2014 > 11

För att de i branschen förekommande "diamanttestarna" vilka mäter värmeledningsförmåga skulle kunna luras av de beläggningar av diamant på cz som förekommer genom cvd teknik krävs att beläggningen är åtminstonne ca 5 micrometer tjock. Så tjock diamantbeläggning av en yta kommer kräva ompolering i och med att diamantlagret efter beläggningen är ojämt och ger stenen en grå-gråbrun ton. Det går dock inte att polera stenar utan att en så tunn beläggning kommer försvinna. Det är dessutom så kostbart att göra tjockare beläggningar att det inte är lönsamt.
Den vanliga diamanttestaren fungerar alltså utmärkt även för stenar som påstås vara diamantbelagda.
Dessutom har alla hittills testade diamantfilmer visat sig vara mer eller mindre elektriskt ledande. Det krävs dock känsligare elledningsmätare än den vanliga "moissanittestaren" för att se detta.
Mozambique har sedan 2008 verkligen etablerat sig som en producent av rubin av hög kvalitet. Den 40 carat stora sten som hittades nyligen  är exceptionell i och med att det är väldigt sällan så stora rubiner av hög kvalitet hittas.
Rubin är en sten som först och främst graderas och värderas för sin färg. Burmarubiner är traditionellt ansedda som de bästa men det är ju faktiskt så att under senaste året har även enstaka rubiner från Mozambique graderats som nästan lika bra som de allra bästa burmarubinerna, pris och värdemässigt är det dock stor skillnad och själv har jag visserligen sett mozambiquerubiner med fantastisk färg men ännu inte något som matchar de bästa burmastenarna. Fyndet av 40ct rubinen kommer säkert väl till pass i marknadsförandet av mozambiquerubiner då fyndet redan fått stor internationell uppmärksamhet och företaget som äger gruvan den hittades i , Gemfields, är erkänt bra på marknadsföring.
På temat tidiga syntetiska diamanter så kan tillföras att efter General Electrics tillkännagivande i februari 1955 av sina lyckade försök den 16 december 1954 så är det fler än ASEA som menat sig faktiskt vara före med att tillverka syntetiska diamanter. I New York Times kan man läsa den 17 maj 1955 att företaget Vitron Research Corporation redan i maj 1954 lämnat in ett pulver för analys till Brooklyns tekniska universitet. Detta pulver visade sig efter att ha analyserats genom röntgenanalys av Dr Herman Mark vid Brooklyn Polytechnic Institute vara diamanter. De båda forskarna bakom företaget, Dr Leandro Tomarkin och Mario Vilella hade börjat experimentera med diamantsyntes 1950 och menar att de tillverkat diamanter redan 2,5 år innan GE:s tillkännagivande, de skulle alltså i så fall även vara före ASEA. Vitrons diamanter var små, mellan 1-0,3 point, (1 point =1/100 dels carat) och skulle lämpa sig bra för slip och polerändamål. Företaget hade redan prisindikationer på kommande produkter och att slipmedel av deras syntetiska diamanter inom två år skulle vara betydligt billigare än motsvarande produkter av naturliga diamanter. Tomarkin och Vilellas ambition var dock egentligen inte att tillverka diamanter utan att deras hög temperatur/hög tryckapparat skulle användas inom metallurgin.

Vad som hände med Vitron, Tomarkin, Vilella och deras diamantmaskin samt om det fanns någon substans i deras påståenden är för mig oklart och de har i alla fall inte lämnat många spår efter sig i den efterföljande historieskrivningen kring pionjärer på diamantsyntesområdet. Intressant i samanhanget kan dock vara att New York Times väljer att ta upp historien om Vitron men efter vad jag kunnat se efter att ha gått igenom varje nummer av New York Times under april och maj 1955 inte tar upp den pressrelease ASEA gjorde den 16 april 1955 kring sina lyckade försök att skapa konstgjorda diamanter.

Vet du som läser detta mer om Vitron eller de inblandade personerna vore det roligt att få höra. De hade ju faktiskt minst ett beviljat patent och åtminstonne fem väntande patent under vintern och våren 1955.

