2014

Den under många år pågående trenden med stor prisökning på fin jadeit jade har fortsatt även under 2014 och det har satts flera prisrekord. Jade har traditionellt varit ett material som främst uppskattats i Asien och framförallt Kina men de senaste deceniernas prisutveckling och uppmärksamhet har skapat intresse även bland köpare i Europa och USA. Det har alltså blivit fler som är intresserade av jade samtidigt som det visserligen bryts mer jade än någonsin men förhållandet högsta kvalitet till den sammanlagda mängden brutet material minskar och den jade som håller högst kvalitet fortsätter vara enormt eftertraktad.

Inga larm om syntetisk jade har förekommit men det är snart 30år sedan syntetisk jadeite tillverkads för första gången i en Belt liknande hpht process och den syntetiska jadeiten är inte helt enkel att skilja från naturlig vilket är något man bör vara medveten om inför framtiden.
Etiketter: jade, jadeit, hpht, belt
En ofta återkommande fråga man får då man arbetar med ädelstenar är vad skillnaden mellan ädelsten och halvädelsten är. Halvädelsten är en benämning som fortfarande ibland används för benämning av billigare ädelstensmaterial. Begreppet har dock ingen definition och det används heller inte särskillt mycket längre. Halvädelsten har sitt ursprung någon gång under 1800-talet och kan härledas till att olika tullavgifter och skatter gällde för olika material. Detta medförde att försäljare började använda begreppet för att skilja mellan de stenar som var billigare och dyrare att importera och handla med. Fortfarande förekommer skillanden i vissa länder och det är t ex ofta svårare och kostsammare att exportera rubin än granat från länder och fyndorter oavsätt kvaliteten på den specifika stenen.
Diskussionen kring begreppet halvädel dyker upp med jämna mellanrum även i mer avancerade gemmologiska sammanhang. De allra flesta anser att ordet halvädel bör undvikas och det är något som de flesta branschorganisationer arbetar för men uppenbarligen är begreppet väldigt djupt rotat och kommer antagligen förekomma länge till även om det aktivt motarbetas.

Certifikat och intygsindustrin kan ibland upplevas som en ren bluffbransch. Du kan aldrig få igen pengar du förlorat på att lita på medföljande utskrivna "certifikat", "intyg" eller "värdering" genom att gå till domstol eller liknande. I USA har problemet förekommit i större skala och det är där nu olagligt att sälja t ex diamanter med certifikat som inte överensstämmer med verkligheten. Inom EU är det inte lika tydligt. Har du köpt såkallade "investeringsstenar", ofta certifierade inplastade diamanter eller ädelstenar i ca 2 x 5cm förseglade plastförpackningar kan du räkna med att vara lurad och dessutom har du ingen möjlighet till juridisk åtgärd i och med att den information som medföljt stenarna inte betyder någonting alls.
Certifikat är annars en viktig del av den internationella diamanthandeln. Även om alltför stor vikt ofta läggs på vad som står i enskillda certifikat istället för undersökning av den specifika stenen så är det ändå viktigt för branschen att certifikat stämmer och går att lita på.  Det är ju ändå så att de flesta medföljande certifikat stämmer väl beträffande identitet och gradering både för diamanter, rubiner, safirer och andra stenar. Det som sällan eller egentligen aldrig stämmer är påståenden kring stenens värde.

Martin Rapaport har framstått som en kämpe för standardisering av diamantgraderig och certifiering under hösten 2014. Visst är det välkommet med initiativ som syftar till bättre standard för gradering av diamanter. Det man frågar sig är såklart varför en av de aktörer som tjänar mest på dagens system tar initiativet? Martin Rapaport har hyllat GIAs graderingssystem men prislistpublikationen som bär hans namn använder inte den standarden, till exempel använder Rapaport klarhetsgraden Si3 vilket inte är GIA standard. Si3 används däremot av  t ex av de olika EGL labben vilka Rapaport nyligen bannlyst från sin handelsplats rapnet på grund av att de inte håller internationell "standard". EGL har kontrat med "EGL platinum", ett initiativ av EGL Israel (som tidigare kontrollerade b la EGL South Africa vilket är ett av de hårdast kritiserade labben vad gäller övergradering) samt egen handelsplats liknande den rapnet har...... EGL Platinum erbjuder egna kurser och certifiering av diamantgraderare, vilka standarder de håller sig till vet inte jag men förhoppningsvis väljer de den internationellt vanligast förekommande GIA standarden.
Som eventuella läsare av detta inlägg och tidigare på ämnet rimligen förstår så betyder graderings och värderingscertifikat som medföljer ädelstenar absolut ingenting.
Syntetisk moissanit, ädelstensvarianten av kiselkarbid, har i drygt 15 år marknadsförts som en diamantsimulant vilket orsakat en del oro särskillt bland de som handlar med begagnade smycken då den syntetiska moissaniten uppvisar en del likheter med och kan misstas för diamant av okunniga. Det är dock inte bara i modern tid hos pantbanker och auktionsverk syntetisk moissanit orsakat förvirring och misstagits för diamant. Jakten på att hitta metod för att tillverka diamanter på konstgjord väg började på allvar under 1800-talet och många var de som trodde sig vara hemligheten på spåret. Nobelpristagaren Henri Moissan dog i tron att han hade lyckats tillverka de första syntetiska diamanterna och även Crookes var övertygad om att han lyckats. I båda fallen har det dock i efterhand konstaterats att de kristaller som framställdes var kiselkarbid, ett material som tillverkats på konstgjord väg sedan 1890-talet och användes i b la sågklingor. Kiselkarbid är håradre än korund så att de trodde sig ha tillverkat diamant är inte så konstigt men i fallet Moissan kan man bli lite fundersamm eftersom han själv tidigare varit först med att hitta naturligt förekommande kiselkarbid i form av små kristaller i Canyon Diablo meteoriten från Arizona 1893. Moissanit har såklart fått sitt namn efter just Henri Moissan.
Kiselkarbid kan alltså förekomma naturligt och under 2014 rapporterades fynd av kiselkarbid från Israel som påstods vara av ädelstenskvalitet, alltså naturlig moissanit. Hur stor den fyndigheten är verkar osäkert och det tycks dröja innan vi får se någon naturlig moissanit på ädelstensmarknaden. 
Falsk "Pandora" berlock. Avgjutet original i koppar, brons e liknande som sedan försilvrats och stämplats. Efter minsta lilla polering så skiner den underliggande metallen igenom och avslöjar bedräger Falsk "Pandora" berlock. Avgjutet original i koppar, brons e liknande som sedan försilvrats och stämplats. Efter minsta lilla polering så skiner den underliggande metallen igenom och avslöjar bedräger
Pandora har lyckats bra med att marknadsföra sina berlocker och de fortsätter öppna butiker på nya marknader. Uppenbarligen har de en produkt som är eftertraktad och som röner stor framgång just nu. Som alltid när det går bra för någon kommer det vara många som vill göra liknande saker och det finns mängder med företag och varumärken på området berlocker och några av dessa har även anammat Pandoras gängade variant. Berlocker är verkligen ingen nyhet men Pandora har uppenbarligen ett koncept som tilltalar många. Ju mer framgångsrik och känd man är desto mer av pris och värde ligger i varumärket och när det gäller ädelmetallföremål är stämplar av stor betydelse. Såklart dyker det upp piratkopior av smycken och i fallet Pandora så pågår uppenbarligen en ganska stor verksamhet som går ut på att gjuta av originalberlocker i koppar, brons eller liknande som sedan försilvras. Pandora stämplar sina produkter både med 925 och ALE (vilket också betyder sterling silver) Piratkopiorna har också dessa stämplar men i och med att de inte består av silver helt igenom så ser man ofta att den tunna silverbeläggningen flagnat (se bild) eller att mörka fläckar syns. Försäljare av falska pandoraberlocker försöker förklara dessa mörkare områden med att silvret oxiderat vilket ju såklart är svårt för gemene man att ifrågasätta. Det är alltså långt ifrån att bara exklusiva märken som t ex Gucci och Chanel som piratkopieras utan även märken som Pandora och Thomas Sabo är ganska hårt utsatta för piratkopiering. Det gäller att som smyckesvärderare känna till alla varianter av piratkopiering som förekommer och branschen behöver vara snabb på att identifiera och informera om nya metoder för både tillverkningsmetoder och identifiereing av piratkopierade smycken. (att känna till tillverkningsmetoderna för både original och kopior gör det betydligt enklare att hitta vägar till identifiering)

Att som egenföretagande eller sk oberoende designer se sina former efterliknade av andra kan vara jobbigt men det är ju något som är och har varit vanligt förekommande i alla tider, det har dock under senaste århundradet blivit allt viktigare att söka patent och varumärkesskydda sig själv och sina produkter.
Det är aldrig kul att se sin egen design få uppmärksamhet i någon annans namn lika lite som det är kul att se sin egen forskning och formuleringar i andras arbeten utan vederbörlig hänvisning.

