I ädelstens och stenbearbetningssammanhang betyder trumling att stenar skaver mot varandra och/eller ett slipmedel vanligen tillsammans med vatten och eventuell tillsats av t ex olja eller såpa. Stenar trumlas naturligt i till exempel forsar eller vid havsstränder där vatten rör sig med tillräcklig kraft för att stenar ska röra sig och skava mot varandra. Den naturliga trumlingsprocessen resulterar ibland i högpolerade stenar vilka de tidiga människorna uppskattade och samlade på sig för att användas som utsmyckning eller för byteshandel.
Den naturliga trumlingsprocessen kopierades och förfinades av tidiga civilisationer. I Egypten arbetade slavar med att grovforma stenar genom att slå bort flisor. När stenarna fått en någorlunda eftertraktad form lades dem i tråg tillsammans med sand och vatten. Slavar gungade sedan trågen så sanden slipade stenarna jämna och resulterade även i att de blev polerade. Att manuellt röra ett tråg med sten, sand och vatten var tidsödande och det kunde ta flera månader innan en sten ansågs vara tillräckligt slät och polerad.
   En liknande metod användes i Indien men där lade man grovt formade stenar i en säck av getskinn tillsammans med vatten och sand eller pulvriserade stenar. Säcken rullades fram och tillbaka på marken och långsamt blev stenarna slätare och polerade.
   Aningen effektivare blev arbetet när man började använda en gungbrädeliknande anordning på vilken cylindrar fyllda med sten, vatten och slipmedel i form av sand eller stenpulver rullade fram och tillbaka i takt med att man gungade brädan.
 
Den moderna trumlingen är nära förknippad med Swoboda Jewelry och dess grundare Edward Swoboda som i början av 1950-talet tillverkade en trumlare för att polera ojämna råa ädelstenar till sina smycken.
   När man idag tänker på trumling associerar man ofta till rotationstrumlare i form av en gummitrumma som rullar runt på en roterande axel i en plåtlåda, eller en vibrationstrumlare bestående av en lockförsedd skål som står och vibrerar. Trumman eller skålen är fylld med sten som ska trumlas tillsammans med vatten och slip eller polermedel. Dessa varianter är vanliga hos stenentusiaster och småskaliga stenslipare. Större producenter av trumlade stenar använder cylindrar som kan innehålla flera ton sten per styck. Modern stentrumling kräver väldigt liten arbetsinsats och kan utföras med enkla och billiga medel. De stenar som trumlas är ofta ädelstensvarianter som inte uppfyller kvalitetskraven för att fasettslipas, formas eller skulpteras på ett sätt som motiverar arbetskostnaden. Det slinker dock ofta med en del material av högre kvalitet och det går ofta att hitta t ex bergkristall, ametist och citrin av kvaliteter som lämpar sig för mer konstnärlig bearbetning. Trumlade stenar har också visat att de klarar av hanteringen och därmed inte har några inre spänningar eller sprickor som kan ställa till det vid till exempel skulptering eller fasettslipning.

Vill du ha tips på hur man själv kan komma igång med stentrummling rekommenderas denna sida:
http://www.geonord.org/gems/trumling.html

Smycken och andra kroppsutsmyckningar har förekommit hos människan sedan vi började utvecklas som art. Medvetet tillfogade ärr i form av mönster och symboler markerade social tillhörighet, visade erfarenheter eller status på liknande vis som en exklusivare klocka eller halsband med religiös symbol kan göra idag.
 
Gemensamt för piercingar, tatueringar, dekorativa ärr, kroppsmålning, halsband och armringar av snäckskal, horn, ben, trä, sten, skinn eller metall är att de är till för utsmyckning av människokroppen.
 
När ordet smycke nämns associerar man vanligen till ringar, halsband, örhängen och liknande föremål som är menade att bäras någorlunda synligt på kroppen. Den vanliga uppfattningen är idag att smycken består av metall och ofta har infattade ädelstenar. Det är dock inte helt enkelt att definiera vad ett smycke är. Gränsen till accessoarer är flytande, klockor och solglasögon anses av de flesta inte vara smycken trots att de ofta används med samma syften som till exempel ett armband eller näsring. Näsring kan ses som exempel på piercingsmycke, ett område som inte heller alltid inkluderas i definitionen av begreppet smycke trots att även örhängen ofta kräver att det finns ett hål i örat.
 
Klockor och glasögonbågar skiljer sig från smycken på så vis att de kan ha en uppenbar praktisk funktion. Långt ifrån alla klockor och glasögon bärs dock på grund av sin praktiska funktion. Ringar är ett smycke som också kan ha praktiska funktioner. Ringar har under vissa tider i vissa samanhang haft funktionen av stämpel eller sigillstamp. Detsamma gäller de graverade cylindrar som kunde hänga runt halsen eller armen på ägaren och vilka rullades över vax eller lera för att t ex försegla eller skriva under dokument.
 
Smycken har ibland också funktion som bärbara pengar. De smycken som består av ädelmetaller, ädelstenar eller andra råmaterial med ekonomiskt värde ger ägaren en ekonomisk säkerhet.  Vigselringen kan ses som exempel på när ett smycke både representerar ekonomisk trygghet och markerar social status, både att personen som bär den är gift samtidigt som ringens värde indikerar hur ekonomiskt välbärgad hon är.
 
Det är inte helt enkelt att formulera en tydlig definition av vad ett smycke är. Smycke kan definieras utifrån något som används för att utsmycka en människokropp. Detsamma gäller dock även kläder, hattar och skor så den definitionen får ingen tydlig avgränsning. Dessutom skulle broschen inte falla inom definitionen eftersom att broscher inte fästs direkt på kroppen.
 
Smycken kan vara väldigt konstnärligt utformade och föra tankarna till skulpturer eller andra dekorativa föremål. Konsthistorien har dock haft svårt när det gäller smycken och hur de ska hanteras. Många smycken är resultat av konsthantverk samtidigt som de mer eller mindre alltid får sin utformning styrd av att den ska passa någonstans på en människokropp.
 
