning men det som gör t ex sperrgebiet så speciellt är att området varit isolerat från utomstående så länge, över 100 år, vilket torde vara ganska unikt i världen.

Läs mer om Bärnsten Här! och om Diamanter Här!

 

För någon vecka sedan gjorde jag på förekommen anledning ett inlägg med en lista över akronym som förekommer bland främst laboratorier, graderingsföretag, organisationer, utbildningscenter samt som personliga titlar inom gemmologi och ädelstensvärdering. Den listan gjordes istort sett direkt ur huvudet men jag har insett att det finns behov av att reda ut fler titlar så har under dagen samlat fler på denna sida: FÖRKORTNINGAR OCH AKRONYM INOM GEMMOLOGINS VÄRLD. Det finns extremt många titlar, institut, labb och organisationer inom ädelstensområdet. Nuvarande listan har närmare 80 förkortningar och då har jag ändå gallrat ganska mycket särskilt vad gäller personliga titlar, mindre kända laboratorier och nationella organisationer. 
Man kan fråga sig varför förkortningarna är så många och om man verkligen måste känna till och hålla reda på alla?  Svaret är att JA det måste man, eller åtminstonne känna till hur man kontrollerar att personer som använder titlar verkligen får göra det och att titlarna faktiskt innebär att innehavaren kan någonting.
Gemmologi är tvärvetenskap, det krävs att gemmologer är duktiga inom både mineralogi, historia, kemi, fysik, konst, guldsmide och geologi. Därför har det varit svårt att etablera ämnet som egen universitetsdiciplin på högre nivå samtidigt som det finns en över 100-årig tradition att det är vissa fristående institut som styr standarden för gemmologiutbildning i världen.

Etiketter: akronym, gemmologi
När det gäller benämning av färg hos ädelstenar så har det genom historien använts många olika fantasifulla benämningar, ofta skapade av försäljare för att öka attraktionskraften hos sina varor. Den för rubin mest kända benämningen av färg är duvblodsfärgad vilket inte har någonting med duvors blod att göra utan är en beteckning för rubin som har den allra bästa färgen, traditionellt associerad med rubiner från Burma men lika fina rubiner har under senaste åren hittats även i Mozambique där kanske de största rubinfyndigheterna någonsin påträffats och bryts sedan 2008. I Burma har benämningen "rabbits blood" använts för rubiner som är något mörkare röda än "pigeon blood" och benämingen "the crying Indian", den gråtande indiern, för riktigt mörka rubiner. Det ansågs nämligen länge att Indier av någon anledning köpte rubiner som var så mörka att de burmesiska försäljarna själva tyckte att de indiska köparna borde gråta över den låga kvaliteten. Eventuelt kan historien om att indier köpte rubin av låg kvalitet hänga ihop med att man i Indien tidigt lärde sig att värmebehandla rubiner och safirer för att de skulle bli klarare och få bättre färg.

http://www.jckonline.com/blogs/chain/2015/03/05/7-things-you-probably-dont-know-about-rubies
Etiketter: rubin, burma, duvblod

Igår, 9 mars 2015, hade Dagens Industri en artikel med titeln "Syntetiska stenar hotar diamantbranschen". I artikeln nämns att priserna på rådiamanter fluktuerar vilket inte är någon större nyhet även om de sedan en tid har sjunkit och antagligen kommer fortsätta sjunka för att stabiliseras på en nivå där det finns rimlig lönsamhet att köpa råsten, få den slipad och sälja vidare till grossist eller slutkund. Sedan drygt 30 år har tillverkningen av syntetiska diamanter utvecklats, ökat och förbättrars vilket alla känner till och detta är inte konstigt men att DIs skribent från det drar slutsatsen att syntetiska diamanter skulle vara ett hot mot hela diamantbranschen? Hur drogs den slutsatsen och vem ska tro på det?

Förstörde syntetiska rubiner då de för över 100år sedan började användas i smycken rubinmarknaden?
Förstörde syntetiska smaragder smaragdmarknaden?
Förstörde odlade pärlor marknaden för naturliga pärlor?
Dessutom vet alla som är aktiva i branschen att det till stor del är samma ägare till de största diamantgruvorna och de som tillverkar syntetiska diamanter, tydligast exempel är såklart DeBeers och deras dotterbolag Element 6. Visst finns teoretiskt möjligheten att stora bolag som sysslar både med naturliga och syntetiska diamanter kan använda sin produktion av syntetiska stenar för att orsaka osäkerhet på markanden och eventuellt slå ut några små aktörer men har svårt att se hur ett sådant agerande i längden skulle gagna någon.

http://www.di.se/…/syntetiska-stenar-hotar-diamantbranschen/

Ser man prisutvecklingen på slipade runda diamanter mellan ca 0,70-4,0 carat senaste månaderna så har priserna överlag sjunkit. Spannet 1-1,5ct sjönk under hösten men har nu stabiliserats. Stenar mindre än 0,7ct och större än 4ct har hållit stabil prisnivå medan priserna för mellanstorlekarna justerats, främst nedåt men för vissa lägre kvaliteter avseende klarhet med bra färg faktiskt ökat både inom 3,5-3,99ct spannet och 0,7-0,99ct, dock med stora variationer beroende på den individuella stenen.

Det förekommer enormt många olika förkortningar och akronym inom ädelstensområdet och det går inte att hålla reda på alla. Här en lista över några av de viktigaste förkortningar som används av större organisationer, graderingsföretag, laboratorier och personliga titlar för gemmologer och ädelstens och smyckesvärderare. Se till att ställa frågor när någon börjar använda sig av förkortningar!

AA-CJI - Accredited Appraiser of the Canadian Jewellers Institute.

AGA – Accredited Gemologists Association.