 
Både pezzotait och morganit är ädelstenar som blivit vanligare och populära under senare år. Det råder dock viss osäkerhet kring materialen och ganska ofta antas båda vara varianter av beryll, ibland påstås de till och med vara samma sak. Detsamma påstås ibland även om bixbit eller röd beryll och pezzotait.
Både morganit och pezzotait tillhör beryllgruppen och morganit är presis som smargd och akvamarin beryll (beryllium aluminium silikat) fast istället för krom, vanadium eller järn är det mangan som orsakar färgen. Pezzotait är ett cesium aluminium silikat som får sin färg genom att beryll och/eller litium ibland ersätter aluminiumatomer. Bixbit eller röd beryll får precis som morganit sin färg av mangan men för att den ska bli röd krävs betydligt större mängd mangan än i morganit. Rosa och röd pezottait påminner utseendemässigt en hel del om rosa och röda beryller men pris och värdemässigt skiljer en del mellan materialen, särskilt röd beryll kan kosta betydligt mer än motsvarande röd pezzotait.
Det är bra att vara medveten om att en stor andel, kanske majoriteten, av all morganit på marknaden fått sin färg på konstgjord väg genom bestrålning och att det är sällan det framkommer i samband med försäljning.
Det såldes örhängen hos Bukowskis härromdagen. Fantastiska naturliga pärlor som du ser mig hålla i handen på bilden. 6 st matchade naturliga pärlor över 15mm är verkligen exklusivt. Dyra blev de också, till och med rekord för något smycke sålt i Sverige med sin prislapp på 5 miljoner+ kronor. Uppskattningen som var gjord låg mellan 1,5-2 miljoner så visst kan man ifrågasätta värderingen men det är så sällsynt med naturliga pärlor av denna dignitet att det faktiskt är mer eller mindre omöjligt att hitta rätt nivå på värdering inför en försäljning.
Priserna på bekräftat naturliga pärlor stiger ganska fort just nu. Detta beror inte bara på att naturliga pärlor är ovanliga i smycken idag men även på att det börjar bli ganska kostbart att göra laboratorieanalyser som bekräftar om en pärla är naturlig eller odlad. Det är ju så att dagens odlade pärlor till utseendet ofta är minst lika bra som odlade och det räcker absolut inte med att titta ner i eventuella borrhål med lupp och tro att man ska kunna bekräfta särskilt mycket.
Är pärlor av högre kvalitet krävs idag ofta både undersökning med röntgen, Vis-Nir/raman spektrografi och till och med DNA analys. Det är alltså så att det inte finns särskillt många laboratorier i världen som faktiskt med 100% säkerhet kan bekräfta att en pärla är naturlig och det kostar en del att få intyg. Detta hjälper till att hålla priserna på bekräftat naturliga pärlor uppe.
Själv håller jag på att värdera ett antal smycken där pärlorna sannolikt (proveniens, samanhang, skick+ vad jag själv kan bedöma) kan vara naturliga men kvalitet och storlek gör att kostnaden för en ordentlig undersökning är svår att motivera för kunden.
Var går i ditt tycke  kriteriegränsen för att potentiellt naturliga pärlor ska vara värda att skicka till ett specialicerat laboratorium kontra värdet om de är odlade? Hur motivera kostnadsrisken för kunden?
EGL har tagit åt sig av den kritik de utsatts för senaste året och det är ju bra. EGL Israel som är någon form av övergripande ansvarig för alla EGL labb (utom EGL-USA)  håller på att reda ut vad alla olika EGL labb håller på med vad gäller utfärdanden av certifikat och intyg. Vissa, t ex EGL international och EGL south africa kommer som det verkar att läggas ner, eller åtminstonne inte få heta EGL längre på grund av att de utfärdat så stora mängder med certifikat där diamanterna är övergraderade. EGLs talesperson Menahem Sevdermish, har i intervjuer sagt att alla EGL labb ska hålla sig till den standard Guy Margel satte för 40 år sedan.
Några definitioner för hur Guy Margel graderade diamanter har jag inte sett men Sevdermish vaga försvar och påståenden och generaliseranden kring att man i europa är mer "generös" kring färggradering är ju såklart inte sant, bara att jämföra med Cibjo, Scan DN och IDC så ser man att färggraderingsstandarden är minst lika hög som hos GIA och i praktiken nästan alltid högre än hos EGL Israel. Jag har själv träffat herr Sevdermish och även på plats på diamantbörsen i Tel Aviv frågat handlare hur de använder EGL certifikat i förhållande till GIA certifikat. (nästan alla företag med bas på börsen i Tel Aviv erbjuder både GIA och EGL certifikat för sina stenar) Ytterst få stenar har GIA cert men kan få det om kunden betalar kostnaden för att skicka den till USA men att få EGL cert till sin sten kostar nästan ingenting. Skälet till skillnaden beror till stor del på att EGL har ett graderingslabb i samma hus som diamantbörsen i Tel Aviv medan de stenar som ska GIA certifieras skickas till New York. De går dessutom ganska fort att få det utfärdade EGL certifikatet i handen om man är på plats i Tel Aviv.
Sevdermish är i mina ögon något av en pajas men han har ändock utöver sitt engagemang i EGL även till stor del varit delaktig i utvecklandet av Gem-e-wizard, (Störst och mest cred kring gem-ewizard vill jag ge Guy Borenstein), som är ett färggraderingssystem för ädelstenar som är tänkt att fungera online och överbrygga skillnaderna hos olika bildskärmar.
Nåväl, EGL International, EGL Southafrica, EGL Antwerp m fl ligger i dödsryckningar. Sevdermish hoppas att EGL Platinum ska rädda vad det nu är som ska räddas av EGL. 
Den som lever får se.

 
Etiketter: diamant, egl, cibjo, diamanter, scan dn
För att de i branschen förekommande "diamanttestarna" vilka mäter värmeledningsförmåga skulle kunna luras av de beläggningar av diamant på cz som förekommer genom cvd teknik krävs att beläggningen är åtminstonne ca 5 micrometer tjock. Så tjock diamantbeläggning av en yta kommer kräva ompolering i och med att diamantlagret efter beläggningen är ojämt och ger stenen en grå-gråbrun ton. Det går dock inte att polera stenar utan att en så tunn beläggning kommer försvinna. Det är dessutom så kostbart att göra tjockare beläggningar att det inte är lönsamt.
Den vanliga diamanttestaren fungerar alltså utmärkt även för stenar som påstås vara diamantbelagda.
Dessutom har alla hittills testade diamantfilmer visat sig vara mer eller mindre elektriskt ledande. Det krävs dock känsligare elledningsmätare än den vanliga "moissanittestaren" för att se detta.
Mozambique har sedan 2008 verkligen etablerat sig som en producent av rubin av hög kvalitet. Den 40 carat stora sten som hittades nyligen  är exceptionell i och med att det är väldigt sällan så stora rubiner av hög kvalitet hittas.
Rubin är en sten som först och främst graderas och värderas för sin färg. Burmarubiner är traditionellt ansedda som de bästa men det är ju faktiskt så att under senaste året har även enstaka rubiner från Mozambique graderats som nästan lika bra som de allra bästa burmarubinerna, pris och värdemässigt är det dock stor skillnad och själv har jag visserligen sett mozambiquerubiner med fantastisk färg men ännu inte något som matchar de bästa burmastenarna. Fyndet av 40ct rubinen kommer säkert väl till pass i marknadsförandet av mozambiquerubiner då fyndet redan fått stor internationell uppmärksamhet och företaget som äger gruvan den hittades i , Gemfields, är erkänt bra på marknadsföring.
På temat tidiga syntetiska diamanter så kan tillföras att efter General Electrics tillkännagivande i februari 1955 av sina lyckade försök den 16 december 1954 så är det fler än ASEA som menat sig faktiskt vara före med att tillverka syntetiska diamanter. I New York Times kan man läsa den 17 maj 1955 att företaget Vitron Research Corporation redan i maj 1954 lämnat in ett pulver för analys till Brooklyns tekniska universitet. Detta pulver visade sig efter att ha analyserats genom röntgenanalys av Dr Herman Mark vid Brooklyn Polytechnic Institute vara diamanter. De båda forskarna bakom företaget, Dr Leandro Tomarkin och Mario Vilella hade börjat experimentera med diamantsyntes 1950 och menar att de tillverkat diamanter redan 2,5 år innan GE:s tillkännagivande, de skulle alltså i så fall även vara före ASEA. Vitrons diamanter var små, mellan 1-0,3 point, (1 point =1/100 dels carat) och skulle lämpa sig bra för slip och polerändamål. Företaget hade redan prisindikationer på kommande produkter och att slipmedel av deras syntetiska diamanter inom två år skulle vara betydligt billigare än motsvarande produkter av naturliga diamanter. Tomarkin och Vilellas ambition var dock egentligen inte att tillverka diamanter utan att deras hög temperatur/hög tryckapparat skulle användas inom metallurgin.

Vad som hände med Vitron, Tomarkin, Vilella och deras diamantmaskin samt om det fanns någon substans i deras påståenden är för mig oklart och de har i alla fall inte lämnat många spår efter sig i den efterföljande historieskrivningen kring pionjärer på diamantsyntesområdet. Intressant i samanhanget kan dock vara att New York Times väljer att ta upp historien om Vitron men efter vad jag kunnat se efter att ha gått igenom varje nummer av New York Times under april och maj 1955 inte tar upp den pressrelease ASEA gjorde den 16 april 1955 kring sina lyckade försök att skapa konstgjorda diamanter.

Vet du som läser detta mer om Vitron eller de inblandade personerna vore det roligt att få höra. De hade ju faktiskt minst ett beviljat patent och åtminstonne fem väntande patent under vintern och våren 1955.

 
I samlarens spår heter en liten utställning med smycken på Hallwylska. Kul med en renodlad smyckesutstälning i Sverige, det sker ju inte så ofta. Denna utställning består av en anonym samlares smycken vilka varierar stort i ursprung och ålder, från en liten graverad sten från före vår tideräknings börjat till ett halsband tillverkat av plastsopor i Senegal. Mest imponerande är montern med kaméer. Ett 60-tal kaméer i alla möjliga material som glas, korall, elfenben och såklart även olika stenar. 
Ur gemmologisk synvinkel så är det tråkigt att stenarna i sig inte beskrivs mer detaljerat. För många av föremålen står inte alls vad de består av för material eller att identiteten är osäket. Detta är något som känns igen från smyckesutställningar vid andra museer, ofta är inte kunskapen om stenarna särskilt stor. Det är dessutom så att många äldre museiföremål inte identifierats med moderna metoder vilket gör att det finns en hel del felaktig information i många samlingar. Då det gjorts moderna undersökningar av t ex delar av våra kungaregalier har det visat sig att många av "ädelstenarna" är glasbitar eller andra billigare material än vad det står i uppteckningarna. Att veta identitet och ursprung på ädelstenar och material i smycken kan hjälpa till att förstå äldre tiders handelsvägar och vilka kulturer som haft utbyte med varandra. 

Vill du se utställningen på Hallwylska så skynda på, den stänger nämligen på söndag 23/11.

