2013

Periklas, MgO, är ett ganska ovanligt och okänt ädelstensmaterial i Sverige men man stöter på det ganska ofta på ädelstens och smyckesmässor utomlands. Mineralet Periklas tillhör det kubiska kristallsystemet och är ofta gul - brun - grön eller färglös. Materialet har hårdhet 5,5 - 6 och har spaltning vilket gör det till ett relativt skört ädelstensmaterial. Periklas bildas i höga temperaturer i kontaktmetamorf miljö eller genom uppvärmning av serpentinmineraliseringar.

Periklas tillverkas på konstgjord väg genom verneuilprocessen och syntetisk periklas används främst som imitation av andra ädelstenar som t ex spinell eller kyanit men ibland säljs syntetisk periklas som naturlig, ofta med påstått ursprung i västafrika någonstans. Ett handelsnamn som används för syntetisk periklas är Lavernite.
Vill du med säkerhet veta om din periklas är naturlig? Kontakta då Ädelstensakademin!
Redan 2012 diskuterades en del kring problematiken kring att det emellanåt dök upp paket med melee diamanter som innehöll både naturliga och syntetiska stenar utan att detta framkom. Under 2013 har detta varit ett stort ämne som diskuterats mycket och behovet av kunskap och utrustning för att skilja ut syntetiska stenar har ökat, flera företag och institut har tagit fram instrument och tekniker som används av de större handlarna och de flesta diamantbörser runt om i världen. Problemet med just väldigt små diamanter är att kostnaden för att undersöka dem inte motiveras av stenarnas värde. Ett sätt för kunden att säkerställa ursprunget till sina stenar är alltså att handla via en diamantbörs som har rutin på att testa och garantera att alla stenar som säljs genom dem är naturliga, eller då det handlar om syntetiska stenar tydligt framkommer att de är just syntetiska. (Är man osäker på sina diamanter kan man alltid kontakta ädelstensakademin så kommer vi och testar dem!)
En stark trend inom ädelstensvärlden under 2013 har varit just hur man ska hantera de allt ökande mängderna syntetiska diamanter, detta kommer säkert fortsätta under 2014 även om de största farhågorna redan är överspelade.
Större syntetiska diamanter har också blivit vanligare men dessa utgör inget större problem i och med att tillverkarna för det mesta är tydliga med att tala om var sina stenar kommer ifrån samt att det finns gott om instrument och kunskap bland de flesta gemmologer om hur man identifierar dessa stenar, större diamanter är ju såpass dyrbara att mer tidskrävande och avancerade undersökningar ändå lönar sig. Vad gäller syntetiska varianter av andra ädlestenar än diamanter så har inte mycket h
Under året så har det även tydliggjorts en förändring i hur särskilt rådiamanter marknadsförs. Det är idag mängder av små bolag som bryter diamanter, en stor förändring från hur det såg ut under 1900-talet då DeBeers position var monopolliknande. Dessa små bolag är måna om att få uppmärksamhet och varje gång en större sten eller diamant med ovanlig färg hittas har pressreleaser gjorts. Det till stor del svenskägda Lucara är ett bra exempel på ett företag som lyckats bra med att marknadsföra sig själva genom att kontakta media för att sprida information om några av sina mer exeptionella diamantfynd i Botswana.

Lyxmarknaden har även den under senare år förändrats. Märken som Yves Saint Laurent, Rolex, Gucci, Chanel, Louis Vitton m fl har visst fortfarande en aura av lyx kring sig men idag är det medelklassen som är deras största kunder, inte som tidigare bara de rikaste och trendigaste. Den trend man ser bland de som har mest resurser att spendera på t ex kläder, klockor och smycken är att unikum av yppersta kvalitet är viktigare än att t ex Karl Lagerfeldt designat det man har på sig. Ur ädelstenssynpunkt så syns detta i att väldigt höga priser betalas även för mindre kända ädelstenar, t ex vissa turmalin och stenar med optiska effekter som färgväxling, kattögeeffekter mm säljs för allt högre priser. Detta har gällt för naturligt färgade diamanter sedan längre tid och naturligt färgade diamanter har även under 2013 visat sig vara väldigt eftertraktade vilket nog kommer vara en bestående trend även nästa år.
Yppersta kvalitet och unikum är vad som kommer betalas mest för under 2014 och samtidigt kommer kraven på att ädelstenars naturliga ursprung kan garanteras att öka.

Traditionen med månadsstenar är vitt spridd och har förekommit ganska länge. Månadsstenar, eller ”birthstones” som de heter på engelska är populära som present, man ger gärna smycken som innehåller en sten förknippad med personens födelsemånad.

Den moderna traditionen med månadsstenar fick sitt genombrott efter en kampanj av Tiffanys under 1870-talet där traditionen marknadsfördes med hjälp av gamla verser kopplade till den Gregorianska kalenderns införande. Traditionen kan även härledas till Bibeln och de 12 stenar som ingår i den judiska översteprästens bröstplåt.

1912 samlades NAJ, National Association of Jewellers, i USA och bestämde sig för en officiell lista över månadsstenar. Denna listning ligger till grund för dagens månadsstenar även om listan uppdaterats och förändrats en del (senast i år, 2013) framförallt genom att fler alternativa stenar laggts till för varje månad. Redan tidigt fick NAJs lista kritik för att vara ett rent kommersiellt påhitt av juvelerare för att sälja mer. Detta är såklart riktigt och ser man på de förändringar som gjorts sedan verserna som publicerades i kalendern för 500 år sedan så minskar de billiga stenarna till förmån för dyrare och nyupptäckta varianter som t ex tanzanit som idag är ett alternativ till turkos och ersatt lapis lazuli för december. Vill man vara cynisk och lägga en politisk vinkel på det hela så har alltså den amerikanska juvelerarbranschen tagit bort Lapis lazuli som finns av hög kvalitet framförallt i länder som Iran, Afghanistan och Pakistan medan USA själva producerar Turkos och det är det amerikanska företaget Tiffanys som mer eller mindre skapat Tanzanitens position på ädelstensmarknaden idag.
Även blå zirkon och topas är idag alternativ för december. I stort sett all tanzanit och blå zirkon är värmebehandlad och nästan all blå topas har fått sin färg på konstgjord väg genom b la bestrålning vilket kan vara intressant att veta om man vill köpa en månadssten till någon som anser att stenar besitter någon form av andlig kraft eller har inneboende energier.

Det finns motsvarande listning av stenar för både stjärntecken och veckodagar. Det finns även liknande listningar baserade på t ex Hinduisk tradition. Hur man använder sina månadsstenar varierar men det vanligaste är att man bär en sten för den månad man själv är född. Ett alternativ som ger lite mer variation är att bära den sten som gäller för innevarande månad.

"By her who in this month (January) is born
No gem save garnets should be worn;
They will ensure her constancy,
True friendship, and fidelity.

The February-born shall find
Sincerity and peace of mind,
Freedom from passion and from care,
If they an amethyst will wear.

Who in this world of ours their eyes
In March first open shall be wise,
In days of peril firm and brave,
And wear a bloodstone to their grave.

She who from April dates her years,
Diamonds shall wear, lest bitter tears
For vain repentance flow; this stone,
Emblem of innocence, is known.

Who first beholds the light of day
In spring's sweet flowery month of May
And wears an emerald all her life
Shall be a loved and happy wife.

Who comes with summer to this earth,
And owes to June her hour of birth,
With ring of agate on her hand
Can health, wealth, and long life command.

The glowing ruby shall adorn,
Those who in July are born;
Then they'll be exempt and free
From love's doubts and anxiety.

Wear a sardonyx or for thee,
No conjugal felicity;
The August-born without this stone,
`Tis said, must live unloved and lone.

A maiden born when September leaves
Are rustling in September's breeze,
A sapphire on her brow should bind
`Twill cure diseases of the mind.

October's child is born for woe,
And life's vicissitudes must know,
But lay an opal on her breast,
And hope will lull those woes to rest.

Who first comes to this world below
With drear November's fog and snow,
Should prize the topaz's amber hue,
Emblem of friends and lovers true.

If cold December gave you birth,
The month of snow and ice and mirth,
Place on your hand a turquoise blue;
Success will bless whate'er you do."


Vill du vara säker på att dina månadstenar och andra ädelstenar verkligen är vad försäljaren påstår? Be då en kunnig person att undersöka dem, är de värdefulla kan det ur försäkringssynpunkt vara bra att ha ordentligt dokumenterad information om stenens identitet och värde!

Nej, diamanter färgas såklart inte gula av nickel. Det finns dock en spridd uppfattning att övergångselementen även spelar en roll för färgen hos diamanter. När man studerar färggivande orsaker hos diamant inser man snart att diamant skiljer sig markant från andra ädelstensmaterial på många vis och kanske framförallt i hur de får sin färg.
Det finns dock några underhållande / avskräckande videoklipp på Youtube där b la rosa diamanter får sin färg förklarad med att de innehåller mangan osv vilket visar att missuppfattningen kring diamanter och övergångselemet är ganska spridd.

Även om nickel och andra övergångselement inte kan orsaka färg i diamant så kan enstaka nickelatomer faktiskt påverka färgen hos gula diamanter. Detta sker antagligen, men ännu ej helt bevisat, genom interaktion mellan Ni och N. Detta är mycket ovanligt men tycks vara förklaringen till att vissa Typ Ia stenar får en extremt stark gul färg. Det behöver alltså inte vara så att en diamant måste innehålla en viss mängd kväve för att bli fancy gul, det kan ibland vara viktigare exakt hur kväveatomerna är placerade i förhållande till enstaka nickelatomer. Man kan jämföra med korund där det är lätt att generalisera och t ex anta att ju högre mängd Cr som finns desto rödare blir rubinen. Det är visserligen sant att ökad Cr halt ger rödare rubin men en rubin kan bli väldigt röd även med mycket små Cr-halter. Det som avgör färgen är i fallet rubin förutom mängden Cr hur Cr sitter i förhållande till eventuella "hål" i strukturen, alltså om det saknas Al eller O någonstans och ingen annan atom fyllt det tomrummet. Det har visat sig att denna typ av tomrum tillsammans med låga halter krom kan ge väldigt attraktiv färg. På liknande vis kan safirer med mycket låg Fe / Ti halt visst ha väldigt attraktiv blå färg förutsatt att det finns ett "hål" i strukturen.

Hur vanligt det är med Nickel i diamanter? Det vet inte jag och jag vet inte heller om det spelar någon roll var i strukturen Ni sitter. Spontant känns det dock som att det borde spela ganska stor roll om Ni sitter i t ex oktaeder eller dodekaederplan, i många andra mineral är ju den strukturella orienteringen av färggivare viktig så varför inte hos diamant? Vore intressant att höra om någon forskat kring det.

Golconda var en gång ett kungadöme som låg på Deccanplatån i nuvarande Indien. Namnet Golconda är idag dock mest förknippat med historiska diamanter. Från Golconda kommer flera av de mest kända diamanterna som Hope, Koh-I-Noor, Darya-I-Noor, Archduke Joseph, Regent och Sancy. Väldigt många av de diamanter som man vet kommer från Golconda är av typ IIa vilket är den diamanttyp som är allra renast och har bäst förutsättning att vara helt färglös. Hopediamanten är typ IIb vilket betyder att den har spår av bor vilket orsakar den blå färgen.

Typ II diamanter är ovanliga, bara kring 1,5 - 2% av alla diamanter är typ II. Det behövs inte särskillt avancerade instrument för att avgöra vilken typ en diamant är. Det är viktigt att kunna identifiera diamanttyp idag i och med att syntetiska diamanter börjar bli så vanliga och ofta förekommer blandat med naturliga. Det finns fortfarande ingen syntetisk diamant som inte kunnat identifieras, problemet är idag att så många små syntetiska diamanter produceras för vilka kostnaderna för undersökning inte är motiverad. Det finns instrument som kan sortera även små, melee, diamanter men dessa är dyra. Till exempel så har DeBeers har tagit fram ett effektivt instrument men det kostar 25000 dollar per år att hyra vilket inte är aktuellt för de flesta som handlar med diamanter i någon form.

Det finns dock flera enkla trick som kanske inte med säkerhet identifierar alla syntetiska diamanter men som faktiskt tillsammans med kunskap gör att man utan särskillt anvacerad utrustning kan identifiera stenar som är i riskzonen att vara syntetiska. UV ljus är det viktigaste hjälpmedlet för färglösa stenar, har diamanterna färg kommer man långt med förstoring och UV ljus. Magnet fungerar inte för de modernare syntetiska diamanterna, varken CVD eller HPHT har idag tillräckligt med inneslutningar för att reagera på magneter, dock kan magneten vara till nytta om stenarna är från 1980 - 90 talen.

