2013 > 08

Nyheterna har idag diskuterat en hel del kring kemiämnets kris i svenska skolan. För att verkligen förstå ädelstenar och vad som orsakar t ex färg, hållbarhet och optiska effekter i dem så är kemi ett ämne man måste ta till sig och förstå.
Att lära sig identifiera ädelstenar kräver inte någon högre kunskap inom kemi men det är inte ren identifiering som är utmaningen längre. Vad gemmologer måste förstå är hur och var ädelstenar bildas samt varför de får de egenskaper de har för att kunna förstå och identifiera syntetiska varianter och behandlingar av naturliga material för att bli mer attraktiva. Behandlingar av ädelstenar är en förutsättning för att ädelstensmarknaden ska fortsätta se ut som den gör idag iom att att det faktiskt inte finns tillräcklig tillgång till många material för att täcka efterfrågan. Att förstå kemin bakom ädelstenar ger inte bara förutsättningar för att kunna identifiera material och behandlingar utan även förutsättningar för att själv kunna öka attraktivitet och tillföra värde hos förbisedda och lokala ädelstensmaterial.
Hildebrand, Attman och Fritz böcker ger en mycket bra bild av svensk järnhanteringshistoria från 1600-talet fram till våra dagar. Hildebrand, Attman och Fritz böcker ger en mycket bra bild av svensk järnhanteringshistoria från 1600-talet fram till våra dagar.
Järnhantering har en mycket lång historia i Sverige. Landet skulle inte se ut som det gör utan den åverkan brytning och förädling av järn haft genom historien. Röda jorden i Riddarhyttan och Lapphyttans masugn i Norberg är bara två exempel på tidig industri och teknikutveckling vilken drivit den västerländska civilisationen framåt.
Visst har järnframställning förekommit i många andra delar av världen, beroende på hur man definerar vissa teknikaliteter kan Kina ha varit först med masugnen och Indien med stångsmidet men det är i europa dessa tekniker får en samhällsförändrande påverkan vilken i sin tur leder till den utveckling som påverkat hela världen till hur den ser ut idag. Sverige är och har länge varit en viktig producent av råvaror till europas och världens utveckling. Vill man lära och veta mer om den svenska järnhanteringens utveckling så publicerade Jernkontoret från slutet på 80-talet till mitten av 90-talet några utmärkta böcker på ämnet. De är skrivna av Karl-Gustav Hildebrand, Artur Attman och Martin Fritz. Böckerna är välskrivna, innehåller en hel del illustrationer och foton och är lättilgängliga samtidigt som de även är informativa för folk som är väl insatta i svensk gruv och järnhanteringshistoria.
Böckerna behandlar 1600 talet och framåt, vill man fördjupa sig ytterligare så är bokverket "Fagerstabrukens Historia" ett standardverk vilket skrivits av bland andra ovannämnda Hildebrand och Attman.
Vill man lära mer om tidigare järnframställning under t ex medeltiden rekomenderas böcker av Nils Björkenstam.

Det är mycket tack vare vår långa gruvbrytnings och järnframställningstradition som Sverige idag är en såpass ledande gruvnation. Vad gäller t ex järn, guld och koppar är Sverige viktigaste producenten i europa och potentialen för utvecklad gruvbrytning är stor. Jämför man med många andra länder som har liknande fyndigheter så är det lätt att se att Sverige har betydligt högre krav och bättre kontroll på miljöpåverkan och arbetsförhållanden än många andra länder,
därmed inte sagt att det inte kan bli ännu bättre. (det är hemsidesleverantören hemsida24 som gör att textstorleken helt plötsligt är mindre utan att jag kan påverka detta, detta har hänt förut och är mycket tröttsamt)
 
De allra flesta cabochonmaterial är opaka och består av mängder av små sammanflätade kristaller vilka inte är synliga för blotta ögat. I motsats till ädelstenar som slipas av stora fina transparenta kristaller så slipas dessa material vanligen flatbottnade och med rundade ovansidor för att lyfta färger och mönster samt bli enkla att infatta. Polykristallina material består just av många små kristaller (poly = flera/många)
Är de ingående kristallerna så små att de inte ens går att se med ett normalt gemmologiskt mikroskop är materialet mikrokristallint, exempel på det är jaspis och agat. Anar man kristallerna i mikroskop med lägre förstoring eller med 10x lupp så är materialet kryptokristallint, till exempel nefrit.