AG CIG – Accredited Gemmologist from the Canadian Institute of Gemmology.

AGL – American Gemological Laboratories.

AGS – American Gem Society.

AGSL – The American Gem Society Laboratory.

AGTA – American Gem Trade Association.

AIGS – Asian Institute of Gemological Sciences.

AIS – Appraisers International Society.

AJP – Accredited Jewelry Professional, GIA.

AM – Accredited Member of the American Society of Appraisers.

ASA – Accredited Senior Appraiser of the American Society of Appraisers.

CGA – Certified Gemologist Appraiser.

CIBJO – Confédération International de la Bijouterie. Joaillerie, Orfévrerie des Diamantes, Perles et Pierres.

CMA – Certified Master Appraiser.

CSM – Certified Senior Member of the National Association of Jewelry Appraisers.

DGA – Diamond member of the Gemmological Association of Great Britain, Gem-A.

DGemG – Examinerad av Deutsche Gemmologische Gesselshaft.

DSEF - Deutsche Stiftung Edelsteinforschung.

DUG - Le Diplôme d’Université de Gemmologie, Universitetsexamen i gemmologi vid universitetet i Nantes.

EGL – European Gemological Laboratory.

FCGmA – Fellow of the Canadian Gemmological Association.

FGA – Fellow of the Gemmological Association of Great Britain, Gem-A.

FGAA – Fellow of the Gemmological Association of Australia.

Gem-A – Gemmological Association of Grewat Britain.

GG – Graduate Gemologist, Gemological Institute of America, GIA.

GG – Graduate Gemologist, International Gemological Institute, IGI.

GGL – Gübelin Gem Lab.

GGTL – Samgåendet mellan Gemlab och GemTechLab.

GIA – Gemological Institute of America.

GILC - Gemstone Industry and Laboratory Committee.

GIT – Gem and Jewelry Institute of Thailand.

GRS – Gem Research Swisslab.

GSA – Graduate Sales Associate, Jewelers Education Foundation.

HRD – Hooge Raad vor Diamant.

ICA – International Colored stone Association.

IGI – International Gemological Institute.

IGS – International Gem Society.

ISG – International School of Gemology.

JEF – Jewelers Education Foundation.

LMHC – Laboratory Manual Harmonisation Committee.

MGA – Master Gemologist Appraiser.

NAG – The National Association of Goldsmiths.

NAJA – National Association of Jewelry Appraisers.

SGA – Scottish Gemmological Association.

SGRF – Sveriges Gemmologiska Riksförening.

SSEF – Schweiz Gemmologiska Institut.

WDC – World Diamond Council.

Det finns som nämnts många fler förekommande akronym när man ger sig in i ädelsenarnas värld, särskillt om man vill jobba internationellt och hänga med i alla nyheter. En längre lista som löpande uppdateras hittar du HÄR.

Etiketter: akronym
"Old Miner" "Old Miner"
De tidiga diamantslipformerna var bundna av råstenens form och det tog lång tid från att point-cuts och table-cuts utvecklades till mer avancerade slipformer. Olika varianter av rosenslipningar uppstår under medeltiden och den mer avancerade brioletten är inte långt efter. Fram till mitten av 1700-talet så är tillgången av rådiamanter ytterst begränsad i Europa men fyndigheterna i Brasilien 1725 gör att det blir lite större tillgång till diamanter och sliparna kan börja experimentera, om än med mycket stor försiktighet, för att försöka få ljus att bryta så fördelaktigt som möjligt. Old Mine Cut är ett viktigt steg på vägen till den moderna briljantslipningen.
Etiketter: old mine cut
Vet du själv vad föremålet i din hand består av? Det händer ofta att man som gemmolog blir visad föremål som någon för en berättar både vad det är och dessutom en faschinerande historia ikring. Det är ju dock så att föremålet ofta i sig berättar en annan historia.
Hur ska man veta vad som är sant kring ett föremåls historia? Att testa metall ger viss information om t ex guldhalt men säger ingenting om ålder, geografiskt ursprung eller tillverkare av föremålet. Stämplade föremål är bra och det är inte svårt att lära sig se skillnad mellan äkta och falska svenska stämplar och lära sig hur halt, mästar och årsstämplar bör se ut. Det är dessutom inte svårt att kontrolllera om en påstådd guldhalt verkligen är den rätta genom antingen test med syror eller elektroniska apparater.
Dagens gemmologer är till stor del detektiver som undersöker både ädelstenars identitet men framförallt vill gemmologen veta vilka behandlingar stenen utsatts för samt var varje ädelsten kommer ifrån, både geografiskt och geologiskt. 
Ädelstenar har i tusentals år haft stor kulturell betydelse inom alla religiösa tankevärldar vilket inte bör negligeras sett varken ur historisk, politisk eller kommersiell synvinkel.
Det är viktigt att förstå vad ädelstenar betytt i olika kulturer i olika tider och hur stenars olika historiska betydelse påverkat efterfrågan och värde på dagens ädelstensmarknad.


 
Etiketter: ädelsten, gemmologi
Old european cut, föregångaren till den idag dominerande briljantslipningen hos diamanter. Old european cut, föregångaren till den idag dominerande briljantslipningen hos diamanter.
Sedan 1920-talet är briljantslipningen den dominerande slipformen för diamanter. Det är briljanten som bäst framhäver diamantens optiska egenskaper som briljans och dispersion (eld). Föregångaren till briljanten kallas Old European Cut, OE, ofta benämns denna och andra äldre slipformer slentrianmässigt helt enkelt "gammalslipade". OE utgör dock ett viktigt steg från de äldre och mer primitiva slipformerna till dagens precisionsslipade stenar.
Det var kring 1875 som Henry Morse utvecklade den ångdrivna diamantsvarven. Man kunde alltså börja svarva diamanter så de blev helt runda och kring 1890 hade Old Mine Cut anpassats till rund ytterform och Old European cut hade utvecklats. Det blir mer spill vid slipning av OE än old mine cut så det är tveksamt utvecklingen på slipområdet sett ut som den gör om inte de stora diamantfyndigheterna i Sydafrika gjorts på 1860-talet. De fyndigheterna garanterade tillgång till diamanter och sliparna kunde börja fokusera mer på att få slipningen så bra som möjligt och inte bara på att få ut så stor slipad sten som möjligt ur råmaterialet.