 
I samlarens spår heter en liten utställning med smycken på Hallwylska. Kul med en renodlad smyckesutstälning i Sverige, det sker ju inte så ofta. Denna utställning består av en anonym samlares smycken vilka varierar stort i ursprung och ålder, från en liten graverad sten från före vår tideräknings börjat till ett halsband tillverkat av plastsopor i Senegal. Mest imponerande är montern med kaméer. Ett 60-tal kaméer i alla möjliga material som glas, korall, elfenben och såklart även olika stenar. 
Ur gemmologisk synvinkel så är det tråkigt att stenarna i sig inte beskrivs mer detaljerat. För många av föremålen står inte alls vad de består av för material eller att identiteten är osäket. Detta är något som känns igen från smyckesutställningar vid andra museer, ofta är inte kunskapen om stenarna särskilt stor. Det är dessutom så att många äldre museiföremål inte identifierats med moderna metoder vilket gör att det finns en hel del felaktig information i många samlingar. Då det gjorts moderna undersökningar av t ex delar av våra kungaregalier har det visat sig att många av "ädelstenarna" är glasbitar eller andra billigare material än vad det står i uppteckningarna. Att veta identitet och ursprung på ädelstenar och material i smycken kan hjälpa till att förstå äldre tiders handelsvägar och vilka kulturer som haft utbyte med varandra. 

Vill du se utställningen på Hallwylska så skynda på, den stänger nämligen på söndag 23/11.

 
Den 16 december firar General Electric att det är 60 år sedan de lyckades tillverka vad som fortfarande enligt särskillt amerikansk gemmologiska litteratur och kursmaterial anses vara de första syntetiska diamanterna. Alltfler har dock under senare år insett och erkänt att ASEA faktiskt var först trots att de inte publicerade resultat eller tog ut några patent. Det förekommer dock en hel del felaktigheter kring de första diamanterna både på olika internetsidor och i böcker. Läser man på wikipedia under rubriken synthetic diamonds står att ASEA höll sina diamanter hemliga ända in på 1980-talet. Detta är såklart helt fel, ASEA gjorde en pressreleas i april 1955, alltså strax efter att GE annonserat sina patent. En miss från ASEA var just att inte ta ut patent, skälet till att de inte gjorde de är både att de ville förfina och förbättra sin teknik men även att man hade uppfattningen att det inte gick att patentera sådant som naturen redan skapat. Uppfattningen att ASEA skulle hållit det hela hemligt så länge har sin grund i ett brev som Erik Lundblad publicerade i Journal of Gemmology i april 1986. Det har hänvisats aningen lättvindigt till detta brev av bland andra Amanda Barnard i boken The diamond formula, diamond synthesis a gemmological perspective till vilken i sin tur wikipediaartikelns författare hänvisar trots att det inte i boken står så. Andra felaktiga uppfattningar man kan stöta på är att ASEAs diamanter var för små och för få för att någon komersiell produktion skulle vara möjlig. ASEA kom faktiskt ganska fort igång med kommersiell produktion och den anläggning som fortfarande finns i Robertsfors och tillverkar syntetiska diamanter startades där av ASEA 1963. Senare kom ASEA och DeBeers industridiamantavdelning Element Six att bilda ett bolag tillsammans, Scandiamant AB vilket såsmåningom helt gick upp i Element Six. ASEAs produkter och vidareutveckling av syntetiska diamanter som t ex nicodur har haft stor betydelse för framtagandet av all möjlig borr, såg och sliputrustning.
Lapis? Sodalit? Azurit? Belaggd kvarts, zoisit eller topas? Nej på bilden är två stenar från Trosa hamn det spillts båtfärg på av misstag. I ädelstensbranschen får man aldrig glömma bort de enklaste b Lapis? Sodalit? Azurit? Belaggd kvarts, zoisit eller topas? Nej på bilden är två stenar från Trosa hamn det spillts båtfärg på av misstag. I ädelstensbranschen får man aldrig glömma bort de enklaste b
Beläggningar av olika slag har länge förekommit på ädelstenar. Vanligt idag är att topas eller kvarts beläggs med titanoxid vilket ger en irriserande effekt som kan vara ganska attraktiv. Denna behandling är dock ganska skör och beläggningen nöts såsmåningom bort, särskillt då stenarna används i ringar. Äldst och mest känd är antagligen beläggning av gulaktiga diamanter med blått bläck på paviljongen för att de ska upplevas som mer färglösa. Det kan låta som att det vore ganska enkelt att se om en diamant är målad med bläck men faktum är att det kräver ganska stor erfarenhet och kunskap för att avslöja belagda diamanter om de är infattade.

Den beläggning som idag är vanigast och viktigast att känna till och kunna identifiera är den som görs på tanzanit. Vissa labb rapporterar att upp till 7% av all tanzanit de undersöker är belaggd för att få bättre färg. De belagda stenarna består av färglös, brun eller grönaktig zoisit.
För att identifiera beläggningar i tanzanit krävs förstoring och man letar efter nötta fasettkanter eller rödaktiga fläckar vilka kan indikera att stenen är belaggd.

