Peder Månson, latinskt namn Petrus Magni, (ca 1460-1534) var biskop av Västerås stift 1524-1534 och är känd för sina många skrifter på svenska, både översättnignara och egna arbeten. Mest känd är han för "Bergsmanskonst" i vilken några av de äldsta beskrinvingarna av silver, koppar och järnframställning i Sverige återfinns. Månsson skrev även en av de äldsta kända texterna om glastillverkning.
Förutom ovan nämnda texter skrev han om flera olika tekniska ämnen och beskrev sådant han sett under sina 16 år i Rom 1508-1524. Han översatte bland annat Leonardis år 1503 publicerade "Speculum Lapidum" till svenska 1519. Månsson efterlämnade även manuskrift till en bok om ädelstensslipning. Dessa manuskrift är internationellt sett intressanta då de innehåller beskrivningar och teckningar av maskiner och verktyg för stenslipning från en tid få andra dokument finns om bearbetning av ädelstenar.

Inspiration till sin skrift "Ädelstenars bearbetning" tycks han fått från bland annat "Doctrina poliendi pretiosos lapides", en medeltida beskrivning av ädelstensslipning skriven på latin vilken han möjligen hade tillgång till under sin tid i Rom. Eventuellt kan det varit andra texter han bygger sin text på men det finns inte några andra kända texter med så liknande formuleringar och beskrivningar Månsson använder. Inte omöjligh att han även besökte stenslipare och beskrev det han såg i deras verkstäder och kompletterade texten med det. Tyvär publicerades inte manuskriftet förän i början av 1900-talet och då tillsammans med hans övriga manuskrift.

Intressant är att några av de äldsta kända ritningarna och beskrivningarna av maskiner för att slipa ädelstenar är skrivna på svenska trots att det vid tiden de skrivs inte finns några belägg för att det förkom någon ädelstensslipning i landet. Ett skäl till att Månsson skrev "Ädelstenars bearbetning" och även översatte Leonardis "Speculum lapidum" kan mycket väl vara att han såg potential till en inhemsk ädelstensslipningsindustri och ville sprida kunskap om både ädelstenar och tekniker för att bearbeta dem.

Citaten ovan kommer från Anne Hull Grundy (1926-1984). Hon var av välbärgad tysk judisk familj som 1933 emigrerade till England. Vid 21 års ålder blev hon sängliggande resten av livet efter en luftvägsinfektion. Hon var då gift med konstnären och entomologen John Hull Grundy.
Ekonomiskt klarade hon sig bra och trots att hon själv inte kunde lämna sin säng så var hon en aktiv samlare av smycken och prydnadsföremål av vitt skilda slag. Mot slutet av sitt liv började Anne Hull Grundy donera delar av sina stora samlingar till en mängd olika museer. Hennes samlande hade pågått hela livet och vid ett tillfälle beskriv hon sig själv som en spindel i mitten av ett nät av handlare, butiker och museer vilket är en ganska bra liknelse då hon i sitt sovrum var omgiven av skåp fyllda med smycken, keramik, japansk netsuke, stålarbeten med mera samtidigt som hon hade kontinuerlig kontakt med både försäljare och potentiella mottagare av donationer.
Anne Hull Grundy är bland de första att sätta samlandet av smycken i ett större konsthistoriskt perspektiv för att kunna utläsa vad föremålen kunde säga både om de som tillverkat dem och de som burit dem.
 
Åren innan sin död donerade Anne Hull Grundy stora mängder föremål till lämpliga museer. Skottska föremål till Glasgow, Jet till Harrogate osv men bara för att ett föremål kom från en specifik plats betydde det inte att det skulle till ett museum just där. De allra största och bästa donationerna gick till British Museum.
 
De flesta museer var såklart tacksamma för hennes donationer av ofta unika och värdefulla föremål men samtidigt finns gott om beskrivningar av att det var med viss nervositet man behandlade hennes donationer. Det hände att hon ändrade sig och krävde att föremål skulle flyttas till ett annat museum eller helt enkelt skulle säljas istället. Det var även viktigt att snabbt tydligt och innerligt tacka henne för donationen om man ville kunna hoppas på fler i framtiden.
 
Anne Hull Grundy var alltså inte särskilt intresserad eller imponerad av just ädelstenar men såg föremålen de var del av som öppningar till konsthistorien och vägar till att förstå tidigare generationers hantverkare och köpare av både exklusiva smycken, prydnadsföremål och finare nyttovaror i form av t ex keramik.

1939 ålades judarna skyldighet att lösa in guld, silver och ädelstenar mot viss ersättning som till huvuddelen insattes på spärrade konton. I praktiken handlade det om konfiskering av egendom. Konfiskeringarna utvecklades så småningom till ren plundring i takt med att förföljelserna av judar blev allt mer brutala.
 
Under krigets första år lämnade ett ökande antal judar Tyskland och i samband med det gjordes 1941 ett tillägg i lagen om riksmedborgarskap om att den egendom som tillhörde judar som bosatte sig utomlands skulle tillfalla tyska riket.
 
Föremålen lämnades till speciella pantbanker vilka under hela kriget fungerade som förmedlare av judisk egendom. Särskilda företag bildades för handhavandet av affärerna, för diamanter och ädelstenar var det Diamant Kontor som hanterade konfiskerade diamanter och ädelstenar.
 
Auktioner av Judengut, alltså judisk egendom, blev allt vanligare runt om i Tyskland. Tydligast bild av den eskalerade plundringen av judisk egendom är från deportationerna till dödslägren. Vigselringar, smycken och tandguld konfiskerades innan avfärd till dödslägren. Ädelstenar och liknande föremål skickades bland annat via den tyska riksbanken till staden Berlins pantbank vilken i sin tur avyttrade föremålen både inom Tyskland men även till utlandet.
 
En kanal för försäljning av konfiskerade och stulna diamanter och ädelstenar var tyska legationen i Stockholm. Ett fall handlar om diamanter stulna i Holland. Försäljningen sköttes av en tjänsteman vid tyska utrikesministeriet och diamanterna skickades med kurirpost till Stockholm. Även chefen för Diamant-Kontor besökte Sverige flera gånger.
 