Golconda producerar idag inga diamanter men det har öppnat nya diamantgruvor i Indien igen, Indien var ju ända fram till 1720-talet den enda diamantproducenten i världen.

 

England har historiskt varit en storkonsument av exeptionella ädelstenar. Från Elisabeth I:s klänningar klädda av pärlor till cullinanstenarna i dagens spira. Visst har det varit lönsamt med kolonier men Storbrittanien har faktiskt en del egna fyndigheter av ädelstenar, b la topas, agat, turmalin, safir, rubin, kvartser, bärnsten & sötvattenspärlor men det är såklart framförallt Jet och Blue John man associerar med Storbrittanien.
Det är ett lovvärt initiativ av C W Sellers att satsa på både besöks och utbildningscenter vid sina anläggningar i Yorkshire där de bryter och bearbetar både Jet och fluoritvarianten Blue John. Som de själva säger så vill de hålla materialen exklusiva och göra det genom att försöka få så mycket kontroll över produktionen som möjligt. De har låtit tillverka fantastiskt fina smycken med blue john och diamanter infattade i dyrbara metaller. Vad som kanske slutkunden av smycket inte alltid får veta är att i stort sett all blue john är stabiliserad på något vis, antingen monterad som dublett/tripplett och/eller impregnerad med någon form av resin eller liknande.
"Blue John" varianter från andra fyndorter i t ex Kina kan skiljas från den från Yorkshire iom att de kinesiska bildar större kristaller och alltid saknar de typiska rödbruna infärgningarna av järnoxid som är väldigt vanliga i brittisk blue john.
Vilken variant är finast?
Marknaden värderar just nu den brittiska betydligt högre, om det har med skönhet att göra eller det faktum att det finns en maxgräns för hur mycker brittisk blue john som lagligt får brytas (har för mig det är ca 500 kg per år) låter jag dig som läser detta avgöra själv.

Det är inte längre tillåtet att bryta jet i England utan det som används till smycken idag kommer från strandfynd. Strandfynd brukar betyda att kvaliteten är ganska bra, biten har överlevt flera år av vittring och vågskvalp, och är därmed antagligen lämplig för slipning eller skulptering. Jet skiljs från andra kolvarianter främst genom att det inte färgar av sig, du blir inte smutsig av att hantera jet men du blir smutsig av liknande material som antracit, stenkol, träkol och brunkol. Finns vissa fossiliserade kolvarianter som inte heller färgar av sig men dessa har ofta något högre densitet och en glasigare, ibland nästan metallisk lyster medan jet har en mer vax eller sidenliknande lyster.

Jet från Whitby i Yorkshire anses sedan länge vara den bästa för smyckesändamål och det är nog fortfarande sant. Finns jet även i skottland men inte alls av samma kvalitet. Det finns även gott om fyndigheter av jet i många länder, t ex Ukraina, Spanien, Frankrike, Kambodja, Ryssland, USA, Polen m fl dock utan att någon ädelstensindustri liknande den brittiska kommit igång. Vore dock intressant om någon ville forska kring hur man identifierar jet från olika platser, särskilt då den är slipad och infattad. Borde gå någorlunda lätt att hitta teknik för det iom att det är ett organiskt material som visserligen är i varierande grad fossiliserat men inte till fullo ersatt av andra mineral. 

Jet - varför heter det så? 
Jet, eller Gagat som det fortfarande ibland kallas, fick från början sitt namn efter Gages i sydöstra Turkiet som antas vara den första betydande fyndorten. På fornfranska kallades materialet jeiet eller jyet vilket såsmåningom på engelska kom att bli Jet.

Blue John - varför heter det så?
Blue John är inte blått utan lila, det har faktiskt fått sitt nuvarande namn efter en anglisering av det franska ordet för materialet. Det finns alltså ingen verklig "John" bakom namnet.

Etiketter: jet, blue john, gemmologi

Varför envisas vissa aktöter med att använda klarhetsbeteckningen Si3 eller att ange dubbla grader för vissa diamanter? Detta var en del av vad Gary Roskin talade om under Gem-A konferensen förra helgen. Han är i grunden kritisk till användandet av grader som ligger utanför de av GIA och CIBJO etablerade standarderna men uttryckte ändå förståelse för att vissa stenar faktiskt kan få dubbla klarhetsgraderingar eller ges Si3. Detta motiveras av att vissa stenar har en typ av klarhetsdefekt som bara påverkar en del av stenen och det blir 'orättvist' mot resten av stenen att nergraderas. Si3 som ju används i bl a Rapaports prislistor menar han kan motiveras då stenar visserligen har klarhetsdefekter som syns anas med blotta ögat men ändå känns för bra för en P gradering. Si3 är i sig alltså ingen egen grad utan en variant av att ge en sten dubbla klarhetsgrader.
Att hålla på med dubbla grader är bara dumheter. De etablerade skalorna är tillräckligt utvecklade för att alla slipade stenar ska kunna ges en klarhetsgrad. Att ge dubbla grader betyder ändå i praktiken att stenen kommer värderas efter den lägre och hur försäkrinsbolag ställer sig till Si3 vet jag inte men ser en fara i att det kan bli svårt att få ut på försäkringen för stenar som får icke definerade gradbeteckningar. Kan man gradera Si3 så finns väl inget som hindrar Vvs3? IF2? FL3????
Mitt intryck av försäljare som använder mellangrader är att de inte vet vad de håller på med och/eller är nära gränslandet för rena bedrägerier.

Ett helt annat problem med dagens gradbeteckningar är att alla som graderar diamanter inte har samma definitioner av klarhetsgraderna, det tydligaste exemplet är HRD. Hörde senast härromdagen två diamanthandlare tala öppet och ogenerat i en offentlig miljö om hur fördelaktigt det faktiskt är att köpa GIA graderade stenar och sedan skicka dem till HRD och på så vis få en högre klarhetsgradering innan försäljning till slutkund. Diamanthandlare vet mycket väl att t ex GIA och HRD inte definerar graderna exakt lika men det vet inte kunderna. känns som att detta förfarande ligger farligt nära bedrägerigränsen men är väldigt utbrett. Förlorarna är slutkunder som betalar för mycket för sina diamanter och vinnare är inte bara handlarna utan också HRD som tar bra betalt för sina certifikat. Hade varit intressant om det fanns möjlighet att undersöka hur stor del av deras diamantgradering som är omgradering av stenar GIA och andra institut redan graderat. Tyvärr omöjligt att få veta det.

Roskin talade även om färggradering och menade att färggraderingsdefinitionerna långsamt förändras och att vissa grader faktiskt blivit "bredare".
Det finns ju ingen uttalad standard för exakt hur långt från ljuskällan stenar ska hållas då de färggraderas. Gary Roskin tycker även att det är ok att använda förstoring vid färggradering. Tror många inte håller med om det och själv är jag tveksam, krävs verkligen att man använder rätt optik för att undvika förändringar i färgåtergivningen. 

Att Martin Rapaport är en duktig och entusiasmerande talare håller alla som hört honom med om och igår, söndag 3/11, var inget undantag. Han talade om "the state of the diamond industry". Mycket fokus lades på diamantgruvföretagens arbetsmetoder för att hålla uppe råstenpriset, detta är möjligt iom att det bara är fem företag (DeBeers, Alrosa, Rio Tinto, BHP Billiton, Petra) som kontrollerar 90% av diamantproduktionen. Detta sker samtidigt som regeringen i Indien ger ekonomiska fördelar till de inhemska diamantslipningsföretagen vilket gjort att det sedan en tid faktiskt är lägre pris på slipade diamanter än råa. Detta är naturligtvis inget som kan fortgå särskillt länge till.
En annan stor förändring är på gång i branschen som kanske kan påskynda en förändring av prisläget. Det är de stora mängder syntetiska diamanter som produceras. Det är egentligen inget större problem att identifiera syntetiska stenar men det tar tid och kostar pengar. Det är alltså inte lönt att testa melee och diamanter av låg kvalitet. Martin Rapaport förutspår att branschen kommer delas in i två delar, en som handlar med små stenar och en del som bara handlar med stenar tillräckligt stora för att certifiering ska löna sig. (detta förutspåddes visserligen i denna blogg redan för ett år sedan...) 

Produktionen av syntetiska stenar sätter press på producenterna av naturliga stenar, blir priset på naturliga diamanter alltför högt kommer fler gå över till att använda syntetiska. Det kan även bli en vattendelare mellan handlare, de som inte kontrollerar sina stenar och de som gör detta. Låter handeln bli att identifiera och separera naturliga från syntetiska stenar kommer marknaden utgå från att allt är syntetiskt och prissättningen blir därefter. Martin Rapaport påpekar även i sitt tal hur de syntetiska stenarna kan påverka producenterna av naturliga att lägga mer prioritering på arbetsrättsliga frågor, lägsta löner, mänskliga rättigheter mfl områden som inte omfattas av Kimberleyprocessen. Kimberleyprocessen har fått mycket kritik genom åren och Martin Rapaport kallar den bluff. Den har dock skapat uppmärksamhet och kunskap kring de problem diamanthandel kan medföra vilket fått goda konsekvenser i form av en mer upplyst allmänhet som ställer frågor. Det allmänheten nu behöver göra är att ställa frågor kring diamanters ursprung i form av naturligt eller syntetiskt samt vilka behandlingar stenen utsatts för på sin väg från gruva till smyckesbutik.

Name, Blame, Shame är Martin Rapaports uppmaning till alla inom ädelstensbranschen att så fort man ser någon mygla med information om stenars ursprung eller graden av behandlingar så häng ut dem! Okunskap är inget gilltigt skäl att handla med oetiska varor. Här kan man kanske tycka att herr Rapaport själv ju faktiskt tillhör dem som kan sätta mest tryck på diamantgrossister i och med att han faktiskt har kontroll över en av de största försäljningskanalerna för diamanter... Jag tackar honom i alla fall för intressant tal och för att han lånade mig sin kopia av David Jeffries "A Treatise on diamond and pearls" från 1751. Det är i den boken den första "moderna" diamantprislistan publicerades vilket ju är en tradition han själv fortsatt med bravur. Bilder ur boken kommer såsmåningom finnas under infosidorna.  

Etiketter: diamanter, diamanthandel

Arthur Groom höll även han i ett seminarium hos Gem-A i London i dag. Han talade såklart om behandlingar av smaragd vilket är vad hans företag ExCel till största delen sysslar med. Han gick igenom de typer av behandlingar smaragd utsatts för genom historien men gick tyvärr inte in djupare på hur deras egen behandling går till, dock inte utan att påpeka hur effektiv och stabil den är. Att smaragd behandlas med olika varianter av olja och polymer är allmänt känt och de flesta som handlar med smaragd utgår från att stenarna är behandlade. Det var mycket intressant att se före och efterbilder på behandlad smaragd och hur diverse gemmologiska laboratorier bedömt omfattningen av behandlingen i sina certifikat. Han menade att det är både onödigt och alltför svårt att beskriva om en behandling är t ex omfattande eller bara "lätt", intressant att han jämförde med gemguides tabell för hur olika mycket behandling påverkar värde, slutsatsen är, åtminstonne för smaragd, att det inte fungerar att gradera nivån av behandling i t ex lite behandlad, mellan o mycket behandlad. 
Vi deltagare fick dessutom titta på en hel del behandlade smaragder i mikroskåp för att se hur olika ämnen som t ex cedarolja, opticon, palma, perma, ExCel m fl ser ut i behandlade stenar vilket var mycket intressant. Dock inte någon större skillnad i svårighet eller utseende på hur de olika behandlingarna ser ut i förstoring.

Etiketter: smaragd

Dagens seminarium med Richard Drucker från Gemworld hos Gem-A i London handlade om det färggraderingssystem för ädelstenar de håller på att utveckla. Färgkvalitet bedöms genom att bedöma stenens grundfärg, ton och mättnad. För att sedan kunna sätta ett värde på stenen bedöms även klarhet och slipning men det är färgen som är av absolut störst betydlese. Det svåra med att beskriva färg är att det är subjektivt om man gillar en färg eller ej så det gäller att utveckla en standard för vilka färger och nyanser som faktiskt genererar högst pris. 

Seminariet var en fortsättning från förra året och enligt min mening så har inte så värst mycket hänt. De har utvecklat graderingskriterier för betydligt fler ädelstensvarianter och fördjupat klarhet och slipbedömningen men fortfarande saknas bra metoder för att t ex bedömma stenar med färgzonering, stark pleokroism och färgväxlingseffekt. Systemet är dock som sagt under utveckling och väntas komma ut till allmänheten först någon gång nästa år. En fördel att det är just Gemworld som utvecklar systemet vilket gör att det är lätt att översätta till deras prislistor som publiceras genom Gemguide.