Teknik för pärlodling är ett område som utvecklas fort. Allt fler länder och regioner ser pärlor och pärlodling som möjliga tillväxtområden. Visst dyker det fortfarande upp en och annan naturlig pärla men i perspektiv med den internationella pärlodlingsindustrin är de naturliga pärlorna ekonomiskt faktiskt försumbara. Odlade pärlor är idag minst lika bra och till och med ofta av bättre kvalitet än naturliga. Det blir alltså allt svårare att identifiera och särskilja odlade och naturliga pärlor vilket jag varit inne på i tidigare blogginlägg och på andra platser på hemsidan.

Det senaste inom pärlodling är att plantera en långsamt expanderande pillerliknande kärna i ostron, (pillerliknande i betydelsen både form och att den har annan kemisk påverkan på organismen). Ostron har i motsats till musslor en pärlsäck och ju större den är desto större är potentialen att ostronet ska producera stora pärlor. Vid pärlodling med ostron används samma ostron flera gånger, de första pärlorna blir ganska små men för varje generation pärlor som odlas så blir de större. Det efter att det exponeras för vatten långsamt expanderande material som används som inplantat är blåaktigt och består av olika animaliska proteiner. Det som händer är att första generationens pärlor visst blir stora men är ihåliga och sköra. Andra och tredje generationens pärlor blir dock stora och, särskillt tredje generationen, uppfyller de kvalitetskrav som ställs på saltvattenpärlor.
Ännu ej bekräftade rykten från kina tyder på att metoden även provats på musslor i sötvatten. Jag vet inte hur det i så fall skulle fungera i och med att musslor inte har pärlsäckar. Liknande rykten säger även att både musslor och ostron har "matas" med någon form av protein i syfte att påverka pärlors färg, detta är något jag brevledes diskuterat en del med Laurent Cartier som bekräftar ryktena men, trots den auktoritet han är på området, inte heller kunnat förklara eller förstå hur det skulle fungera i praktiken.
Bättre och större pärlor på kortare tid är såklart något alla pärlproducenter är intresserade av så det kommer med all säkerhet fortsätta experimenteras och utvecklas nya metoder hela tiden.

Etiopien är idag en etablerad producent och exportör av ädelstenar till den internationella marknaden. Sedan tidigare är Kenya en känd producent av framförallt granater och rubiner. Senast i raden av ädelstensproducerande områden är norra delen av Somalia, eller Somaliland som är den korrekta benämningen för området. Somliland har sedan flera år producerat ädelstenar i allt större kvantiteter men av varierande kvalitet. Smaragd är det material som visat sig intressantast och ha störst potential även om det uppenbarligen även finns goda fyndigheter av b la akvamarin, heliodor och granater. Fortfarande väntar vi på fynd av rubin och safir av ädelstenskvalitet, det finns gott om safir i området men även rubin fast ännu har jag bara sett material av lägre kvalitet, knappt ens värt att slipa eller ens behandla till ädelstenar. Rubin och safir hittas i Somaliland i metamorf miljö vilket är positivt för dessa material och att det kanske såsmåningom dyker upp fyndigheter liknande de som finns i andra delar av "the Mozambique belt" och Rift valley, alltså rubiner av liknande kvalitet som i Mozambique, Tanzania, Kenya, Malawi, Madagskar.
Förutom ovan nämnda material finns även opal på afrikas horn. Opal från Etiopien är välkänt och har en egen nich på opalmarknaden. Det finns opal även i Somaliland, det verkar dessutom som att opal där bildats i olika geologiska miljöer, både sedimentära asklager, ignimbrit och ryolit liknande de i Etiopien men i de östliga delarna är opal mer associerad i anhydritaktig, gipsliknande miljö, alltså miljöer liknande vad man ser i kustområden längs stora delar av Afrika söder om Sahara fast utan att det förekommer opal. Man får heller inte glömma bort de fyndigheter av grossular och vesuvianit som gjorts i området.
Det förekommer inte någon aktiv vulkanism i området men det som geologiskt är intressant är att hela Adenviken håller på att expandera och Rift valley vidgas. Hela bergområden i Somaliland vibrerar då och då på grund av de tektoniska rörelser som sker i samband med detta.

