2014 > 12

Den under många år pågående trenden med stor prisökning på fin jadeit jade har fortsatt även under 2014 och det har satts flera prisrekord. Jade har traditionellt varit ett material som främst uppskattats i Asien och framförallt Kina men de senaste deceniernas prisutveckling och uppmärksamhet har skapat intresse även bland köpare i Europa och USA. Det har alltså blivit fler som är intresserade av jade samtidigt som det visserligen bryts mer jade än någonsin men förhållandet högsta kvalitet till den sammanlagda mängden brutet material minskar och den jade som håller högst kvalitet fortsätter vara enormt eftertraktad.

Inga larm om syntetisk jade har förekommit men det är snart 30år sedan syntetisk jadeite tillverkads för första gången i en Belt liknande hpht process och den syntetiska jadeiten är inte helt enkel att skilja från naturlig vilket är något man bör vara medveten om inför framtiden.
Etiketter: jade, jadeit, hpht, belt
En ofta återkommande fråga man får då man arbetar med ädelstenar är vad skillnaden mellan ädelsten och halvädelsten är. Halvädelsten är en benämning som fortfarande ibland används för benämning av billigare ädelstensmaterial. Begreppet har dock ingen definition och det används heller inte särskillt mycket längre. Halvädelsten har sitt ursprung någon gång under 1800-talet och kan härledas till att olika tullavgifter och skatter gällde för olika material. Detta medförde att försäljare började använda begreppet för att skilja mellan de stenar som var billigare och dyrare att importera och handla med. Fortfarande förekommer skillanden i vissa länder och det är t ex ofta svårare och kostsammare att exportera rubin än granat från länder och fyndorter oavsätt kvaliteten på den specifika stenen.
Diskussionen kring begreppet halvädel dyker upp med jämna mellanrum även i mer avancerade gemmologiska sammanhang. De allra flesta anser att ordet halvädel bör undvikas och det är något som de flesta branschorganisationer arbetar för men uppenbarligen är begreppet väldigt djupt rotat och kommer antagligen förekomma länge till även om det aktivt motarbetas.

Certifikat och intygsindustrin kan ibland upplevas som en ren bluffbransch. Du kan aldrig få igen pengar du förlorat på att lita på medföljande utskrivna "certifikat", "intyg" eller "värdering" genom att gå till domstol eller liknande. I USA har problemet förekommit i större skala och det är där nu olagligt att sälja t ex diamanter med certifikat som inte överensstämmer med verkligheten. Inom EU är det inte lika tydligt. Har du köpt såkallade "investeringsstenar", ofta certifierade inplastade diamanter eller ädelstenar i ca 2 x 5cm förseglade plastförpackningar kan du räkna med att vara lurad och dessutom har du ingen möjlighet till juridisk åtgärd i och med att den information som medföljt stenarna inte betyder någonting alls.
Certifikat är annars en viktig del av den internationella diamanthandeln. Även om alltför stor vikt ofta läggs på vad som står i enskillda certifikat istället för undersökning av den specifika stenen så är det ändå viktigt för branschen att certifikat stämmer och går att lita på.  Det är ju ändå så att de flesta medföljande certifikat stämmer väl beträffande identitet och gradering både för diamanter, rubiner, safirer och andra stenar. Det som sällan eller egentligen aldrig stämmer är påståenden kring stenens värde.