Etiketter: färg, färggradering

Det dyker ofta upp överaskningar när man arbetar med identifiering av smycken och ädelstenar. Jag fick härromdagen frågan vad armbandet på bilden var gjort av. Små vita porösa pärlor som vid en första anblick påminde om ben eller horn, dock kunde ingen av de strukturer man ser i dessa material ses. Att de flesta pärlor var lackade kunde tyda på att materialet inte tar polering särskillt bra eller är skört. Under LWUV reagerade det obehandlade materialet med svag blåaktig fluorescens. Då materialet är opakt och sitter trätt på en nylonlina är det svårt att göra fler tester men tack vara att armbandet hade en stämpel kunde det tillslut fastställas att materialet är strutsägg.
Första gången jag stött på det materialet i ädelstensammanhang.

Etiketter: gemmologi, strutsägg

Scheelit, CaWO4, är ett i ädelstensammanhang lite ovanligare material som i första hand bryts för sitt innehåll av wolfram. Mineralet har fått sitt namn av den svenske kemisten Carl Wilhelm Scheele, verksam i Köping under 1700-talet och hittades första gången i Bispberg i Dalarna. Scheelite är lite för skört och mjukt, 4,5-5, för att vara en riktigt bra ädelsten men dess färg kan vara ganska attraktiv och det finns alltid intresse från samlare vilket gjort att scheelit idag ändå är ganska etablerad och ett material gemmologer måste vara bekanta med.

Scheelit tillverkas även på konstgjord väg för industriella ändamål och en hel del syntetisk scheelit slipas och hamnar på ädelstensmarknaden. Dessa stenar identifieras genom att studera inneslutningar och tillväxtstrukturet i förstoring, många syntetiska stenar saknar dessutom det REE spektra man förväntar sig (Det har dock blivit allt vanligare att syntetisk scheelit dopass med REE vilket ger dem spectra) Kortvågigt UV-ljus är också till hjälp då fluorescenceeffekterna är olika för naturlig och syntetisk scheelit. 

Etiketter: scheelit, gemmologi

Lämnade för drygt en månad sedan in en vitguldkedja till Brandts guldvaror i Norrköping för reparation. En fästögla hade lossat och den motsvarande höll på att lossna. Reparationen skulle alltså kräva två lödningar. Expediten var trevlig och sade ett ganska högt pris för reparationen men menade att det var värt det för den skulle bli så bra att det inte var möjligt att se lödningarna. Som ni ser på bilden syns reparationslödningarna tydligt och dessutom är det en nyansskillnad i färgen. Detta var alltså enligt Brandts den bättre nivån av guldsmide. Man undrar hur kedjan hade sett ut lagad på deras vanliga nivå?
Vid inlämnandet sade expediten att de hade mycket nu och att det kunde ta upp till tre veckor innan det var färdigt men lovade höra av sig så fort jobbet var gjort, de skulle försöka hinna färdigt tidigare. Detta visade sig inte vara sant, när jag efter en dryg månad gick och frågade om kedjan var den visserligen klar men de hade inte brytt sig om att informera mig trots att de hade både telefonnummer och emailadress.

Ett tips till både dem och andra är att höja kvalitetsivån på både service och hantverk om de tänkt sig en framtid inom branschen för det är verkligen ingen brist på duktiga guldsmeder och designers i det här landet.

Från slutet av 1970-talet och delar av 1980-talet såldes mängder av "investeringsstenar" till privatersoner, främst diamanter men även många rubiner och safirer vilka hade identifieringsintyg från något internationellt erkänt gemmologiskt laboratorium, ofta IGI eller HRD. Dessa förseglade förpackningar med inplastad mikrofilm tillsammans med övertygande "intyg" kring gradering och garanterad värdestegring tillagda av de som sålde stenarna dyker ofta upp. Besvärligt är att stenarna är förseglade och därmed omöjliga att kontrollera, kunder vill sällan att förseglingen bryts i tron att detta skulle påverka stenens värde. Det är alltid intressant när man väl får möjlighet att undersöka en sten som legat väl förseglad i kanske 30 år. Informationen på den slutna förpackningen stämmer i stort sett alltid men å andra sidan är det väldigt lite som står på förpackningen, sällan mer än identitet och vikt. Som gemmolog är det alltid kul och intressant att få öppna och undersöka dessa stenar. Det är dock sällan särskilt kul för stenens ägare att få värderingen. Stenen är alltid vad den sägs vara men den mer eller mindre garanterade värdeökningen som bifogde dokument ofta insinuerar har vad jag personligen erfarit alltid uteblivit, oftast är det så att dessa stenar visar sig ha betydligt lägre värde idag än vad stenens ägare betalade. Senast idag undersökte jag en safir, se bilden, med flera bifogade dokument och kvitton. Denna sten värderades idag av mig till knappt en tredjedel av vad den kostade 1984. 
Denna typ av marknadsföring fortgår såklart även idag men ser annorlunda ut. Ur gemmologisk synvinkel är det intressant att få undersöka stenar som varit förseglade 30 - 40 år iom att många av de idag vanliga behandlingarna inte förekom vid tiden för försäljningen. 

Agat, Kalcedon & Jaspis

Agat är antagligen den mest kända varianten av polykristallin kvarts, (poly = fler/många, se tidigare blogginlägg) dit även kalcedon och jaspis hör. De är alla medlemar av kvartsfamiljen och består av mängder av mikrokristallina kvartskristaller (microkristallin = enskillda kristaller ses alltså bara i mikroskop). Agat är ofta bandad, vågiga linjer i olika färger, och är en mycket populär ädelsten. Den tar precis som övriga kvartsvarianter poliering väldigt bra och är tacksam att slipa. Många agatvarianter är dessutom ganska billiga medan vissa agater, t ex eldagat av hög kvalitet och agat med vissa unika mönster kan bli relativt dyrbara. Den allra dyrbaraste varianten av polykristallin kvarts är krysopras, särskillt då den är translucent och har en jämn, djup grön färg som kan påminna om både jade och smaragd.

Agat bildas på flera olika vis, t ex kan fossil bestå av agat, kisel, Si, och syre, O, har helt enkelt kristalliserat och tagit över formen från en död växt eller djur. Agat bildas även i hålrum i berg där kisel och syrerika vätskor samlats och långsamt kristalliserat. Olika spårämnen kristalliserar i olika takt och bidrar till att agat får band i olika färger. Man kan förenklat jämföra agatbildning med att koka ett ägg, det stelnar först i de yttre lagren och sedan succesivt innåt mot kärnan. Ett ägg får två färger, vit och gul medan agat kan få band i nästan vilken färg och nyans som helst. Precis som att ägg ibland är löskokta så finner man ibland agatnudlar, bolliknande stenar, som faktiskt innehåller vätska. Det är inte så extremt sällsynt som man kan tro att hitta agatnudlar som när man sågar isär dem visar sig innehålla vätska. Om man har en agatnudel och misstänker att den kan innehålla vätska är det vanligt att man slipar upp ett ”fönster” för att eventuellt kunna se vätskan. Dessa stenar är eftertraktade av samlare.

Heliotrop eller blodsten som den även kallats (också hematit kallas ibland blodsten pga sin röda streckfärg) är en grön variant av kalcedon med röda stänk som består av jaspis. De röda stänken påminner ibland om blod och har enligt viss tradition symboliserat jesus blod vilket gjort att stenen har en ganska hög attraktionskraft inom flera religiösa grupper.  

Vissa behandlingar av ädelstensmaterial är så vanliga att många inte längre reflekterar över dem. Några exempel är akvamarin, rubin och safir. Dessa ädelstenar värmebehandlas mycket ofta och det är en behandling som är stabil, den försvinner alltså inte över tid eller påverkar materialens hållbarhet. Värmebehandling av t ex rubin eller akvamarin är så etablerat att en omvänd bevisbörda uppstått, det är
alltså upp till en eventuell säljare att bevisa att stenen faktiskt inte är behandlad. När det gäller rubin och safir bedömmer man detta genom att i mikroskop studera inneslutningar och tillväxtstrukturer. För akvamarin är detta betydligt svårare, de flesta akvamariner har hög klarhet och saknar alltså inneslutningar man kan studera. Dessutom
är akvamarin av medel eller lägre kvalitet så billigt att det inte lönar sig att göra undersökningar. Det finns dock ett undantag bland akvamarinerna och det är den variant som kallas Santa Maria efter den fyndort i Brasilien där de första gången påträffades. Dessa akvamariner har ofta en väldigt bra färg, starkt djupblå. Santa maria akvamariner får sin färg på ett något annorlunda vis än "vanliga" akvamariner och färgen påverkas inte alls på samma vis vid en värmebehandling. Santa maria akvamariner kan identifieras genom sin pleokroism vilken inte ser likadan ut som för andra akvamariner. En gemmolog kan därmed alltså ofta avgöra om akvamariner med bra färg
(alltså de dyrbaraste) är av Santa maria typ eller inte. Är den av santa maria  typ är den obehandlad vilket kan höja stenens värde. I fallet akvamarin blir prisskillnaden inte så väldigt stor som den blir hos t ex en rubin som om den har rätt färg och klarhet bekräftas vara helt naturlig och obehandlad får ett mångdubblat högre värde än en
motsvarande kvalitet som är behandlad.
Det är inte alltid så lätta att få ut sitt varumärke men har man väl etablerat sig så gäller det att associeras med rätt saker för att synas på den marknad man är ute efter. Stora internationellt etablerade företag kan vara väldigt petiga med vem som får sälja deras varor. Ett aktuellt exempel är Ole Lynggaard som för ett par år sedan öppnade en egen butik i Stockholm. De har även tidigare haft höga krav på återförsäljare men dessa verkar nu blivit ännu högre. Wissings guld i Linköping kommer t ex att sluta sälja Lynggaards smycken iom att deras krav påverkar för mycket av det övriga utbudet. Även internetbutiken sobling.se kommer sluta sälja deras smycken vilket jag anar även det beror på samma krav.
Är detta bra eller dåligt? Att inte uppfylla vissa företags krav betyder ju inte att det övriga sortimentet är dåligt, kan faktiskt vara tvärtom, särskillt om man vill sälja egna smycken eller ta in nya och mindre kända designers. Å andra sidan verkar det som i fallet Lynggaard vara så att färre butiker utanför de städer där de har egna butiker kommer exponera deras varor vilket riskerar att göra märket mindre känt bland allmänheten.
Man kan på sätt och vis jämföra denna strategi med t ex Cocacola, vill man sälja deras drycker så är det ekonomiskt väldigt fördelaktigt att bara ha just deras drycker i sortimentet exponerade i kylar man får från cocacola. Man vet vad man får men har mindre valfrihet, både som kund och återförsäljare.
Både Wissings och Sobling har iaf just nu bra rabatter på Ole Lynggaard smycken så se det positiva och passa på att fynda!

Några av de senaste blogginläggen har behandlat färgade diamanter, här kommer en liten redogörelse för andra färger och färgeffekter som förekommer i naturliga diamanter.

De allra flesta diamanter som används till smycken är färglösa, eller i varje fall i stort sett färglösa. Det är i färglösa diamanter briljans och dispersion, "eld", syns bäst.
Det har dock blivit allt populärare med färgade diamanter i smycken. Diamant tillhör de få ädelstenar som kan ha vilken färg som helst, diamant kan dessutom ibland även vara färgväxlande, alltså ändra färg beroende på omgivande belysning.
Attraktivt färgade diamanter är sällsynt, bara en bråkdel av alla diamanter som bryts har en färg som är attraktiv i ädelstensammanhang. Dessa stenar benämns som "fancy", ibland på svenska används begreppet fantasifärgade. Tack vare att det bryts så väldigt mycket diamanter så hittas tillräckligt många fancy färgade stenar för att de kunnat etablera sig på ädelstensmarkanden.

Färgade diamanter får sin färg på lite annorlunda vis än de flesta andra ädelstensmaterial. Får en diamant växa till under perfekta förhållanden utan förorenande ämnen blir den färglös. De viktigaste färggivarna i diamant är förekommst av kväve, N, och deformationer i kristallstrukturen. Även Bor, B, och väte, H, påverkar färg liksom ibland vissa typer av inneslutningar, tvillingbildningsplan, tillväxtstrukturer mm. Ofta är det flera orsaker som samverkar för att en fancy färg ska uppstå.
Det är viktigt att vara medveten om att de flesta färgade diamanter som finns på marknaden inte är naturligt färgade utan fått sin färg genom konstgjord behandling. Det krävs ofta en duktig och erfaren gemmolog med tillgång till mer avancerad utrustning än de vanligaste gemmologiska instrumenten för att definitivt avgöra om en diamant fått sin färg på naturlig eller konstgjord väg. Värde och pris på naturliga respektive behandlade eller syntetiska fancy diamanter skiljer enormt mycket.