 
Den 16 december firar General Electric att det är 60 år sedan de lyckades tillverka vad som fortfarande enligt särskillt amerikansk gemmologiska litteratur och kursmaterial anses vara de första syntetiska diamanterna. Alltfler har dock under senare år insett och erkänt att ASEA faktiskt var först trots att de inte publicerade resultat eller tog ut några patent. Det förekommer dock en hel del felaktigheter kring de första diamanterna både på olika internetsidor och i böcker. Läser man på wikipedia under rubriken synthetic diamonds står att ASEA höll sina diamanter hemliga ända in på 1980-talet. Detta är såklart helt fel, ASEA gjorde en pressreleas i april 1955, alltså strax efter att GE annonserat sina patent. En miss från ASEA var just att inte ta ut patent, skälet till att de inte gjorde de är både att de ville förfina och förbättra sin teknik men även att man hade uppfattningen att det inte gick att patentera sådant som naturen redan skapat. Uppfattningen att ASEA skulle hållit det hela hemligt så länge har sin grund i ett brev som Erik Lundblad publicerade i Journal of Gemmology i april 1986. Det har hänvisats aningen lättvindigt till detta brev av bland andra Amanda Barnard i boken The diamond formula, diamond synthesis a gemmological perspective till vilken i sin tur wikipediaartikelns författare hänvisar trots att det inte i boken står så. Andra felaktiga uppfattningar man kan stöta på är att ASEAs diamanter var för små och för få för att någon komersiell produktion skulle vara möjlig. ASEA kom faktiskt ganska fort igång med kommersiell produktion och den anläggning som fortfarande finns i Robertsfors och tillverkar syntetiska diamanter startades där av ASEA 1963. Senare kom ASEA och DeBeers industridiamantavdelning Element Six att bilda ett bolag tillsammans, Scandiamant AB vilket såsmåningom helt gick upp i Element Six. ASEAs produkter och vidareutveckling av syntetiska diamanter som t ex nicodur har haft stor betydelse för framtagandet av all möjlig borr, såg och sliputrustning.
Lapis? Sodalit? Azurit? Belaggd kvarts, zoisit eller topas? Nej på bilden är två stenar från Trosa hamn det spillts båtfärg på av misstag. I ädelstensbranschen får man aldrig glömma bort de enklaste b Lapis? Sodalit? Azurit? Belaggd kvarts, zoisit eller topas? Nej på bilden är två stenar från Trosa hamn det spillts båtfärg på av misstag. I ädelstensbranschen får man aldrig glömma bort de enklaste b
Beläggningar av olika slag har länge förekommit på ädelstenar. Vanligt idag är att topas eller kvarts beläggs med titanoxid vilket ger en irriserande effekt som kan vara ganska attraktiv. Denna behandling är dock ganska skör och beläggningen nöts såsmåningom bort, särskillt då stenarna används i ringar. Äldst och mest känd är antagligen beläggning av gulaktiga diamanter med blått bläck på paviljongen för att de ska upplevas som mer färglösa. Det kan låta som att det vore ganska enkelt att se om en diamant är målad med bläck men faktum är att det kräver ganska stor erfarenhet och kunskap för att avslöja belagda diamanter om de är infattade.

Den beläggning som idag är vanigast och viktigast att känna till och kunna identifiera är den som görs på tanzanit. Vissa labb rapporterar att upp till 7% av all tanzanit de undersöker är belaggd för att få bättre färg. De belagda stenarna består av färglös, brun eller grönaktig zoisit.
För att identifiera beläggningar i tanzanit krävs förstoring och man letar efter nötta fasettkanter eller rödaktiga fläckar vilka kan indikera att stenen är belaggd.

Teknik för pärlodling är ett område som utvecklas fort. Allt fler länder och regioner ser pärlor och pärlodling som möjliga tillväxtområden. Visst dyker det fortfarande upp en och annan naturlig pärla men i perspektiv med den internationella pärlodlingsindustrin är de naturliga pärlorna ekonomiskt faktiskt försumbara. Odlade pärlor är idag minst lika bra och till och med ofta av bättre kvalitet än naturliga. Det blir alltså allt svårare att identifiera och särskilja odlade och naturliga pärlor vilket jag varit inne på i tidigare blogginlägg och på andra platser på hemsidan.

Det senaste inom pärlodling är att plantera en långsamt expanderande pillerliknande kärna i ostron, (pillerliknande i betydelsen både form och att den har annan kemisk påverkan på organismen). Ostron har i motsats till musslor en pärlsäck och ju större den är desto större är potentialen att ostronet ska producera stora pärlor. Vid pärlodling med ostron används samma ostron flera gånger, de första pärlorna blir ganska små men för varje generation pärlor som odlas så blir de större. Det efter att det exponeras för vatten långsamt expanderande material som används som inplantat är blåaktigt och består av olika animaliska proteiner. Det som händer är att första generationens pärlor visst blir stora men är ihåliga och sköra. Andra och tredje generationens pärlor blir dock stora och, särskillt tredje generationen, uppfyller de kvalitetskrav som ställs på saltvattenpärlor.
Ännu ej bekräftade rykten från kina tyder på att metoden även provats på musslor i sötvatten. Jag vet inte hur det i så fall skulle fungera i och med att musslor inte har pärlsäckar. Liknande rykten säger även att både musslor och ostron har "matas" med någon form av protein i syfte att påverka pärlors färg, detta är något jag brevledes diskuterat en del med Laurent Cartier som bekräftar ryktena men, trots den auktoritet han är på området, inte heller kunnat förklara eller förstå hur det skulle fungera i praktiken.
Bättre och större pärlor på kortare tid är såklart något alla pärlproducenter är intresserade av så det kommer med all säkerhet fortsätta experimenteras och utvecklas nya metoder hela tiden.

Etiopien är idag en etablerad producent och exportör av ädelstenar till den internationella marknaden. Sedan tidigare är Kenya en känd producent av framförallt granater och rubiner. Senast i raden av ädelstensproducerande områden är norra delen av Somalia, eller Somaliland som är den korrekta benämningen för området. Somliland har sedan flera år producerat ädelstenar i allt större kvantiteter men av varierande kvalitet. Smaragd är det material som visat sig intressantast och ha störst potential även om det uppenbarligen även finns goda fyndigheter av b la akvamarin, heliodor och granater. Fortfarande väntar vi på fynd av rubin och safir av ädelstenskvalitet, det finns gott om safir i området men även rubin fast ännu har jag bara sett material av lägre kvalitet, knappt ens värt att slipa eller ens behandla till ädelstenar. Rubin och safir hittas i Somaliland i metamorf miljö vilket är positivt för dessa material och att det kanske såsmåningom dyker upp fyndigheter liknande de som finns i andra delar av "the Mozambique belt" och Rift valley, alltså rubiner av liknande kvalitet som i Mozambique, Tanzania, Kenya, Malawi, Madagskar.
Förutom ovan nämnda material finns även opal på afrikas horn. Opal från Etiopien är välkänt och har en egen nich på opalmarknaden. Det finns opal även i Somaliland, det verkar dessutom som att opal där bildats i olika geologiska miljöer, både sedimentära asklager, ignimbrit och ryolit liknande de i Etiopien men i de östliga delarna är opal mer associerad i anhydritaktig, gipsliknande miljö, alltså miljöer liknande vad man ser i kustområden längs stora delar av Afrika söder om Sahara fast utan att det förekommer opal. Man får heller inte glömma bort de fyndigheter av grossular och vesuvianit som gjorts i området.
Det förekommer inte någon aktiv vulkanism i området men det som geologiskt är intressant är att hela Adenviken håller på att expandera och Rift valley vidgas. Hela bergområden i Somaliland vibrerar då och då på grund av de tektoniska rörelser som sker i samband med detta.