Martin Rapaport har framstått som en kämpe för standardisering av diamantgraderig och certifiering under hösten 2014. Visst är det välkommet med initiativ som syftar till bättre standard för gradering av diamanter. Det man frågar sig är såklart varför en av de aktörer som tjänar mest på dagens system tar initiativet? Martin Rapaport har hyllat GIAs graderingssystem men prislistpublikationen som bär hans namn använder inte den standarden, till exempel använder Rapaport klarhetsgraden Si3 vilket inte är GIA standard. Si3 används däremot av  t ex av de olika EGL labben vilka Rapaport nyligen bannlyst från sin handelsplats rapnet på grund av att de inte håller internationell "standard". EGL har kontrat med "EGL platinum", ett initiativ av EGL Israel (som tidigare kontrollerade b la EGL South Africa vilket är ett av de hårdast kritiserade labben vad gäller övergradering) samt egen handelsplats liknande den rapnet har...... EGL Platinum erbjuder egna kurser och certifiering av diamantgraderare, vilka standarder de håller sig till vet inte jag men förhoppningsvis väljer de den internationellt vanligast förekommande GIA standarden.
Som eventuella läsare av detta inlägg och tidigare på ämnet rimligen förstår så betyder graderings och värderingscertifikat som medföljer ädelstenar absolut ingenting.
Syntetisk moissanit, ädelstensvarianten av kiselkarbid, har i drygt 15 år marknadsförts som en diamantsimulant vilket orsakat en del oro särskillt bland de som handlar med begagnade smycken då den syntetiska moissaniten uppvisar en del likheter med och kan misstas för diamant av okunniga. Det är dock inte bara i modern tid hos pantbanker och auktionsverk syntetisk moissanit orsakat förvirring och misstagits för diamant. Jakten på att hitta metod för att tillverka diamanter på konstgjord väg började på allvar under 1800-talet och många var de som trodde sig vara hemligheten på spåret. Nobelpristagaren Henri Moissan dog i tron att han hade lyckats tillverka de första syntetiska diamanterna och även Crookes var övertygad om att han lyckats. I båda fallen har det dock i efterhand konstaterats att de kristaller som framställdes var kiselkarbid, ett material som tillverkats på konstgjord väg sedan 1890-talet och användes i b la sågklingor. Kiselkarbid är håradre än korund så att de trodde sig ha tillverkat diamant är inte så konstigt men i fallet Moissan kan man bli lite fundersamm eftersom han själv tidigare varit först med att hitta naturligt förekommande kiselkarbid i form av små kristaller i Canyon Diablo meteoriten från Arizona 1893. Moissanit har såklart fått sitt namn efter just Henri Moissan.
Kiselkarbid kan alltså förekomma naturligt och under 2014 rapporterades fynd av kiselkarbid från Israel som påstods vara av ädelstenskvalitet, alltså naturlig moissanit. Hur stor den fyndigheten är verkar osäkert och det tycks dröja innan vi får se någon naturlig moissanit på ädelstensmarknaden. 
Falsk "Pandora" berlock. Avgjutet original i koppar, brons e liknande som sedan försilvrats och stämplats. Efter minsta lilla polering så skiner den underliggande metallen igenom och avslöjar bedräger Falsk "Pandora" berlock. Avgjutet original i koppar, brons e liknande som sedan försilvrats och stämplats. Efter minsta lilla polering så skiner den underliggande metallen igenom och avslöjar bedräger
Pandora har lyckats bra med att marknadsföra sina berlocker och de fortsätter öppna butiker på nya marknader. Uppenbarligen har de en produkt som är eftertraktad och som röner stor framgång just nu. Som alltid när det går bra för någon kommer det vara många som vill göra liknande saker och det finns mängder med företag och varumärken på området berlocker och några av dessa har även anammat Pandoras gängade variant. Berlocker är verkligen ingen nyhet men Pandora har uppenbarligen ett koncept som tilltalar många. Ju mer framgångsrik och känd man är desto mer av pris och värde ligger i varumärket och när det gäller ädelmetallföremål är stämplar av stor betydelse. Såklart dyker det upp piratkopior av smycken och i fallet Pandora så pågår uppenbarligen en ganska stor verksamhet som går ut på att gjuta av originalberlocker i koppar, brons eller liknande som sedan försilvras. Pandora stämplar sina produkter både med 925 och ALE (vilket också betyder sterling silver) Piratkopiorna har också dessa stämplar men i och med att de inte består av silver helt igenom så ser man ofta att den tunna silverbeläggningen flagnat (se bild) eller att mörka fläckar syns. Försäljare av falska pandoraberlocker försöker förklara dessa mörkare områden med att silvret oxiderat vilket ju såklart är svårt för gemene man att ifrågasätta. Det är alltså långt ifrån att bara exklusiva märken som t ex Gucci och Chanel som piratkopieras utan även märken som Pandora och Thomas Sabo är ganska hårt utsatta för piratkopiering. Det gäller att som smyckesvärderare känna till alla varianter av piratkopiering som förekommer och branschen behöver vara snabb på att identifiera och informera om nya metoder för både tillverkningsmetoder och identifiereing av piratkopierade smycken. (att känna till tillverkningsmetoderna för både original och kopior gör det betydligt enklare att hitta vägar till identifiering)

Att som egenföretagande eller sk oberoende designer se sina former efterliknade av andra kan vara jobbigt men det är ju något som är och har varit vanligt förekommande i alla tider, det har dock under senaste århundradet blivit allt viktigare att söka patent och varumärkesskydda sig själv och sina produkter.
Det är aldrig kul att se sin egen design få uppmärksamhet i någon annans namn lika lite som det är kul att se sin egen forskning och formuleringar i andras arbeten utan vederbörlig hänvisning.

