Golconda var en gång ett kungadöme som låg på Deccanplatån i nuvarande Indien. Namnet Golconda är idag dock mest förknippat med historiska diamanter. Från Golconda kommer flera av de mest kända diamanterna som Hope, Koh-I-Noor, Darya-I-Noor, Archduke Joseph, Regent och Sancy. Väldigt många av de diamanter som man vet kommer från Golconda är av typ IIa vilket är den diamanttyp som är allra renast och har bäst förutsättning att vara helt färglös. Hopediamanten är typ IIb vilket betyder att den har spår av bor vilket orsakar den blå färgen.

Typ II diamanter är ovanliga, bara kring 1,5 - 2% av alla diamanter är typ II. Det behövs inte särskillt avancerade instrument för att avgöra vilken typ en diamant är. Det är viktigt att kunna identifiera diamanttyp idag i och med att syntetiska diamanter börjar bli så vanliga och ofta förekommer blandat med naturliga. Det finns fortfarande ingen syntetisk diamant som inte kunnat identifieras, problemet är idag att så många små syntetiska diamanter produceras för vilka kostnaderna för undersökning inte är motiverad. Det finns instrument som kan sortera även små, melee, diamanter men dessa är dyra. Till exempel så har DeBeers har tagit fram ett effektivt instrument men det kostar 25000 dollar per år att hyra vilket inte är aktuellt för de flesta som handlar med diamanter i någon form.

Det finns dock flera enkla trick som kanske inte med säkerhet identifierar alla syntetiska diamanter men som faktiskt tillsammans med kunskap gör att man utan särskillt anvacerad utrustning kan identifiera stenar som är i riskzonen att vara syntetiska. UV ljus är det viktigaste hjälpmedlet för färglösa stenar, har diamanterna färg kommer man långt med förstoring och UV ljus. Magnet fungerar inte för de modernare syntetiska diamanterna, varken CVD eller HPHT har idag tillräckligt med inneslutningar för att reagera på magneter, dock kan magneten vara till nytta om stenarna är från 1980 - 90 talen.

Golconda producerar idag inga diamanter men det har öppnat nya diamantgruvor i Indien igen, Indien var ju ända fram till 1720-talet den enda diamantproducenten i världen.
 

Varför envisas vissa aktöter med att använda klarhetsbeteckningen Si3 eller att ange dubbla grader för vissa diamanter? Detta var en del av vad Gary Roskin talade om under Gem-A konferensen förra helgen. Han är i grunden kritisk till användandet av grader som ligger utanför de av GIA och CIBJO etablerade standarderna men uttryckte ändå förståelse för att vissa stenar faktiskt kan få dubbla klarhetsgraderingar eller ges Si3. Detta motiveras av att vissa stenar har en typ av klarhetsdefekt som bara påverkar en del av stenen och det blir 'orättvist' mot resten av stenen att nergraderas. Si3 som ju används i bl a Rapaports prislistor menar han kan motiveras då stenar visserligen har klarhetsdefekter som syns anas med blotta ögat men ändå känns för bra för en P gradering. Si3 är i sig alltså ingen egen grad utan en variant av att ge en sten dubbla klarhetsgrader.
Att hålla på med dubbla grader är bara dumheter. De etablerade skalorna är tillräckligt utvecklade för att alla slipade stenar ska kunna ges en klarhetsgrad. Att ge dubbla grader betyder ändå i praktiken att stenen kommer värderas efter den lägre och hur försäkrinsbolag ställer sig till Si3 vet jag inte men ser en fara i att det kan bli svårt att få ut på försäkringen för stenar som får icke definerade gradbeteckningar. Kan man gradera Si3 så finns väl inget som hindrar Vvs3? IF2? FL3????
Mitt intryck av försäljare som använder mellangrader är att de inte vet vad de håller på med och/eller är nära gränslandet för rena bedrägerier.

Ett helt annat problem med dagens gradbeteckningar är att alla som graderar diamanter inte har samma definitioner av klarhetsgraderna, det tydligaste exemplet är HRD. Hörde senast härromdagen två diamanthandlare tala öppet och ogenerat i en offentlig miljö om hur fördelaktigt det faktiskt är att köpa GIA graderade stenar och sedan skicka dem till HRD och på så vis få en högre klarhetsgradering innan försäljning till slutkund. Diamanthandlare vet mycket väl att t ex GIA och HRD inte definerar graderna exakt lika men det vet inte kunderna. känns som att detta förfarande ligger farligt nära bedrägerigränsen men är väldigt utbrett. Förlorarna är slutkunder som betalar för mycket för sina diamanter och vinnare är inte bara handlarna utan också HRD som tar bra betalt för sina certifikat. Hade varit intressant om det fanns möjlighet att undersöka hur stor del av deras diamantgradering som är omgradering av stenar GIA och andra institut redan graderat. Tyvärr omöjligt att få veta det.

Roskin talade även om färggradering och menade att färggraderingsdefinitionerna långsamt förändras och att vissa grader faktiskt blivit "bredare".
Det finns ju ingen uttalad standard för exakt hur långt från ljuskällan stenar ska hållas då de färggraderas. Gary Roskin tycker även att det är ok att använda förstoring vid färggradering. Tror många inte håller med om det och själv är jag tveksam, krävs verkligen att man använder rätt optik för att undvika förändringar i färgåtergivningen. 