Blå diamanter
Blå diamanter får sin färg pga att det finns små mängder Bor i strukturen. Boratomer har ersatt enstaka kolatomer vilket orsakar absorption av ljus och ger en blå färg. Naturligt blå diamanter är sällsynta och dessa stenar tillhör gruppen TypIIb. Eventuellt kan även Väte spela viss roll för blå färg i diamanter. Det finns ändå gott om blå diamanter på marknaden, dock viktigt att känna till att dessa stenar fått sin färg genom behandlingar på konstgjord väg vilket påverkar priset avsevärt.

Gula diamanter
Gul färg är mycket vanligt i slipade diamanter. Oftast syns dock inte det då stenarna är infattade i smycken. Den gula färgen orsakas av kväve, N, som förekommer som spårämne i nästan alla diamanter. Gula toner anses sänka stenens värde men om stenen istället är kraftigt gul faller den under benämningen Fancy och blir istället med dyrbar och eftertraktad.
Den vanligaste färggraderingsskalan går från D till Z och om en diamant får gradering D är den helt färglös, alltså helt i avsaknad av gula toner. Ju längre ner i alfabetet en sten hamnar desto mer syns de gula tonerna.

Gröna diamanter
Grön färg i diamant uppstår då stenen utsatts för bestrålning. Detta sker naturligt och det är vanligt att råa diamanter är svagt gröna. Bestrålningen gör att enstaka atomer slås bort från sin plats i kristallstrukturen vilket orsakar absorption av ljus och därmed färg. Färgen sitter dock nästan alltid väldigt ytligt och försvinner när diamanten slipas.
Naturligt gröna slipade diamanter är sällsynta men det är vanligt att man bestrålar diamanter på konstgjord väg för att skapa grön färg.
Den mest kända naturligt gröna diamanten är "Dresden green".

Rosa diamanter
Vad som orsakar den rosa färgen är inte helt klarlagt men antas ha med störningar i kristallstrukturen att göra. Precis som för andra diamanter så tillhör även de största rosa diamanterna typ IIa men rosa diamanter finns även som typ I.
 
Orangea diamanter
Orangea diamanter är extremt sällsynta, betydligt ovanligare än rosa. Oftast har orangea diamanter toner av brunt, gult eller rosa i sig vilket sänker värdet på dem betydligt jämfört med om de saknar toner av andra färger.
Orangea, precis som andra färgade diamanter får vanligen sin färg graderad enligt följande: Fancy, Fancy Intense, Fancy Vivid, Fancy Deep and Fancy Dark. Orsaken till att diamanter kan få orange färg är inte helt klarlagd men har att göra med störningar i kristallstrukturen tillsammans med spår av kväve.

Bruna diamanter
Brun är den vanligaste färgen hos diamanter. Den kan bero på både spår av kväve, störningar i kristallstruktur och inneslutningar. Vanligen vill man inte ha brun färg men vissa nyanser anses attraktiva och saluförs med namns som Cognac, Choklad eller Champagnefärgade. Bruna diamanter är de billigaste.

Svarta diamanter
Svarta diamanter får sin färg av inneslutningar. Det finns gott om svarta diamanter på marknaden och de kostar väldigt lite jämfört med andra färger. Detta har sin förklaring i att i stort sett alla svarta diamanter som saluförs fått sin färg på konstgjord väg. Man har helt enkelt värmt eller bestrålat diamanter av låg kvalitet för att få dem svarta. Dessa stenar är opaka (ogenomskinliga).
Det finns naturligt svarta diamanter som är transparenta. Dessa stenar är dock mycket ovanliga och betingar väldigt höga priser.

Röda diamanter
Orsaken till att vissa diamanter blir röda är inte helt kartlagt men man tror att det är liknande orsak som när diamanter blir rosa, alltså störningar i kristallstrukturen antagligen i samspel med någon ytterligare orsak. Röda diamanter är de allra mest sällsynta och säljs för mycket höga priser när de väl bjuds ut till försäljning. De allra flesta röda diamanter kommer från Argyle gruvan i Australien.

Violetta diamanter
Violetta och lila diamanter är även de extremt ovanliga och inte heller här är orsaken till färgen helt förstådd, man tror dock att väte spelar roll, eventuellt tillsammans med andra störningar i kristallstrukturen. De flesta violetta stenar har hittats i gruvor i Ryssland.

Grå diamanter
Grå diamanter får sin färg av mängder av mikroskopiska inneslutningar. Dessa stenar upplevs ofta som lite grumliga.

Vita diamanter
Även vita diamanter upplevs grumliga eller mjölkiga på grund av mängden mikroskpoiska inneslutningar i dem.

Opaliserande diamanter
I extremt sällsynta fall har en diamant mängder av mikroskopiska inneslutningar vilka i storlek sammanfaller någorlunda med storleken på ljusvågor vilket kan ge upphov till ett opalliknande färgspel i diamanten. Denna effekt kan eventuellt även uppstå på grund av tvillingbildningsplan.

Färgväxlande diamanter
Färgväxlande diamanter kallas ofta "chamelon" (kamelont) och är inte så ovanliga som man kan tro. Ofta är det grönaktiga stenar som visar denna effekt genom att bli mer gröngula respektive bruna/grönbruna i olika ljus men det är för det mesta inte särskillt attraktiv. Sällsynta exemplar visar tydligt två olika starka och klara färger vilket genast gör dem dyrbara.

Det finns många kända diamanter med spännande historia. Hope, Cullinan, Koh-i-Noor, Dresden green, Orlov med fler är diamanter vars namn är kända långt utanför gemmologiska kretsar. De flesta av dessa historiska diamanter kommer från Indien och kan följas långt bakåt i tiden, ofta många hundra år. De flesta kända stenar är färglösa men t ex Hope är blå och Dresden green är grön. Ingen av de mest kända stenarna är dock rosa trots att rosa diamanter sedan några år är väldigt populära och betingar mycket höga priser. En förklaring till det är att de allra flesta rosa diamanter kommer från Argyle gruvan i Australien som är en i diamantsamanhang ung gruva. Visst har en och annan rosa diamant hittats även i historiska gruvor i Indien och Brasilien men inte alls i samma mängd som i Australien. Det hittas även rosa diamanter på flera platser i södra Afrika.

Några namngivna och i alla fall någorlunda kända rosa diamanter är:

Pink Star, IF, fancy pink, ovalslipad diamant på 59,60 carat. Pink Star hittades 1999 av DeBeers i Afrika och vägde som råsten hela 132,5 carat. Vem som äger stenen nu är inte kännt.

Graff pink är en smaragdslipad diamant som efter en omslipning 2010 väger 23,88 carat med klarhet Fl och färg Fancy Vivid pink. Innan omslipningen vägde stenen 24,78 carat men hade då lägre gradering för både färg och klarhet. Stenens ursprung är oklart men den såldes av Harry Winston på 1950-talet. Vem som ägde den fram till att Graff köpte stenen 2010 för 46 miljoner dollar är inte kännt.

The Princie Diamond är från Golconda, Indien och väger 34,65 carat med färggradering Fancy Intense. Denna sten ägdes under flera hundra år av en furstefamilj i Hyderabad innan den såldes till Van Cleef & Arples på 1960-talet. Det är också då den får sitt namn.

Det finns fler namngivna rosa diamanter som t ex The Vivid pink, Belle epoque och the Perfect pink men dessa stenar är betydligt mindre än de ovan nämnda.
Vad som orsakar den rosa färgen är inte helt klarlagt men antas ha med störningar i kristallstrukturen att göra. Precis som för andra diamanter så tillhör även de största rosa diamanterna typ IIa men rosa diamanter finns även som typ I.

 

Det har blivit allt svårare att identifiera naturliga respektive odlade pärlor och samtidigt har imitationerna blivit allt bättre de senaste åren. Kvaliteten på odlade sötvattenspärlor har höjts markant och det finns en stor längtan efter en enkel metod att identifiera dessa och skilja ut dem från både naturliga pärlor och odlade saltvattenpärlor vilka är betydligt dyrare än odlade sötvattenpärlor.
Glädjande nog har det Schweiziska gemmologiska institutet, SSEF, tillsammans med fysiker från ETH i Zurich lyckats ta fram en metod att isolera dna i pärlor, detta har tidigare ansetts vara i stort sett omöjligt. Metoden är dessutom icke-destruktiv (ok, skada på mikroskopisk nivå uppstår) vilket är en förutsättning för att den ska vara av intresse i gemmologiska sammanhang. Efterfrågan på en metod av denna typ har som sagt varit stor, frågan nu är vad den kommer kosta och om det kommer löna sig att testa pärlor.
Ett annat genombrott är att det också tagits fram en metod att datera pärlor. Man kan säga att det rör sig om en variant av C14 datering och begränsningen med den typen av datering är att föremålen måste vara av viss ålder, metoden kommer dock vara till nytta för att skilja antika pärlor från moderna kopior.

Läs mer här: http://www.ethlife.ethz.ch/archive_articles/131016_dna_perlen_per/index_EN#!

och här: https://journals.uair.arizona.edu/index.php/radiocarbon/article/view/16389/pdf
Etiketter: gemmologi, pärlor
Den 12 november finns möjlighet att lägga bud på vad som antagligen är den hittills största orangea diamant med färggradering "Fancy Vivid" som slipats. Det är Christies Genevefilial som håller auktionen på denna 14,82 ct stora sten.

Orangea diamanter är extremt sällsynta, betydligt ovanligare än rosa. Oftast har orangea diamanter toner av brunt, gult eller rosa i sig vilket sänker värdet på dem betydligt jämfört med om de saknar toner av andra färger och den sten som säljs av Christies äri stort sett 100% orange, den tidigare största orangea diamant med samma färgkvalitet vägde under 6 carat, alltså mindre än hälften av denna sten.

Orangea, precis som andra färgade diamanter får vanligen sin färg graderad enligt följande: Fancy, Fancy Intense, Fancy Vivid, Fancy Deep and Fancy Dark. Orsaken till att diamanter kan få orange färg är inte helt klarlagd men har att göra med störningar i kristallstrukturen tillsammans med spår av kväve.

Idag är det dock mycket viktigt att man har kunskap om alla olika typer av behandlingar ädelstenar utsätts för för att få bättre färg och bli mer attraktiva. Innan du investerar i färgade diamanter, se till att du vet hur du separerar naturligt färgade från behandlade stenar!

 
Kaufmann de Suisse har fått i updrag att designa och tillverka ett smycket av vad som verkar vara världens största slipade paraibaturmalin, 191 carat, mycket hög klarhet och bästa färg. Den 18/10 kommer smycket visas upp för att sedan säljas på auktion. Vad är det då som är så speciellt med paraibaturmalinen?
Paraiban har en neon eller "elektriskt" blå färg som orsakas av koppar och mangan. Beroende på halterna och hur mycket koppar dominerar så får stenen olika nyanser av blått. Den råa kristallen är ofta ganska anonym, färgen kommer fram till sin fulla rätt genom att stenen värms något och sedan slipas.
Paraibaturmalinen har fått sitt namn från Paraiba, en region i Brasilien, men den hittas även på några andra platser, t ex i Nigeria vilket inte förvånar de som har koll på kontinenternas förflyttningar. Paraibaområdet och Nigeria har en gång i tiden hängt samman och är skapade av samma geologiska processer. Precis som nånga andra ädelstenar som fått namn efter fyndort t ex andalusit och elbait så får enligt LMHC även turmalin som fått sin färg på samma vis kallas paraiba även om de är hittade på andra platser än i just Paraiba.
Tv programmet Bukowskis på TV8 är underhållande men frågan är hur seriöst intryck det ger av företaget. I avsnittet som sändes idag, 9/10 visas som vanligt föremål före, under och efter försäljning. Höjdpunkten var en Louis Vuitton koffert från början av 1900-talet. I samband med programets avslutning nämner en av de medverkande i att den var auktionens höjdpunkt, att priset nådde internationell nivå och att de "för en gångs skull hittat rätt kunder". Ordalydelsen i det uttalandet är ganska klart, Bukowskis hittar väldigt sällan rätt kunder vilket ju i sin tur betyder att de lika sällan får ut rätt pris.