Smycken har behandlats väldigt olika i utställningssammanhang. Under 16, 1700-talen ställdes smycken ut tillsammans med alla möjliga föremål, både konst och naturliga kuriositeter. Smycken av metall med infattade stenar är produkter från underjorden eftersom att både metallen och stenarna har bildats under jordytan och vi kommer åt dem genom gruvbrytning.
 
Gott om smycken och ädelstenar ställdes ut under världsutställningarna under 1800-talet och början av 1900-talet men någonstans i samband med modernismens genombrott fick smycken betydligt mindre utrymme i konstsammanhang och senare under 1900-talet flyttade många smycken, särskilt de med ädelstenar, till mer naturvetenskapliga utställningar. En allt vanligare kompromiss hos både konst och naturhistoriska museer har varit att skapa någon form av "skattkammare" där man visar lite smycken från sina samlingar. Det saknas dock nästan alltid en större kontext när smycken ställs ut, mer fokus blir på de potentiella ekonomiska värdet och vem som kan ha ägt eller burit smycket än vad det faktiskt kan säga om både den tid och kultur det skapades i.

För ett par veckor sedan lanserade Gubelin att de kommer börja utförda intyg för färgstenar (ädelstenar som inte är diamant eller pärlor) med numerisk kvalitetsbedömning, Ädelstenar kommer alltså kvalitetsgraderas genom att en siffra skrivs ut på intyget. Siffran grundar sig på kvaliteter som färg, klarhet och slipning och anges med siffra mellan 1 -100 där 100 är högsta möjliga kvalitet.

Strax innan Gubelin lanserade sin nya typ av intyg så kungjorde Chow Tai Fook att de skulle börja utfärda graderingsintyg för diamanter med hjälp av artificiell intellegens, AI, och använda sig av ett ny numerisk terminologi för gradering. En nyhet från Chow Tai Fook är att de med den nya teknologin även kommer gradera diamanter som väger under 0,30 carat, något de inte gjort förut.

Både Gubelin och Chow Tai Fook använder i ökande utsträckning blockkedjor för att säkra autenticiteten hos de intyg de utfärdar och i Gubelins fall även för att garantera geografiskt ursprung för vissa ädelstenar.

Inte oväntat har kritiska röster höjts gentemot användandet av numeriska kvalitetsbedömningar av diamanter och andra ädelstenar och det finns skäl till försiktighet när ny graderingsterminologi införs. Kvalitetsbeteckningar i siffror är ofta betydligt lättare att förstå för den intresserade allmänheteten än många av de begrepp och variabler som utveklats för gradering och kvalitetsbedömning med fokus på branschaktiva. Intresserad allmänhet har inte haft det lätt när det gäller att förstå gradering och kvalitetsbegrepp, uppenbarligen har det ofta varit väldigt svårt även för branschfolk att hålla isär termer och definitioner. Välkommet med enklare graderingssystematik MEN det kommer finnas många fall, särskillt kring värdefullare färgstenar, där den subjektiva bedömningen hos den person som gjort kvalitetsgraderingen inte kommer stämma med säljare/köpares uppfattning. Chow Tai Fooks system kommer antagligen, pga deras maktställning, fungera ganska bra i närhet av deras verksamhetsområden men frågan är hur deras AI författade intyg kommer tas emot på andrahandsmarknaden och i andra delar av världen.

Numeriska kvalitetsintyg gör det på sätt och vis lättare för slutkund att jämföra stenar online. Risken är att en enda parameter för kvalitet kommer vara otillräcklig för beskrivande av både färg och klarhet.
Numeriska värden för kvalitet hos diamanter har använts av b la American Gem Society, AGS, sedan länge. I fallert AGS har de dock anpasst definitionerna av kvalitetsgraderna till CIBJO och GIAs definitioner för att göra siffrorna direkt översättningsbara till deras graderingstermer och de har aldrig slagit ihop graderingsbetyget för färg och klarhet till en siffra utan alltid haft två olika angivelser.

Skulle Gubleins fastslagna siffror kring kvalitet visa sig behöva anpassas till andra standarder föreligger uppenbara problem och ser man hur branschen historiskt löst frågor kring olika typer av framförallt färggradering av ädelstenar som rubin och safir så låter man helt enkelt ett antal olika aktörer bedöma samma sten och väljer att sälja med det intyg som har mest fördelaktig beskrivning av kvaliteten.

 

Peder Månson, latinskt namn Petrus Magni, (ca 1460-1534) var biskop av Västerås stift 1524-1534 och är känd för sina många skrifter på svenska, både översättnignara och egna arbeten. Mest känd är han för "Bergsmanskonst" i vilken några av de äldsta beskrinvingarna av silver, koppar och järnframställning i Sverige återfinns. Månsson skrev även en av de äldsta kända texterna om glastillverkning.
Förutom ovan nämnda texter skrev han om flera olika tekniska ämnen och beskrev sådant han sett under sina 16 år i Rom 1508-1524. Han översatte bland annat Leonardis år 1503 publicerade "Speculum Lapidum" till svenska 1519. Månsson efterlämnade även manuskrift till en bok om ädelstensslipning. Dessa manuskrift är internationellt sett intressanta då de innehåller beskrivningar och teckningar av maskiner och verktyg för stenslipning från en tid få andra dokument finns om bearbetning av ädelstenar.

Inspiration till sin skrift "Ädelstenars bearbetning" tycks han fått från bland annat "Doctrina poliendi pretiosos lapides", en medeltida beskrivning av ädelstensslipning skriven på latin vilken han möjligen hade tillgång till under sin tid i Rom. Eventuellt kan det varit andra texter han bygger sin text på men det finns inte några andra kända texter med så liknande formuleringar och beskrivningar Månsson använder. Inte omöjligh att han även besökte stenslipare och beskrev det han såg i deras verkstäder och kompletterade texten med det. Tyvär publicerades inte manuskriftet förän i början av 1900-talet och då tillsammans med hans övriga manuskrift.