En diamants slipform kan vara till hjälp vid datering av smycken men man måste vara medveten om att diamanter alltid kan ha bytts ut under historiens gång och att det även idag slipas diamanter med gamla slipformer. Det finns även företag som säljer cubik zirkon slipad efter gamla diamantslipformer så det gäller att vara noga och identifiera alla stenar man har framför sig.

Det har länge ansetts att vakanser i kristallstrukturen hos diamant orsakat färger men det var först nyligen som det kunnat ses och dokumenteras att det är just det som är orsaken. Det är med hjälp av ett extremt kännsligt scanning transmission electron microscope, STEM, som Dr Liam Godfrey vid university of Manchester undersökt bruna diamanter före och efter värmebehandling (enligt pressreleasen 12/2-15 anges bara värme som behandlingsmetod men troligen har värme använts i kombination med tryck). Efter behandlingen så blev diamanterna färglösare och med hjälp av STEM såg man att de vakanser som förekommer i små kluster spridda i kristallstrukturen hos diamanterna då de var bruna hade försvunnit eller åtminstonne minskat avsevärt efter behandlingen. Experiment av denna typ måste utföras på diamanter som är så rena från spår av andra ämnen som möjligt. Innehåller diamanten t ex kväve kommer färgen antagligen bli gul. Experimenten bekräftar en sedan länge etablerad teori men är ändå ett genombrott inom diamantforskningen. Tack vare allt mer avancerade instrument kan vi nu hoppas på lösning av andra frågetecken kring färger hos diamant som till exempel hur rosa och röd färg orsakas samt hur mycket främmande ämnen som t ex nickel hjälper till att förstärka gul färg orsakad av kväve.

Den 21 april kommer Sothebys att auktionera ut en diamant av yppersta kvalitet på över 100 carat. Det har under senaste åren sålts ett par liknande stenar vilka betingat slutpriser långt över förväntningarna. Förväntat slutpris för denna sten ligger mellan 19 - 25 miljoner dollar men flera bedömmare tror priset kan bli betydligt högre än så vilket i så fall är i linje med priserna på diamanter av exeptionell storlek och kvalitet de senaste åren. Detta är den största smaragdslipade diamant som någonsin ropats ut på auktion och det ska bli spännande att följa budgivningen.
Etiketter: diamant, auktion, sothebys
Under gågna helg gick årets upplaga av antikmässan av stapeln. Smycken och ädelstenar utgör en väldigt liten del av utbudet men en del intressant förekommer alltid i liknande sammanhang. Silversmycken i nordisk stil som t ex wiwen nilsson med efterföljare fanns det gott om och verkar ha fortsatt god marknad medan det är svårare att hitta föremål där ädelstenarna är av större intresse än bergkristaller. En hel del jade och jadeliknande smycken och föremål fanns till försäljning, dock utan att försäljarna själva i annat än undantagsfall kunde svara med säkerhet på vilken typ av jade föremålen bestod av eller kunde garantera att föremålen verkligen bestod av jade och inte serpentin, aventurin, hydrogrossular, krysopars eller andra jadeliknande material.