Jag har själv stort förtroende för Bukowskis men fortsätter utalanden i stil med detta kommer det förtroendet såklart sjunka. All reklam är faktiskt inte bra reklam.
En tydlig fysisk skillnad mellan glas och kristallina material är värmeledningsförmågan. Värmeledningsförmåga mäts oftast med ett elektroniskt hjälpmedel då man vill identifiera diamanter. Skillnaden mellan olika materials värmeledningsförmåga är dock så liten att det är svårt att tillverka ett universalinstrument till rimlig kostnad. En betydliget enklate variant av värmetest är att ta t ex en bit kvarts och det föremål du vill undersöka (det får dock inte vara infattat) och lägga en timme i en låda, måste ligga mörkt för att ljus inte ska påverka testet. Testa sedan föremålen genom att lägga mot läpparna, känns kvartsbiten kallare är det föremål du vill testa? I så fall är det med stor sannolikhet glas. Känns föremålen lika kalla är det troligen också ett kristallint material. Upprepa testet ett par gånger så får du en god indikation på om det kan vara glas eller inte.
Ett test som också bygger på värmeledningsförmåga och som är ganska bra när man vill skilja diamant från cubic zirkon. Andas på stenen, försvinner imman fort är det diamant, tar det lite längre tid är stenen cubic zirkon. Träna några gånger på stenar du vet är diamant respektive cz.
Besökte under några timmar idag Västerås mineral och smyckesmässa. Den är trevlig och jämfört med tidigare år så kändes det som att kvalitetsnivån är något högre, om än marginellt. Fanns ganska gott om slipad ädelsten av ganska god kvalitet, dock inte så mycket råsten. På mineralsamlarfronten intet nytt, med enstaka lysande undantag så är mineralstufferna som utbjuds av ganska låg kvalitet och tilltallar i alla fall inte mig, av vad jag såg av besöksströmmarna tillhör jag majoriteten. Som sagt några undantag, två säljare hade mycket intressanta och fina stuffer från framförallt Indien.
Finns en del utrustning också, för stenslipning dock mest förbrukningsmaterial medan för guldsmide finns en del enklare verktyg men även där mest förbrukningsmaterial. Hade varit kul om någon vågade satsa på att ta med hela slipmaskiner och tyngre guldsmedsutrustning som t ex polertrumlare och valsar. För gemmologiska ändamål fanns en del elektroniska testare, vågar och  refraktometrar. Luppar, förstoringsglas och minimikroskop i mängder, dock inga "riktiga" mikroskop med nödvändiga gemmologiska assecoarer. Finns även en del geologisk litteratur och kartor som är intressanta för er som själva vill leta sten.
Trevligt och visst värt besöket. Har du möjlighet så besök mässan imorgon söndag 6/10.
http://www.vags.org/show.shtml
Nästa "mässa" med liknande upplägg går av stapeln söndag 24 november i Stockholm: http://wp.sags.nu/?page_id=16
Nu till helgen går ännu en mineral/sten/smyckemässa av stapeln i Sverige. Denna gång i Västerås. Mässan är visst trevlig och en del intressant dyker alltid upp men det är faktiskt lite tröttsamt att "mässorna" i Sverige (som för det mesta är marknader) är så förutsägbara och lika. Ordet "mässa" betyder faktiskt (om vi bortser från den religiösa betydelsen) årligt återkommande utställning av varor med sikte på återförsäljare.
Tveksam till att särskillt stor del av försäljningen på de svenska "mässorna" går till återförsäljare. Spelar ingen större roll om man är i Västerås, Stockholm, eller Göteborg, man vet vilka utställare/knallar som är på plats. Det är dessutom ett stort glapp både kostnads och presentationsmässigt mellan sten o mineralmässorna och mer renodlade smyckesmässor som t ex Preciousmässan. Borde det inte gå att få till en mässa (i ordets rätta bemärkelse) som ligger någonstans mitt emellan? Finare stuffer, råa och slipade ädelstenar, utrustning och en del smycken men utan krafs och hokuspokus? Det finns gott om duktigt och kunnigt folk inom alla aspekter av mineral, guldsmide, design och ädelsten i Sverige, vore kul om nivån på existerande mässor kunde höjas alternativt att någon vågade prova att fylla upp utrymmet mellan marknader och de "finare" smyckesmässorna.

Jag rekommenderar ändå såklart att ni besöker Västerås Mineral och Smyckemässa i helgen! http://www.vags.org/show.shtml
Etiketter: mässor

Sedan några år så har många nya bolag gett sig in i diamantbrytningsbranschen. Detta är en stor förändring som pågått sedan mitten på 1990-talet då DeBeers började förlora sin monopolställning. I Kanada, och sedan tidigare i Ryssland, väljer man att sälja sina diamanter i egna kanaler istället för att gå genom DeBeers. Detta är en stor förändring och öppnar upp för att även andra mindre bolag kan börja med diamantbrytning utan att vara beroende av en enda stor försäljningskanal.
Senaste åren har vi sett många exeptionella och unika stenar vilka fått uppmärksamhet i media. Många av dessa stenar är funna av just små och relativt nya bolag. Att få media att skriva om fynden är såklart ett sätt att marknadsföra sig och få uppmärksamhet av potentiella köpare och även investerare till företaget. 
Visst har en och annan exeptionell sten även tidigare uppmärksammats i media men den strategi som används av många av de små aktörerna gör att råa diamanter får mer uppmärksamhet och även är betydligt mer åtkommliga. Idag kan vem som helst enkelt köpa råa diamanter och den ökade tillgången tycks inte påverkat priset negativt.
Fortfarande domineras dock rådiamantmarknaden av några enstaka stora företag som DeBeers och Alrosa men branschen är under förändring.

Det är alltid intressant att jämföra olika pantbanker och värderare genom att visa samma föremål för dem. Gjorde just detta med två pantbanker i Norrköping, Sefina och Pantbanken. Örhängena som ni ser på bilden saknar stämplar men består av gult guld och silver med infattade diamanter i silvret, de större diamanterna är ca 0,30ct och de mindre ca 0,10ct. Diamanterna har en äldre briljantslipning med tydlig culet. Sefina menade att både det gula och vita var 18 karat guld och erbjöd 4000kr. Pantbanken konstaterade att guldet "testade 14karat" (vad nu det betyder?) att de inte var Svenska och erbjöd 1500 kronor. Ingen av pantbankerna identifierade alltså silvret, för värdet på föremålet spelar det marginell roll men intrycket man får då de påstår att silver är guld gör att förtroendet sjunker ganska fort.
Det är lätt att konstatera att det lönar sig att visa sina föremål för flera värderare! Örhängena lämnades slutligen in till Bukowskis för försäljning, de konstaterade snabbt att metallerna var guld och silver och att de var tillverkade tidigt 1900-tal. Deras uppskattning är att de kommer sälja för 6000 - 8000 kr. Poängteras bör att pantbanker såklart aldrig kan erbjuda lika mycket pengar som marknadsvärdet, deras service är att snabbt kunna ge kunder kontanter med smycken eller andra föremål som säkerhet.

Etiketter: värdering, pantbank

Precis som för hemelektronik och andra varor har även smyckesbutiker sedan en tid sålt tilläggsförsäkringar till sina smycken. Detta kan säkert vara bra i vissa fall men i ett fall Ädelstensakademin blev insatt i så visade sig Guldfynds försäkring vara ganska värdelös om man inte återvänder till den butik man köpt smycket i. Ett skäl att köpa ett massproducerat smycke av en etablerad kedja är just tryggheten att samma garantier ska gälla och att man kan få hjälp även i andra delar av landet. I fallet Guldfynd fungerar det alltså inte så, du måste lämna smycket till den butik du köpt det i. Dessutom tar reparationer även av de enklaste fel som t ex en brusten länk orimligt lång tid, räkna med minst en månad innan du får tillbaka smycket.

Det verkar dessutom som att Guldfynds anställda inte har riktig koll på vad som faktiskt gäller vilket är dåligt av ledningen att inte se till. Säljaren i en av deras butiker visste att smycket i fråga skulle skickas som present till en annan del av landet men nämner inte att smycket måste lämnas till deras butik och att Guldfynd inte verkar ha någon som helst kommunikation mellan sina butiker. För inte kan det vara så illa att Guldfynd har anställda som medvetet undanhåller viktig information för att sälja värdelösa försäkringar?

Etiketter: guldfynd
Ädelstensakademin har nu flyttat sitt center till Norrköping! Norrköping har ett bra läge i landet och vi kommer öka intensiteten i erbjudande av identifierings och värderingstjänster, slipningstjänster samt ädelstensrelaterade kurser och utbildningar av olika slag. Bor och verkar du i närheten av Norrköping så hör gärna av dig så berättar vi mer om våra tjänster och erbjudanden!

Nedan följer prislista och exempel på tjänsteerbjudanden gällande 28/9 2013.

Identifiering och Värdering. Priser inklusive skriftligt intyg:
(Innan du ber om en värdering så tänk igenom vilken typ av värde det är du behöver. Vill du t ex ha en försäkringsvärdering, ett marknadsvärde eller ett bouppteckningsvärde? Jag hjälper dig gärna med detta.)

Identifiering av lös slipad sten 300kr + moms = 375kr.
Värdering av lös slipad sten 800kr + moms = 1000kr.
Värdering av smycke med infattad sten varierar, 1000 - 2600kr + moms.
Värdering av smycke utan sten 400kr + moms = 500kr.
Värdering av Svenska och Romerska mynt varierar, 200 - 500kr + moms.
Vid större mängder eller återkommande och löpande uppdrag ges rabatt, be gärna om offert.
I de fall ett föremål kräver fördyrande undersökningar kontaktas kunden med information om eventuella ytterligare kostnader än de i prislistan nämnda.

Exempel på föreläsningar och kurser.
Följande exempel och priser gäller för upp till 10 deltagare. Kurserna anpassas till deltagarnas kunskapsnivå och liknande upplägg kan göras för de flesta ädelstensmaterial eller aspekter inom gemmologi.

Ädelstensakademin skräddarsyr med nöje kurser efter era behov och önskemål.

3 timmar om Rubiner. Föreläsning om rubiner, deras ursprung och vad som gör dem attraktiva som ädelsten följt av praktiska övningar där vi lär oss identifiera rubiner samt skilja på naturliga, syntetiska och behandlade rubiner.
Pris 3000kr + moms = 3750kr. (pris för en heldag, 6 timmar, om rubin 4500 + moms = 5625kr.)

2 timmar om Jade. Föreläsning om Jade, vad det är, dess historiska betydelse och om de senaste årens kraftiga prisökning på jade. Vi lär oss både teoretiskt och praktiskt att identifiera jade och dess imitationer samt fördjupar oss i olika behandlingar och hur materialet bearbetats genom historien.
Pris 2000kr + moms = 2500kr.

Gemmologi I. Introduktion till ämnet gemmologi, diskussion kring begreppet "ädelsten" samt hur ädelstensidentifiering går till. Teori och praktiskt användande av enklare gemmologiska instrument blandas.
Ca 3 timmar, pris 2000kr + moms = 2500kr.

Diamanter - var kommer de ifrån och hur har de fått sin dominerande ställning som smyckessten? En resa som tar oss både till jordens inre och ut i rymden, till hemliga labboratorier och kartellbildningar. Makt, rikedom och glamour omger diamanten men vi går även igenom de problem som jakten på diamanter kan orsaka. Denna föreläsning kan anpassas i tid mellan 1 timme till en hel dag. Pris 1000 - 4600 kr + moms beroende på längd.

Förutom ovanstående så åtar Ädelstensakademin sig även större prospekteringsprojekt av ädelstensfyndigheter, reparations och omslipningar av skadade och slitna stenar, söka upp just den ädelsten du behöver för att förverkliga ditt drömsmycke, liksom arrangerande av resor till ädelstensfyndigheter över hela världen.

Tveka inte att höra av dig till info@gemacademy.se om du har några frågor eller funderingar!


Bland Pyroxenerna finns några viktiga ädelstensmaterial som Jadeit, Spodumen och Diopsid. Pyroxeners färg beror för det mesta på innehåll av järn dels som viktig del i mineralets kemiska komposition men även som spårämne i form av joner med olika laddning. Diopsid är en pyroxen som även färgas av vanadium, krom eller mangan då dessa grundämnen förekommer som spårämnen i materialet.

Pyroxener är en grupp mineral som har mycket gemensamt med Amfiboler (se tidigare blogginlägg) men skiljer sig bland annat genom att förutom ha spaltning 124 och ca 55 grader även ha en spaltning kring 93 grader från C-axeln. Generellt är även densiteten aningen högre, 3,1-3,6 jämfört med amfibolernas 2,85-3.6. Pyroxener är kedjesilikater och har kemisk sammansättning XY(Si,Al)2O6 där X kan vara Na, Ca, Mg, Fe2+ eller Zn och Y är Cr, Al, Fe3+, Mg, Mn, Sc, V eller Ti.