Intressant är att några av de äldsta kända ritningarna och beskrivningarna av maskiner för att slipa ädelstenar är skrivna på svenska trots att det vid tiden de skrivs inte finns några belägg för att det förkom någon ädelstensslipning i landet. Ett skäl till att Månsson skrev "Ädelstenars bearbetning" och även översatte Leonardis "Speculum lapidum" kan mycket väl vara att han såg potential till en inhemsk ädelstensslipningsindustri och ville sprida kunskap om både ädelstenar och tekniker för att bearbeta dem.

Citaten ovan kommer från Anne Hull Grundy (1926-1984). Hon var av välbärgad tysk judisk familj som 1933 emigrerade till England. Vid 21 års ålder blev hon sängliggande resten av livet efter en luftvägsinfektion. Hon var då gift med konstnären och entomologen John Hull Grundy.
Ekonomiskt klarade hon sig bra och trots att hon själv inte kunde lämna sin säng så var hon en aktiv samlare av smycken och prydnadsföremål av vitt skilda slag. Mot slutet av sitt liv började Anne Hull Grundy donera delar av sina stora samlingar till en mängd olika museer. Hennes samlande hade pågått hela livet och vid ett tillfälle beskriv hon sig själv som en spindel i mitten av ett nät av handlare, butiker och museer vilket är en ganska bra liknelse då hon i sitt sovrum var omgiven av skåp fyllda med smycken, keramik, japansk netsuke, stålarbeten med mera samtidigt som hon hade kontinuerlig kontakt med både försäljare och potentiella mottagare av donationer.
Anne Hull Grundy är bland de första att sätta samlandet av smycken i ett större konsthistoriskt perspektiv för att kunna utläsa vad föremålen kunde säga både om de som tillverkat dem och de som burit dem.
 
Åren innan sin död donerade Anne Hull Grundy stora mängder föremål till lämpliga museer. Skottska föremål till Glasgow, Jet till Harrogate osv men bara för att ett föremål kom från en specifik plats betydde det inte att det skulle till ett museum just där. De allra största och bästa donationerna gick till British Museum.
 
De flesta museer var såklart tacksamma för hennes donationer av ofta unika och värdefulla föremål men samtidigt finns gott om beskrivningar av att det var med viss nervositet man behandlade hennes donationer. Det hände att hon ändrade sig och krävde att föremål skulle flyttas till ett annat museum eller helt enkelt skulle säljas istället. Det var även viktigt att snabbt tydligt och innerligt tacka henne för donationen om man ville kunna hoppas på fler i framtiden.
 
Anne Hull Grundy var alltså inte särskilt intresserad eller imponerad av just ädelstenar men såg föremålen de var del av som öppningar till konsthistorien och vägar till att förstå tidigare generationers hantverkare och köpare av både exklusiva smycken, prydnadsföremål och finare nyttovaror i form av t ex keramik.

1939 ålades judarna skyldighet att lösa in guld, silver och ädelstenar mot viss ersättning som till huvuddelen insattes på spärrade konton. I praktiken handlade det om konfiskering av egendom. Konfiskeringarna utvecklades så småningom till ren plundring i takt med att förföljelserna av judar blev allt mer brutala.
 
Under krigets första år lämnade ett ökande antal judar Tyskland och i samband med det gjordes 1941 ett tillägg i lagen om riksmedborgarskap om att den egendom som tillhörde judar som bosatte sig utomlands skulle tillfalla tyska riket.
 
Föremålen lämnades till speciella pantbanker vilka under hela kriget fungerade som förmedlare av judisk egendom. Särskilda företag bildades för handhavandet av affärerna, för diamanter och ädelstenar var det Diamant Kontor som hanterade konfiskerade diamanter och ädelstenar.
 
Auktioner av Judengut, alltså judisk egendom, blev allt vanligare runt om i Tyskland. Tydligast bild av den eskalerade plundringen av judisk egendom är från deportationerna till dödslägren. Vigselringar, smycken och tandguld konfiskerades innan avfärd till dödslägren. Ädelstenar och liknande föremål skickades bland annat via den tyska riksbanken till staden Berlins pantbank vilken i sin tur avyttrade föremålen både inom Tyskland men även till utlandet.
 
En kanal för försäljning av konfiskerade och stulna diamanter och ädelstenar var tyska legationen i Stockholm. Ett fall handlar om diamanter stulna i Holland. Försäljningen sköttes av en tjänsteman vid tyska utrikesministeriet och diamanterna skickades med kurirpost till Stockholm. Även chefen för Diamant-Kontor besökte Sverige flera gånger.
 
Under 1930- 40- talen var Guldsmedsaktiebolaget ledande i guldsmedsbranschen i Sverige. Företaget hade egen produktion av guld och silver förmeål och även försäljning genom egna butikskedjor. En av dessa var C. G. Hallbergs guldsmeds AB vars ägare och VD var Otto Decker. Decker som var svensk medborgare men född i Tyskland var uttalad nazist. Decker var vän med flera personer vid tyska legationen i Stockholm och hade kontakter med chefen för Diamant-Kontor.
Uppgifter i både svenska och utländska arkiv visar att Decker varit kontaktman för insmuggling av guld, juveler och diamanter till Sverige från Tyskland.

Hur stpora mängder diamanter och ädelstenar som smugglades till Sverige under kriget är inte känt men verksamheten pågick under flera år så sannolikt användes en hel del stulna ädelstenar i smycken som tillverkades i Sverige på 1940-talet.

Hallbergs guld har sedan andra världskriget bytt ägare flera gånger och enligt uppgift så har de inte något källmaterial bevarat från tiden för andra världskriget.