Under 1930- 40- talen var Guldsmedsaktiebolaget ledande i guldsmedsbranschen i Sverige. Företaget hade egen produktion av guld och silver förmeål och även försäljning genom egna butikskedjor. En av dessa var C. G. Hallbergs guldsmeds AB vars ägare och VD var Otto Decker. Decker som var svensk medborgare men född i Tyskland var uttalad nazist. Decker var vän med flera personer vid tyska legationen i Stockholm och hade kontakter med chefen för Diamant-Kontor.
Uppgifter i både svenska och utländska arkiv visar att Decker varit kontaktman för insmuggling av guld, juveler och diamanter till Sverige från Tyskland.

Hur stpora mängder diamanter och ädelstenar som smugglades till Sverige under kriget är inte känt men verksamheten pågick under flera år så sannolikt användes en hel del stulna ädelstenar i smycken som tillverkades i Sverige på 1940-talet.

Hallbergs guld har sedan andra världskriget bytt ägare flera gånger och enligt uppgift så har de inte något källmaterial bevarat från tiden för andra världskriget.

När begreppet ”de tre stora” används i samband med ädelstenar menas Rubin, Safir och Smaragd. Detta eftersom att de är de tre traditionellt sett viktigaste färgstenarna, alltså ädelstenar förutom diamanter och pärlor.
Ska ”Tre Stora” utnämnas bland alla ädelstenar så platsar idag varken rubin, safir eller smaragd. De tre stora utgörs istället av diamanter därför att diamanter alltid och i alla kulturer de varit kända varit väldigt högt värderade. Detsamma gäller pärlor, pärlor har av de som känt till dem värderats hög. Pärlor tillhör de äldsta föremål som människor använt utan att de har någon praktisk nytta. Pärlor har alltid bara varit dekorativa och bärare av status på grund av deras höga värden. Pärlor utgör ett tidigt exempel på utövande av beskattning och att makteliter velat ta kontroll över produktion och tillgång av en vara som inte har någon praktisk nytta.
Det kanske viktigaste och värdefullaste materialet genom mänsklighetens historia är dock inte diamanter eller pärlor utan jade. Precis som med diamanter och pärlor har jade alltid värderats högt i de kulturer som känt till jade. Välkänt är citatet som tillförts Montezuma; ”Det är tur de {conquistadorerna] bara tar guldet och inte jaden”. Jade var för de flesta avancerade kulturer i central- och Sydamerika det mest värdefulla materialet. Att det inte var högt värderat i nordamerika berodde antagligen på att där inte fanns några kända fyndigheter innan de idag kända stora fyndigheterna i Kanada och därmed kände nordamerikas indianer i motsats till de sydamerikanska inte till jade.
I Europa har det föreslagits att en del av bronsåldern egentligen borde kallas jadeåldern eftersom att jade var det material som handlades med över störst områden och de sena stenålderskulturer och tidiga bronsålderskulturer som hade tillgång till jade, framförallt från idag schweiziska delar av alperna, var mer framgångsrika än andra. Samma tendens syns i Kina, de som hade tillgång till jade och kunde använda det till både nytto- och ceremoniella föremål tycks ha haft fördelar gentemot närliggande och konkurrerande samhällskonstellationer. Isolerat från övriga världen i många tusen år var Nya Zeeland men även där förekommer jade och maorierna skattade jade högt.
I Sverige har jade traditionellt sett inte varit särskillt populärt men i takt med globaliserad handel och de extremt höga priser jade av hög kvalitet betingat senaste årtiondena har intresset ökat även här. Kompetensen att identifiera och kvalitetsbedöma jade har dock inte i alla lägen hängt med.
Vill man arbeta med ädelstenar i Sverige så måste man vara duktig på diamanter och pärlor och hänga med i alla nyheter, både tekniska och handelsrelaterade kring dem. Detta är inte särskilt svårt då det finns gott om litteratur och och kurser. För pärlor och diamanter publiceras även löpande riktprislistor man kan luta sig mot vid värdering och prissättning. Jade är däremot betydligt mer komplicerat och man måste specialstudera jade både när det gäller att identifiera olika typer av jade, om jaden är naturlig eller blivit behandlad för att få t ex bättre färg eller translucens samt vad som påverkar föremålets ekonomiska värde.

Etiketter: jade de tre stora

Boken Dream Jewelry – On gemstones and meetings with jewelers from Sweden skriven av Silvia Constantinescu publicerades första gången på rumänska 2012 men kom 2019 i en engelsk översättning.

Innehållet består av två delar, en inledande del med allmän information om ädelstenar samt en del bestående av intervjuer med svenska juvelerare och personal vid Kaplans auktioner.
Intervjuerna publicerades ursprungligen i ett par rumänska tidningar men samlades 2012 i en bok tillsammans med ytterligare information om ädelstenar.
De vanligaste ädelstenarna beskrivs entusiastiskt på ett tilltalande och lättbegripligt vis lämpligt för intresserad allmänhet eller personer som stöter på ädelstenar i sina yrken och kan behöva lite grundkunskaper och historik.
Intervjuerna ger intressant information om och bakgrund till flera av Sveriges mest kända juvelerare och smyckesexperter. Materialet ger sammantaget en bild av en bransch som ofta kan vara svår att förstå eller komma nära inpå för den som inte jobbar i den.
Bokens största värde är intervjuerna vilka genom sina upplägg ger en unik och intressant inblick i en bransch som inte är särskilt väldokumenterad i Sverige.
Boken rekommenderas för alla som är intresserade av ädelstenar i allmänhet och de som är intresserade av branschen i Sverige i synnerhet.
 
Se exempel ur boken samt köpinformation:  
https://www.curierulromanesc.net/DreamJewels.html

Rapaport är den mest kända prislistan för slipade diamanter och i den publiceras priser för diamanter i de vanligaste storlekarna, slipningarna och kvaliteter. Priset sätts i US dollar per carat och speglar priserna på diamanter vid tillfället för publicering.
Senaste listan kom i torsdags, 19/3, och den har fått våldsamma reaktioner från branschen efter att listan visar en minskning på mellan 5-9% inom de flesta kategorier.
 