 
Sedan 2008 har man i Rapaport en gång per år fått en bilaga där AGL (american gemological labooratories) publicerat sin systematik för att visuellt kunna geografiskt ursprungsbedöma korund och smaragder samt hur man rent visuellt kan se om färgade diamanter, hittills rosa, blå eller svarta, är av naturligt ursprung, behandlade, syntetiska eller kombinationer därutav. Bilagan i Rapaport har varit fina utvikbara dokument med bilder och förklaringar till hur man ska titta efter stenars inneslutningar, strukturer och tillväxtmönster. För korund grundar sig metodiken i att först leta efter spår av geologiskt ursprung, alltså om stenen är av magmatiskt, metamorft eller kombinationen metamorft/magmatiskt. Efter at det är avgjort letar man vidare efter områdes och fyndortsspecifika ledtrådar. Det är till stor del uteslutningsmetoden som avgör även om vissa inneslutningar och strukturer ibland kan vara diagnistiska vad gäller fyndort. AGLs metodik har haft genomslag i branschen och även om jag sett och använt metodiken tidigare så var det ändå lärorikt att lyssna till Christopher Smith från AGL då han under Gem-A konferensen i söndags redogjorde för hur systematiken för identifiering av korund fungerar. Förhoppningsvis fortsätter de publicering av liknande informativa bilagor och i bästa fall även i bokform vilket både jag själv och andra föreslagit dem.
Det har bärjats kring 6000 föremål från Titanic och av dessa är ca 80 stycken smyckesföremål. Craig Lynch var den lycklige som fick äran att undersöka dessa. Föremål av guld, silver och platina är som väntat välbevarade, detsamma gäller såklart diamanter. Även läder och vissa andra organiska material har överlevt bra i det ca 2 gradiga vattnet och det tryck som råder på 3800 meters djup. Föremålen ger en inblick i dåtidens mode och även i hur omständigt det faktiskt var att klä sig propert utan dragkedjor och då skjortor bestod av lösa kragar, bröst och armstycken vilka sammanfogades med lösa knappar och dekorerade nålar.
Järn och ståldetaljer har försvunnit under de dryga 80 år som dröjde innan föremålen kunde bärgas, och då bara de föremål som spridits runt vraket, att komma in i det är alltför svårt och farligt. Störst mysterium är ändå de pärlor som hittats. När man hittat pärlor i andra gamla vrak har de varit i skick som nya men de som bärgats från Titanic är i väldigt dåligt skick, anfrätta och vittrade. Hur det kan komma sig verkar ingen ännu kunnat förklara men kanske har det med trycket att göra eller kanske lokala ph-förhållanden?
Craig Lynch var den talare under gågna helgens konferens i London som fick mest applåder och flest följdfrågor så nog är Titanic fortfarande ett ämne som engagerar.
Etiketter: craig lynch, pärlor, titanic
Sunstar från någonstans i östafrika, ej att förväxla med Sunstone! Sunstar från någonstans i östafrika, ej att förväxla med Sunstone!
Det finns två varianter av fältspat som säljs under namnet solsten, eller Sunstone som den faktiskt ofta kallas även på svenska, men faktum är att den variant som hittas i östafrika, t ex Tanzania och Etiopien är lamilärt uppbyggd kalifältspal med hematit och består alltså inte av oligoklas som den "äkta" solstenen. Istället är Sunstar det namn som används för de östafrikanska stenarna.
Denna skillnad samt hur månsten från olika fyndorter bör benämnas och identifieras ingick i Ulrich Henns föredrag under Gem-A konferensen i London i lördags. Slutsatserna kring månsten var att det idag finns tre dominerande producentländer, Sri lanka, Indien och Tanzania, samt fyra typer av månsten. I Srilanka består den av ren kalifältspat med färglös till vit grundfärg och ett schiller som är blå, vitt eller gulaktigt. Det Indiska materialet har fler färger än det Srilankesiska vilket beror på förekomst av Fe3+ som ger gröna och/eller röda färger beroende på hur det sitter i strukturen. Det förekommer även Rainbowmoonstone i Indien som är andesinfältspat som kemiskt ligger nära labradorit.
Månsten från Tanzanit består av albit. Utseendemässigt så påminner material från Tanzania om månsten från Srilanka med grå, vit eller färglös grundton och blå-vitt schiller. Material från Tanzania kan vara lite grumligare och enligt obekräftade rykten görs värmebehandling av visst material från Tanzania. I och med att albit har både högre brytningsindex och densitet än kalifältspat så går det ganska lätt att med enkla gemmologiska instrument skilja de båda fyndorterna åt. Det är dessutom bara i månsten från Srilanka man hittar de typiska centipedes (inneslutningar som påminner om tusenfotingar) 
Igår spreds nyheten om fynd av diamanter i Jämtlandsfjällen. Det rör sig alltså inte om några diamanter som är av intresse för ädelstensmarknaden men fyndet kan ändå vara intressant. Dessa väldigt små diamanter har bildats när kontinentalplattor kolliderat och under väldiga krafter trycks delar av jordskorpa ner mot magman vilket gör att den börjar smälta. Diamanter som bildats på samma vis finns även i t ex Norge. Diamanter av ädelstenskvalitet bildas på helt annat vis på mer än 140 kilometers djup på platser där tryck och temperaturförhållandena är de rätta. Dessa diamanter förs sedan upp till jordytan genom vulkanisk aktivitet.
Diamanter kan även bildas då en meteorit slår ner, förutsatt att det finns kol närvarande och att rätt tryck och temperaturförhållanden uppstår under tillräckligt lång tid för att kristalliseringen ska hinna komma igång. Dessa "impact diamonds" är även de väldigt små och har inget intresse som ädelstenar. Även ute i rymden kan diamanter bildas då himlakroppar krockar.
Det femte sättet diamanter kan bildas på är såklart då de tillverkas av människor!
Etiketter: diamant, diamanter

Ädelstenar kan bildas genom många olika processer. De flesta ädelstenar tillhör mineralriket men det finns en hel del material som har sitt ursprung någonstans mitt emellan mineral och biologi. När det talas om fossil tänker nog de flesta på t ex dinusaurieben eller växter som fått sin form bibehållen genom att det bildats nya mineral vilka ersatt de biologiska materialen men behållit den ursprungliga formen hos t ex en snäcka, fisk eller ett blad.

Inom ädelstensvärlden är bärnsten det mest kända fossilet. Bärnsten är från början kåda som bevarats genom årmiljoner i forhållanden med låg syrehalt. Det viktigaste fyndområdet för bärnsten är Östersjöområdet, framförallt baltikum, Ryssland och Polen men det hittas även en hel del bärnsten i Sverige.

Andra fossil som används inom smyckesområdet är ammonit, en fossiliserad snäcka som ibland har ett nästan opalliknande skimmer och ibland blivit ersatt av pyrit, båda varianterna är populära i smycken. Då den har flerfärgat skimmer kallas den för ammolit. Fossileserat elfenben från både elefanter, mamut och mastodont används också i smycken, det är bra att känna till hur fossiliserat elfenben identifieras och skiljs från färskt i och med att det förekommer många handelsrestriktioner kring elfenben.

 

Odlade pärlor slog igenom som produkt i början av 1900-talet. Det var i Japan tekniken att plantera in störande objekt som satte igång pärlemoproducerandet i ostron utvecklats av Mikimoto, ett ännu idag dominerande företag på området odlade pärlor av hög kvalitet.
Odlade pärlor har ett direkt samband med utvecklandet av gemmologi som ämne. De första gemmologerna ägnade sig till allra största delen åt att identifiera och skilja naturliga och odlade pärlor från varandra. Pärlodling och utvecklingen av odlingstekniker och den följande kvalitetsförbättringen har allt sedan dess varit ett stort intresseområde inom gemmologin. Från början använde man endoskop för att se igenom borrhål i pärlor för att se om där fanns någon konstgjord kärna. Röntgen användes också väldigt tidigt för att skilja odlade och naturliga pärlor.
Idag är tekniken för pärlodling så sofistikerad att det kan krävas ganska stor erfarenhet och kunskap för att skilja odlade och naturliga pärlor åt. Även om de flesta pärlor någorlunda lätt kan identifieras med 10x förstoring och ett direkt ljus så är många odlade pärlor idag så lika naturliga att de mest avancerade laboratorierna använder en hel serie mer eller mindre avancerade metoder, först visuell undersökning följd av någon form av röntgen sedan undersökning i högre förstoring följt av spektrografi, framförallt VIS-NIR men ibland även RAMAN, och slutligen DNA-analys för att med säkerhet fastställa om pärlor av hög kvalitet är naturliga eller odlade.
Att en pärla är odlad betyder inte alls att den skulle vara värdelös, välmatchade collier av odlade söderhavspärlor har sålts för många miljoner kronor på auktion. Generellt är det ändå så att naturliga pärlor är ännu dyrbarare och ett ytterligare skäl till att det kan vara viktigt att kunna bekräfta om pärlor är naturliga eller odlade är att det faktiskt finns platser och länder, t ex Bahrain, där det inte är tillåtet att handla med odlade pärlor. Skälet till Bahrains ställningstagande är att det finns vilja från de styrande att återupprätta den en gång så fantastiska pärlproduktion som skedde vid stränderna kring persiska golfen. Hur det går med det vet jag inte men ostron är väldigt känsliga mot föroreningar så förhoppningsvis kan pärlindustrin hjälpa till med påtryckningar inom miljöområdet i stater som annars är väldigt glada för sin olja.
Då man vill undersöka om diamanter är naturliga eller syntetiska är ett av de första test man gör att se efter hur de reagerar under lång och kortvågigt uv-ljus, ett bra test särskillt när man vill undersöka många små diamanter på en gång. Syntetiska diamanter fluorescerar vanligen tydligare under kortvågigt än långvågigt uv-ljus medan det är tvärtom för naturliga. Reagerar stenen för kortvågigt gör man fler test för att bekräfta om den är naturlig eller syntetisk.
Asea, som producerade de första syntetiska diamanterna 1953, tog under 60-talet fram en metod att belägga diamanter med ett ca 10 micrometer tjockt lager nickel vilket gjorde att livslängden på slipskivor och andra produkter blev betydligt längre. När jag själv undersökt diamanter tillverkade av ASEA under 50 och 60-talen, både obelagda och Ni-belagda så reagerar de obelaggda diamanterna precis som man väntar sig ganska starkt under kortvågigt uv-ljus men de Ni-belagda reagerar mycket svagt eller inte alls. (Asea tillverkade bara diamanter för industriella ändamål men genom genom diverse avtal och uppköp kom alla dåtida diamanttillverkare få tillgång till tekniken)
Utseendet på de diamanter som tillverkades under 50 och 60 talet skiljer sig tydligt från naturliga stenar men idag så har många syntetiska diamanter samma form, utseende och ytliga kännetecken som t ex trigoner som naturliga vilket gör att de blir allt svårare att identifiera dem rent visuellt.
Det första test man gör för att undersöka en diamants ursprung är att kontrollera om den är transparent för kortvågigt uv-ljus. Detta test fungerar även för Ni-belagda diamanter men då man har större mängd stenar att kontrollera används oftast kortvågigt uv-ljus som test, de stenar som fluorescerar i kortvågigt uv-ljus plockas ut och testas vidare för att avgöra ursprung.
Det finns alltså sedan 50 år teknik att belägga diamanter med material som hämmar förväntade testresultat vilket är bra att känna till då man arbetar med ädelstensidentifiering.
Det har senaste veckan uppmärksammats att det förekommer förfalskade GIA certifikat för diamanter. Falska certifikat är något som dyker upp då och då. Denna gång handlar det om stenar på flera carat som enligt certifikaten är obehandlade men i verkligheten är HPHT behandlade stenar som slipats till samma form och storlek som helt obehandlade diamanter. Man har alltså kopierat stenar som finns i verkligheten och har certifikat från GIA. Trots att det verkar finnas en hel del resurser bakom bedrägeriet så har bedragarna inte varit särskilt noggranna, bilderna är mindre skarpa än i originalcerten och det förekommer stavfel, de har till och med lyckats stava både ordet "diamond" och "grading" fel. Trots så uppenbara fel som stavning så lyckas de ändå använda dessa falska certifikat och prångla ut falska stenar till köpare.
Hur kan detta komma sig? Bedragare behöver inte ens kunna stava för att lura till sig mycket stora summor pengar i den här branschen. Är diamanthandlare analfabeter som inte kan undersöka diamanter själva och till 100% litar på medföljande papper? Hur ser det ut i nästa led? Hur många smycken innehåller behandlade stenar utan att varken nuvarande ägare, guldsmeden eller grossist vetat om att diamanten inte är vad den borde bara på grund av att litar på medföljande certifikat, tydligen ofta utan att ens läsa det? Hur många av dessa smycken har redan kommit ut på andrahandsmarknaden?