Jadeit är det överlägset viktigaste och mest kända ädelstensmaterialet inom pyroxengruppen men Spodumenvarianterna Hiddenit (grön) och Kunzit (rosa) har under senare år blivit allt populärare liksom smaragdgrön Diopsid färgad av krom. Även bestrålning och förändringar av temperaturförhållanden kan påverka färg hos pyroxener precis som hos de flesta andra ädelstensmaterial.

Pyroxenen Jadeit är ett polykristallint material vilket gör att spaltningen som orsakar skörheten hos t ex spodumen uteblir och jadeit blir, precis som sin nära släkting amfibolen nefrit, ett mycket hållbart material som lämpar sig väl för både cabochonslipning och skulptering vilket människor utnyttjat i årtusenden.

Ägerin, Hedenbergit och Enstatit är varianter inom pyroxengruppen som visserligen inte ofta men ibland dyker upp i ädelstensammanhang men framförallt är intressanta som samlarmineral då kristallerna är välformade.

Gabbro, Basalt och Diabas är vanliga bergarter som bland mycket annat består av pyroxener.

 

Etiketter: jadeit, pyroxen

Amfiboler är benämningen för en viktig grupp bergartsbildande mineral. Kvarts och Fältspater är visserligen de vanligaste mineralen i jordskorpan men Amfiboler dyker upp nästan lika ofta och i de flesta geologiska miljöer.

Amfiboler tillhör en undergrupp av silikater, bandsilikater, och har en hårdhet mellan 5-6 och densitet kring 2,85-3,60 med glasaktig eller silkesliknande lyster beroende på habitus. Spaltningen hos amfiboler går i två riktningar, den ena 124 grader medan den andra varierar aningen men ligger kring 56 grader. Ur ädelstensynpunkt är Nefrit den viktigaste amfibolen men amfibol spelar även roll i t ex tigeröga som är en kvartsvariant som genom metamorfos ersatt amfiboler, vanligen asbestmineral, men behållit dess fibriga utseende. Aktinolit och Tremolit är annars de varianter av amfibol man oftast stöter på. Fina bergkristaller kan t ex ha inneslutningar i form av nålar bestående av aktinolit (rutil och turmalinnålar är dock betydligt vanligare). Fina fibrer beståenda av Aktinolit eller Tremolit ligger ofta bakom kattöga effekten hos många cabochonslipade stenar. Aktinolit förekommer även som transparenta kristaller vilka ibland kan fasettslipas men detta är ganska ovanligt. I och med att många amfiboler har tydlig spaltning så kan det ställa till problem vid slipning, ett undantag är dock Nefrit som trots sin relativt låga hårdhet ändå är ett av de mest hållbara material som finns och i motsats till andra amfiboler lämpar sig mycket bra för skulptering. Detta pga sin polykristallina uppbygnad vilket gör att spaltningen förlorar sin betydelse för hållbarheten.

Pargasit, Cummingtonit, Kärsutit, Holmquistit, Richterit och Grunerit är exempel på vanliga amfibolmineral vilka då de uppträder i fina kristallformer är mycket intressanta som samlarmineral.

Som ornamentsten är amfibol vanligt i kombination med b la granat, epidot eller zoisit. Anyolit är t ex en sten som används för dekoration och som består av aktinolit, grön zoisit och rubin.

Etiketter: amfibol, nefrit
Nyheterna har idag diskuterat en hel del kring kemiämnets kris i svenska skolan. För att verkligen förstå ädelstenar och vad som orsakar t ex färg, hållbarhet och optiska effekter i dem så är kemi ett ämne man måste ta till sig och förstå.
Att lära sig identifiera ädelstenar kräver inte någon högre kunskap inom kemi men det är inte ren identifiering som är utmaningen längre. Vad gemmologer måste förstå är hur och var ädelstenar bildas samt varför de får de egenskaper de har för att kunna förstå och identifiera syntetiska varianter och behandlingar av naturliga material för att bli mer attraktiva. Behandlingar av ädelstenar är en förutsättning för att ädelstensmarknaden ska fortsätta se ut som den gör idag iom att att det faktiskt inte finns tillräcklig tillgång till många material för att täcka efterfrågan. Att förstå kemin bakom ädelstenar ger inte bara förutsättningar för att kunna identifiera material och behandlingar utan även förutsättningar för att själv kunna öka attraktivitet och tillföra värde hos förbisedda och lokala ädelstensmaterial.
Hildebrand, Attman och Fritz böcker ger en mycket bra bild av svensk järnhanteringshistoria från 1600-talet fram till våra dagar. Hildebrand, Attman och Fritz böcker ger en mycket bra bild av svensk järnhanteringshistoria från 1600-talet fram till våra dagar.
Järnhantering har en mycket lång historia i Sverige. Landet skulle inte se ut som det gör utan den åverkan brytning och förädling av järn haft genom historien. Röda jorden i Riddarhyttan och Lapphyttans masugn i Norberg är bara två exempel på tidig industri och teknikutveckling vilken drivit den västerländska civilisationen framåt.
Visst har järnframställning förekommit i många andra delar av världen, beroende på hur man definerar vissa teknikaliteter kan Kina ha varit först med masugnen och Indien med stångsmidet men det är i europa dessa tekniker får en samhällsförändrande påverkan vilken i sin tur leder till den utveckling som påverkat hela världen till hur den ser ut idag. Sverige är och har länge varit en viktig producent av råvaror till europas och världens utveckling. Vill man lära och veta mer om den svenska järnhanteringens utveckling så publicerade Jernkontoret från slutet på 80-talet till mitten av 90-talet några utmärkta böcker på ämnet. De är skrivna av Karl-Gustav Hildebrand, Artur Attman och Martin Fritz. Böckerna är välskrivna, innehåller en hel del illustrationer och foton och är lättilgängliga samtidigt som de även är informativa för folk som är väl insatta i svensk gruv och järnhanteringshistoria.
Böckerna behandlar 1600 talet och framåt, vill man fördjupa sig ytterligare så är bokverket "Fagerstabrukens Historia" ett standardverk vilket skrivits av bland andra ovannämnda Hildebrand och Attman.
Vill man lära mer om tidigare järnframställning under t ex medeltiden rekomenderas böcker av Nils Björkenstam.

Det är mycket tack vare vår långa gruvbrytnings och järnframställningstradition som Sverige idag är en såpass ledande gruvnation. Vad gäller t ex järn, guld och koppar är Sverige viktigaste producenten i europa och potentialen för utvecklad gruvbrytning är stor. Jämför man med många andra länder som har liknande fyndigheter så är det lätt att se att Sverige har betydligt högre krav och bättre kontroll på miljöpåverkan och arbetsförhållanden än många andra länder,
därmed inte sagt att det inte kan bli ännu bättre. (det är hemsidesleverantören hemsida24 som gör att textstorleken helt plötsligt är mindre utan att jag kan påverka detta, detta har hänt förut och är mycket tröttsamt)
 
De allra flesta cabochonmaterial är opaka och består av mängder av små sammanflätade kristaller vilka inte är synliga för blotta ögat. I motsats till ädelstenar som slipas av stora fina transparenta kristaller så slipas dessa material vanligen flatbottnade och med rundade ovansidor för att lyfta färger och mönster samt bli enkla att infatta. Polykristallina material består just av många små kristaller (poly = flera/många)
Är de ingående kristallerna så små att de inte ens går att se med ett normalt gemmologiskt mikroskop är materialet mikrokristallint, exempel på det är jaspis och agat. Anar man kristallerna i mikroskop med lägre förstoring eller med 10x lupp så är materialet kryptokristallint, till exempel nefrit.

I viss litteratur som t ex Peter Reads "Gemmology" betyder mikro och krypto samma sak men i t ex GIAs undervisningsmaterial görs samma skillnad jag gjort ovan.
Alla som sett ett kryptokristallint material som t ex nefrit och jämfört det med t ex kalcedon inser att det krävs en distinktion mellan hur materialens struktur beskrivs och att det dessutom inte är särskillt svårt att skilja krypto och mikrokristallina mateial åt.


 
Etiketter: gemmologi

Det har länkats mycket i sociala media till en artikel som handlar om diamanthandeln senaste dagarna. (Läs den Här) Det som skrivs är väl någorlunda sant men ingenting är nytt, vi har sett liknande inlägg och åsikter i årtionden. Har författaren någon poäng? Jo visst, diamanter är såklart inte ett råmaterial som t ex guld eller olja. Att diamanter ibland marknadsförs som investeringsobjekt är för det mesta löjligt. Detsamma gäller de flesta andra ädelstenar och även konst, antikviteter och samlarsaker i allmänhet.
Författaren gör en parallel till varför en biluthyrningsfirma köper och hyr ut bilar vilket blir lite fånigt iom att väldigt få personer köper diamanter och diamantsmycken för att tjäna pengar, särskilt inte på samma vis som en uthyrningsfirma. Man köper diamanter för att de är vackra, för att smycka sig själv och/eller för att ge till någon man tycker om. Visst finns det folk som köper t ex bilar eller kläder av samma skäl men jämförelsen blir löjlig. En jämförelse med märkeskläder och acessoarer vore betydligt mer intressant.
Vad författaren dessutom inte riktigt verkar förstå är att för diamanter, precis som för så mycket annat, så gäller det att kvaliteten är avgörande. Vi vet att det produceras enormt mycket diamanter varje år, både från gruvor och på konstgjord väg. De allra flesta diamanter är totalt ointressanta som ädelstenar och en väldigt stor del av de stenar som används som ädelsten är av så låg kvalitet att de visserligen har en marknad men har ett försumbart värde annat än i det smycke de sitter i. Har man följt diamantmarknaden någorlunda de senaste åren så har det varit ganska tydligt att det är naturliga diamanter av hög kvalitet med "rätt" färger som varit de absolut bästa investeringsobjekten.
Visst har artikelförfattarem rätt i att det är DeBeers som ligger bakom mycket av traditionerna med diamantsmycken, t ex att det ska vara diamanter i vigselringar vilket åtminstone i USA tycks vara en självklarhet. Traditionen med vigselringar bestående av värdefulla material är dock betydligt äldre än DeBeers. Det tidigaste belägget för att en förlovningsring hade infattade diamanter är från 1477 då hertig Maximilian av Österrike förlovade sig med sin Mary. Traditionen med guld i förlovnings och vigselringar är i vissa kulturer betydligt äldre än så.
Diamant är dessutom ett av de ädelstensmaterial som använts längst av människor och är ett av de äldsta kända material som finns vilket bidrar till mystiken och, faktiskt, värdet av dem.

 

Etiketter: diamant, diamantpriser

Li Pamp var dagens sommarpratare i P1. Hon är känd från tv där hon deltagit i och lett flera program på antikvitets och värderingstemat. Ett intressant program med flera bra insikter kring för och nackdelar inom branschen och vikten av att brinna för sina intressen samtidigt som man måste våga byta fokus när lågan falnar. Tyvärr så blir det som vanligt när folk i antikvitetsbranschen uttalar sig att det klagas över att antikviteter är alldeles för billigt i Sverige. Vi vet att alla som säljer något tycker att det de säljer är för billigt så det raljerandet är väl uttjatat. Vi minns Knut Knutssons vurm för en fruktskål i något program för ca 10 år sedan där han menade att detta var framtidens antikvitet liksom det eviga tjatet i Antikrundan om att t ex jugendmöbler eller svensk design mm inte uppskattas. Dessa resonemang påminner om marknadsföringen av t ex porslinsfigurer, minnesmynt mm som direkt efter tillverkning marknadsförs som unika med begränsad upplaga och som underförstått kommer stiga oerhört mycket i värde. Fråga alla de som köpte svenska Ecu och Euromynt präglade i små upplagor i guld och silver under 1990-talet. Farligt när duktiga och välrenomerade experter som ska antas vara neutrala försöker styra marknaden på just de produkter de själva är experter på.
Programmet är dock Intressant och värt att lyssna på, särskilt för oss som följt henne några år att få höra lite mer kring hennes bakgrund och övriga intressen.
Du kan lyssna på programmet på P1s hemsida fram till och med 18/9 - 2013.

Etiketter: värdering

Det diskuteras emellanåt en del kring såkallade "blodsdiamanter" eller konfliktdiamanter. Dessa begrepp myntades under 1990-talet då det kom fram att i Angola, Sierra Leone och republiken Congo användes inkomster från diamanter till att finansiera inbördeskrig.
Nu för tiden anses diamanter från dessa områden vara legetima att handla med iom att de är politiskt någorlunda stabila men genom att begreppet blodsdiamanter exploaterats i filmer och tv-serier så frågar många kunder om just detta.