Många stora handlare har reagerat då de inte tycker att prislistan speglar verkligheten och flera hundra företag har tagit bort sina lager från Rapaports handelsplatform ”Rapnet” och det pågår nu en kampanj i sociala medier mot Rapaport med uppmaningar till andra att också ta bort sina lager från Rapnet. Enligt Rapaport så brukar det totala värdet på Rapnet ligga kring 8 miljarder dollar men på kvällen söndag 22/3 var det totala värdet bara strax över 4 miljarder dollar, något som visar att branschens reaktion att ta bort sina lagersaldon kan påverka handelsplatsen ganska mycket.
 
Rapaport har under sina drygt 40 år som dominerande prislistpublikation fått utstå kritik genom åren och det finns b la en facebookgrupp som bildades 2014 med uppmaningar till bojkott av Rapaport, en grupp som fått nytt liv de senaste dagarna. Samtidigt har Mercury Diamond startat en ny handelsplats med liknande upplägg som Rapnet och IDEX, en annan stor onlinehandelsplats för diamanter. Mercurys lista redovisar faktiska försäljningspriser och inte som Rapnet, de priser som anges på stenar som är till salu.
 
Kritikerna har dock fått Martin Rapaport som publicerar listan att lyssna en del till kritiken och de pågår nu en omröstning kring att den lista som publicerades i torsdags ska ogiltigförklaras och dras tillbaka. Omröstningen är färdig imorgon, 24/3, och handlar om att antingen godkänna prislistan som den är eller att inte publicera några nya listor förrän 1 maj. Normalt publiceras en ny lista varje vecka.

Reaktionerna kring Rapaports lista är såklart problematiska och det synliggör de problem som finns kring hur det handlas med slipade diamanter när enstaka aktörer får för stort inflytande. Det är väldigt bekvämt för handlare att ha olika typer av prislistpublikationer att luta sig mot men risken är att man gör sig alldeles för beroende av dem.

Etiketter: rapaport diamant

I det som väl rätteligen får kallas Coronakrisen så ser vi gott om goda sidor hos människor som hjälper varandra vilket är hoppingivande. Såklart tar mörkare sidor hos vissa människor över och de försöker hitta vägar till snabba inkomster genom att spela på rädsla och osäkerhet. Folk som tenderar att kliva över gränsen från det etiska och rättfärdiga till mörkare domäner tycks det finnas gott om i ädelstensbranschen, något som är föga förvånande för de flesta. En tydlig tendens är den ökande marknadsföringen kring att investera i ädelstenar istället för t ex aktier, fonder, obligationer och andra traditionella finansiella instrument och även att det skulle vara bättre än guld eller andra ädelmetaller. När man blir erbjuden "investeringsmöjligheter" bör man alltid dra öronen åt sig.

Visst finns det ädelstenar som har ökat väldigt mycket i värde genom åren och det är såklart något som framhålls av dem som säljer ädelstenar med ”investering” som argument. Att betydligt fler ädelstenar inte ökat nämnvärt i värde eller till och med tappat värde informeras det mer sparsamt om.
De ädelstenar som ökat mest i värde senaste årtiondena är jade av hög kvalitet och fantasifärgade diamanter. I vissa fall handlar det om uppgångar på flera tusen procent under ett par årtionden. Även rubiner och safirer av hög kvalitet och större storlekar har ökat mycket i värde.
Det har sedan 1970-talet funnits en skapad marknad kring ”investeringsstenar” oftast i form av diamanter i förseglade kapslar med medföljande kvalitetsbedömning antingen som microchip i plastförseglingen eller ett snyggt papper. Även rubiner, safirer och smaragder har sålts med samma argument, att kvaliteten kommer att göra dem mer dyrbara i framtiden och därmed är de säkra investeringar. För rubiner, safirer och smaragder har kvaliteten vanligen angetts i beskrivande termer som "Good" eller symboliska i stil med "A", "+" och liknande men alltid utan defintion kring vad det egentligen betyder. En benämning som A+ låter antagligen ganska bra för någon som inte vet att det är den lägsta kvalitetsbedömningen på skalan A+ - A+++++ vilken i sin tur till och med kan ha använts bara för stenar som inte ens når upp till definitionen av att vara en ädelsten. På samma vis är benämningen "good" något som vanligen betyder att stenen är av ganska dålig kvalitet, dock finns som sagt inga definitioner.
I verkligheten så har antagligen inte en enda av dessa ”investeringar” lett till någon som helst vinst för annan än den som ursprungligen sålde stenen som just en investering.

Själv har jag träffat många som investerat stora summor efter att ha gått på blandningar av halvsanningar och rena lögner som presenteras av försäljare av stenar för investering och många är smått förtvivlade när de inser att vad de betalade för 20-30 år sedan var summor över vad samma sten kostar idag.
Har man köpt ”investeringsstenar” i form a mörkblå safirer, ogenomskinliga rubiner eller blaskiga smaragder är man lurad eftersom att den fina ask och det medföljande så kallade ”certifikatet” antagligen kostat mer att ta fram än att köpa stenen för den ursprungliga säljaren.

Att Coronakrisen blivit även en kronkris kan ju tyckas lustigt med tanke på ordets betydelse men både svenska norska och danska kronan har sjunkit i krisens kölvatten.
Att kronan är lågt värderad gör att investeringsläget för just ädelstenar är betydligt mer ofördelaktigt idag än för 10-15 år sedan.
 
Om någon under denna kris erbjuder dig att köpa ädelstenar som investering så be hen dra åt helvete därför att det handlar om en bedragare.
 
Innan du slår till på en "investeringssten" be att få visa den för några pantbanker, auktionsverk och juvelerare för att få åsikter kring stenens dagsvärde och kvalitet.

Går det att placera pengar i ädelstenar? Jo såklart, det finns mängder av börsnoterade bolag i Europa som producerar, hanterar och säljer ädelstenar och smycken och aktier i LVMH, Richmont m.fl lyxvaruproducenter har stigit väldigt mycket i värde senaste årtiondena och tycks hålla värde något bättre än genomsnittsaktien under denna kris.
 