Flera antikhandlare med diverseutbud sålde smycken till synes utan att själva veta vad stenarna egentligen är för något eller att de faktiskt är syntetiska. Krävs en allmän höjning av ädelstenskunskaperna hos de som handlar med stenar och smycken annars är risken påtaglig att förtroendet för hela branschen kommer fördärvas.
Etiketter: antikmässan, jade
Blodsten antas idag vara grön kalcedon med röda blodskvättliknande stänk av någon form av järnoxid eller röd jaspis. Blodsten var en av stenarnas i Arons bröstplåt men att just den sten som idag kallas blodsten (finns förresten flera stycken, b la hematit) skulle vara den som menas i gamla testamentet är omöjligt att bevisa. Alla kända röda ädelstensmaterial såsom rubin, spinell, granat, röda varianter av kvarts,kvartsit och fältspater mm har till och från genom historien benämnts som blodstenar. Det är först i någorlunda modern tid det funnits kunskap och teknik att skilja olika röda material från varandra och bekräfta att de tillhör olika material.
När det idag talas  om blodsten är det grön kalcedon med stänk av järnoxider/jaspis som menas. Blodsten är sällan dyrbar i sig utan det är sammanhang och design som avgör värde och pris på föremål med blodsten.
Etiketter: blodsten
Opal i matrix, Wollo, Etiopien fotade av mig vid besök i området maj 2010. Opal i matrix, Wollo, Etiopien fotade av mig vid besök i området maj 2010.
Opal skiljer sig från andra ädelstenar genom sitt unika färgspel. De bästa opalerna har hela spektrats färger och de är skarpa och ger intryck av att röra sig då man vrider och vänder på stenen. En tidig fyndort finns i nuvarande Tjeckien och opal därifrån exporterades till Romariket. Idag kommer den mesta opalen från Australien och Etiopien men opalfyndigheter av betydelse finns även i Mexico och Brasilien samt många mindre fyndigheter i andra länder. Opal är mjukare än de flesta andra ädelstenar och slipas vanligen som cabochon, ofta med fria former anpassade efter hur råstenen såg ut. Mindre bitar och opal av lägre kvalitet slipas efter standardmått för att passa i massproducerade smycken.
Precis som för de flesta ädelstenar som använts länge av människor har det skapats myter även kring opal och det speciella färgspelet har ibland verkat skrämmande och ansetts vara bärare av Onda ögat medan andra har tillfört opal goda egenskaper som till exempel att kunna bota ögonsjukdomar. Det har även funnits tro att opal skulle vara en kombination av alla andra ädelstenar och därmed besitta alla möjliga krafter och således vara en kraftfull sten vilket ju är bättre ur försäljningssynpunkt än tron om onda ögat. Det finns även en föreställning om att fornnordiska kvinnor skulle ha använt opal i hårinfästningar för att bevara håret blont, dessa "opaler" antas dock idag ha varit bränd kaolinlera vilken ibland kan få opalliknande färgspel.
Opal får i verkligheten sitt färgspel genom att ljus både träffar ytan och tränger in i opalen som består av sfärer av kisel som då de är i ungefär samma storlek som ljusvågor orsakar diffraktion av ljuset och därmed uppstår färgerna.
När man talar om färg hos opal är det viktigt att skilja på opalens grundfärg, vanligen svart eller vit, och färgerna i färgspelet. Färgspelet syns bättre mot svart bakgrund så det är svarta opaler med tydligt färgspel som är de mest eftertraktade och tillhör de dyrbaraste ädelstenar som finns medan opal med vit eller gråaktig grundfärg och dimmigt eller svagt färgspel tillhör de billigaste ädelstenarna.
Etiketter: opal
Fasettslipning av ädelsten efter kunds önskemål. Fasettslipning av ädelsten efter kunds önskemål.
Nya lokalen börjar bli möblerad och verksamheten kommer så sakta igång. Första slipade sten blev en pietersit men på bilden syns sten nummer två, en citrin som slipas efter kunds specifikationer.
Laboratoriet är också någorlunda komplett men som tidigare utförs de flesta undersökningar och värderingar på plats hos kund med portabel utrustning. Det är alltså sällan stenar eller smycken behöver lämna din butik eller verkstad. Privatpersoner tas emot i lokalen efter tidsbokning via mail eller telefon.
Idag fredag 30/1 skrevs hyreskontraktet på för ny kombinerad kontors, laboratorie och sliplokal. Inflyttning sker under helgen och kommande vecka. Adress Tunnbindaregatan 37 (kvarteret Hallarna) i Norrköping. Vill du göra besök så maila eller ring för att boka tid. info @ gemacademy.se

Efter att de stora diamantfyndigheterna i Kimberly i Sydafrika upptäcktes under 1860-talet så började man förstå att diamanter hade sitt ursprung på stora djup och bara fördes upp till jordytan genom en viss typ av vulkan. Det är med de stora fyndigheterna i Sydafrika diamanter blir vanliga i smycken och kommer dominera ädelstensmarknaden in i våra dagar.

Tidigare kom alla diamantfyndigheter från alluviala fyndigheter, de hittades alltså främst i gamla flodbäddar och liknande. Fram till början av 1700-talet kom alla kända diamanter från Indien och de var ytterst få som någonsin fick se de stenarna. Kända diamanter är bland andra Cullinan, Hope och Koh-i-noor vilka finns i kungaregalier eller på museer. Fram till 1800-talets upptäckter så var det bara det i stort sett bara kungligheter och en och annan hög adelsman som hade möjlighet att skaffa sig diamanter vilket gjorde att det var svårt att kunna göra några djupare undersökningar och analyser av diamanters egenskaper. Att de är hårda har varit känt länge och de har använts som verktyg för att gravera eller borra i andra hårda ädelstenar. Det är svårt att belägga de första historiska källor som nämner diamant. I gamla testamentet används ordet ”adamas” vilket i vissa bibelöversättningar tolkats som diamant men idag anses ordet betyda vilken hård sten som helst. Det finns gamla texter som beskriver rits och graververktyg men det är svårt att belägga att de skulle bestå av just diamant. Plinius den äldre som levde under det första århundradet beskriver i sin Historia Naturalis diamanter men det förekommer en hel del historier som är tidigare men svåra att belägga. Plinius d ä nämner en sägen som förekommer i flera varianter nämligen den att Alexander den store under sitt fälttåg i Indien i en dalgång stött på diamanter vaktade av ormar. Problemet var att ormarna kunde döda en man bara genom att se honom i ögonen men detta problem löstes genom att polera upp soldaternas sköldar så ormarna såg sin spegelbild i dem och därmed dog. Man kastade sedan ner köttstycken i dalen och när gamar plockade åt sig köttstyckena så hade diamanter fastnat på dem och man skrämde sedan helt enkelt gamarna så de tappade köttet och på så vis kunde plocka åt sig diamanter. Denna historia förekommer i många varianter, mest känd torde vara den där Sinbad Sjöfararen råkar bli kvarglömd ensam på en strand. Sinbad binder fast sig vid en stor fågel som han hoppas ska flyga honom till civiliserade trakter men istället flyger fågeln till en dal fylld av diamanter. Lokalbefolkningen där kastar köttstycken ner i dalen och diamanter fastnar på dem. Fåglar flyger ner i dalen och plockar åt sig köttstyckena. Själva vill de inte gå ner i dalen och plocka diamanter eftersom den även är fylld med skorpioner. Sinbad själv klarar sig ur dalen med fickorna fulla av diamanter genom att klänga fast vid ett köttstycke som en fågel tar med sig. I en variant av historien om Sinbad kastas han ner i dalen för att dö men tar sig ut på samma vis. Historien återberättas även av Marco Polo och före honom av en biskop på Cypern under 300-talet. Även i Kina förekommer en likande historia och då är platsen för dalen med diamanter placerad på en ö i det för kineser exotiska och avlägsna Medelhavet.