När begreppet ”de tre stora” används i samband med ädelstenar menas Rubin, Safir och Smaragd. Detta eftersom att de är de tre traditionellt sett viktigaste färgstenarna, alltså ädelstenar förutom diamanter och pärlor.
Ska ”Tre Stora” utnämnas bland alla ädelstenar så platsar idag varken rubin, safir eller smaragd. De tre stora utgörs istället av diamanter därför att diamanter alltid och i alla kulturer de varit kända varit väldigt högt värderade. Detsamma gäller pärlor, pärlor har av de som känt till dem värderats hög. Pärlor tillhör de äldsta föremål som människor använt utan att de har någon praktisk nytta. Pärlor har alltid bara varit dekorativa och bärare av status på grund av deras höga värden. Pärlor utgör ett tidigt exempel på utövande av beskattning och att makteliter velat ta kontroll över produktion och tillgång av en vara som inte har någon praktisk nytta.
Det kanske viktigaste och värdefullaste materialet genom mänsklighetens historia är dock inte diamanter eller pärlor utan jade. Precis som med diamanter och pärlor har jade alltid värderats högt i de kulturer som känt till jade. Välkänt är citatet som tillförts Montezuma; ”Det är tur de {conquistadorerna] bara tar guldet och inte jaden”. Jade var för de flesta avancerade kulturer i central- och Sydamerika det mest värdefulla materialet. Att det inte var högt värderat i nordamerika berodde antagligen på att där inte fanns några kända fyndigheter innan de idag kända stora fyndigheterna i Kanada och därmed kände nordamerikas indianer i motsats till de sydamerikanska inte till jade.
I Europa har det föreslagits att en del av bronsåldern egentligen borde kallas jadeåldern eftersom att jade var det material som handlades med över störst områden och de sena stenålderskulturer och tidiga bronsålderskulturer som hade tillgång till jade, framförallt från idag schweiziska delar av alperna, var mer framgångsrika än andra. Samma tendens syns i Kina, de som hade tillgång till jade och kunde använda det till både nytto- och ceremoniella föremål tycks ha haft fördelar gentemot närliggande och konkurrerande samhällskonstellationer. Isolerat från övriga världen i många tusen år var Nya Zeeland men även där förekommer jade och maorierna skattade jade högt.
I Sverige har jade traditionellt sett inte varit särskillt populärt men i takt med globaliserad handel och de extremt höga priser jade av hög kvalitet betingat senaste årtiondena har intresset ökat även här. Kompetensen att identifiera och kvalitetsbedöma jade har dock inte i alla lägen hängt med.
Vill man arbeta med ädelstenar i Sverige så måste man vara duktig på diamanter och pärlor och hänga med i alla nyheter, både tekniska och handelsrelaterade kring dem. Detta är inte särskilt svårt då det finns gott om litteratur och och kurser. För pärlor och diamanter publiceras även löpande riktprislistor man kan luta sig mot vid värdering och prissättning. Jade är däremot betydligt mer komplicerat och man måste specialstudera jade både när det gäller att identifiera olika typer av jade, om jaden är naturlig eller blivit behandlad för att få t ex bättre färg eller translucens samt vad som påverkar föremålets ekonomiska värde.

Rapaport är den mest kända prislistan för slipade diamanter och i den publiceras priser för diamanter i de vanligaste storlekarna, slipningarna och kvaliteter. Priset sätts i US dollar per carat och speglar priserna på diamanter vid tillfället för publicering.
Senaste listan kom i torsdags, 19/3, och den har fått våldsamma reaktioner från branschen efter att listan visar en minskning på mellan 5-9% inom de flesta kategorier.
 
Många stora handlare har reagerat då de inte tycker att prislistan speglar verkligheten och flera hundra företag har tagit bort sina lager från Rapaports handelsplatform ”Rapnet” och det pågår nu en kampanj i sociala medier mot Rapaport med uppmaningar till andra att också ta bort sina lager från Rapnet. Enligt Rapaport så brukar det totala värdet på Rapnet ligga kring 8 miljarder dollar men på kvällen söndag 22/3 var det totala värdet bara strax över 4 miljarder dollar, något som visar att branschens reaktion att ta bort sina lagersaldon kan påverka handelsplatsen ganska mycket.
 
Rapaport har under sina drygt 40 år som dominerande prislistpublikation fått utstå kritik genom åren och det finns b la en facebookgrupp som bildades 2014 med uppmaningar till bojkott av Rapaport, en grupp som fått nytt liv de senaste dagarna. Samtidigt har Mercury Diamond startat en ny handelsplats med liknande upplägg som Rapnet och IDEX, en annan stor onlinehandelsplats för diamanter. Mercurys lista redovisar faktiska försäljningspriser och inte som Rapnet, de priser som anges på stenar som är till salu.
 
Kritikerna har dock fått Martin Rapaport som publicerar listan att lyssna en del till kritiken och de pågår nu en omröstning kring att den lista som publicerades i torsdags ska ogiltigförklaras och dras tillbaka. Omröstningen är färdig imorgon, 24/3, och handlar om att antingen godkänna prislistan som den är eller att inte publicera några nya listor förrän 1 maj. Normalt publiceras en ny lista varje vecka.

Reaktionerna kring Rapaports lista är såklart problematiska och det synliggör de problem som finns kring hur det handlas med slipade diamanter när enstaka aktörer får för stort inflytande. Det är väldigt bekvämt för handlare att ha olika typer av prislistpublikationer att luta sig mot men risken är att man gör sig alldeles för beroende av dem.

I det som väl rätteligen får kallas Coronakrisen så ser vi gott om goda sidor hos människor som hjälper varandra vilket är hoppingivande. Såklart tar mörkare sidor hos vissa människor över och de försöker hitta vägar till snabba inkomster genom att spela på rädsla och osäkerhet. Folk som tenderar att kliva över gränsen från det etiska och rättfärdiga till mörkare domäner tycks det finnas gott om i ädelstensbranschen, något som är föga förvånande för de flesta. En tydlig tendens är den ökande marknadsföringen kring att investera i ädelstenar istället för t ex aktier, fonder, obligationer och andra traditionella finansiella instrument och även att det skulle vara bättre än guld eller andra ädelmetaller. När man blir erbjuden "investeringsmöjligheter" bör man alltid dra öronen åt sig.