Det pågår i USA flera rättsfall med anknytning till diamantcertifikat och den första domen föll häromdan. Resultaten av dessa verkar bli förlikningar som inte offentliggörs och att alla parter är nöjda... Resultaten tycks alltså bli att det faktiskt inte spelar någon roll vad som står i certifikat som medföljer stenar. Detta gör ju såklart att det är än mer nödvändigt för alla som handlar med diamanter i någon form att själva skaffa kunskap om gradering och hur man ser om diamanter är naturliga, syntetiska eller behandlade.
Såg ett avsnitt av engelska antikrundan nyss och de hade en liten tävling där det gällde att prismässigt rangordna tre pärlhalsband bestående av imiterade pärlor, odlade pärlor och naturliga pärlor. Såklart var de naturliga dyrbarast och lika självklart så gissade de flesta besökare och även programledare fel om vilken som var dyrast.
Löjligt och pinsamt var dock att behöva lyssna på den såkallade "experten" som uttalade sig om hur odlade och naturliga pärlor identifierades. Odlade pärlor behöver inte alls vara tyngre än naturliga och de behöver absolut inte ha sämre yta vilket påstods i programmet. Dessutom påstods att naturliga pärlor bildas då sandkorn kommer innanför skalet på värddjuret vilket ju är en myt, det är oftast parasiter av olika slag som utlöser den försvarsmekanism som bildar naturliga pärlor.
Den "expert" som användes i programmet slutade uppenbarligen ta till sig ny information någon gång på 1970-talet vilket borde gjort honom arbetslös för länge sedan om branschen fungerat ordentligt men tyvärr är det fortfarande så att det är lätt för vissa att snöa in på sina områden och sluta se vad som händer i den snabbt föränderliga ädelstensbranschen men ändå anses som någon form av auktoriter. Detta beror förstås på att det är alldeles för lite ifrågasättande kring ädelstenar vilket grundar sig i både rädsla, okunskap och bristande förmåga till kritiskt tänkande hos alltför många handlare, guldsmeder och slutkunder.
Ju kunnigare kunderna är desto större är viljan att betala högre priser för bra kvalitet och naturliga stenar, dock förutsatt att den de köper av åtminstonne ger intryck av att veta vad hen säljer.
Skärning branschen!
SG Lapidarys Ultratec. På bildskärmen visades den sten som slipades i förstoring. SG Lapidarys Ultratec. På bildskärmen visades den sten som slipades i förstoring.
Hade bara en dryg timme på mig men mässan var sig lik, ett brett men inte särskilt djupt utbud. Man hittar i alla fall både slipad och rå ädelsten av varierande kvalitet, fossil, smycken, mineralstuffer och en del tillbehör och verktyg, dock dåligt med gemmologisk utrustning och litteratur.
Roligast var att SG lapidary tagit med en Ultra Tec maskin, något helt annat än den gamla AF maskin jag själv använder, samt visade och berättade om fasettslipning på den och visade nya slipskivor.
Mineralmässigt har Arne Georgzén inte mest men nog intressantast utbud med en hel del nytt och självplockat material från Namibia. Lennart Säfboms opaler höjer nivån för ädelstensområdet och Jörgen Langhofs antikvariska geologiutbud tillför en ytterligare dimension till hela tillställningen.
Vid pärlodling händer det ibland att ostronet förskjuter inplantatet som är tänkt att bilda en pärla. Ofta blir det helt enkelt ingen pärla alls i det ostronet men ibland så blir bitar av inplanterad mantel kvar innanför skalet. Det som händer är att en pärla börjar växa till av "misstag". Då dessa pärlor bildas i ostron kallas de Keshi pärlor och består i motsats till de odlade pärlorna helt av pärlemo. För pärlodlarna är keshi pärlor inte något man vill ha, de kan nästan jämföras med ogräs. Faktum är dock att många keshipärlor blir ganska stora, 8 mm och större är inte helt ovanligt, och är ibland av ganska hög kvalitet. De består precis som naturliga pärlor helt av pärlemo och får från vissa ostronarter t ex pinctada maxima som används för att producera söderhavspärlor en djupare lyster och starkare övertoner än odlade pärlorna från samma ostron. Keshipärlor har alltså precis som andra pärlor en plats på ädelstensmarknaden. Odlingstekniken utvecklas dock och det är allt färre ostron som förskjuter implantat vilket fått med sig att det bildas allt färre keshi pärlor, samtidigt har intresset för dem ökat vilket påverkat priserna.
Brasilien är det land som producerat absolut mest topas för ädelstenmarknaden. Ordet topazio betyder i brasilien gul och har använts för alla möjliga gula stenar men framförallt gul och gulbrun kvarts kom att förknippas med benämningen topazio och senare topas. Detta har levt kvar länge och det händer än idag att man ser att benämningen röktopas användas för rökkvarts och madeiratopas för citrin.
Benämningen "ädeltopas" har använts för att skilja äkta gul och orange topas från citrin.
Har du dåligt minne? Kanske har du svårt att tillgodogöra dig tidigare generationers visdom eller har du bara problem med att förstå orsaken till din egen situation och verklighet? Lägg då en månsten i munnen och du kommer att minnas bättre.
Problem med dryckenskap? Drick i fortsättningen ditt vin ur bägare av ametist så slipper du bli onykter eller bakfull. Lägg en orm i samma skål som en safir så kommer ormen omedelbart att dö.
Många är de sägner som skapats av ädelstenshandlare och religiösa ledare för att höja attraktionskraften antingen hos sina egna varor, hos de regalier den lokala kyrkan besuttit eller allmänt hållna föremål vilka tillförts överjordiska egenskaper.

Idag vet vi hur de flesta mineral och ädelstenar bildas och kan till och med kopiera nästan alla naturliga material i laboratorier. På konstgjord väg skapar människan idag material med en oändlig variation av egenskaper och färger. Går vi tillbaka några hundra år, helst innan renäsansen och upplysningstiden, så har människorna en helt annan syn på världen. De material vi idag benämner ädelstenar orsakar sällan någon större uppståndelse men utseendet hos diamanter, rubiner, safirer, smaragder mm var så unikt och olikt något annat medeltidsmäniskan, babylonien, romaren, greken, indianen och vikingen sett att enda förklaringen för dem måste vara att gud eller gudarna skapat dessa ting för att låta människorna få en liten blick in i Valhalla, Olympen, Paradiset eller annanstans man såsmåningom förhoppningsvis skulle komma beroende på vilken gudom som bestämde på just den plats man råkade leva.

Det latinska ordet ”Gemma” betyder knopp på svenska och ”Gemmologi” måste således vara läran om knoppar. Låter kanske galet men faktum är att det funnits föreställningen att rubiner kom från en växt. Var rubinen mörk och av lägre kvalitet betydde det att den inte fått mogna tillräckligt innan skörd. Just ordet rubin har funnits länge för att beskriva röda stenar, ett senare begrepp är karbunkel vilket också använts för att beskriva röda stenar i allmänhet även om det är specifit röda granater som oftast menats. Det finns även en ”sanning” i viss literatur att ametist under vissa perioder till och med skulle varit dyrbarare än diamnat. Detta är dock en av många myter inom ädelstensområdet då ametist visserligen både idag och i forna tider betyder en lila variant av kvarts men ordet ”ametist” har även använts för att i första hand beskriva färgen hos lila ädelstenar i allmänhet och således har lila safirer i diverse ädelstenslistningar och bouppteckningar kallats ametist och getts höga värden eftersom det är mycket ovanligt med fin lila safir.

Det finns mängder av intressanta och fashinerande sägner kring ädelstenar vilka ibland faktiskt kan ha någon form av verklighetsbakgrund men för det mesta är skapade av ädelstenshandlare eller företrädare för rådande religion i syfte att tillföra ädelstenar krafter som kunde användas för att underlätta styrandet av bönder och andra. Färgskifftande stenar har t ex ansets kunna förvarna om gift. Maria Stuart använde en diamant just för det syftet och det finns tydliga antydningar att framförallt tidigare brittiska kungar använt turkos i samma syfte.

Att diamanter är hårda men ändå har vissa försvagade riktningar är sedan länge känt och det finns väl beskrivet hur mindre nogräknade ädelstenshandlare i Indien krävde av sina leverantörer att stenarna skulle hålla för ett hammarslag. Ifall de splittrades var de helt enkelt inte diamanter och således lämnades splittret där det hamnat och de mindre nogräknade handlarna plockade åt sig mängder av diamanter.

Det ädelstensmaterial som antagligen använts längst av människan är bärnsten.Ofta har bärnsten redan då den hittas en form som gör den lämplig att bäras i t ex ett halsband. I och med att bärnsten är ganska mjuk så var det inget problem för de tidiga människorna runt bland annat Östersjön att borra hål i dem och använda bärnsten i smycken men även som betalningsmedel. Andra ädelstensmaterial som vi vet använts tidigt är lapis lazuli, karneol och amazonit då det finns ganska gott om bevarade cylinderformade sigillstämplar i dessa material från både Babylonien och Assyrien. Egyptierna utvecklade såsmåningom de cylinderformade sigillen vilka rullades över lera till ringar, ofta med motiv av sarabéer på översidan och ägarens signatur eller bomärke undertill, vilka man enkelt kunde stämpla t ex vax med för att försegla eller skriva under ett dokument.

Blå kvarts får sin färg genom förekomsten av väldigt små inneslutningar av mineralet riebeckit vilka orsakar rayleigh spridning av ljus, alltså att ljusvågor reagerar på laddningen hos partiklar vilka är betydligt mindre än ljusvågorna. Även inneslutningar av fibrig riebeckit, magnesio-riebeckit, aerenit och indigolit kan ge blå färg men det är då inneslutningarnas färg man ser och eftersom all naturlig blå kvarts färgas av inneslutnigar är den aldrig helt transparent.