Historier som de ovan nämnda har hjälpt till att göra diamanter mer sällsynta, mystiska och exotiska vilket diamantproducenterna i Indien såklart inte hade något emot utan antagligen undetstödde. Diamanter hittades vid tiden i flodbäddar i Golcondaprovinsen och inte alls på platser som liknade de i historierna vilket kan ha varit ett sätt att skydda de verkliga fyndplatserna och dessutom ge intryck av att det är väldigt farligt att leta diamanter. Historierna spreds uppenbarligen till både arabvärlden, europa och Kina, alla platser med potentiella diamantkunder och dessutom med politiska system som kunde organisera krigsmakter vilka kunde utgöra hot mot Indien.

Många historier finns även kring diverse magiska egenskaper hos diamanter. Diamanter har använts som både skydd mot ondska och olycka liksom som gift och sagts kunna föra vdare förbannelser. Plinius d. ä. beskriver att diamant är hårt men kan ändå krossas genom att först läggas i getblod och sedan slår man på den med en smideshammere. Han har rätt i att diamnt är extremt hårt men ändå har sköra riktningar så man faktiskt kan krossa dem. Flisorna från en diamant användes som verktyg för att gravera men man kunde även ta död på någon genom att lägga små flisor av diamant i någons mat. Diamantflisorna skar sedan sönder den utsatte innifrån, lite likande påståendet i filmen morrhår och ärtor.

Diamant har annars oftast tillförts goda egenskaper som att t ex motverka gift och göra bäraren oövervinnerlig eller immun mot vissa sjukdomar och åkommor. Att sprida rykten att diamanter var giftiga kan förklaras med att det i så fall skulle minska frestelen att stjäla stenar genom att stoppa dem i munnen medan historier om att diamanter skulle ha hälsobringande och magiska egenskaper är bättre i marknadsföringssyfte.

Platon hade en teori om att diamanter var en sorts koncentrerat guld. Diamanter skulle alltså bildas i mitten av guldklimpar som någon sorts destillat av guldets allra ädlaste delar. Visst har det hittats diamanter i guld vilket är mycket ovanligt men i och med att det faktiskt kan förekomma i naturen så finns viss logik bakom Platons teori. Mer fantasifull förklaring till diamanters ursprung står Mandeville för i sin bok från 1360 där han förklarar att diamanter består av honor och hanar vilka växer tillsammans och även avlar smådiamanter då de får näring av aftondagg. Mandeville tipsar även om att man själv kan få en diamant att växa genom att lägga den mot en sten och vattna med dagg under maj månad. Mandevilles bok med titeln ”Resor” anses av dagens forskare bestå av historier hopplockade från tidigare litteratur och är alltså inga resor gjorda av Mandeville, vars hela existens mer och mer antas vara en pseudonym. Boken hade i vilket fall stort inflytande under de kommande århundradena då däri även beskrivs mängder av trick kring hur man får diamanter att hjälpa till med både krigslycka, förhindra benbrott och vända häxors besvärjelser med mera. Till saken bör tilläggas att vid denna tid i europa fanns så extremt få diamanter att kanske inte ens Mandeville själv hade sett någon i verkligheten men han beskriver ändå att man kan skilja andra stenar från diamant genom att testa hårdheten och att hörnen kan brytas av på andra material. När han nämner hörn på diamanter så tänker man i diamantsammanhang på oktaeder, den mest typiska formen hos diamanter av hög kvalitet.

Under antiken finns många stora tänkare vilka högaktas än idag men som i så många ämnen så är bristen på praktiska undersökningar slående. Detsamma gäller hela medeltiden fram till renässansen då den moderna vetenskapen börjar skönjas.

Newton studerade diamanters optiska egenskaper och insåg att inget annat solitt material kunde dela upp vitt ljus i spekrtalfärger lika bra som diamant. Det enda som påminde var hur ljus betedde sig i tunna oljefilmer vilket gav upphov till en teori att diamant skulle vara någon form av stelnad olja. Vore det så borde det gå att få diamant att brinna tyckte Newton men lyckades aldrig med det. Istället var det Lavoisier som 1772 var först med att lyckas få diamant att brinna genom att fokusera solljus genom en lins. Diamanten brann utan att lämna någon aska vilket tydde på samband mellan diamant och kol. Lavoisier fortsatte inte sina experiment utan det blev istället britten Smithson Tennant som 1797 kunde överaska den vetenskapliga världen med att diamanter faktiskt bestod av kol. Detta faktum skapade en stor aktivitet kring att försöka skapa diamanter på konstgjord väg och det finns mängder med historier kring fantasifulla försök. Det dröjer dock innan någon lyckas knäcka koden att tillverka konstgjorda diamanter. Upptäckten av diamanter i Sydafrika gjorde att man började förstå att diamanter bildades långt ner i jorden och således krävdes höga tryck för att diamant skulle bildas. Senare insåg man att äve höga temperaturer krävdes och det dröjde till mitten av 1950-talet innan någon lyckades klura ut hur diamanter skapades.