Visst finns det ädelstenar som har ökat väldigt mycket i värde genom åren och det är såklart något som framhålls av dem som säljer ädelstenar med ”investering” som argument. Att betydligt fler ädelstenar inte ökat nämnvärt i värde eller till och med tappat värde informeras det mer sparsamt om.
De ädelstenar som ökat mest i värde senaste årtiondena är jade av hög kvalitet och fantasifärgade diamanter. I vissa fall handlar det om uppgångar på flera tusen procent under ett par årtionden. Även rubiner och safirer av hög kvalitet och större storlekar har ökat mycket i värde.
Det har sedan 1970-talet funnits en skapad marknad kring ”investeringsstenar” oftast i form av diamanter i förseglade kapslar med medföljande kvalitetsbedömning antingen som microchip i plastförseglingen eller ett snyggt papper. Även rubiner, safirer och smaragder har sålts med samma argument, att kvaliteten kommer att göra dem mer dyrbara i framtiden och därmed är de säkra investeringar. För rubiner, safirer och smaragder har kvaliteten vanligen angetts i beskrivande termer som "Good" eller symboliska i stil med "A", "+" och liknande men alltid utan defintion kring vad det egentligen betyder. En benämning som A+ låter antagligen ganska bra för någon som inte vet att det är den lägsta kvalitetsbedömningen på skalan A+ - A+++++ vilken i sin tur till och med kan ha använts bara för stenar som inte ens når upp till definitionen av att vara en ädelsten. På samma vis är benämningen "good" något som vanligen betyder att stenen är av ganska dålig kvalitet, dock finns som sagt inga definitioner.
I verkligheten så har antagligen inte en enda av dessa ”investeringar” lett till någon som helst vinst för annan än den som ursprungligen sålde stenen som just en investering.

Själv har jag träffat många som investerat stora summor efter att ha gått på blandningar av halvsanningar och rena lögner som presenteras av försäljare av stenar för investering och många är smått förtvivlade när de inser att vad de betalade för 20-30 år sedan var summor över vad samma sten kostar idag.
Har man köpt ”investeringsstenar” i form a mörkblå safirer, ogenomskinliga rubiner eller blaskiga smaragder är man lurad eftersom att den fina ask och det medföljande så kallade ”certifikatet” antagligen kostat mer att ta fram än att köpa stenen för den ursprungliga säljaren.

Att Coronakrisen blivit även en kronkris kan ju tyckas lustigt med tanke på ordets betydelse men både svenska norska och danska kronan har sjunkit i krisens kölvatten.
Att kronan är lågt värderad gör att investeringsläget för just ädelstenar är betydligt mer ofördelaktigt idag än för 10-15 år sedan.
 
Om någon under denna kris erbjuder dig att köpa ädelstenar som investering så be hen dra åt helvete därför att det handlar om en bedragare.
 
Innan du slår till på en "investeringssten" be att få visa den för några pantbanker, auktionsverk och juvelerare för att få åsikter kring stenens dagsvärde och kvalitet.

Går det att placera pengar i ädelstenar? Jo såklart, det finns mängder av börsnoterade bolag i Europa som producerar, hanterar och säljer ädelstenar och smycken och aktier i LVMH, Richmont m.fl lyxvaruproducenter har stigit väldigt mycket i värde senaste årtiondena och tycks hålla värde något bättre än genomsnittsaktien under denna kris.
 
Köpa stenar själv som investering? Är du duktig slipare med etablerade försäljningskanaler och har möjlighet att själv resa och köpa råstenar som du själv eller anställda förädlar så har du ett bra läge.
 
Är du duktig på ädelstenar, varumärken och antika smycken? Köp det som känns bra på auktioner och hos antikhandlare, se sedan till att ha tålamod och möjlighet att vänta in rätt tillfällen för försäljning.
 
Har du höga belopp, helst sexsiffriga, att investera på mellan till lång sikt så konsultera en erkänd gemmolog eller annan kunnig inom jade, färgade diamanter, antika/vintage smycken eller vilket område du känner dig dragen till.
 
Om någon ska sälja dig en ädelsten eller smycke med motiveringen att det kommer vara en bra investering så är det en bedragare alternativt idiot du har framför dig. Kan man idag avgöra att föremålet har en framtida värdeökning sparar man det såklart själv eller om man är i behov av kontanter så lånar man på det hos en välrenomerad pantbank. Ingen vid sina sinnens fulla bruk säljer något till underpris.
Låter något så bra att man har minsta tvivel på att det är sant så är det antagligen inte sant… osv…

Visst har priserna på diamanter av lagerkvalitet, alltså de som ligger inom D-Z, FL-I3/P3 och väger under ca 5 ct sjunkit aningen i pris och det är mindre svårt att göra fynd idag än för tre veckor sedan men något drastiskt prisfall i konsumentledet har vi inte sett ännu och även om lagren hos de stora grossisterna och handelsplatserna är stora samtidigt som produktionen ännu inte avstannats väntas ändå inga större prisökningar resultera efter eventuella prisfall på råstensmarknaden. Även om så skulle komma ske så finns inte någon koppling till handeln med enstaka slipade diamanter och utsikten för en privatperson att göra ett "klipp" genom att köpa en påstådd investeringssten är obefintlig.

Bit ihop ett par veckor och gör inte fler dumheter än vanligt, världen kommer inte gå under denna gång heller.