Köpa stenar själv som investering? Är du duktig slipare med etablerade försäljningskanaler och har möjlighet att själv resa och köpa råstenar som du själv eller anställda förädlar så har du ett bra läge.
 
Är du duktig på ädelstenar, varumärken och antika smycken? Köp det som känns bra på auktioner och hos antikhandlare, se sedan till att ha tålamod och möjlighet att vänta in rätt tillfällen för försäljning.
 
Har du höga belopp, helst sexsiffriga, att investera på mellan till lång sikt så konsultera en erkänd gemmolog eller annan kunnig inom jade, färgade diamanter, antika/vintage smycken eller vilket område du känner dig dragen till.
 
Om någon ska sälja dig en ädelsten eller smycke med motiveringen att det kommer vara en bra investering så är det en bedragare alternativt idiot du har framför dig. Kan man idag avgöra att föremålet har en framtida värdeökning sparar man det såklart själv eller om man är i behov av kontanter så lånar man på det hos en välrenomerad pantbank. Ingen vid sina sinnens fulla bruk säljer något till underpris.
Låter något så bra att man har minsta tvivel på att det är sant så är det antagligen inte sant… osv…

Visst har priserna på diamanter av lagerkvalitet, alltså de som ligger inom D-Z, FL-I3/P3 och väger under ca 5 ct sjunkit aningen i pris och det är mindre svårt att göra fynd idag än för tre veckor sedan men något drastiskt prisfall i konsumentledet har vi inte sett ännu och även om lagren hos de stora grossisterna och handelsplatserna är stora samtidigt som produktionen ännu inte avstannats väntas ändå inga större prisökningar resultera efter eventuella prisfall på råstensmarknaden. Även om så skulle komma ske så finns inte någon koppling till handeln med enstaka slipade diamanter och utsikten för en privatperson att göra ett "klipp" genom att köpa en påstådd investeringssten är obefintlig.

Bit ihop ett par veckor och gör inte fler dumheter än vanligt, världen kommer inte gå under denna gång heller.

Etiketter: bluff och båg
En diamant består av kolatomer och har samma fysiska och optiska egenskaper oavsett om den skapats av naturen eller är tillverkad i en fabrik. Den största skillnaden mellan naturliga diamanter som bildats djupt nere under jordskorpan eller genom kosmiska krafter i rymden och de syntetiska diamanter som tillverkas på konstgjord väg i fabriker är tidsaspekten. Även om det teoretiskt skulle kunna skapas nya diamanter djupt nere under jordytan där tryck och temperaturförhållanden är de rätta så har det inte förekommit några geologiska processer som transporterat diamanter till åtkomliga områden på ca 980 miljoner år. De yngsta naturliga diamanter vi har är alltså närmare en miljard år gamla. De äldsta diamanter som skapats på jorden är ca tre miljarder år gamla. Det finns dock ännu äldre diamanter. Eftersom att diamanter kan bildas i rymden vid t ex krockar mellan himlakropppar eller på månar och planeter med specifika förutsättningar så hittas ibland diamanter i meteoriter som slagit ner på jorden. Vissa av dessa meteoriter innehåller diamanter vilka till och med ibland visat sig vara äldre än vårt solsystem.

Diamanter som tillverkas i fabriker, ibland missvisande kallade "laboratorie diamanter", "labb-odlade diamanter" eller liknande har precis som andra syntetiska material samma optiska och fysiska egenskaper som sin förebild men i faller diamanter så gör de enorma tidsaspekterna att de syntetiska diamanterna inte är exakta kopior av de naturliga. De instrument som används vid identifiering av syntetiska diamanter avläser t ex hur vissa spårämnen, vanligen kväve, sitter i förhållande till kolatomerna i diamantens atomstruktur alternativt avläser de tillväxtriktningar. Både hur spårämenen i form av främmande atomer som kommit in i atomstrukturen är beskaffade och hur diamanten vuxit till används alltså för att se om diamanten är naturlig eller syntetisk. Idag finns en uppsjö smarta instrument som antingen indikerar eller bekräftar om en diamant är naturlig eller syntetisk.

Förutom att uttala sig om delstenars kvalitet och identitet så är dagens gemmologers viktigaste uppgift att kunna identifiera och bekräfta om en diamant är naturlig, syntetisk eller har utsatts för någon behandling som gör den mer attraktiv. God kunskap om gemmologisk standardutrustning som UV-ljus, förstoring, spektroskop och polariserande filter ger förutsättningar att kunna identifiera majoriteten av alla syntetiska diamanter men ofta krävs även tillgång till mer avancerad laboratiorieutrustning, särskillt om diamanten är infattad på sådant vis att det inte går att göra alla standardtester.
Gemmologen behöver idag ha tillgång till antingen någon typ av spektrometer som kan avläsa de skillnader som spårämnen orsakar alternativt ett dyrbarare katodoluminescensinstrument, t ex De Beers "Diamond View" för att med säkerhet kunna identifiera alla stenar.

En stor andel av syntetiska diamanter för ädelstensbruk tillverkas i Kina av småskaliga producenter. En konsekvens av att många små företag sedan länge haft egna diamantpressar för att tillverka syntetiskt diamantpulver för bearbetning av jade. Många av dessa småföretag har börjat tillverka syntetiska diamanter för smyckesändamål men de diamanter de tillverkar är inte av tillräcklig kvalitet och behöver således behandlas ytterligare innan färg och klarhet är tillräckligt bra för att diamanten ska gå att sälja. Dessa behandlade syntetiska diamanter uppvisar ibland märkliga resultat när de testas men är sällan särskillt svåra att skilja från naturliga obehandlade diamanter.
Idag fyller den moderna briljanten 100 år. Det var år 1919 som den då 19 årige Marcel Tolkowsky publicerade sin "Diamond design" i vilken han visar vilka proportioner som en diamant bör slipas med för att få bäst kombination av reflektion och dispersion, det vi i dagligt tal kallar briljans och eld. Briljans är alltså diamantens förmåga att reflektera ljus och dispersion är förmågan att dela upp vitt ljus i spektralfärgerna vilket vi ser som stänk av färgat ljus hos den slipade diamanten. Tolkowsky räknade ut med vilka vinklar diamanten skulle slipas och även om han själv bara räknade på diamanten så har briljantslipningen även blivit populär för många andra transparenta ädelstensmaterial. Bäst kommer briljantslipningen till sin rätt för färglösa ädelstenar men den används även för färgade stenar.
Briljantslipningen är framtagen för runda diamanter och exakt vilka proportioner man vill ha beror på om man värdesätter briljansen eller elden mest eftersom att om man justerar vinklarna när man slipar stenen så kan man styra vilken effekt man vill ha mest av, något som varierat över tid och även mellan olika länder.