Forna tiders sägner, har de någon relevans alls? Diamanter som fastnar på köttstycken är inte så dumt som det låter. Diamanter har en stark attraktion till fett vilket är något som används i moderna sorteringsverk. Diamanter dras till fett men avvisar vatten. Mandevilles påstående att man kan få diamanter att växa då? Att lägga diamanten mot en sten kan omtolkas som att sätta den under tryck och om daggen kan ses som en katalysator i form av järn-kol eller kobolt-kol blandning och plötsligt har man en modern diamantpress. Platons tanke om diamant som destillat av guld låter först löjlig men kan förklaras med att det faktiskt förekommit diamanter associerade med guld, skälet till att det förekommer är att både guld och diamant har högre densitet än de flesta andra material och därför i vattendrag avsätts i närheten av varandra medan lättare material förflyttas längre. Hur är det med de magiska krafterna? Det är helt riskfritt att äta diamanter, visst bör man undvika vassa skärvor men diamanter reagerar inte alls i organiska processer eller material. Tyvärr kan man alltså inte svälja vigselringen vid akuta magproblem i hopp om att diamanten ska ha samma effekt som koltabletter.

Färgen är den viktigaste egenskapen hos de flesta ädelstenar och en förståelse för vad färg är, varför vi ser färg och hur olika färger orsakas i olika material är grundläggande frågor inom gemmologin. Har tidigare skrivit om färger och färgvarianter i beryll och andra ädelstensmaterial och fortsätter här att reda ut några färgivare hos beryll samt även orsaker till andra intressanta optiska effekter.
Cr3+ och V3+ orsakar grön färg medan Fe2+ orsakar blå och Fe3+ gul färg. Viss grön beryll får sin färg då förhållandet mellan Fe2+ och Fe3+ är sådant att gul och blå ger grön färg men den har då ofta grå eller brunaktiga toner och är inte alls samma attraktiva gröna färg som då beryll färgas av Cr eller V.
Smaragd från Kolombia innehåller både Cr3+ och V3+ men mängden V3+ är kring 20x högre än Cr3+ medan smaragd från andra fyndorter kan innehålla 40x högre halt Cr3+ än V3+. Alla smaragder har en viss mängd Cr3+, V3+, Fe3+ och Fe2+.
Det förekommer både kattöga och stjärneffekt hos beryll. I Mozambique har hittats svart beryll med stjärneffekt och mörkbrun beryll med både stjärneffekt och ett månstensliknande schiller har påträffats i Minas Gerais, Brasilien. Det antas vara ilmenit i olika form som orsakar både stjärneffekten och den bruna färgen. Schillereffekten beror på tunna lager i strukturen.

Tidiga syntetiska diamanter är kraftigt magnetiska. På Bilden syns en REE magnet täckt av små syntetiska diamanter för industriändamål tillverkade av ASEA under 1960-talet. Tidiga syntetiska diamanter är kraftigt magnetiska. På Bilden syns en REE magnet täckt av små syntetiska diamanter för industriändamål tillverkade av ASEA under 1960-talet.
Ännu idag ser man i en del gemmologiskt kursmaterial att ett enkelt test för att identifiera syntetiska diamanter är att använda magnet. Syntetiska diamanter har tidigare visserligen ofta varit magnetiska på grund av rester från det flussmedel som användes vid tillverkningsprocessen. Dagens syntetiska diamanter är dock i stort sett aldrig magnetiska men visst kan testet ha ett berättigande, de diamanter av smyckskvalitet som tillverkades under 1980 och 90 talen har börjat dyka upp på andrahandsmarknaden och magnetism är ett enkelt test som kan hjälpa till att identifiera syntetiska stenar men testet är långt ifrån 100% även för tidiga stenar. Magnetism kan dock vara en bra hjälp vid prosektering av diamanter. Det förekommer historier om flera överlyckliga diamantprospekterare både i sverige och utomlands vilka ropat hej för tidigt. Det har alltså hittats diamanter vid prospekteringar vilka efter ibland ganska lång tid visat sig vara rester från tidigare provborrningar. Syntetiska industridiamanter har alltså lossat från borrutrustning. Magneten är ett ypperligt instrument att ha med då man tror sig ha hittat små naturliga diamanter då magnetism är lätt att upptäcka. Ett annat självklart och enkelt test som ger god indikation på om en diamant kan vara syntetisk är kortvågigt uv-ljus. Normalt reagerar syntetiska diamanter starkare i kortvågigt än långvågigt uv-ljus medan naturliga diamanter gör tvärtom, inte ett definitivt test men du får god vägledning.

Tror du dig ha hittat diamanter i naturen så kolla först med magnet och uv-ljus innan du ringer potentiella investerare.
Kyanit är ett ädelstensmaterial som inte är särskillt känt bland allmänheten men har ändå använts flitigt senaste åren och har även behandlats tidigare i denna blogg. Mest känd fyndort är Nepal vilket bidragit till stenens växande popularitet men kyanit finns även på många andra platser. Kyanit används både till cabochoner, fasettslipade stenar och trumlas.
Intressant är att det även förekommer polykristallin kyanit som används i smycken, framförallt som cabochoner och trummlade stenar men det förekommer även fasettslipad polykristallin kyanit vilken kan vara lite lurig att identifiera när den är infattad.
Mest eftertraktad är blå färger som helst ska efterlikna och påminna om safir. Blå färg hos kyanit uppstår på flera vis, laddningsutbyte mellan Fe2+-O-Ti4+, laddningsutbyte mellan Fe2+ - Fe3+ och Fe2+ eller Fe3+ i samspel med Cr3+ då båda förekommer i oktaederriktningar i kristallstrukturen.
Kyanit kan även vara grön vilket orsakas av V3+ och /eller Fe3+ samt färgas orange av Mn3+.
Cr3+ kan även orsaka en färgväxlande effekt, alltså att kyanit upplevs ha olika färg i olika ljusförhållanden.

 
Etiketter: kyanit, nepal, polykristallin
Poudrettit är ett ovanligt och sällsynt ädelstensmaterial som hittas främst i Kanada och Burma. Det kan ha en attraktiv rosa till violett färg och har blivit populärare med åren trots att materialet är relativt mjukt, 5, och har brytningsindex kring 1,51-1,53 med stark dubbelbrytning på 0,021.
Poudrettit är väldigt sällsynt och ett material som är eftertraktat av samlare så det gäller att inte missta materialet för morganit, turmalin eller behandlad topas.