I viss litteratur som t ex Peter Reads "Gemmology" betyder mikro och krypto samma sak men i t ex GIAs undervisningsmaterial görs samma skillnad jag gjort ovan.
Alla som sett ett kryptokristallint material som t ex nefrit och jämfört det med t ex kalcedon inser att det krävs en distinktion mellan hur materialens struktur beskrivs och att det dessutom inte är särskillt svårt att skilja krypto och mikrokristallina mateial åt.


 
Etiketter: gemmologi

Det har länkats mycket i sociala media till en artikel som handlar om diamanthandeln senaste dagarna. (Läs den Här) Det som skrivs är väl någorlunda sant men ingenting är nytt, vi har sett liknande inlägg och åsikter i årtionden. Har författaren någon poäng? Jo visst, diamanter är såklart inte ett råmaterial som t ex guld eller olja. Att diamanter ibland marknadsförs som investeringsobjekt är för det mesta löjligt. Detsamma gäller de flesta andra ädelstenar och även konst, antikviteter och samlarsaker i allmänhet.
Författaren gör en parallel till varför en biluthyrningsfirma köper och hyr ut bilar vilket blir lite fånigt iom att väldigt få personer köper diamanter och diamantsmycken för att tjäna pengar, särskilt inte på samma vis som en uthyrningsfirma. Man köper diamanter för att de är vackra, för att smycka sig själv och/eller för att ge till någon man tycker om. Visst finns det folk som köper t ex bilar eller kläder av samma skäl men jämförelsen blir löjlig. En jämförelse med märkeskläder och acessoarer vore betydligt mer intressant.
Vad författaren dessutom inte riktigt verkar förstå är att för diamanter, precis som för så mycket annat, så gäller det att kvaliteten är avgörande. Vi vet att det produceras enormt mycket diamanter varje år, både från gruvor och på konstgjord väg. De allra flesta diamanter är totalt ointressanta som ädelstenar och en väldigt stor del av de stenar som används som ädelsten är av så låg kvalitet att de visserligen har en marknad men har ett försumbart värde annat än i det smycke de sitter i. Har man följt diamantmarknaden någorlunda de senaste åren så har det varit ganska tydligt att det är naturliga diamanter av hög kvalitet med "rätt" färger som varit de absolut bästa investeringsobjekten.
Visst har artikelförfattarem rätt i att det är DeBeers som ligger bakom mycket av traditionerna med diamantsmycken, t ex att det ska vara diamanter i vigselringar vilket åtminstone i USA tycks vara en självklarhet. Traditionen med vigselringar bestående av värdefulla material är dock betydligt äldre än DeBeers. Det tidigaste belägget för att en förlovningsring hade infattade diamanter är från 1477 då hertig Maximilian av Österrike förlovade sig med sin Mary. Traditionen med guld i förlovnings och vigselringar är i vissa kulturer betydligt äldre än så.
Diamant är dessutom ett av de ädelstensmaterial som använts längst av människor och är ett av de äldsta kända material som finns vilket bidrar till mystiken och, faktiskt, värdet av dem.

 

Etiketter: diamant, diamantpriser
Nästa Scandinavian Gem Symposium går av stapeln 16-17 Juni 2018!

Senaste inlägg:

Bloggarkiv

Vill du kommentera, tillägga eller fråga något om specifikt blogginlägg så klicka på rubriken för det inlägget så finns ett formulär för kommentarer där. Vill du kommentera eller fråga något kring bloggen och hemsidan i allmänhet så går det bra här:

Kommentarer:

Scandinavian Gem Academy; Career Gemmology är Norra Europas bästa gemmologiutbildning!

Ämnen i bloggen:

Rubin från Winza, Tanzania, infattad i silver.