Polykristallin kvarts får blå färg av blå fiberliknande inneslutningar av dumortierit. På konstgjord väg kan färglös kvarts bestrålas med Au partiklar för att skapa färgcenter vilka ger blå färg och helt transparenta stenar. Hawks eye, den blåaktiga varianten av tigeröga, får sin blå färg av crocidolitfibrer vilka i motsats till det gulbruna tigerögat ännu inte helt ersatts av kvarts.

Etiketter: kvarts

Att kunna ta reda på vilken typ en diamant tillhör är ett viktigt steg för att kunna avgöra om diamanten är naturlig, behandlad med HPHT eller är av syntetiskt ursprung. Ett relativt enkelt test är att ta reda på om diamanten är transparent för kortvågigt UV-ljus.
Om en diamant är transparent för kortvågigt UV-ljus tillhör den antingen TypII eller TypIaB. Det gröna skenet i bildens nedre del betyder att stenen är transparent för kortvågigt uv-ljus och tillhör någon av ovan nämnda typer. Detta betyder i sin tur att diamanten (om den är färglös) behöver testas ytterligare för att se om den är syntetisk eller utsatt för HPHT behandling. Är en färglös diamant inte transparent för kortvågigt UV-ljus betyder det att den är naturlig och obehandlad. För färgade diamanter gäller dock andra sanningar.

Från och med 1 oktober kommer Rapnet, en av de större diamanthandelsplatserna, inte längre sälja diamanter med certifikat utfärdade av EGL. Detsamma gäller hos Polygon och fler väntas göra detsamma. Skälet till det är att EGL inte följer internationell standard då de graderar diamanter. Om de hade valt en egen terminologi hade de kanske varit ok men i och med att EGL envisats med att använda D-Z skalan för färg men valt att gradera stenarna med bordet uppåt så har det orsakat stor osäkerhet och förvirring hos både diamanthandlare, guldsmeder och privatpersoner eftersom att en sten graderad t ex E hos EGL hos de flesta andra skulle fått graden H och därmed ett betydligt lägre värde.
Det är dessutom så att olika EGL labb graderar ganska olika sinsemellan. EGL USA anses t ex vara närmare internationell standard än EGL International. Det gäller alltså att vara väldigt väl insatt i hur diamantgradering går till samt att känna till vilken standard de olika graderingsinstituten använder sig av. Bäst och säkrast är såklart att själv ha tillräcklig kunskap för att gradera diamanter så man slipper bry sig om certifikat alls.
Det har nyligen påträffats cubic zirkon som belagts med tunna lager syntetisk moissanit på ädelstensmarknaden i Indien. Skälet till att belägga cz med syntetisk moissanit skulle visserligen kunna vara för att hävda att stenen blir mer slittålig, alltså samma argument som de som belägger cz med lager av syntetisk diamant använder. I det här fallet rör det sig dock antagligen om rena bedrägeriförsök då de stenar som belagts med syntetisk moissanit också verkar testa som moissanit, alltså inte som med de diamantbelagda cz vilka har så tunnt lager diamant att det inte lurar vanliga elektroniska diamanttestare.
Syntetisk moissanit är ganska mycket dyrare än cubik zirkon så här finns ett vinstintresse. Är stenarna lösa så skiljer densiteten mycket och det är inte svårt att ta reda på om stenen är cz eller "äkta" syntetisk moissanit. Kan dock bli lurigt att identifiera infattade stenar, dock borde avsaknaden av moissanitens tydliga dubbelbrytning och karraktäristiska inneslutningar vara ett varningstecken.
Smaragd har ansetts vara den av de mest populära ädelstenarna vilken varit lättast att ursprungsidentifiera, alltså se var den geografiskt kommer ifrån. Tittar gemmologen i sitt utbildningsmaterial betyder t ex aktinolitnålar en sak, tvåfasinneslutningar något annat och trefasinneslutningar att stenen är från Kolombia. Detta var sant då antalet smaragdfyndigheter var betydligt färre än idag men som det ser ut nu så finns många olika fyndigheter där smaragderna har liknande inneslutningar som i t ex kolombia och det blir alltså allt svårare identifiera dem utan att ha tillgång till senaste forskningen på området.

Smaragder från Mushakasi i Zambia har flerfasinneslutningar liknande de Kolombianska. Att se skillnad är svårt, de zambianska är mer oordnade men krävs stor erfarenhet för att med säkerhet skilja dem från varandra. Även smaragder från Davdar i Kina uppvisar stor likhet vad gäller inneslutningar med smaragder från Kolombia.
Visst är det rimligen så att det i många fall är möjligt att avgöra geografiskt ursprung för smaragder genom visuell undersökning men då det inte går att göra genom traditionell optisk undersökning bör man vända sig till någon med extra stor kunskap och utrustning för just ursprungsidentifiering av smaragder.
"Wear a sardonyx or for thee,
No conjugal felicity;
The August-born without this stone,
`Tis said, must live unloved and lone."

Traditionellt så är Sardonyx månadssten för Augusti. Denna sten har dock av ledande juvelerarförbund bytts ur till Peridot vilket är en betydligt mer lätthanterlig sten i samanhanget då det inte är helt lätt att veta vad Sardonyx egentligen är.
Sardonyx kan sägas vara en kombination av olika material inom kvartsfamiljen. Sard är den mer brunaktiga varianten av karneol som i sin tur är en orange variant av polykristallin kvarts, alltså kalcedon. När karneol bryts är den ofta brun men efter att ha fått exponeras för solstrålar i ca 6 månader får den sin orangea färg. Denna metod förekommer sedan länge i Indien men i många alluviala fyndigheter på andra platser har karneol sin färg redan då den bryts. Både Sard och karneol uppträder ibland bandad tillsammans med onyx. Tillsammans alltså en variant av Agat. Den svarta onyxen är ovanlig och det är sällsynt att hitta blandningen onyx och sard eller karneol i tillräcklig mängd för att behovet för hela kollektioner med materialet ska kunna marknadsföras. Peridot är en betydligt enklare sten att använda i kollektioner och för massproduktion då den har relativt små variationer i färg och dessutom är ganska billig.


(Onyx används frekvent även som handelsnamn för diverse kalcit/marmor varianter som visst kan vara vackra men inte har någonting alls, varken färg, fysiska egenskaper eller värde, gemensamt med verklig onyx.)
Var tar all bärnsten vägen? Under årtionden har tonvis med bärnsten brutits längs östersjöns östra stränder vilken bearbetats i fabriker i framförallt Kaliningrad, Litauen och Polen. Det är i östra Östersjöområdet 90% av all bärnsten av ädelstenskvalitet bryts. Det pågår dock något märkligt där. De fabriker i Kaliningrad som producerar bärnstensföremål har sagt upp stora delar av sin personalstyrka på grund av att de inte har tillgång till bärnsten av samma kvalitet som tidigare. Fabriker i Litauen och Kaliningrad har till och med importerat bärnsten från b la Ukraina för att kunna upprätthåla produktionen. SJälva brytningen har inte minskat så hur har det blivit såhär?
Smugglingen av bärnsten mellan Ryssland och Polen har ökat enormt senaste åren, från några 10-tals kilo till hundratals kilo per år. Dessutom köper kinesiska företag all nybruten bärnsten de kan komma över. Fabrikerna i Litauen och Kaliningrad vilka i första hand tillverkat produkter för exportmarknaden har tvingats till stora nedskärningar.
Den bärnsten som nu importeras för förädling i Kaliningrad, baltländerna och Polen kan alltså vara importerad från t ex Ukraina och länder som visst har bärnstensfyndigheter men inte alls av samma kvalitet som det baltiska då fyndigheterna består av betydligt äldre material än det som hittas längs Östersjöns stränder.


"The glowing ruby shall adorn,
Those who in July are born;
Then they'll be exempt and free
From love's doubts and anxiety."


Rubin är den röda varianten av mineralet korund. Den består alltså av ett av de hårdaste material som finns vilket gjort den till ett viktigt material inte bara som ädelsten utan även inom industrin i form av slipmedel och glidlager men rubin har även använts till lasrar. Rubin har använts som smyckessten väldigt länge och är än idag en av de mest populära ädelstenarna. När man köper en rubin så måste man idag vara medveten om att det är väldigt få rubiner som är helt naturliga, alltså bara sliade efter att de hittats. Rubin är alltså en sten som ofta utsätts för olika typer av behandlingar för att bli mer attraktiv. Man har behandlat rubin med värme sedan faraonernas tid och under 1900-talet så utvecklades värmebehandlingen med modern teknik så att andra ämnen kunde tillsättas för att förbättra färgen eller fylla ut sprickor. Behandlandet av rubin är idag så vanligt att det är en minoritet av rubiner som är helt naturliga. Det är stor skillnad i pris på helt naturliga obehandlade rubiner och de som behandlats. Det man verkligen bör känna till är att stora mängder rubin på ädelstensmarknaden idag faktiskt egentligen inte ens är rubin utan en produkt där rubinpulver blandas med blyglas vilket alltså blir en helt annan produkt vilken har mycket lågt värde. Dessa ”glasrubiner” är betydligt skörare än naturliga och lämpar sig inte alls lika bra som smyckessten. Vid identifiering av dessa stenar så är de flesta konstanter och optiska egenskaper gemmologen letar efter desamma som för naturliga så det gäller att veta hur man genom visuell undersökning ser om rubinen till viss del består av glas. Det finns dessutom mellanting mellan dessa glaskompositer och naturliga rubiner, nämligen olika typer av fluss eller glasfyllningar av naturliga rubiner som fått enstaka sprickor fyllda med t ex borax eller blyglas. Dessa stenar är då till största delen naturliga och värderas något lägre än om rubinen bara vore värmebehandlad.

Det produceras idag stora mängder rubin på konstgjord väg. Dessa syntetiska rubiner används främst inom industrin och som lager i t ex mekaniska ur och klockor.