Att Martin Rapaport är en duktig och entusiasmerande talare håller alla som hört honom med om och igår, söndag 3/11, var inget undantag. Han talade om "the state of the diamond industry". Mycket fokus lades på diamantgruvföretagens arbetsmetoder för att hålla uppe råstenpriset, detta är möjligt iom att det bara är fem företag (DeBeers, Alrosa, Rio Tinto, BHP Billiton, Petra) som kontrollerar 90% av diamantproduktionen. Detta sker samtidigt som regeringen i Indien ger ekonomiska fördelar till de inhemska diamantslipningsföretagen vilket gjort att det sedan en tid faktiskt är lägre pris på slipade diamanter än råa. Detta är naturligtvis inget som kan fortgå särskillt länge till.
En annan stor förändring är på gång i branschen som kanske kan påskynda en förändring av prisläget. Det är de stora mängder syntetiska diamanter som produceras. Det är egentligen inget större problem att identifiera syntetiska stenar men det tar tid och kostar pengar. Det är alltså inte lönt att testa melee och diamanter av låg kvalitet. Martin Rapaport förutspår att branschen kommer delas in i två delar, en som handlar med små stenar och en del som bara handlar med stenar tillräckligt stora för att certifiering ska löna sig. (detta förutspåddes visserligen i denna blogg redan för ett år sedan...) 

Produktionen av syntetiska stenar sätter press på producenterna av naturliga stenar, blir priset på naturliga diamanter alltför högt kommer fler gå över till att använda syntetiska. Det kan även bli en vattendelare mellan handlare, de som inte kontrollerar sina stenar och de som gör detta. Låter handeln bli att identifiera och separera naturliga från syntetiska stenar kommer marknaden utgå från att allt är syntetiskt och prissättningen blir därefter. Martin Rapaport påpekar även i sitt tal hur de syntetiska stenarna kan påverka producenterna av naturliga att lägga mer prioritering på arbetsrättsliga frågor, lägsta löner, mänskliga rättigheter mfl områden som inte omfattas av Kimberleyprocessen. Kimberleyprocessen har fått mycket kritik genom åren och Martin Rapaport kallar den bluff. Den har dock skapat uppmärksamhet och kunskap kring de problem diamanthandel kan medföra vilket fått goda konsekvenser i form av en mer upplyst allmänhet som ställer frågor. Det allmänheten nu behöver göra är att ställa frågor kring diamanters ursprung i form av naturligt eller syntetiskt samt vilka behandlingar stenen utsatts för på sin väg från gruva till smyckesbutik.

Name, Blame, Shame är Martin Rapaports uppmaning till alla inom ädelstensbranschen att så fort man ser någon mygla med information om stenars ursprung eller graden av behandlingar så häng ut dem! Okunskap är inget gilltigt skäl att handla med oetiska varor. Här kan man kanske tycka att herr Rapaport själv ju faktiskt tillhör dem som kan sätta mest tryck på diamantgrossister i och med att han faktiskt har kontroll över en av de största försäljningskanalerna för diamanter... Jag tackar honom i alla fall för intressant tal och för att han lånade mig sin kopia av David Jeffries "A Treatise on diamond and pearls" från 1751. Det är i den boken den första "moderna" diamantprislistan publicerades vilket ju är en tradition han själv fortsatt med bravur. Bilder ur boken kommer såsmåningom finnas under infosidorna.  

Arthur Groom höll även han i ett seminarium hos Gem-A i London i dag. Han talade såklart om behandlingar av smaragd vilket är vad hans företag ExCel till största delen sysslar med. Han gick igenom de typer av behandlingar smaragd utsatts för genom historien men gick tyvärr inte in djupare på hur deras egen behandling går till, dock inte utan att påpeka hur effektiv och stabil den är. Att smaragd behandlas med olika varianter av olja och polymer är allmänt känt och de flesta som handlar med smaragd utgår från att stenarna är behandlade. Det var mycket intressant att se före och efterbilder på behandlad smaragd och hur diverse gemmologiska laboratorier bedömt omfattningen av behandlingen i sina certifikat. Han menade att det är både onödigt och alltför svårt att beskriva om en behandling är t ex omfattande eller bara "lätt", intressant att han jämförde med gemguides tabell för hur olika mycket behandling påverkar värde, slutsatsen är, åtminstonne för smaragd, att det inte fungerar att gradera nivån av behandling i t ex lite behandlad, mellan o mycket behandlad. 
Vi deltagare fick dessutom titta på en hel del behandlade smaragder i mikroskåp för att se hur olika ämnen som t ex cedarolja, opticon, palma, perma, ExCel m fl ser ut i behandlade stenar vilket var mycket intressant. Dock inte någon större skillnad i svårighet eller utseende på hur de olika behandlingarna ser ut i förstoring.

Dagens seminarium med Richard Drucker från Gemworld hos Gem-A i London handlade om det färggraderingssystem för ädelstenar de håller på att utveckla. Färgkvalitet bedöms genom att bedöma stenens grundfärg, ton och mättnad. För att sedan kunna sätta ett värde på stenen bedöms även klarhet och slipning men det är färgen som är av absolut störst betydlese. Det svåra med att beskriva färg är att det är subjektivt om man gillar en färg eller ej så det gäller att utveckla en standard för vilka färger och nyanser som faktiskt genererar högst pris. 

Seminariet var en fortsättning från förra året och enligt min mening så har inte så värst mycket hänt. De har utvecklat graderingskriterier för betydligt fler ädelstensvarianter och fördjupat klarhet och slipbedömningen men fortfarande saknas bra metoder för att t ex bedömma stenar med färgzonering, stark pleokroism och färgväxlingseffekt. Systemet är dock som sagt under utveckling och väntas komma ut till allmänheten först någon gång nästa år. En fördel att det är just Gemworld som utvecklar systemet vilket gör att det är lätt att översätta till deras prislistor som publiceras genom Gemguide.