Kimberleyprocessen började verka 2003 och är ett organ som certifierar diam!anter och garanterar att de inte härrör från konflikthärdar. Över 75 länder är med i Kimberleyprocessen. De ovan nämnda länderna är i dag med i processen men problem kan uppstå i nya områden. under 2012 diskuterades mycket kring diamanter från Marenge i Zimbabwe vilka bröts under slavliknande förhållanden.

Uppskattningsvis så bestod som mest kring 2% av alla diamanter av konfliktstenar. Idag är andelen långt under 1% och dessa stenar utgör inget reellt problem idag men tack vare den stora medvetenheten kring hur diamanter och andra råvaror kan finansiera konflikter av olika slag kan handelsrestriktioner utgöra starka påtryckningsmedel.


Läs mer om Kimberleyprocessen här!

Etiketter: blodsdiamanter
Silvermynt: 4 öre, Karl XI + Dinar, Septimus Severus. Silvermynt: 4 öre, Karl XI + Dinar, Septimus Severus.

Silver är en kul metall vars pris varierar en hel del. Den allmänna uppfattningen är att silver är betydligt dyrare idag än för bara några år sedan. Silver är en av de metaller som använts längst av människan samtidigt som det är en av de metaller vars värde varierat mest under årtusenden. Silver har uppskattats genom hela mänsklighetens historia och sedan ca 2500 år har silver använts som valuta i form av mynt. Värdet på silver varierar enormt genom historien och det är först under de senaste århundradet silver blivit något som kan kallas var mans egendom.

Bilden visar två silvermynt. Det vänstra är 4 öre från 1671, det högra en dinar präglad under Septimus Severus (193-211). Slitaget på mynten är ganska likvärdigt, silverinnehållet likaså. Prismässigt kostar det yngre myntet ungefär fyra gånger mer än det betydligt äldre. Dinaren var allmän valuta i Rom för nära 2000 år sedan medan 4 öringen var något som vanligen bara adel, högre män inom kyrkan och rikare bönder såg till.
Jämför man myntproduktionen under Septimus Severus och Karl XI så är det dock lätt att förstå varför det är så mycket lättare och billigare att köpa silver i form av 2000 år gamla romerska mynt än 400 år gamla svenska...

Etiketter: värdering, silver
Det finns flera organisationer som löpande publicerar priser på diamanter. Den mest kända torde vara Rapaport. IDEX och Gemgudie är andra som också publicerar diamantpriser. FindMyRock är en liten uppstickare på området vilket jag tycker är bra. De priser som anges av de olika aktörerna gäller för slipade stenar och de är på det stora hela ganska överens om priser och prisförändringar. För att använda dessa riktpristjänster gäller dock såklart att man vet hur de graderar stenar. De flesta håller sig till GIAs standard men t ex Rapaport envisas med att ha Si3 som klarhetsgrad.
Även om priserna över lag är ganska lika så är det intressant att jämföra t ex Rapaport och Gemguide. För de flesta stenar är de överens men för stenar av riktigt hög respektive låg kvalitet skiljer prissättningen ofta väldigt mycket dem emellan.
De priser som nämns i dessa listor är "asking price", vill man köpa en sten med en exakt vikt/diameter/slipning/färg/form/klarhet så är dessa priser en god indikation. Säljer eller köper man däremot stenar utan större krav på slipning, form o vikt mm så kan man räkna med 40-50% avdrag av listpriser.

Länkar till ovan nämnda organ:
IDEX
Gemguide
Rapaport
Find My Rock

Ljus består av energi. Vi människor uppfattar energier som har våglängder mellan ca 700 - 400 nanometer, alltså energier inom en väldigt liten del av det elektromagnetiska spektrat. Vi kan inte se t ex ultraviolett ljus eller röntgenstrålning eftersom att dessa har så korta våglängder att våra ögon inte kan uppfatta dem. Detsamma gäller infrarött ljus och radiovågor, de har för långa våglängder för att vi ska kunna se dem.
Trots att vi inte kan uppfatta alla delar av det elektromagnetiska spektrat så har vi ändå nytta av dem i ädelstensidentifiering.

Ljusenergin färdas i vågor. Ju tätare det är mellan vågdal och vågtopp desto högre energi har ljuset. Då vi ser färger ser vi ljus med olika våglängd. Olika färger har olika energi, rött ljus har lägst energi medan violett ljus har högst energi.

Vitt ljus består av alla våglängder samtidigt. Om ljuset inte är vitt beror det på att någonting hindrar vissa våglängder. För transparanta ädelstenmaterrial beror detta ofta på någon "förorening" eller spårämnen i form atomer, joner eller molekyler. Dessa spårämnen har ofta ungefär samma storlek som ljusvågor vilket gör att vissa ljusvågor absorberas av spårämnet. T ex så består rubin av mineraler korund som är färglöst då det är helt rent. Rubin får sin röda färg pga att det har smugit sig in krom, Cr, i strukturen. Det handlar om så lite Cr att egenskaper som hårdhet, ljusbrytning och densitet inte påverkas men dessa Cr atomer absorberar delar av ljus vilket gör att alla våglängder inte kan passera. Vi upplever därmed rubinen som röd.

Absorption av ljusvågor orsakas framförallt av åtta olika grundämnen, övergångselementen, järn, Fe, kobolt, Co, krom, Cr, koppar, Cu, nickel, Ni, vanadium, Va, mangan, Mn och titan, Ti. Även andra ämnen som t ex bly, Pb, och guld, Au, kan orsaka färg. Hos diamant är det dock inte dessa ämnen som orsakar färg utan framförallt kväve, N, och bor, B.
Spårämnen som orskar absorption är till stor hjälp vid identifiering av ädelstenar. Det är framförallt med hjälp av spektroskop man kan identifiera vilket ämne som orsakar färg. Har man en blå sten så kan man med hjälp av ett enkelt spektroskop se om den färgats av t ex kobolt eller järn vilket gör att man snabbt kan utesluta vissa stenar.

Det vanliga gemmologiska spektroskopet är ett enkelt instrument man alltid kan ha med sig. Det fungerar bra på både råa, slipade och infattade stenar och gör ingen åverkan. Det finns två olika grundkonstruktioner av spektroskopet. Diffraktionsspektroskop består av ett gitter som sitter i ett litet rör. Gittret delar upp ljuset i ett spektra och man ser var ljusvågor inte släpps igenom vilket bildar ett mönster man lär sig att känna igen. Prismaspektroskop består också av ett litet rör men istället för ett gitter så sitter några prisman, vanligen 3 eller 5 stycken vilka också de delar upp ljuset i ett spektrum.
Diffraktionsspektroskop har en linjär skala och prismaspektroskop en något förskjuten skala där det blå och violetta fältet blir större på bekostnad av det röda. En gemmolog vill gärna ha ett spektroskop av varje sort, det är lättast att se ett tydligt mönster i diffraktionsspektroskopet men vissa linjer i det blå och violetta blir lättare att se med prismavarianten.

Etiketter: spektroskop, ljus, färg

Efterbehandlingar av naturliga material är idag mycket vanligt och en etablerad del inom ädelstens och smyckebranschen. Det är till och med så att vissa material som t ex rubin och safir inte hade varit tillgängliga för gemene man om vissa lägre kvaliteter inte efterbehandlades för att bli mer attraktiva och på så vis täcka marknadens behov av dessa populära ädelstenar. Så länge de behandlingar som utförs inte förändrar materialet negativt ur hållbarhets och bearbetningssynpunkt så accepteras dessa av branschen och ofta utan att priset på stenarna förändras nämnvärt. Även behandlingar som påverkar hållbarheten negativt kan vara av godo ur marknadsföringssynpunkt i och med att materialet kommer ut på en större del av marknaden och på så vis blir mer känt av allmänheten. Ett exempel på detta är blå topas vilket förekommer naturligt i t ex Ukraina och Namibia men ändå är ytterst ovanligt. Tack vare behandling med hjälp av värme och bestrålning är blå topas ändå ett av våra vanligaste och mest populära ädelstensmaterial.

Ädelstensmarknaden växer internationellt och behovet av ädelsten kan inte längre tillgodoses enbart av vad gruvorna producerar.

En stark trend är att slutkunder vill ha sina ädelstenar certifierade vad gäller ursprung. Då garantier kan lämnas för var en ädelsten kommer ifrån säljs dessa stenar ofta för högre priser, även om de är behandlade. Detta gör att det är viktigt att känna till vilka behandlingar som kan utföras på vilka material, dels för identifiering av dessa behandlingar men också för att kunna skapa en säljbar produkt av lokala material.

Gemmologens uppgift är att identifiera om en sten utsatts för någon behanlding, värderaren avgör i sin tur om behandlingen påverkar stenens värde.

Etiketter: behandlingar

Glasfyllning av safir har förekommit i flera år. Det verkar dock som att denna typ av behandling av safir utvecklats och blivit vanligare. Glasfyllning av safir identifieras ganska lätt förutsatt att man vet vad man ska leta efter. Glasfyllning är en behandlingsmetod som länge förekommit för diamant och rubin och man identifierar dessa med hjälp av 10x förstoring förutsatt att man har kunskap om vad man tittar efter.
Glaset som nu används vid behandling av safir är ett blyglas som färgats blått med cobolt, Co. Det är drygt två år sedan jag hörde talas om glasfyllning med färgat glas av safir första gången men det verkar som att behandlingen kommit till allmän kännedom ganska nyligt. Det är också först nyligt jag sett dessa stenar i verkligheten.
Ur identifieringssynpunkt är en stor fördel med denna behandling att glaset färgats av just Co. Co kan ganska lätt identifieras med enkla gemmologiska instrument som chelseafilter och spektroskop. Naturlig safir får sin färg av järn och titan och får i spektroskopet vanligen ett ganska typiskt Fe-spektra.
Har man möjlighet att göra SG test så har vissa behandlade stenar så mycket glas i sig att det påverkar densiteten.

Intressant är att det inte går att behandla vilken korund som helst med denna metod. Även om råmaterialet som används för det mesta är av väldigt låg kvalitet, grådaskit och translusent/opakt så verkar det som att denna behandling bara fungerar på vissa typer av safir. Vad detta beror på (magmatiskt/metamorft ursprung, spårämnen, kristallstruktur...) vet jag inte men det pågår forskning kring det. Yielden är fortfarande ganska låg, 25-30%, vid behandling.

Glasfyllning påverkar egentligen inte materialet i sig utan glasfyllningen gör att sprickor inte syns och därmed påverkar klarheten positivt samt i de fall glaset är färgat ger intryck av att materialet dessutom har en bättre färg. Problemet med just glasfyllning av t ex safir och rubin är att behandlingen kraftigt påverkar hållbarheten.

Det är nog lika bra att räkna med att tekniken för denna behandling kommer utvecklas och det är antagligen lika bra att ställa in sig på att glasfyllda safirer snart kommer vara lika vanliga som glasfyllda rubiner.

Etiketter: glasfyllning, safir
Syntetiska ädelstenar kan vara precis lika vackra som naturliga. Syntetiska ädelstenar kan vara precis lika vackra som naturliga.
En naturlig ädelsten består av ett naturligt förekommande mineral eller är av organiskt ursprung. Ädelstenar kan alltså komma både från mineral, växt och djurriket. De allra flesta ädelstenar är varianter av olika mineral medan bärnsten ar sitt ursprung i växtriket och pärlor och elfenben härstammar från djurriket.
Det är nuförtiden mycket vanligt att ädelstenar som sitter i smycken inte är av naturligt ursprung utan tillverkade av människor. Sedan slutet av 1800-talet har tekniker för att kopiera naturliga material utvecklats och syntetiska ädelstenar är ett viktigt komplement till de naturliga på dagens smyckesmarknad. Det är dock stor skillnad i pris och värde på naturliga och syntetiska stenar. Trots att både den naturliga och den syntetiska stenen har samma kemiska och fysiska egenskaper så är kunderna villiga att betala betydligt högre pris för en naturlig sten än för en syntetisk, att de syntetiska stenarna egentligen är av högre kvalitet spelar ingen roll. Syntetiska stenar är kopior av naturliga material och är därmed lika "äkta".
Man får inte blanda ihop begreppet syntetisk med begreppet "imitation". En imitation består av ett annat material än vad det ska föreställa. T ex kan en bergkristall med bra slipning imitera en diamant i ett smycke. Bergkristall är inte så värst bra som imitation för diamant, det syntetiska materialet Cubic Zirkon är däremot en väldigt bra och övertygande imitation.
När en gemmolog tittar på stenar i ett smycke är det första man gör att identifiera stenen. Kommer man fram till att stenen är t ex en rubin så är nästa steg att undersöka om den är naturlig eller syntetisk. Här gäller det att verkligen veta vad man ska titta efter. Naturliga och syntetiska stenar ser väldigt lika ut men har skillnader i form av små inneslutningar och tillväxtstrukturer. Ibland skiljer orsaken till färg i stenen mellan naturliga och syntetiska material.
När man fastställt att stenen är naturlig så går man vidare för att undersöka om den utsatts för någon typ av behandling för att bli mer attraktiv. De flesta material behandlas på olika vis och vissa behandlingar påverkar stabiliteten i materialet och gör att man måste vara mer försiktig med vissa behandlade material än helt naturliga.