För att förtydliga skillnaden i färggradering hos GIA och EGL så är det såklart så att skälet till att färggraderingsbetygen är så olika till största delen beror på att EGL graderar "face up" medan GIA och i stort sett alla andra graderar färg "face down". Detta gör att EGLs stenar värderas betydligt lägre än andra med samma färggradering.
Varför är det så? Jo, EGL försvarar sig med att stenen ju ändå bara används med bordet uppåt så för kunden spelar det ingen roll om en diamant är graderad g-d av t ex GIA, face up är den ju ändå nästan alltid G till D. Detta håller få andra med om. Till dessa andra hör även jag, det är så otroligt få diamanter som är helt färglösa men skulle EGLs princip tillämpas vore färglös faktiskt ganska värdelös. De som handlar diamanter på G och bättre betalar gladeligen mångdubbelt för att få yppersta kvalitet utan att det faktiskt behöver synas, man vill helt enkelt ha det bästa och mest unika. Helt färglösa diamanter är precis vad denna kundgrupp eftersträvar och skulle EGL få råda skulle den kundgrupp som betalar rekordpris för diamanter försvinna iom att det faktiskt inte skulle finnas några unika stenar alls längre.

"Who comes with summer to this earth,
And owes to June her hour of birth,
With ring of agate on her hand
Can health, wealth, and long life command."


Som synes i utdraget av dikten som följde med publiceringen och lanseringen av den gregorianska kalendern så var det agat som från början var månadssten för juni. Senare har dock pärlan utsetts till månadssten för Juni. Pärlor är en av de ädelstenar som använts längst som dekoration av människan och den dyker upp i många sammanhang och kulturer genom männsklighetens historia.
Det finns många varianter av pärlor och idag är det i stort sett helt uteslutande odlade pärlor som förekommer i smycken. Vanligast är sötvattenspärlor odlade i Kina, dessa pärlor blir hela tiden av allt bättre kvalitet och man kan köpa ganksa fina pärlhalsband till låga priser. Vill man ha lite högre kvalitet så väljer man saltvattenpärlor, t ex svarta Thaitipärlor eller vita eller guldfärgade söderhavspärlor. Helt naturligt bildade pärlor är mycket ovanligt och det är främst om man håller på med antika smycken man stöter på helt naturliga pärlor. Pris och värdemässigt liggerer naturliga pärlor väldigt mycket högre än odlade även om de utseendemässigt faktiskt inte behöver vara finare.De allra dyrbaraste pärlorna säljs vanligen via stora internationella auktionsfirmor som Christies och Sothebys men även i Sverige kan man sälja dyra pärlor, Bukowskis i Stockholm sålde för några veckor sedan en pärla för över 3 miljoner kronor vilket är rekord i Sverige.
Vad gäller månadssten för Juni förekommer på senare tid även alexandrit istället för pärla och agat. Det är ju så att utnämnandet av månadssten till stor del beror på kommersiella krafter inom AGTA, en amerikansk handelsorganisation inom ädelstensområdet.

 

Vid certifiering av diamanter har det under senare år lagts allt större vikt på slipningens kvalitet. Allt fler diamanter slipas med högre precition och får trippel x (exellent proportions, exellent symmetry, exellent polish) Det finns idag också flera instrument som mäter ljusåtergivning (ASET, Ideal scope m fl) och på många certifikat ingår en liten färgglad bild på just hur ljuset beter sig i stenen. Bedömning av slipning utgår från briljantslipningen vilken är den absolut vanligaste och populäraste slipformen för diamant.
Dagens briljat har utvecklats under 1900-talet sedan Tolkowsky lanerade sin idealslipning 1919. Briljanten är en utveckling av äldre slipformer, under senare delen av 1800-talet var det Old European cut (OE) som blev vanligast och det finns stora mängder OE på den antika smyckesmarknaden och även som lösa stenar från skrotade smycken. För OE används en annorlunda metod när man bedömmer slipningarna vilken tar mer hänsyn till den stora variationen och dåtidens tekniska nivå. Det finns dock stenar som ligger mellan OE och modern briljant vilka ofta bara får slipformen beskriven som "round" eller "round brilliant". Detta gör att dessa stenar får väldigt låg gradering för slipningen i och med att de jämförs med moderna briljanter som slipats efter dagens ideal med modern sliputrustning. Handlare med antika diamanter har länge påpekat orättvisan i det och det diskutteras om det är bättre att inte gradera slipningen alls för dessa stenar än att de får ett intyg med negativa ord. Det är ju så att köpare av diamanter sätter stor tilltro till vad som står i certifikat, trots att det egentligen inte finns någon helt vedertagen standard för hur de ska utformas och vilken terminologi som ska användas.
Alla som handlar med diamanter är väl medvetna om att certifikat kan betyda olika saker beroende på vem som utfärdat dem. Tydlig skillnad ser man på stenar som certifierats av GIA och EGL. EGL stenar med hög gradering är betydligt billigare än GIA stenar med samma gradering. Detta är irriterande och dåligt för konsumenter.
Varför är det då så att olika institut kan ge så olika graderingar? Att gradera diamanter borde inte vara särskillt svårt, det finns till och med en ISO standard för det. Skälet till att det ofta är så stor skillnad mellan just EGL och GIA beror på att de definerar färglöshet aningen olika. Förenklat kan man säga att EGL gör färggradering efter hur stor avsaknaden av gula toner är medan GIA graderar efter den totala avsaknaden av färgtoner som t ex gul, brun och grå. GIA stenar är med rätta högre prissatta än EGL stenar med samma gradering. Denna problematik har tidigare berörts i denna blogg angående GIA och HRD certifikat. Man bör alltså vara ganska väl insatt i diamantgradering och certifieringsstandarder innan man köper dyrbarare diamanter.
Etiketter: gia, egl, diamantgradering

Gem-A har gjort om upplägget av Journal of Gemmology. Kul och bra att den återigen kommer publiceras kvartalsvis.
I nyhetsutskicken kring det nygamla upplägget av tidningen så används dock formuleringar i stil med "nu slipper vi akademiskt krångel mm" När det gäller gemmologi så är dock bristen på just akademiker och vetenskapligt tänkande ett stort problem.  För det mesta är det så att en gemmologs bedömning inte är värd mer än t ex en astrolog eller spådams om det kommer till rättslig prövning eller liknande.
 Det är alltså väldigt lätt att kalla sig ädelstensexpert i Sverige iom att det inte finns någon officiell yrkes eller universitetstitel i ämnet gemmolgi i Sverige och heller inte något sanktionsorgan.
Det är mycket enkelt att framstå som duktig på ädelstenar i Sverige då den allmänna kunskapen är väldigt låg både hos privatpersoner och hos branschaktiva guldsmeder, antikvititshandlare och auktionsförättare jämfört med de flesta andra länder.
Efter att ha genomgått några av Gem-As eller GIAs kurser och fått några bokstäver att titulera sig med anses man ofta som expert på både identifiering och värdering av alla möjliga material och smycken från alla tänkbara kulturer och tidsepoker. Det går faktiskt att få flera fina diplom och en titel från GIA (världens mest kända och respekterade gemmologiska institut och utfärdare av diamantcertifikat) utan att ha sett en enda sten eller smycke i verkligheten. Examen sker dessutom online utan någon som helst möjlighet till kontroll om fusk sker. Jag har själv genomgått flera av deras kurser, har titlar och får till och med använda deras logotyp på min hemsida utan att faktiskt ha behövt se en enda sten under deras kontroll. Inom vilket annat ämne kan man få titlar av världsledande institut utan någon som helst prövning av praktiska kunskaper eller övervakade examinationer?
Att Gem-A som redan har den betydligt lättsammare publikationen Gems & Jewellery anser sig nödgade att göra The Journal of Gemmology mer lättsam känns mest sorgligt.

"Who first beholds the light of day
In spring's sweet flowery month of May
And wears an emerald all her life
Shall be a loved and happy wife."


Smaragd är den sten som utsetts till månadssten för maj. Månadsstenar har sitt ursprung i gamla testamentet men som påpekats vid flera tillfällen tidigare i denna blogg så styrs vilka stenar som ska representera olika månader av handelsorganisationer för ädelstenar, främst American Gem Trade Association, AGTA, vilka byter ut och lägger till ädelstenar beroende på bland annat materialtillgång och trender i branschen.
Arons bröstsköld innehåller de stenar som traditionellt utsetts till månadsstenar och där finns en sten som i översättningar av de äldsta texterna kommit att heta "smaragdos". Det har tagits för givet att denna sten är densamma som idag heter smaragd och således har smaragd fått sin plats bland månadsstenarna.
Här finns dock ett problem. Det fanns inga smaragdfyndigeter i de områden som nämns i gamla testamentet vid den tiden. De äldsta  egyptiska fyndigheterna upptäcks någon gång efter år 100 före vår tideräknings början, alltså långt efter att de texter som nämner "smaragdos" skrevs.
Hur det än är med smaragdens kopplingar till gamla testamentet så är smaragd en ädelsten som använts mycket länge och den är en av våra dyrbaraste stenar. Smaragder av bäst kvalitet hittas främst i Kolombia men smaragder av hög kvalitet har länge, kanske till och med före de egyptiska, brutits i Uralbergen i Ryssland. Idag producerar många länder, bland andra Zambia, Brasilien och Pakistan smaragd av hög kvalitet.