Även om det är i rund form som briljantslipningen bäst kommer tll sin rätt så är det vanligt att den anpasats även till andra former, t ex ovala, droppformade eller den kvadratiska princessslipningen.

Det är som sagt den moderna briljanten som firar 100 år och det har förekommit briljantliknande slipformer i flera hundra år, "old european cut", "old miners" och "marquise" är exempel på föregångare till den moderna briljanten. Precis som dagens briljant har även dessa äldre slipformer 57 eller 58 fasetter. Ofta var man mer noga att utnyttja så mycket som möjlight av råstenen vilket gör att de flesta äldre diamanter är slipade med en hög krona och även har en ofta ganska stor fasett på kuletten, något man inte ser på moderna briljanter. Det är genom den ökade tillgången av diamanter efter de stora fyndigheterna i Syd Afrika i slutet av 1860-talet som man börjaar förfina slipformen, tillgången på diamanter blev då tillräckligt stor för att man inte skulle behöva tänka lika mycket på att få ut så stor slipad sten som möjligt av råstenen och slipningens kvalitet blev allt viktigare.

Nyligen var jag en av paneldeltagarna vid en internationell konferens i Köpenhamn om framtiden för smyckesbranschen och hur framtida generationer ska övertygas kring betydelsen av att köpa och bära smycken. Personligen har jag svårt att tro att någon övertygelse kommer att krävas eftersom att den genomsnittliga människan på jorden idag äger betydligt fler smycken än någonsin tidigare. Befolkningen är dessutom större än någonsin tidigare och kommer antagligen att växa ytterligare inom överskådlig tid. Det är dock antalet vuxna som ökar snabbast och världsbefolkningen fylls inte längre på med barn på samma sätt som tidigare. Den ökande andelen vuxna har dessutom högre inkomster och färre barn än tidigare. Befolkningspyramiden håller sakta på att ändra form till något som liknar en befolkningsstapel.
Fler människor med högre inkomster och färre barn än tidigare generationer gör framtidsutsikterna för smyckesbranschen goda, även om andelen smycken för de som tar studenten eller olika religiösa bemärkelsedagar bör minska på sikt.

Utmaningarna för branschen ser olika ut beroende på vilket segment man själv verkar i. Den ökande medvetenheten kring sociala, etiska och miljömässiga konsekvenser av konsumtion gör att vi kan förvänta oss fler frågor och större krav på spårbarhet och transparens när det gäller ädelstenars och metallers ursprung samt var och hur de bearbetats. Det finns alltid delar av en befolkning, vanligen religiösa, lägre bildade (observera ordvalet, lägre bildade, inte lägre utbildade) och politiskt extrema grupper i samhällen, vilka motsätter sig eller inte tycker sig behöva ta hänsyn till behov av förändrade förhållanden och spelregler i samhällen och marknader men att blunda för det paradigmskifte som delvis redan skett i människors syn på utnyttjande av natur och mänskliga resurser och fortsätta som tidigare kommer att vara svårt.
 
Ett exempel på lyckad anpassning till ökande efterfrågan på transparens kring var en ädelsten kommer ifrån är de Grönländska rubiner som sedan något år funnits på marknaden. Trots att materialet i stort sett alltid behöver behandlas med både värme och tillsatt flussmedel för att få klarheten och färgen att bli tillräckligt attraktiv för marknaden så går försäljningen bra trots höga priser jämfört med motsvarande material från okända fyndorter. Materialet säljs med en historia och tydlig koppling till nyttan produkten gör i det lokala samhället vilket är något som kunder visat sig villiga att betala extra för.
 
En utmaning kommer att vara att kunna bekräfta alla steg en ädelsten tar från att den bryts till att den är slipad och infattad i ett smycke. En fördel många färgstenar har jämfört med diamanter är att det ofta går att med hjälp av förstoring eller relativt enkel spektroskopi få tydliga indikationer på vilken geologisk miljö ädelstenen har bildats i och därmed har man möjlighet att kontrollera om medföljande intyg eller liknade innehåller rimliga uppgifter. Hur arbetsförhållanden varit vid gruvan eller sliperiet är såklart svårare att kontrollera själv så det gäller att hitta pålitliga kanaler där det finns mekanismer som varnar om något verkar fel eller oklart. Inom många branscher har stor tro har satts till blockkedjeteknologi för att kunna bekräfta ursprung och hur varor har hanterats. I ädelstensbranschen var företaget Everledger tidigt ute med att använda teknologin utifrån försäkringssyften där ägare av framförallt dyrbarare diamanter men även konst. Blockkedjan används för att bevisa vem som var ägare till föremålet vid vilken tid samt när och hur transaktioner och ägarbyten gått till. Det ansedda ädelstenslaboratoriet Gubelin har ett samarbete med Everledger för att använda blockkedjeteknologi för att spåra ädelstenar från gruva till smycke. Även DeBeers har börjat använda blockkedjeteknologi för att kunna bekräfta ursprung på sina diamanter.
 
En annan metod som används för att bevara information är att skapa en sorts syntetiskt DNA. Gubelin har en variant på det i sin tjänst Paternity test som används av bland andra Gemfields i smaragderna frånderas gruva i Zambia samt även smaragder från Kolombia. Tekniken består i att mikrometerstora sfärer av kisel försetts med information om stenens ursprung och när den brutits. Sfärerna är så små att de inte påverkar klarheten och så många att även om många försvinner vid slipning eller annan behandling av stenen så finns ändå så många kvar att det med rätt utrustning går att avläsa informationen.
 