En diamant består av kolatomer och har samma fysiska och optiska egenskaper oavsett om den skapats av naturen eller är tillverkad i en fabrik. Den största skillnaden mellan naturliga diamanter som bildats djupt nere under jordskorpan eller genom kosmiska krafter i rymden och de syntetiska diamanter som tillverkas på konstgjord väg i fabriker är tidsaspekten. Även om det teoretiskt skulle kunna skapas nya diamanter djupt nere under jordytan där tryck och temperaturförhållanden är de rätta så har det inte förekommit några geologiska processer som transporterat diamanter till åtkomliga områden på ca 980 miljoner år. De yngsta naturliga diamanter vi har är alltså närmare en miljard år gamla. De äldsta diamanter som skapats på jorden är ca tre miljarder år gamla. Det finns dock ännu äldre diamanter. Eftersom att diamanter kan bildas i rymden vid t ex krockar mellan himlakropppar eller på månar och planeter med specifika förutsättningar så hittas ibland diamanter i meteoriter som slagit ner på jorden. Vissa av dessa meteoriter innehåller diamanter vilka till och med ibland visat sig vara äldre än vårt solsystem.

Diamanter som tillverkas i fabriker, ibland missvisande kallade "laboratorie diamanter", "labb-odlade diamanter" eller liknande har precis som andra syntetiska material samma optiska och fysiska egenskaper som sin förebild men i faller diamanter så gör de enorma tidsaspekterna att de syntetiska diamanterna inte är exakta kopior av de naturliga. De instrument som används vid identifiering av syntetiska diamanter avläser t ex hur vissa spårämnen, vanligen kväve, sitter i förhållande till kolatomerna i diamantens atomstruktur alternativt avläser de tillväxtriktningar. Både hur spårämenen i form av främmande atomer som kommit in i atomstrukturen är beskaffade och hur diamanten vuxit till används alltså för att se om diamanten är naturlig eller syntetisk. Idag finns en uppsjö smarta instrument som antingen indikerar eller bekräftar om en diamant är naturlig eller syntetisk.

Förutom att uttala sig om delstenars kvalitet och identitet så är dagens gemmologers viktigaste uppgift att kunna identifiera och bekräfta om en diamant är naturlig, syntetisk eller har utsatts för någon behandling som gör den mer attraktiv. God kunskap om gemmologisk standardutrustning som UV-ljus, förstoring, spektroskop och polariserande filter ger förutsättningar att kunna identifiera majoriteten av alla syntetiska diamanter men ofta krävs även tillgång till mer avancerad laboratiorieutrustning, särskillt om diamanten är infattad på sådant vis att det inte går att göra alla standardtester.
Gemmologen behöver idag ha tillgång till antingen någon typ av spektrometer som kan avläsa de skillnader som spårämnen orsakar alternativt ett dyrbarare katodoluminescensinstrument, t ex De Beers "Diamond View" för att med säkerhet kunna identifiera alla stenar.

En stor andel av syntetiska diamanter för ädelstensbruk tillverkas i Kina av småskaliga producenter. En konsekvens av att många små företag sedan länge haft egna diamantpressar för att tillverka syntetiskt diamantpulver för bearbetning av jade. Många av dessa småföretag har börjat tillverka syntetiska diamanter för smyckesändamål men de diamanter de tillverkar är inte av tillräcklig kvalitet och behöver således behandlas ytterligare innan färg och klarhet är tillräckligt bra för att diamanten ska gå att sälja. Dessa behandlade syntetiska diamanter uppvisar ibland märkliga resultat när de testas men är sällan särskillt svåra att skilja från naturliga obehandlade diamanter.

Idag fyller den moderna briljanten 100 år. Det var år 1919 som den då 19 årige Marcel Tolkowsky publicerade sin "Diamond design" i vilken han visar vilka proportioner som en diamant bör slipas med för att få bäst kombination av reflektion och dispersion, det vi i dagligt tal kallar briljans och eld. Briljans är alltså diamantens förmåga att reflektera ljus och dispersion är förmågan att dela upp vitt ljus i spektralfärgerna vilket vi ser som stänk av färgat ljus hos den slipade diamanten. Tolkowsky räknade ut med vilka vinklar diamanten skulle slipas och även om han själv bara räknade på diamanten så har briljantslipningen även blivit populär för många andra transparenta ädelstensmaterial. Bäst kommer briljantslipningen till sin rätt för färglösa ädelstenar men den används även för färgade stenar.
Briljantslipningen är framtagen för runda diamanter och exakt vilka proportioner man vill ha beror på om man värdesätter briljansen eller elden mest eftersom att om man justerar vinklarna när man slipar stenen så kan man styra vilken effekt man vill ha mest av, något som varierat över tid och även mellan olika länder.

Även om det är i rund form som briljantslipningen bäst kommer tll sin rätt så är det vanligt att den anpasats även till andra former, t ex ovala, droppformade eller den kvadratiska princessslipningen.

Det är som sagt den moderna briljanten som firar 100 år och det har förekommit briljantliknande slipformer i flera hundra år, "old european cut", "old miners" och "marquise" är exempel på föregångare till den moderna briljanten. Precis som dagens briljant har även dessa äldre slipformer 57 eller 58 fasetter. Ofta var man mer noga att utnyttja så mycket som möjlight av råstenen vilket gör att de flesta äldre diamanter är slipade med en hög krona och även har en ofta ganska stor fasett på kuletten, något man inte ser på moderna briljanter. Det är genom den ökade tillgången av diamanter efter de stora fyndigheterna i Syd Afrika i slutet av 1860-talet som man börjaar förfina slipformen, tillgången på diamanter blev då tillräckligt stor för att man inte skulle behöva tänka lika mycket på att få ut så stor slipad sten som möjligt av råstenen och slipningens kvalitet blev allt viktigare.

Nyligen var jag en av paneldeltagarna vid en internationell konferens i Köpenhamn om framtiden för smyckesbranschen och hur framtida generationer ska övertygas kring betydelsen av att köpa och bära smycken. Personligen har jag svårt att tro att någon övertygelse kommer att krävas eftersom att den genomsnittliga människan på jorden idag äger betydligt fler smycken än någonsin tidigare. Befolkningen är dessutom större än någonsin tidigare och kommer antagligen att växa ytterligare inom överskådlig tid. Det är dock antalet vuxna som ökar snabbast och världsbefolkningen fylls inte längre på med barn på samma sätt som tidigare. Den ökande andelen vuxna har dessutom högre inkomster och färre barn än tidigare. Befolkningspyramiden håller sakta på att ändra form till något som liknar en befolkningsstapel.
Fler människor med högre inkomster och färre barn än tidigare generationer gör framtidsutsikterna för smyckesbranschen goda, även om andelen smycken för de som tar studenten eller olika religiösa bemärkelsedagar bör minska på sikt.