 
Både pezzotait och morganit är ädelstenar som blivit vanligare och populära under senare år. Det råder dock viss osäkerhet kring materialen och ganska ofta antas båda vara varianter av beryll, ibland påstås de till och med vara samma sak. Detsamma påstås ibland även om bixbit eller röd beryll och pezzotait.
Både morganit och pezzotait tillhör beryllgruppen och morganit är presis som smargd och akvamarin beryll (beryllium aluminium silikat) fast istället för krom, vanadium eller järn är det mangan som orsakar färgen. Pezzotait är ett cesium aluminium silikat som får sin färg genom att beryll och/eller litium ibland ersätter aluminiumatomer. Bixbit eller röd beryll får precis som morganit sin färg av mangan men för att den ska bli röd krävs betydligt större mängd mangan än i morganit. Rosa och röd pezottait påminner utseendemässigt en hel del om rosa och röda beryller men pris och värdemässigt skiljer en del mellan materialen, särskilt röd beryll kan kosta betydligt mer än motsvarande röd pezzotait.
Det är bra att vara medveten om att en stor andel, kanske majoriteten, av all morganit på marknaden fått sin färg på konstgjord väg genom bestrålning och att det är sällan det framkommer i samband med försäljning.
Det såldes örhängen hos Bukowskis härromdagen. Fantastiska naturliga pärlor som du ser mig hålla i handen på bilden. 6 st matchade naturliga pärlor över 15mm är verkligen exklusivt. Dyra blev de också, till och med rekord för något smycke sålt i Sverige med sin prislapp på 5 miljoner+ kronor. Uppskattningen som var gjord låg mellan 1,5-2 miljoner så visst kan man ifrågasätta värderingen men det är så sällsynt med naturliga pärlor av denna dignitet att det faktiskt är mer eller mindre omöjligt att hitta rätt nivå på värdering inför en försäljning.
Priserna på bekräftat naturliga pärlor stiger ganska fort just nu. Detta beror inte bara på att naturliga pärlor är ovanliga i smycken idag men även på att det börjar bli ganska kostbart att göra laboratorieanalyser som bekräftar om en pärla är naturlig eller odlad. Det är ju så att dagens odlade pärlor till utseendet ofta är minst lika bra som odlade och det räcker absolut inte med att titta ner i eventuella borrhål med lupp och tro att man ska kunna bekräfta särskilt mycket.
Är pärlor av högre kvalitet krävs idag ofta både undersökning med röntgen, Vis-Nir/raman spektrografi och till och med DNA analys. Det är alltså så att det inte finns särskillt många laboratorier i världen som faktiskt med 100% säkerhet kan bekräfta att en pärla är naturlig och det kostar en del att få intyg. Detta hjälper till att hålla priserna på bekräftat naturliga pärlor uppe.
Själv håller jag på att värdera ett antal smycken där pärlorna sannolikt (proveniens, samanhang, skick+ vad jag själv kan bedöma) kan vara naturliga men kvalitet och storlek gör att kostnaden för en ordentlig undersökning är svår att motivera för kunden.
Var går i ditt tycke  kriteriegränsen för att potentiellt naturliga pärlor ska vara värda att skicka till ett specialicerat laboratorium kontra värdet om de är odlade? Hur motivera kostnadsrisken för kunden?
EGL har tagit åt sig av den kritik de utsatts för senaste året och det är ju bra. EGL Israel som är någon form av övergripande ansvarig för alla EGL labb (utom EGL-USA)  håller på att reda ut vad alla olika EGL labb håller på med vad gäller utfärdanden av certifikat och intyg. Vissa, t ex EGL international och EGL south africa kommer som det verkar att läggas ner, eller åtminstonne inte få heta EGL längre på grund av att de utfärdat så stora mängder med certifikat där diamanterna är övergraderade. EGLs talesperson Menahem Sevdermish, har i intervjuer sagt att alla EGL labb ska hålla sig till den standard Guy Margel satte för 40 år sedan.
Några definitioner för hur Guy Margel graderade diamanter har jag inte sett men Sevdermish vaga försvar och påståenden och generaliseranden kring att man i europa är mer "generös" kring färggradering är ju såklart inte sant, bara att jämföra med Cibjo, Scan DN och IDC så ser man att färggraderingsstandarden är minst lika hög som hos GIA och i praktiken nästan alltid högre än hos EGL Israel. Jag har själv träffat herr Sevdermish och även på plats på diamantbörsen i Tel Aviv frågat handlare hur de använder EGL certifikat i förhållande till GIA certifikat. (nästan alla företag med bas på börsen i Tel Aviv erbjuder både GIA och EGL certifikat för sina stenar) Ytterst få stenar har GIA cert men kan få det om kunden betalar kostnaden för att skicka den till USA men att få EGL cert till sin sten kostar nästan ingenting. Skälet till skillnaden beror till stor del på att EGL har ett graderingslabb i samma hus som diamantbörsen i Tel Aviv medan de stenar som ska GIA certifieras skickas till New York. De går dessutom ganska fort att få det utfärdade EGL certifikatet i handen om man är på plats i Tel Aviv.
Sevdermish är i mina ögon något av en pajas men han har ändock utöver sitt engagemang i EGL även till stor del varit delaktig i utvecklandet av Gem-e-wizard, (Störst och mest cred kring gem-ewizard vill jag ge Guy Borenstein), som är ett färggraderingssystem för ädelstenar som är tänkt att fungera online och överbrygga skillnaderna hos olika bildskärmar.
Nåväl, EGL International, EGL Southafrica, EGL Antwerp m fl ligger i dödsryckningar. Sevdermish hoppas att EGL Platinum ska rädda vad det nu är som ska räddas av EGL. 
Den som lever får se.

 
Etiketter: diamant, egl, cibjo, diamanter, scan dn

Senaste inlägg:

Bloggarkiv

Vill du kommentera, tillägga eller fråga något om specifikt blogginlägg så klicka på rubriken för det inlägget så finns ett formulär för kommentarer där. Vill du kommentera eller fråga något kring bloggen och hemsidan i allmänhet så går det bra här:

Kommentarer:

Scandinavian Gem Academy; Career Gemmology är Norra Europas bästa gemmologiutbildning!

Ämnen i bloggen:

Rubin från Winza, Tanzania, infattad i silver.