En annan utmaning är att hantera syntetiska och konstgjorda ädelstensmaterial. Många syntetiska ädelstensmaterial fyller en efterfrågan som inte kan uppfyllas av produktionen av naturliga ädelstenar som t ex rubin och smaragd. I fallet med pärlor hade det antagligen inte funnits pärlsmycken i någon större omfattning annat än på museet om inte odlade pärlor skulle användas. Syntetiska diamanter av ädelstenskvalitet är däremot en produkt som inte behövs för att fylla behov som inte kan tillgodoses av naturliga diamanter. Istället är det de stora pengar som omsätts som lockat många företag, även sådana som egentligen inte har några som helst övriga intressen inom smyckesområdet, till att försöka ta andelar av diamantmarknaden. Ofta marknadsförs de syntetiska diamanterna som både mer miljövänliga, klimatsmarta och etiska än naturliga, något som visat sig vara långt ifrån alltid sant. Det gäller för alla som är verksamma inom diamantområdet att känna till både hur man identifierar syntetiska diamanter och hur man beskriver skillnader och likheter mellan dem och naturliga för kunder i olika led.
 
En ytterligare utmaning är att vissa ädelstensmaterial kommer att ta slut. De gruvor som finns kommer helt enkelt att vara utvunna och för vissa material kommer man inte att hitta nya fyndigheter. Diamanter tillhör de material med mörka utsikter. Det finns idag ett drygt 40-tal gruvor som står för den absoluta majoriteten av världens diamantproduktion för smyckesmarknaden men redan inom ett par årtionden kommer flera av dem stängas och inom 60 år förutspås alla vara stängda eller producera väldigt lite jämfört med idag. Visst kan det hittas nya fyndigheter men när det gäller diamanter så har så mycket prospektering gjorts att det inte finns särskilt många platser kvar att leta på så det är få som tror på några framtida fynd som kan jämföras med t ex de som gjordes i Kanada på 1990-talet.
 
Istället för nybrutna diamanter så förutspås andrahandsmarknaden redan inom några årtionden stå för större del av andelen diamanter i nya smycken än gruvbrytningen. Det finns en trend redan idag att andelen begagnade diamanter i smycken ökar och detsamma kan såklart komma att gälla även andra ädelstensmaterial. En skillnad mellan diamanter och andra ädelstenar är att diamanter kan vara ”för evigt”, deras hårdhet gör att de sällan slits medan andra ädelstenar ofta behöver slipas om när de ska användas i ett nytt smycke. Att själv kunna avgöra hur en sliten sten på bästa och mest effektiva sätt slipas om utan att förlora onödig vikt är en kunskap som kan komma att bli än mer eftertraktad i framtiden.

Att priserna på syntetiska diamanter har sjunkit kraftigt senaste månaderna har knappast undgått någon i branschen. Härromdagen så spreds en nyhet att priserna på syntetiska diamanter har sjunkit med 60% vilket till stor del förklaras med lanseringen av Lightbox Jewellry. Lightbox Jewellry är ett dotterbolag till DeBeers och från september 2018 så har de sålt smycken med syntetiska diamanter, både färglösa, blå och rosa. Lightbox har en platt prissättning, 1 carat kostar 800 amerikanska dollar, usd, 0,5 kostar 400 usd och 0,25 carat 200 usd. I motsats till naturliga diamanter kostar det alltså inte mer per carat att köpa en större sten än en mindre.
Många producenter av syntetiska diamanter har sänkt sina priser för att möta konkurrensen från Lightbox. Vissa gjorde snabbt drastiska prissänkningar vilket tyder på att det varit väldigt goda marginaler för producenter av syntetiska diamanter. Det stora prisfallet på syntetiska diamanter gäller bara stenar upp till 1 carat. Detta förklaras delvis med att Lightbox bara säljer syntetiska diamanter som väger max 1 carat. Syntetiska diamanter som väger mer än 1 carat har inte alls sjunkit lika mycket. Företaget Diamond Foundry har till och med pratat om att höja priset på sina syntetiska diamanter och de använder bara syntetiska diamanter som är större än 1 carat.
Vi kan dock förvänta oss att även priserna på syntetiska diamanter som väger mer än 1 carat kommer att minska eftersom att det idag är så många producenter att de inte går att ha någon kontroll på hur stor produktionen av syntetiska diamanter för smyckesändamål är.

Vid 1800-talets sista årtionde uppmärksammades de stora pärlfyndigheter som fanns i den älv i Jokkmokks kommun vilken kallades Pärlälven. Pärlfiske hade pågått i älvens vattensystem i flera hundra år men sedan det hårda fisket efter pärlor som försiggick kring sekelskiftet 1700 hade det tagit musselbestånden närmare 200 år att återhämta sig.

Carl Von Linné besökte området och särskilt sjön Purkijaur under sin resa på 1730-talet. Linné konstaterade att pärlfiske inte längre förekom och när han ber lokalbefolkningen om hjälp med att se hur fisket gick till måst de tillverka ny utrustning eftersom det är flera årtionden sedan aktivt pärlfiske pågick. När Linné får klart för sig hur fisket gick till kallar han det för både oekonomiskt och tanklöst eftersom att alla fiskade musslor dödades i jakten på pärlor och eftersom att det ofta bara fanns en pärla av högre kvalitet i en av 1000 eller kanske till och med 2000 musslor så var svinnet oerhört stort.

Fisket i Pärlälven blomstrade under några få år i slutet av 1890-talet men snart så var de stora musselbestånden utfiskade. Det finns beskrivningar om att musselskal bildade meterhöga vallar utefter älvkanten. De som fiskade pärlor var till stor del skogsarbetare vilka arbetade med skogsbruk under vinterhalvåret och ägnade sig åt pärlfiske under den relativt korta sommaren.
Ryktet om pärlorna och de stora vinster som kunde göras lockade till sig folk av olika slag från stora delar av landet. Berättelser finns om bönder som övergav sina gårdar för att söka lyckan samtidigt som mindre nogräknade personligheter också drogs till området.