 
Etiketter: poudrettit
Tanzanit är en blå till blålila variant av mineralet Zoisit. Zoisit är vanligen brun eller grönaktigt men i fyndigheterna vid Merelani i Tanzania blir kristallerna blå till blålila då de utsätts för försiktig värmebehandling upp till några hundra grader. Det var i slutet på 1960-talet tanzanit fick sitt namn för att hedra det enda land ädelstenen hittats i.
Det finns zoisit av ädelstenskvalitet även på andra platser i världen och man hittar ganska lätt vad som kallas "tanzanit" från t ex Pakistan om man letar på internet. Det är visst så att det finns zoisit av ädelstenskvalitet i Pakistan och på andra platser men i motsats till materialet från Tanzania blir det inte blått eller lila vid värmebehandling. Varför det är så vet jag inte men ser fram mot kommande undersökningar på området. Det är ju faktiskt ganska vanligt bland ädelstenar att samma material från olika platser reagerar olika på samma typ av behandling.
Vad som förekommer ganska flitigt i fallet Zoisit är beläggningar på stenar så de får tanzanitens färg. Det gäller sock att se upp då man hanterar dessa stenar då beläggningen lätt skadas eller försvinner. Det har dock pågått en trend att zoisit av andra färger än blå och lila används i smycken. Grön och gul zoisit kan vara ganska attraktiv och eventuellt kommer problemet med belaggda stenar minska i takt med att marknaden för andra färger ökar.
Hyacint är benämningen på en av de stenar som nämns i samband med Arons bröstsköld i Gamla testamentet. Det är stenarna från Arons bröstsköld som ligger till grund för dagens tradition med månadsstenar. Det är svårt att översätta gamla namn på ädelstenar till moderna termer, det är först i modern tid det funnits behov, teknik och kunskap att klassificera olika mineral och ädelstenar. Färg och hållbarhet har varit avgörande för hur olika ädelstenar benämnts genom absolut största delen av människans historia och det har inte spelat så värst stor roll om en röd sten verkligen varit rubin eller råkat vara en röd spinell eller kanske till och med en röd granat. Det finns ingen möjlighet att säga med säkerhet vad Hyacint skulle vara för sten men de flesta forskare på området lutar åt gul-orange zirkon eller eventuellt orangeaktig granat, båda ädelstensmaterial som var kända vid tiden då moseböckerna skrevs.
Liksom för de flesta ädelstensmaterial finns många historier kring diverse magiska egenskaper hos diamanter. Diamant har förekommit så länge i människans historia att det finns både skäl och förståelse till att myter förekommer. Diamanter har använts som både skydd mot ondska och olycka liksom som gift och sagts kunna föra vidare förbannelser. Plinius d. ä. beskriver i sin Historia Naturalis att diamant är hårt men kan ändå krossas genom att först läggas i getblod och sedan slår man på den med en smideshammere. Han har rätt i att diamant är extremt hårt men ändå har sköra riktningar så man faktiskt kan krossa dem. Flisorna från en diamant användes som verktyg för att gravera men man kunde även ta död på någon genom att lägga små flisor av diamant i någons mat. Diamantflisorna skar sedan sönder den utsatte innifrån, lite likande påståendet i filmen morrhår och ärtor. Det finns även påståenden om att diamant är rent giftig men diamant har annars oftast tillförts goda egenskaper som att t ex motverka gift och göra bäraren oövervinnerlig eller immun mot vissa sjukdomar och åkommor. Att sprida rykten att diamanter var giftiga kan förklaras med att det i så fall skulle minska frestelen att stjäla stenar genom att stoppa dem i munnen medan historier om att diamanter skulle ha hälsobringande och magiska egenskaper är bättre i marknadsföringssyfte.

Det är helt riskfritt att äta diamanter, visst bör man undvika vassa skärvor men diamanter reagerar inte alls i organiska processer eller material. Tyvärr kan man alltså inte svälja vigselringen vid akuta magproblem i hopp om att diamanten ska ha samma effekt som koltabletter.
Etiketter: diamant, plinius d ä
Mineralet beryll står för flera viktiga ädelstenar. Mest känd är smaragd som är en grön variant följd av den blå till blågröna akvamarinen. Smaragdes gröna färg orsakas genom spår av krom och/eller vanadium i kristallstrukturen medan akvamarin får sin färg av järn i olika oxidationsstadier. Det finns andra ädelstenar inom beryllfamiljen och den gula heliodoren och den likaledes gula guldberyllen får precis som akvamarin sin färg av järn medan i rosa Morganit och orangea varianter är mangan orsak till färg. Helt ren transparent beryll som är färglös kallas på ädelstenspråk för goshenit.
 