Utmaningarna för branschen ser olika ut beroende på vilket segment man själv verkar i. Den ökande medvetenheten kring sociala, etiska och miljömässiga konsekvenser av konsumtion gör att vi kan förvänta oss fler frågor och större krav på spårbarhet och transparens när det gäller ädelstenars och metallers ursprung samt var och hur de bearbetats. Det finns alltid delar av en befolkning, vanligen religiösa, lägre bildade (observera ordvalet, lägre bildade, inte lägre utbildade) och politiskt extrema grupper i samhällen, vilka motsätter sig eller inte tycker sig behöva ta hänsyn till behov av förändrade förhållanden och spelregler i samhällen och marknader men att blunda för det paradigmskifte som delvis redan skett i människors syn på utnyttjande av natur och mänskliga resurser och fortsätta som tidigare kommer att vara svårt.
 
Ett exempel på lyckad anpassning till ökande efterfrågan på transparens kring var en ädelsten kommer ifrån är de Grönländska rubiner som sedan något år funnits på marknaden. Trots att materialet i stort sett alltid behöver behandlas med både värme och tillsatt flussmedel för att få klarheten och färgen att bli tillräckligt attraktiv för marknaden så går försäljningen bra trots höga priser jämfört med motsvarande material från okända fyndorter. Materialet säljs med en historia och tydlig koppling till nyttan produkten gör i det lokala samhället vilket är något som kunder visat sig villiga att betala extra för.
 
En utmaning kommer att vara att kunna bekräfta alla steg en ädelsten tar från att den bryts till att den är slipad och infattad i ett smycke. En fördel många färgstenar har jämfört med diamanter är att det ofta går att med hjälp av förstoring eller relativt enkel spektroskopi få tydliga indikationer på vilken geologisk miljö ädelstenen har bildats i och därmed har man möjlighet att kontrollera om medföljande intyg eller liknade innehåller rimliga uppgifter. Hur arbetsförhållanden varit vid gruvan eller sliperiet är såklart svårare att kontrollera själv så det gäller att hitta pålitliga kanaler där det finns mekanismer som varnar om något verkar fel eller oklart. Inom många branscher har stor tro har satts till blockkedjeteknologi för att kunna bekräfta ursprung och hur varor har hanterats. I ädelstensbranschen var företaget Everledger tidigt ute med att använda teknologin utifrån försäkringssyften där ägare av framförallt dyrbarare diamanter men även konst. Blockkedjan används för att bevisa vem som var ägare till föremålet vid vilken tid samt när och hur transaktioner och ägarbyten gått till. Det ansedda ädelstenslaboratoriet Gubelin har ett samarbete med Everledger för att använda blockkedjeteknologi för att spåra ädelstenar från gruva till smycke. Även DeBeers har börjat använda blockkedjeteknologi för att kunna bekräfta ursprung på sina diamanter.
 
En annan metod som används för att bevara information är att skapa en sorts syntetiskt DNA. Gubelin har en variant på det i sin tjänst Paternity test som används av bland andra Gemfields i smaragderna frånderas gruva i Zambia samt även smaragder från Kolombia. Tekniken består i att mikrometerstora sfärer av kisel försetts med information om stenens ursprung och när den brutits. Sfärerna är så små att de inte påverkar klarheten och så många att även om många försvinner vid slipning eller annan behandling av stenen så finns ändå så många kvar att det med rätt utrustning går att avläsa informationen.
 
En annan utmaning är att hantera syntetiska och konstgjorda ädelstensmaterial. Många syntetiska ädelstensmaterial fyller en efterfrågan som inte kan uppfyllas av produktionen av naturliga ädelstenar som t ex rubin och smaragd. I fallet med pärlor hade det antagligen inte funnits pärlsmycken i någon större omfattning annat än på museet om inte odlade pärlor skulle användas. Syntetiska diamanter av ädelstenskvalitet är däremot en produkt som inte behövs för att fylla behov som inte kan tillgodoses av naturliga diamanter. Istället är det de stora pengar som omsätts som lockat många företag, även sådana som egentligen inte har några som helst övriga intressen inom smyckesområdet, till att försöka ta andelar av diamantmarknaden. Ofta marknadsförs de syntetiska diamanterna som både mer miljövänliga, klimatsmarta och etiska än naturliga, något som visat sig vara långt ifrån alltid sant. Det gäller för alla som är verksamma inom diamantområdet att känna till både hur man identifierar syntetiska diamanter och hur man beskriver skillnader och likheter mellan dem och naturliga för kunder i olika led.
 
En ytterligare utmaning är att vissa ädelstensmaterial kommer att ta slut. De gruvor som finns kommer helt enkelt att vara utvunna och för vissa material kommer man inte att hitta nya fyndigheter. Diamanter tillhör de material med mörka utsikter. Det finns idag ett drygt 40-tal gruvor som står för den absoluta majoriteten av världens diamantproduktion för smyckesmarknaden men redan inom ett par årtionden kommer flera av dem stängas och inom 60 år förutspås alla vara stängda eller producera väldigt lite jämfört med idag. Visst kan det hittas nya fyndigheter men när det gäller diamanter så har så mycket prospektering gjorts att det inte finns särskilt många platser kvar att leta på så det är få som tror på några framtida fynd som kan jämföras med t ex de som gjordes i Kanada på 1990-talet.
 