Ryktet om möjligheten att tjäna stora pengar genom pärlfiske spreds efter att kronprins Karl, senare Karl XV, besökt området och blivit erbjuden pärlor. Kronprinsen köpte pärlor för 2000 riksdaler av vilka tillverkades ett större pärlgarnityr bestående av flera rader pärlor, ett diadem och flera armband till kronprinsessan Lovisa av Nederländerna. Garnityret och smyckena ska ha värderades till 200 000 riksdaler, en enorm summa som idag motsvarar långt över 100 miljoner kronor. Smyckena ställdes ut på världsutställningen i Paris år 1867 där de tyvärr stals utan att någonsin komma till rätta.
 
Ryktet om pärlornas enorma värde spred sig och att senare även kronprins Oscar, senare Oscar II, besökte området och köpte pärlor gjorde attraktionen till området än större. Kronprins Oscar sägs ha köpt en pärla ”stor som ett svalägg” av en same vid namn Slidtsa som efter att ha sålt en pärla till den blivande kungen själv kom att kallas ”Pärlkungen”. Passande nog bodde Slidtsa i en by med namnet Pärlan.
 
De många lycksökare, lediga skogsarbetare och bönder i hopp om snabba pengar som sökte sig till Pärlälven sålde majoriteten av pärlorna till juveleraren Fritz Olsson i Luleå. En och annan hittade enstaka pärlor för vilka de fick ganska stora summor men majoriteten gjorde aldrig några riktigt värdefulla fynd och det påstås ofta att den ende som egentligen gjort någon förtjänst på pärlfisket i Pärlälven kring sekelskiftet 1900 var Fritz Olsson som gjorde smycken av dem vilka idag frekvent dyker upp på auktioner runt om i landet.
 
Det omfattande pärlfisket resulterade i att bestånden av musslor decimerades snabbt och 1914 förbjöds pärlfiske i Pärlälven. Förbudet efterlevdes dock dåligt och fram till och med 1940 talet bedrivs organiserat pärlfiske i ganska stor skala för att sedan minska och vid mitten av 1950-talet upphöra. 1955 fridlystes flodpärlmusslan i Norrbotten och från och med 1994 är pärlfiske förbjudet i hela Sverige.

Pärlor bildas av musslor och ostron och har använts av människor i tusentals år. Sötvattenspärlor har påträffats i vikingatida gravar på Björkö i Mälaren. Pärlor bildas av musslor och ostron och har använts av människor i tusentals år. Sötvattenspärlor har påträffats i vikingatida gravar på Björkö i Mälaren.
Diamant - den enda ädelsten som består av ett enda grundämne; Kol. Att diamant består av kol betyder INTE att diamant ÄR kol. Diamant har tvärtom väldigt få likheter med grilkol och liknande material. Diamant - den enda ädelsten som består av ett enda grundämne; Kol. Att diamant består av kol betyder INTE att diamant ÄR kol. Diamant har tvärtom väldigt få likheter med grilkol och liknande material.
Rubin - den röda ädelstensvarianten av mineralet korund. Rubin - den röda ädelstensvarianten av mineralet korund.
- I hear you are an expert on diamonds and gemstones?
- Well, yes I am a gemmologist and have my own gemlab.
- So you are making your own diamonds?

Termen "Laboratory Grown" är visserligen en rekomenderad term för syntetiska diamanter av CIBJO men i och med att det idag tillverkas syntetiska diamanter i fabriker över hela världen och inte finns någon som helst kontroll över mängd och kvaliteter som produceras så låter benämningen "Lab - Grown" eller "Laboratory - Grown" ganska missvisande och är direkt felaktig som benämning för var syntetiska diamanter tillverkas.
I ett laboratorium identifierar man material och söker ny kunskap kring och användningsområden för ämnen och material. Laboratorier ärinte några produktionsenheter och att påskina att en massproducerad produkt är tillverkad i ett laboratorium är i juridisk mening direkt felaktigt.

Diamanter har producerats industriellt sedan 1950-talet och från och med 1980-talet har syntetiska diamanter för ädelstensändamål framställts. Idag finns fler tillverkare än det går att hålla reda på och vem som helst kan köpa utrustning för att tillverka syntetiska diamanter. Nyfikna kan göra sökningar på t ex alibaba.com eller likande sidor men även e-bay har emellanåt diamantpresar till salu.


 
Etiketter: syntetisk diamant
Det har under dagen idag lyfts fram som en stor nyhet att DeBeers kommer börja fabrikstillverka diamanter av ädelstenskvalitet. DeBeers kommer sälja smycken under varumärket "Lightbox" men rent formellt är det inte DeBeers själva utan deras dotterbolag Element Six vilket för något år sedan fick en mer fristående ställning från DeBeers koncernen som kommer tillverka de syntetiska diamanterna. Priset på de stenar som kommer säljas anges komma att ligga kring 75% lägre än för naturliga diamanter. Detta är betydligt lägre än andra stora producenter av syntetiska diamanter som t ex Belgiska Madestone, Amerikanska Diamond Foundry och Ryska New Diamond Technology.

Det är ett aggresivt tillvägagångssätt DeBeers använder och syftet till det kan vara flera. Intressant ur svenska förhållanden är såklart att företaget Element Six bildades gemensamt av DeBeers och det svenska elektronikföretaget ASEA. Element Six hette tidigare Scandiamant AB och hade fram till och med våren 2016 en stor del av sin verksamhet i Robertsfors.

DeBeers lyckades som tredje aktör i världen att framställa syntetiska diamanter i slutet av 1950-talet. 1953 hade ASEA lyckats men hemlighållit sina resultat. 1955 annonserade Amerikanska General Electrics, GE, att de lyckats och ett par år efter det tillkännagav även det Syd Afrikanska företaget DeBeers att de lyckats framställa syntetiska diamantner. ASEA och DeBeers gjorde som sagt gemensam sak och bildade företaget Scandiamant AB i slutet av 1960-talet vilket sedemera transformeras till Element Six.
DeBeers och Element Six tillverkade under 1980-talet på experimentbasis gula diamanter med hjälp av HPHT metoden vilka som störst blev kring 10 carat.