Det publiceras en hel del artiklar på ämnet diamanter inte bara i fackpress för gemmologi och smyckesbranschen utan även i vanlig media. De artiklar som publiceras i vanliga dagstidningar och liknande tenderar dock att vara starkt sensationalistiska och ganska ofta brister skribentens källkritik allvarligt.
Planeter bestående av diamant är en nyhet som brukar återkomma någon gång per år, senast igår på den spanska nyhetssiten abc.es. Visst kan hela planeter bestå av diamant, de tryck och temperaturförhållanden som krävs är inte ovanliga i universum och diamant är ett ämne som är intressant ur många vetenskapliga aspekter men att journalister som skriver artiklarna så ofta drar löjliga paralleller och förutsägelser om diamantpriser på jorden är bara fånigt. Detsamma gäller de "nyheter" om den stora hemliga diamantfyndigheten någonstans i Sibirien för ett par år sedan vilken påstods innehålla så stora mängder diamanter att världsmarknadspriset skulle sjunka drastiskt. Denna och liknande fyndigheter bildades då meteoriter slog ner på jorden på platser med god tillgång på kol, t ex sedimentära avlagringar innehållande organiskt material. Diamant bildas av kol och kol av organiskt ursprung är mycket vanligt på vår planet. Här en parallell till en annan typ av återkommande "nyhet", nämligen kring de företag som erbjuder servicen att efter kremering av både människor och husdjur använda askan till att skapa en diamant. Levande väsen består till stor del av kol och det finns flera företag med orden diamant och t ex "dna" eller "life" i namnen som tar emot aska från avlidna och använder för att skapa konstgjorda diamanter. Detta har pågått i närmare 10 år och är alltså ingen nyhet längre.
Det är egentligen ganska enkelt att tillverka diamanter på konstgjord väg. Detta har gjorts i drygt 50 år och är en stor industri. Den största delen av den syntetiska diamantproduktionen går till industriändamål. Diamanter används i t ex borrar och sågklingor. När det gäller diamanter som bildats i t ex meteoritnedslag så är det diamanter av industrikvalitet som bildas, dessa stenar har alltså ingenting med ädelstensmarknaden att göra då de är väldigt små och saknar ädelstenskvaliteter i form av klarhet och färg. Detsamma gäller de planeter som det rapporteras om, de begränsade undersökningar som kan göras visar att de troligen inte alls handlar om diamant av de kvaliteter ädelstensbranschen är intresserad av.
De diamanter som tillverkas på konstgjord väg, är de då något "hot" mot smyckesdiamantmarknaden? Nej det är de inte. Ännu så länge är syntetiska diamanter max bara ett par procent av den totala diamantomsättningen men detta väntas öka. Jämför man med rubin så tillverkas enormt stora mängder syntetisk rubin för ädelstensmarknaden och det är något som hållit på i 100 år utan att påverka priset på naturliga rubiner, antagligen är det tvärt om i och med att rubin blivit mer känd och tillgänglig än den vore om bara naturligt material fanns. Priset skiljer dock avsevärt på rubiner och diamanter om de är av naturligt eller syntetiskt ursprung. Med rätt utrustning och kunskap kan man dock identifiera och skilja ut alla syntetiska diamanter och rubiner från naturliga. Detta är något som visserligen kostar en del ibland men egentligen inte är särskillt svårt.

Dagens Industri lyckades häromdagen med ett nytt lågvattenmärke vad gäller okunskap om ädelstenar och gemmologi. I en artikel med rubriken "Världens dyraste diamanter" följer en lista som man tror är ett skämt. Visserligen är en av stenarna en diamant men inte den dyraste. "Diamanten painit hittades på 50-talet i Burma..." den formuleringen och liknande som "jadeitdiamanten" gör såklart att man måste ifrågasätta tidningens kunskaper om råmaterial över huvud taget. Artikeln är rent vilseledande och skulle samma formuleringar ske i samband med försäljning skulle brott ha begåtts.
Att okunskapen är stor kring diamanter och ädelstenar inom journalistkåren är allmänt känt. Visst kan man ha viss förståelse för att carat stavas med k någon gång ibland men att ett så uppenbart fel återkommer i i stort sett varje artikel som skrivs om diamanter och ädelstenar är faktiskt en liten skandal. Det är faktiskt lika dumt att stava carat med k när man talar om vikt som att använda % när man menar kilo.

Här en länk till artikeln, trots att den har redigerats är den ändå full av dumheter: http://www.di.se/artiklar/2014/4/22/varldens-dyraste-diamanter/
Peridot är en ganska populär och vanlig ädelsten som sällan kostar särskillt mycket. Det finns dock en typ av peridot som är väldigt dyrbar och kostar många tusen kronor per carat och det är den peridot som hittas i vissa typer av meteoriter. Dessa peridoter bildades i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och kan vara äldre än våra äldsta diamanter, alltså långt över 3 miljarder år gamla. De meteoriter som kan innehålla peridot är en typ av järnmeteorit som kallas pallasit och består till största delen av järn men ibland har transparenta olivinkristaller som kan fasettslipas.
När dessa extremt sällsynta stenar som sällan når upp till en carat sitter infattade i ett smycket ser man ingen skillnad på dem och "vanlig" peridot men med hjälp av förstoring ser en gemmolog att inneslutningar ser olika ut beroende på stenens ursprung. Finns inga inneslutningar krävs betydligt mer avancerad utrustning i form av spektrografi (FTIR) och röntgen (XRF, EDXRF) som kan spåra spårämnen som t ex nickel.

"Pallasit" som dessa peridoter ibland lite felaktigt kallas är stenen för de som vill ha något verkligen exklusivt utan att det behöver synas för mycket!
Etiketter: peridot, ädelsten, meteorit
DN 16/2 1955 DN 16/2 1955

Det är mycket diskuterande kring syntetiska diamanter just nu. Skälet till det är såklart att de blir allt vanligare och att det förekommit vid flera tillfällen att paket med små diamanter varit utblandade med syntetiska. Syntetiska diamanter har förekommit länge, på ädelstensmarknaden sedan 1980-talet, även om den första syntetiska diamanten av smyckeskvalitet identifierades av GIA redan 1971. Det är knappt 20 år efter att de första syntetiska diamanterna framställde.
General electrics tillkännagivande av sina lyckade försök att framställa syntetiska diamanter den 14 februari 1955 var dock ingen stor nyhet i Sverige men notisen i DN den 16/2 samma år lästes nog ändå med förskräckelse av de forskare hos Asea i Stockholm som redan i februari 1953 lyckats med samma sak men av flera skäl, bland annat funderingar kring om man verkligen kunde patentera sådant naturen redan skapat samt tron att ingen annan höll på med samma sak, valt att inte offentliggöra sin upptäckt. Ett skäl till att man trodde sig vara ensamma på området var att P W Bridgeman, högtrycksfysikens frontfigur vid den tiden, på direkt fråga vid besök i Sverige 1951 sagt att han inte kände till någon som höll på med forskning kring diamantframställning. Vilken information han fick om Aseas försök är oklart men GEs utrustning var till stor del utvecklad av just Bridgeman.
Utrustningen hos Asea och GE är ganska lik varandra men en markant skillnad är att hos Asea så kristalliserade de första diamanterna spontant medan hos GE växte de till på groddkristaller.
Aseas produktion började i Stockholm men fortsatte i stor skala i Robertsfors under 60-talet, först under Aseas egen regi, senare tar Element 6 över, och pågår fortfarande där men kommer snart upphöra i och med att beslut finns att lägga ner eller flytta verksamheten senare i år.

Det har nyligen publicerats en artikel hos rough-polished.com med påståenden som fått stor uppmärksamhet och spridning internationellt. Det påstås i artikeln att det tillverkas stora mängder syntetisk smaragd som är så bra kopior av naturlig att gemmologiska laboratorier inte kan se skillnad, produkten är så bra att den till och med kan kopiera egenheter som finns hos t ex kolombianska smarager så bra att det inte går se skillnad mellan naturliga stenar och deras syntetiska produkt. I artikeln hänvisas till den ukrainska smaragdkartellen och hur den påstås sälja syntetiska smaragder till indiska inköpare. Smaragderna är väldigt lika naturliga och man kan alltså till och med i tillverkningsprocessen anpassa egenskaper hos stenarna som gör att de får egenskaper som tillhör vissa specifika gruvområden.
Detta låter ju fantastiskt men är såklart rent nys och det hela ligger på samma nivå (marknadsföring eller andra syften?) som de företag som för några år sedan påstod att de genom att använda rester från slipning av naturliga rubiner, safirer och smaragder kunde smälta om slipresterna och skapa nya stenar som till och med hade naturliga inneslutningar. Jag undersökte själv många sådana stenar från ett indiskt företag för ett par år sedan i Tyskland och de visade alla såklart tydliga tecken på syntetiskt ursprung. Mina observationer gjorde företagets representant på plats minst sagt upprörd, inte kunde väl ett välrenommerat företag undanhålla sina försäljare viktig information?

Etiketter: smaragd
"She who from April dates her years,
Diamonds shall wear, lest bitter tears
For vain repentance flow; this stone,
Emblem of innocence, is known."

April har fått diamant som månadssten och enligt poemet ovan så får de som är födda i april det lättare om de bär diamanter. Mycket bra formulering i marknadsföringssammanhang.
Diamant är den viktigaste ädelstenen, den är mest känd och omsätter många gånger mer pengar än alla andra ädelstenar tillsammans. Diamant är en av de ädelstenar som använts längst av människan men det är genom marknadsföringskampanjer av företaget DeBeers under hela 1900-talet som diamant fått den ställning den har idag på ädelstensmarknaden. "A diamond is forever" är nog den mest kända sloganen och det ligger en hel del sanning i den. Diamanter tillhör de äldsta föremål som finns på jorden. De bildas djupt nere under jordskorpan på platser där tryck och temperaturförhållanden gör att kol kristallierar på ett sådant vis att diamant bildas istället för till exempel grafit eller att kolatomerna bildar föreningar med andra grundämnen. Diamanter består alltså enbart av ett enda grundämne, kol, vilket är unikt bland ädelstenar. Diamanter används gärna i smycken av guld eller platina, silver anses vara för billigt för att matcha diamanten. Guld och platina har även smidesegenskaper som gör att man kan tillverka mer intrikata och finare smycken än i silver.

När man arbetar som gemmolog är det framförallt diamanter man stöter på i vardagen och det gäller att ha koll på dem. Det viktigaste idag är att vara beredd på att syntetiska och behandlade diamanter börjar dyka upp inte bara i nytillverkade smycken utan även på begagnatmarknaden. Idag är det många företag som lever av att tillverka diamanter till smycken.
1971 undersöktes och graderades den första syntetiska diamanten av smyckeskvalitet av ett laboratorium. Syntetiska diamanter av industrikvalitet hade då tillverkats i nästa 20 år av bland andra ASEA, GE och DeBeers.

Senaste inlägg:

Bloggarkiv

Vill du kommentera, tillägga eller fråga något om specifikt blogginlägg så klicka på rubriken för det inlägget så finns ett formulär för kommentarer där. Vill du kommentera eller fråga något kring bloggen och hemsidan i allmänhet så går det bra här:

Kommentarer:

Scandinavian Gem Academy; Career Gemmology är Norra Europas bästa gemmologiutbildning!

Ämnen i bloggen:

Rubin från Winza, Tanzania, infattad i silver.