I litteratur om ädelstenar och diamanter beskrivs ofta kortfattat att namnet diamant kommer från grekiskans Adamas som betyder något i stil med "oövervinnerlig". Ordet "diamant" kan visst härledas från ordet Adamas men ordet adamas betyder inte diamant vilket föranlett vissa missförstånd i litteratur på ämnet. Gamla testamentets användande av ordet adamas betyder helt enkelt bara hård sten och ordet har i flera andra gamla texter använts för vad som uppenbarligen varit granat.
Förändringen av betydelse av ord och uttryck gör det svårt att belägga när diamant första gången nämns i litteratur eller när materialet först blir känt av människor. De tidigaste arkeologiska fynden härrör från ca år 100 fvt men genom att studera hål borrade i olika hårda material har man kunnat se ytstrukturer från när diamant använts som borr. Denna metod daterar de första diamantverktygen i Europa till kring 400 fvt medan samma verktyg förekom i mellanöstern ca 300 år tidigare. Fram till 1700-talets början kom alla kända diamanter från Indien så att de först är kända i mellanöstern är logiskt. (de diamanter som hittats på Borneo sedan 600-talet tror man aldrig nått europa förän i modern tid då fyndigheterna först kontrollerades av malaysier och sedan kineser för eget bruk).
Gemmologi är ett relativt nytt ämne och ädelstensområdet har verkligen inte någon tradition att hålla sig till vetenskapliga fakta och arbetsmetoder då de som ägnat sig åt ädelstenar genom historien nästan alltid gjort det utifrån egen ekonomisk vinning och därmed gärna spätt på myter och sägner för att tillföra mystik, attraktion och exklusivitet till sina varor. Idag säljs enorma mängder "ädelstenar" som är av så låg kvalitet att de aldrig skulle platsa i smycken som om de har magiska egenskaper och kan både förhindra och bota diverse åkommor.
Att påstå att vissa mineral och stenar har egenskaper som kan påverka människors hälsa är rent bedrägeri men omsätter stora summor och det är en bransch som tycks kunna verka helt ostört i Sverige.
Provar man att göra sökningar på olika mindre kända ädelstensmaterial på google så domineras träffarna av sidor som säljer stenar genom att ljuga om egenskaper som inte existerar. Hade man sålt t ex bilar eller elektronik och ljugit lika mycket om egenskaper som det görs på stenområdet hade man med största sannolikhet hamnat i fängelse.
Sedan andra halvan av 2014 har det rapporterats oro över att lagren av slipad sten är för stora, särskillt i vissa storlekar, samtidigt som priserna på råsten är höga. Under hösten har prisjusteringar skett vilka antagligen fortsätter under början 2015.
Den fortsatta trenden med små bolag som äger diamantgruvor och själva säljer sin produktion har inte påverkat jättarna DeBeers och Alrosa nämnvärt. Intresset från media dock fortsatt ganska stort när små bolag gör "press-releaser" kring alla större diamanter de hittar, något som varit vanligt senaste åren men knappast förekom under hela 1900-talet. Verkar som att det fortfarande fungerar för att få gratis marknadsföring.
Kina fortsätter sina ambitioner att bli stort som både slip och handelscenter genom att fortsätta köpa in sig i diamantgruvor och brytning framförallt i olika delar av Afrika men även genom att satsa på sina egna diamantfyndigheter, vilka visserligen är ganska små men bra för moralen i den egna diamantindustrin. Kina kommer med stor sannolikhet att utmana Indien som slipcenter och Kina har en fördel då deras strategi varit att få kontroll över primära fyndigheter medan Indien som visserligen har en väldigt lång tradition av diamantslipning senaste 300 åren faktiskt bara varit en mellanhand då deras egna historiska diamantfyndigheter sinade kring år 1700. 
Ryssland fortsätter producera mest diamanter i världen och har ingått samarbeten med Indien där Ryssland kommer exportera sten för slipning i Indien. Från Indiens sida är detta såklart ett sätt försöka bromsa Kina från att ta marknadsandelar från dem.

Vad gäller syntetiska diamanter på ädelstensmarknaden profilerar sig företagen som etiska och ekologiska när de marknadsför sina produkter. Har dock varit fortsatt svårt att få tag i oberoende miljökonsekvensanalyser och i de dokument företagen själva publicerar saknas grundläggande redogörelser för råmaterialanskaffning till pressar och energiåtgång.
Syntetiska diamanter blir långsamt en allt större del av marknaden och det gäller att andrahandsmarknaden är förberedd. Detsamma gäller behandlingar, hpht behandling av brunaktiga typ II diamanter har under året blivit ganska vanlig. Beläggningar, glasfyllningar och laserborrning fortsätter förekomma i ungefär samma omfattning som tidigare, möjligt att beläggningar blir vanligare i takt med att teknik utvecklas och blir mer tillgänglig.

Under hösten diskuterades standarder för diamantgradering livligt. EGL blev ordentligt utskällt och bannlyst från flera handlesplatser då de använt andras terminologi fast med egna standarder och graderingsmetoder. De flesta EGL labb kommer byta namn under 2015 (officiellt sägs att flera av EGLs labb som t ex EGL south africa, EGL international m fl läggas ner).
Det har skapats ett EGL Platinum och vad jag tror om det och fortsatt EGL verksamhet har jag nämnt i tidigare inlägg i denna blogg.
Färglösa granater kallas ofta leucogranater och är av varianten grossular. De är färglösa på grund av att Fe innehållet understiger 2% och att det saknas andra färggivande ämnen. Det är ovanligt med helt färglösa granater men de kan ändå hittas i många delar av världen, t ex Sri Lanka, Kanada och flera länder i östafrika.
Intressant med de östafrikanska stenarna är att de får en gulgrön färg om de utsätts för gammastrålar. Färgen bleks och försvinner ganska fort då stenen utsätts för dagsljus men kan behålla färgen några månader om den förvaras mörkt. Färglös massiv grossular från platser i östra afrika färgas ibland grön för att imitera jade.

Senaste inlägg:

Bloggarkiv

Vill du kommentera, tillägga eller fråga något om specifikt blogginlägg så klicka på rubriken för det inlägget så finns ett formulär för kommentarer där. Vill du kommentera eller fråga något kring bloggen och hemsidan i allmänhet så går det bra här:

Kommentarer:

Scandinavian Gem Academy; Career Gemmology är Norra Europas bästa gemmologiutbildning!

Ämnen i bloggen:

Rubin från Winza, Tanzania, infattad i silver.