När Element Six för ett par år sedan fick en mer fristående ställning från DeBeers spekulerades mycket i  gemmolog kretsar kring när (inte om) Element Six skulle börja tillverka syntetiska diamanter av ädelstenskvaltiet för kommersiella ändamål.

Att DeBeers nu går ut med en egen serie smycken med syntetiska diamtner till ett betydligt lägre pris än konkurenterna är både en markering att de minsan har rätt att styra marknaden för syntetiska diamanter men även att det nu börjar finns så gott om lättillgängliga instrument och bred kunskap bland gemmologer att identifiera syntetiska diamanter att de inte utgör något hot mot marknaden för naturliga diamanter.

Citat från DeBeer i stil med att deras smycken med syntetiska diamanter är passande för "sweet sixteen partys" och uttryckligen inte för förlovning och bröllop säger en del om företagets inställning till syntetiska diamanter för smyckesändamål.

Det har senaste dagarna cirkulerat en internationellt uppmärksammad artikel av Rachel Taylor i Luxury London kring fabrikstillverkade diamanter och smyckesstenar som återigen missar definitionen kring vad som gör en sten ÄDEL.
De diamanter som tillverkas av människor i fabriker är inte ädelstenar. Ädelstenar är per definition ATTRAKTIVA, HÅLLBARA, SÄLLSYNTA och NATURLIGA.
Material som kan tilverkas i fabriker över hela världen är inte sällsynta. Vem som helst kan kopiera processen och tillverka hur många diamanter som helst utan att någon utomstående har någon aning om hur stor produktionen är. Material som har tillverkats på konstgjord väg är inte naturliga eftersom naturliga material måste  ha bildats utan mänsklig inverkan.

Vill man köpa en fabrikstillverkad sten för att ha i ett smycke av miljömässiga eller etiska skäl gäller det att göra ordentliga undersökningar eftersom det vid flera tillfällen visat sig att det inte alls behöver vara mer miljövänligt eller etiskt korrekt att välja konstgjorda material före naturliga. Idag tillverkas en överläldingande majoritet av fabriksdiamanter i Kina. Det har rapporterats om oegentligheter och övergrepp i fabriker i Kina där t ex cubic zirkon tillverkas och slipas och även om jag inte känner till liknande fall i fabriker som tillverkar och slipar konstgjorda diamater bör de som handlar med syntetiska diamanter ställa frågor och hålla ögonen öppna.

När det gäller brytning av diamanter förekommer både miljöförstöring och oetiskt beteende från gruvägare och vissa stater. Vid enstaka områden och länder så är förhållandena fruktansvärda för de som arbetar i diamantgruvor, något som regelbundet uppmärksammas av media. Att det i många fall är betydligt värre vid utvinning av andra råmaterial som t ex coltan och sällsynta jordartsmetaller är inte någon ursäkt för att de som hanterar diamatner ska slippa ta ansvar.

Miljöförstöringen vid diamantbrytning är väldigt mycket mer skonsam mot miljön än brytning av metaller. Ur etisk synpunkt så utgör de få områden i världen som producerar sällsynta jordartsmetaller ett stort problem då produktionsförhållandena i t ex Congo ofta har visat sig vara slavliknande samtidigt som utvinningen av metallerna är direkt hälsovådlig och miljöflrstörande. Congo producerar även diamanter och arbetsförhållandena är liknadne de för metallutvinning men med den skillnaden att diamanterna inte kräver några större utsläpp av giftiga eller miljöförstörande ämnen.

För handel med diamanter finns Kimberleyprocessen vilken syftar till att hindra handel med diamanter som främjar inbördeskrig och liknande. Kimberleyprocessen har inte något uppdrag kring t ex mänskliga rättigheter, miljöpåverkan mm. Att man så ofta bemöts med förklaringen att "våra diamanter är kimberleycertifierade" vid frågor kring miljö och etik i smyckes och guldsmedsbutiker är bara pinsamt. Kanske vore det bra om Kimberleyprocessen inkluderade mänskliga rättigheter, etik, miljöaspekter mm men samtidigt är ganska många länder som inte visat sig sig särskilt mogna kring b la mänskliga rättigheter tunga medlemar i Kimberley processen.

En stor majoritet av världens diamanter bryts idag i Ryssland, Kanada, Australien och Botswana. Alltså relativt politiskt stabila länder med lång tradition av brytning och bearbetning av diamanter. Ryssland är största producent av naturliga diamanter men det är också i Ryssland metoder för framställning av konstgjorda diamanter utvecklats längst. Ser man på historien kring utvecklandet av syntetiska diamanter så har DeBeers varit ett av de drivande företagen. DeBeers, som hade en monopolliknande ställning på diamantmarknaden under större delen av 1900-talet var alltså drivande kring att ta fram synteistka motsvarigheter till diamanter. Ser man närmare på ägandeförhållandena hos de bolag som producerar syntetiska diamanter under 2000-talet så dyker det upp bolag som producerar naturliga diamanter som hel eller del ägare av de flesta större tillverkare av syntetiska diamanter.

Det brukar uppskattas till att kring 10 miljoner människor har sin utkomst direkt från diamatproduktion runt om i världen. När det gäller andra ädelstenar så är det svårt att uppskatta en siffra men betydligt större andel än för diamanter är hemmahörande i vad som ofta kallas "tredje världen". Diamanter kräver som nämnts mindre påverkan på omgivande miljö än utvinning av metaller. När det gäller andra ädelstenar som t ex rubin, safir, smaragd, granat, turmalin m fl så är ingreppen i naturen betydligt mindre och produktion av dentypen av ädelstenar är lämplig som komplement till t ex jordbruk eller småskalig industri. Detta är något som det finns väldigt många goda exempel på i delar av Afrika och Asien.

Senaste inlägg:

Bloggarkiv

Vill du kommentera, tillägga eller fråga något om specifikt blogginlägg så klicka på rubriken för det inlägget så finns ett formulär för kommentarer där. Vill du kommentera eller fråga något kring bloggen och hemsidan i allmänhet så går det bra här:

Kommentarer:

Scandinavian Gem Academy; Career Gemmology är Norra Europas bästa gemmologiutbildning!

Ämnen i bloggen:

Rubin från Winza, Tanzania, infattad i silver.