 
Sedan 2008 har man i Rapaport en gång per år fått en bilaga där AGL (american gemological labooratories) publicerat sin systematik för att visuellt kunna geografiskt ursprungsbedöma korund och smaragder samt hur man rent visuellt kan se om färgade diamanter, hittills rosa, blå eller svarta, är av naturligt ursprung, behandlade, syntetiska eller kombinationer därutav. Bilagan i Rapaport har varit fina utvikbara dokument med bilder och förklaringar till hur man ska titta efter stenars inneslutningar, strukturer och tillväxtmönster. För korund grundar sig metodiken i att först leta efter spår av geologiskt ursprung, alltså om stenen är av magmatiskt, metamorft eller kombinationen metamorft/magmatiskt. Efter at det är avgjort letar man vidare efter områdes och fyndortsspecifika ledtrådar. Det är till stor del uteslutningsmetoden som avgör även om vissa inneslutningar och strukturer ibland kan vara diagnistiska vad gäller fyndort. AGLs metodik har haft genomslag i branschen och även om jag sett och använt metodiken tidigare så var det ändå lärorikt att lyssna till Christopher Smith från AGL då han under Gem-A konferensen i söndags redogjorde för hur systematiken för identifiering av korund fungerar. Förhoppningsvis fortsätter de publicering av liknande informativa bilagor och i bästa fall även i bokform vilket både jag själv och andra föreslagit dem.
Det har bärjats kring 6000 föremål från Titanic och av dessa är ca 80 stycken smyckesföremål. Craig Lynch var den lycklige som fick äran att undersöka dessa. Föremål av guld, silver och platina är som väntat välbevarade, detsamma gäller såklart diamanter. Även läder och vissa andra organiska material har överlevt bra i det ca 2 gradiga vattnet och det tryck som råder på 3800 meters djup. Föremålen ger en inblick i dåtidens mode och även i hur omständigt det faktiskt var att klä sig propert utan dragkedjor och då skjortor bestod av lösa kragar, bröst och armstycken vilka sammanfogades med lösa knappar och dekorerade nålar.
Järn och ståldetaljer har försvunnit under de dryga 80 år som dröjde innan föremålen kunde bärgas, och då bara de föremål som spridits runt vraket, att komma in i det är alltför svårt och farligt. Störst mysterium är ändå de pärlor som hittats. När man hittat pärlor i andra gamla vrak har de varit i skick som nya men de som bärgats från Titanic är i väldigt dåligt skick, anfrätta och vittrade. Hur det kan komma sig verkar ingen ännu kunnat förklara men kanske har det med trycket att göra eller kanske lokala ph-förhållanden?
Craig Lynch var den talare under gågna helgens konferens i London som fick mest applåder och flest följdfrågor så nog är Titanic fortfarande ett ämne som engagerar.
Etiketter: craig lynch, pärlor, titanic
Sunstar från någonstans i östafrika, ej att förväxla med Sunstone! Sunstar från någonstans i östafrika, ej att förväxla med Sunstone!
Det finns två varianter av fältspat som säljs under namnet solsten, eller Sunstone som den faktiskt ofta kallas även på svenska, men faktum är att den variant som hittas i östafrika, t ex Tanzania och Etiopien är lamilärt uppbyggd kalifältspal med hematit och består alltså inte av oligoklas som den "äkta" solstenen. Istället är Sunstar det namn som används för de östafrikanska stenarna.
Denna skillnad samt hur månsten från olika fyndorter bör benämnas och identifieras ingick i Ulrich Henns föredrag under Gem-A konferensen i London i lördags. Slutsatserna kring månsten var att det idag finns tre dominerande producentländer, Sri lanka, Indien och Tanzania, samt fyra typer av månsten. I Srilanka består den av ren kalifältspat med färglös till vit grundfärg och ett schiller som är blå, vitt eller gulaktigt. Det Indiska materialet har fler färger än det Srilankesiska vilket beror på förekomst av Fe3+ som ger gröna och/eller röda färger beroende på hur det sitter i strukturen. Det förekommer även Rainbowmoonstone i Indien som är andesinfältspat som kemiskt ligger nära labradorit.
Månsten från Tanzanit består av albit. Utseendemässigt så påminner material från Tanzania om månsten från Srilanka med grå, vit eller färglös grundton och blå-vitt schiller. Material från Tanzania kan vara lite grumligare och enligt obekräftade rykten görs värmebehandling av visst material från Tanzania. I och med att albit har både högre brytningsindex och densitet än kalifältspat så går det ganska lätt att med enkla gemmologiska instrument skilja de båda fyndorterna åt. Det är dessutom bara i månsten från Srilanka man hittar de typiska centipedes (inneslutningar som påminner om tusenfotingar) 

Senaste inlägg:

Bloggarkiv

Vill du kommentera, tillägga eller fråga något om specifikt blogginlägg så klicka på rubriken för det inlägget så finns ett formulär för kommentarer där. Vill du kommentera eller fråga något kring bloggen och hemsidan i allmänhet så går det bra här:

Kommentarer:

Scandinavian Gem Academy; Career Gemmology är Norra Europas bästa gemmologiutbildning!

Ämnen i bloggen:

Rubin från Winza, Tanzania, infattad i silver.