Istället för nybrutna diamanter så förutspås andrahandsmarknaden redan inom några årtionden stå för större del av andelen diamanter i nya smycken än gruvbrytningen. Det finns en trend redan idag att andelen begagnade diamanter i smycken ökar och detsamma kan såklart komma att gälla även andra ädelstensmaterial. En skillnad mellan diamanter och andra ädelstenar är att diamanter kan vara ”för evigt”, deras hårdhet gör att de sällan slits medan andra ädelstenar ofta behöver slipas om när de ska användas i ett nytt smycke. Att själv kunna avgöra hur en sliten sten på bästa och mest effektiva sätt slipas om utan att förlora onödig vikt är en kunskap som kan komma att bli än mer eftertraktad i framtiden.

Att priserna på syntetiska diamanter har sjunkit kraftigt senaste månaderna har knappast undgått någon i branschen. Härromdagen så spreds en nyhet att priserna på syntetiska diamanter har sjunkit med 60% vilket till stor del förklaras med lanseringen av Lightbox Jewellry. Lightbox Jewellry är ett dotterbolag till DeBeers och från september 2018 så har de sålt smycken med syntetiska diamanter, både färglösa, blå och rosa. Lightbox har en platt prissättning, 1 carat kostar 800 amerikanska dollar, usd, 0,5 kostar 400 usd och 0,25 carat 200 usd. I motsats till naturliga diamanter kostar det alltså inte mer per carat att köpa en större sten än en mindre.
Många producenter av syntetiska diamanter har sänkt sina priser för att möta konkurrensen från Lightbox. Vissa gjorde snabbt drastiska prissänkningar vilket tyder på att det varit väldigt goda marginaler för producenter av syntetiska diamanter. Det stora prisfallet på syntetiska diamanter gäller bara stenar upp till 1 carat. Detta förklaras delvis med att Lightbox bara säljer syntetiska diamanter som väger max 1 carat. Syntetiska diamanter som väger mer än 1 carat har inte alls sjunkit lika mycket. Företaget Diamond Foundry har till och med pratat om att höja priset på sina syntetiska diamanter och de använder bara syntetiska diamanter som är större än 1 carat.
Vi kan dock förvänta oss att även priserna på syntetiska diamanter som väger mer än 1 carat kommer att minska eftersom att det idag är så många producenter att de inte går att ha någon kontroll på hur stor produktionen av syntetiska diamanter för smyckesändamål är.

Vid 1800-talets sista årtionde uppmärksammades de stora pärlfyndigheter som fanns i den älv i Jokkmokks kommun vilken kallades Pärlälven. Pärlfiske hade pågått i älvens vattensystem i flera hundra år men sedan det hårda fisket efter pärlor som försiggick kring sekelskiftet 1700 hade det tagit musselbestånden närmare 200 år att återhämta sig.

Carl Von Linné besökte området och särskilt sjön Purkijaur under sin resa på 1730-talet. Linné konstaterade att pärlfiske inte längre förekom och när han ber lokalbefolkningen om hjälp med att se hur fisket gick till måst de tillverka ny utrustning eftersom det är flera årtionden sedan aktivt pärlfiske pågick. När Linné får klart för sig hur fisket gick till kallar han det för både oekonomiskt och tanklöst eftersom att alla fiskade musslor dödades i jakten på pärlor och eftersom att det ofta bara fanns en pärla av högre kvalitet i en av 1000 eller kanske till och med 2000 musslor så var svinnet oerhört stort.

Fisket i Pärlälven blomstrade under några få år i slutet av 1890-talet men snart så var de stora musselbestånden utfiskade. Det finns beskrivningar om att musselskal bildade meterhöga vallar utefter älvkanten. De som fiskade pärlor var till stor del skogsarbetare vilka arbetade med skogsbruk under vinterhalvåret och ägnade sig åt pärlfiske under den relativt korta sommaren.
Ryktet om pärlorna och de stora vinster som kunde göras lockade till sig folk av olika slag från stora delar av landet. Berättelser finns om bönder som övergav sina gårdar för att söka lyckan samtidigt som mindre nogräknade personligheter också drogs till området.

Ryktet om möjligheten att tjäna stora pengar genom pärlfiske spreds efter att kronprins Karl, senare Karl XV, besökt området och blivit erbjuden pärlor. Kronprinsen köpte pärlor för 2000 riksdaler av vilka tillverkades ett större pärlgarnityr bestående av flera rader pärlor, ett diadem och flera armband till kronprinsessan Lovisa av Nederländerna. Garnityret och smyckena ska ha värderades till 200 000 riksdaler, en enorm summa som idag motsvarar långt över 100 miljoner kronor. Smyckena ställdes ut på världsutställningen i Paris år 1867 där de tyvärr stals utan att någonsin komma till rätta.
 
Ryktet om pärlornas enorma värde spred sig och att senare även kronprins Oscar, senare Oscar II, besökte området och köpte pärlor gjorde attraktionen till området än större. Kronprins Oscar sägs ha köpt en pärla ”stor som ett svalägg” av en same vid namn Slidtsa som efter att ha sålt en pärla till den blivande kungen själv kom att kallas ”Pärlkungen”. Passande nog bodde Slidtsa i en by med namnet Pärlan.
 
De många lycksökare, lediga skogsarbetare och bönder i hopp om snabba pengar som sökte sig till Pärlälven sålde majoriteten av pärlorna till juveleraren Fritz Olsson i Luleå. En och annan hittade enstaka pärlor för vilka de fick ganska stora summor men majoriteten gjorde aldrig några riktigt värdefulla fynd och det påstås ofta att den ende som egentligen gjort någon förtjänst på pärlfisket i Pärlälven kring sekelskiftet 1900 var Fritz Olsson som gjorde smycken av dem vilka idag frekvent dyker upp på auktioner runt om i landet.
 
Det omfattande pärlfisket resulterade i att bestånden av musslor decimerades snabbt och 1914 förbjöds pärlfiske i Pärlälven. Förbudet efterlevdes dock dåligt och fram till och med 1940 talet bedrivs organiserat pärlfiske i ganska stor skala för att sedan minska och vid mitten av 1950-talet upphöra. 1955 fridlystes flodpärlmusslan i Norrbotten och från och med 1994 är pärlfiske förbjudet i hela Sverige.