Vill man lära sig mer om att identifiera syntetiska stenar och behandlingar så finns gott om information på internet, det är dock viktigt att se dessa stenar i verkligheten och få tillfälle att verkligen sitta tillsammans med en duktig instruktör och studera stenarna i mikroskop. Den praktiska utbildning som just nu verkar få bäst recensioner är AIGS, Asian Institute of Gemological Sciences.

Även Ädelstensakademin erbjuder kurser i identifiering av syntetiska och behandlade material. Hör av dig till oss för att få veta mer!

 
Etiketter: syntetisk, behandling
Om man är intresserad av att lära sig mer om diamanter och ädelstenar så finns många bra och informativa sidor och forum man kan förkovra sig i. Även utbudet av bra kurser som faktiskt leder till att man får någon form av intyg eller till och med titel ökar.
Här gäller det dock att se till att den som erbjuder utbildningen är etablerad och erkänd i branschen (se tidigare blogginlägg på temat). Kolla helst upp med etablerade juvelerare och auktionsverk om den utbildning du tänkt dig är vettig med tanke på vad du vill ha den till.

Två kurser jag kan rekommendera för dig som vill lära dig mer utan att kanske ha tid, ekonomi eller intresse till avancerade kurser men ändå vill få någon form av intyg som är erkänt är GIAs Accredited Jewelry Professional och DCAs Diamond Studies Course. Du läser kurserna helt i egen takt och gör delprov och examen online.

DCAs kurs har, som kursesnamnet säger, fokus på diamanter medan GIAs kurs är uppdelad i tre moment varav ett handlar om diamant, ett om färgstenar och ett om smycken. Även DCA kursen går igenom smycken och man får lära sig namn på olika typer av infattningar osv men inte lika djupt som i GIA kursen. Omfångsmässigt är de ungefär lika stora och är det diamanter du är intresserad av så välj DCAs kurs, vill du däremot ha mer kring färgstenar och smycken men inte lika djupa kunskaper om diamant så välj GIAs AJP kurs.

Såklart är kurser med obligatoriska praktiska moment i identifiering och gradering och med övervakade examen mer givande men dessa två kurser innehåller mycket bra information oavsett om du arbetar proffesionellt med ädelstenar och smycken eller bara är allmänt intresserad och inte vill göra dyrbara misstag när du köper smycken och ädelsten. Dessa kurser är dessutom ganska billiga.

Kurserna riktar sig framförallt till nybörjare men kan även läsas av mer erfarna som kompetensutveckling eller för att få lite andra infallsvinklar än i t ex Gem-A kurserna. Dessa onlinekurser håller betydligt lägre nivå och kan inte jämföras med FGA kursen men tillför lite nya perspektiv samt ett mer kommersiellt tänkande vilket gör dem till ganska bra komplement för de som vill arbeta med direkt kundkontakt.

Båda kurserna är riktade mot försäljare av smycken, diamanter och ädelsten. Särskilt i GIAs AJP program gås försäljningsteknik grundligt igenom.

Både GIA och DCA erbjuder andra kurser kring ädelstenar och smycken och GIA erbjuder några riktigt fina utbildningar inom både guldsmide och gemmologi.

DCA: http://www.diamondcouncil.org/
GIA: http://www.gia.edu/gem-education/program-accredited-jewelry-professional
Tre cz varav två belagda enligt Serenity och den i mitten är en vanlig cz. Svårt att se skillnad på dem? Du är inte ensam. Tre cz varav två belagda enligt Serenity och den i mitten är en vanlig cz. Svårt att se skillnad på dem? Du är inte ensam.

Det förekommer en hel del diskussioner kring diamantbeläggning av andra ädelstensmaterial med hjälp av cvd teknik. Flera företag saluför b la kubisk zirkon som belagts med en tunn diamantfilm för att, som tillverkarna säger, bli mer slitstarka samt bli en bättre imitation av diamant. Serenity är ett av dessa bolag och vi är tacksamma för deras vilja att dela med sig av sin produktutveckling. Ädelstensakademin har fått till skänks flera diamantbelagda kubik zirkoner av ovannämnda företag till sin referenssamling. Då vi undersökt stenarna visar det sig mer eller mindre omöjligt att identifiera diamantlagret. Elektroniska testare ger visserligen aningen mer utslag för dessa stenar än "vanlig" cz men om detta beror på att stenarna håller högre kvalitet på polering än som är vanligt för cz eller pga diamantlagret är omöjligt att säga. Dock ingen risk att göra felidentifiering så länge testaren är korrekt kalibrerad.
Serenity säger sig arbeta på utveckling av sin metod att diamantbelägga andra material och att cz nu beläggs med allt tjockare lager. Den typ av diamant som skapas under processen är polykristallin och om de lyckas skapa tjocka lager nog för att lura t ex vanliga elektroniska testare så borde den polykristallina naturen i materialet gå att identifiera med annan traditioell gemmologisk utrustning som t ex polariskop. Dessutom tenderar polykristallin syntetisk diamant (NPD - nano polykristallin diamant) att upplevas som grumlig, skärpan i stenen försämras vilket är en begränsning i hur tjocka lager som kan påföras andra material.

Att produktionen av syntetiska diamanter blir mer och mer utvecklad och produkterna allt bättre är något som inte är överraskande för ädelstensbranschen. Gemesis senaste "genombrott" att saluföra en slipad syntetisk diamant graderad av IGI till E VVS2 är ganska väntat, många trodde nog stenar av denna kvalitet skulle kommit för många år sedan.
Det finns teknik att identifiera alla syntetiska diamanter, åtminstonne så länge det är ekonomiskt försvarbart. Problem uppstår t ex när det gäller små diamanter där stenens värde inte motiverar kostnaden för de test som krävs. Vad vi redan sett är att de stora exklusivare smyckestillverkarna uteslutit vissa storlekar och kvaliteter ur sin design med motivering att det inte är ekonomiskt försvarbart att testa alla stenar och att de inte vill riskera att fläcka sitt namn och rykte genom att syntetiska stenar av misstag blandas med naturliga.
Det finns som sagt teknik för att identifiera alla syntetiska stenar. De som saluför smycken med syntetiska diamanter är nästan alltid måna om att redogöra för ursprunget liksom tillverkarna av stenarna som är stolta över sin produkt. Problem uppstår istället på andrahandsmarknaden då information om proviniens och identitiet ofta förlorats. Det gäller för auktionsfirmor, pantbanker och antikhandlare att se till att deras personal har kompetens och utrustning nog för att identifiera dessa stenar. Utrustningen är fortfarande relativt dyr men under de senaste åren har många billigare och enklare instrument utvecklats. Det är svårt att se varför denna utveckling av både billigare och bättre instrument, liksom av bättre syntetiska stenar skulle avta.
Även innehållslösa diplom kan vara dekorativa... men även om ISG inte håller vad som lovas, håller verkligen GIA och Gem-As kurser tillräcklig nivå idag? Även innehållslösa diplom kan vara dekorativa... men även om ISG inte håller vad som lovas, håller verkligen GIA och Gem-As kurser tillräcklig nivå idag?
Vill man bli något så krävs vanligen någon form av utbildning. När det gäller gemmologi så finns några stora och etablerade institut som erbjuder både kortare kurser och längre utbildningar. Gem-A, GIA och AIGS är några av de som anses ha bäst utbildningar. Finns även minst lika bra kurser i b la Australien, Kanada och Tyskland. Många institut och laboratorier som t ex SSEF, HRD och IGI erbjuder även de bra kurser, ofta inom något specialområde vilket är ett kompliment till övriga utbildningar. Ibland dyker det dock upp andra aktörer som marknadsför sig som minst lika bra och framförallt billigare än de etablerade. Ett exempel på detta är ISG, International School of Gemology med säte i Texas, USA, vilka erbjuder gemmologi och värderingsutbildningar till relativt låga priser.
Detta hade varit av godo om kurserna hållit vad de lovar. Jag gick själv en av deras kurser, Introduction to Watches, för att få en bild av kvaliteten. Denna kurs är ett obligatoriskt moment för att bli vad de kallar "Registered gemologist appraiser".

Kursen är i mitt tycke rent skräp och var bortkastad tid och pengar. Ingenting av innehållet är till nytta vid identifiering eller värdering av klockor.

Att jag genomgått en delkurs gör såklart inte att jag kan döma hela deras utbildningsprogram men ISGs gemmologiprogram har av andra beskrivits som en kurs på högstadienivå vilken möjligen lämpar sig för folk som har ädelsten som hobby.
ISG har fått mycket kritik de senaste åren mot hur de marknadsför sina kurser och att innehållet i vad de publicerar innehåller väldigt mycket felaktigheter.


Gemmologi är ett ämne under utveckling och som börjar ta sig in på allt fler universitet över världen så innan du väljer utbildning, se till att kolla upp vad som erbjuds på universitet i t ex Frankrike, Sri Lanka och Ryssland.
Gem-A och GIAs kurser håller inte särskilt hög vetenskaplig nivå. Gem-A är visserligen betydligt bättre än GIA men det krävs gott om erfarenhet efter genomgången kurs för att man ska bli säker i sin gemmologroll. Positivt är Gem-As planer på samarbete inom gemmologiutbildning med ett universitet i England.

 
Etiketter: utbildning
Det förekommer många intressanta material på ädelstensmarknaden. Ett material som funnits i flera decenier är vad som brukar marknadsföras som "Calsilica" eller ibland "Fossiliserad lera" med lämpliga säljande epitet. Detta material har fina band i starka färger och säljs ofta som en naturlig produkt vanligen med påstått ursprung i Mexiko. "Rainbow calsilica" är ett vanligt handelsnamn och vid en sökning på internet hittar man mängder med erbjudanden på detta material. Det finns gott om både slipade och råa bitar med varierande prisbild, dock sällan särskilt dyrt. En majoritet av försäljarna beskriver det som naturligt. Finns till och med ibland bilder på vad som påstås vara gruvan det bryts i.

Calsilica är dock en rent konstgjord produkt som helt saknar naturlig motsvarighet. Det består till största delen av Kalcium med diverse tillsatser, bindemedel och pigment. Materialet kan beskrivas som en konstgjord sedimentär bergart.
Det är inget större problem att identifiera detta material, problemet har istället varit att så många försäljare envisas med att påstå att det är naturligt istället för att sälja det som vad det faktiskt är, ett konstgjort och ofta ganska attraktivt ädelstensmaterial.

En djupare analys av materialet och vad det innehåller gjordes 2003 av Lore Kiefert vid SSEF, läs den här: Kiefert -Rainbow Calsilica.pdf

 
Etiketter: calsilica

Att prasiolit är en grön variant av kvarts som vanligen framställs genom värmebehandling av den nedre färglösa delen av ametist i basalt från vissa fyndorter i Sydamerika är allmänt känt. Likaså att naturlig prasiolit är mycket sällsynt liksom att väldiga mängder framställs på syntetisk väg.

 

Praseolit är även det en grön ädelstensvariant vilken till utseendet liknar prasiolit, en blek grön färg. Praseolit är dock en förändrad variant av iolit / cordierit och har ingenting med kvarts att göra. Praseolit är mycket sällsynt och det är svårt att hitta information kring praseolit, denna sten tycks dock ha varit mer känd i början av 1900-talet än nu iom att både Dana och Webster i respektive verk nämner praseolit i flera upplagor under slutet av 1800 talet och en bit in på 1900 talet.

Senaste inlägg:

Bloggarkiv

Vill du kommentera, tillägga eller fråga något om specifikt blogginlägg så klicka på rubriken för det inlägget så finns ett formulär för kommentarer där. Vill du kommentera eller fråga något kring bloggen och hemsidan i allmänhet så går det bra här:

Kommentarer:

Scandinavian Gem Academy; Career Gemmology är Norra Europas bästa gemmologiutbildning!

Ämnen i bloggen:

Rubin från Winza, Tanzania, infattad i silver.