Om Pärlor och Pärlfiske i Sverige, en föreläsning från Scandinavian Gem Symposium omskriven till text på Svenska.

Det har gjorts fynd av pärlor i bland annat vikingatida gravar på Björkö i Mälaren, mycket av vikingarnas föremål och smycken kommer från andra delar av Europa och Världen men enligt vissa arkeologer så består fynden i några gravar av inhemska pärlor. Under Vikingatiden åt man musslor och det har hittats stora mängder musselskal vid utgrävningar så det finns logik i att en och annan attraktiv pärla påträffats och använts för dekoration. Det finns dock ingenting som tyder på någon systematisk jakt på pärlor i Sverige från den tiden och övriga pärlfynd har kunnat ursprungbestämmas till andra delar av världen.

De äldsta skriftliga källor som nämner pärlfiske i Sverige är skrivna av Olaus Magnus, Sveriges siste katolska biskop, efter att han flyttat till Rom. I båda hans välkända verk Carta Marina från 1539 och Historia om de nordiska folken 1555 beskriver han pärlfiske i Sverige på ett sätt som visar att pärlfiske var en ganska betydande verksamhet i flera delar av landet. Särskilt intresse visar han för fisket i Indalsälven och Ångermanälven. Även Gustav Vasa insåg potentialen i det Svenska pärlfisket och importerade pärlfiskare från Novgorod i Ryssland för att försöka effektivisera det svenska fisket vilket till största delen utfördes av bönder vilka även hade jordbruk att sköta.

Det mesta pärlfisket pågick i Norra delen av landet och det var också därifrån de största och bästa pärlorna kom. Detta ledde till att Karl IX beslutade att alla bönder i Norrland skulle betala en skatt genom att sända 100 oöppnade musslor till Stockholm.  Väl på plats i Stockholm öppnades musslorna och eventuella pärlor togs till vara, ett arbete som torde varit ganska otrevligt då musslorna då ofta var flera veckor gamla.

1643 publiceras en bok om de svenska pärlresurserna vilket ökar intresset. Ännu är fisket ganska oorganiserat och det finns inte någon överblick över resursen vilket gör att man återigen vänder sig utomlands för att ta in expertis, denna gång till Skottland där pärlfisket vid tiden är bättre organiserat än i Sverige.

1691 utfärdas en förordning, ett så kallat Regale, som förklarar att alla pärlor i Sverige tillhör Kronan. Detta Regale utökas 1694 till att omfatta även Karelen och de Baltiska staterna. I förordningen framgår att ersättningen för de som fiskar pärlor och ger till kronans uppsyningsmän är hög. Detta relaterar i en drastisk ökning av pärlfisket och miljontals musslor fiskas varje år ur de svenska älvarna. Överfisket får dramatiska följder då priset på pärlor faller samtidigt som flera älvar hinner bli utfiskade på musslor. Sista året som kronan gör någon förtjänst på pärlfiske i Sverige är 1698. 1711 förklarar inspektör Salomon Steigman flera älvar helt utfiskade och han förordar ett fiskestopp till dess att musselpopulationerna hunnit återhämta sig. Detta för tiden nya sätt att se på en naturresurs stöds av andra inspektörer.

På grund av att i stort sett inget fiske längre pågår upphör förordningen 1723. Några år senare, 1728, försöker kronan auktionera ut rättigheterna till pärlfiske i landet men det blir ett fiasko, inte en enda intressent finns som vill satsa på pärlfiske i organiserad form, en dramatisk förändring från bara några årtionden tidigare.
Pärlfiske pågår under 1700-talets första årtionden men i liten och oorganiserad form. Det dyker  så småningom upp tillräckligt många pärlor igen för att kronan ska införa en ny förordning 1731, denna gång mest för att ha ett effektivt sätt att beskatta fisket. Förordningen blir i stort sett obetydlig men det dröjer till 1861 innan den upphävs.
Det intressantaste under 1700-talet ur pärlsynpunkt är att Carl Von Linné intresserar sig för musslor. Som 20 årig student i Lund går Linné regelbundet på Dr Kilian Stobaeus föreläsningar om mollusker av olika slag. Linné kommer tillslut ha samlat på sig över 3000 mussel- och ostronskal och han beskriver över 800 olika arter mollusker.

När Linné är 25 år beger han sig ensam ut på en 5 månader lång resa till Lappland vilken han beskriver i Iter Laponicum, Lapplandsresan.  Bland mycket annat beskriver han det pärlfiske han ser. Metoderna menar han vara oekonomiska och slösaktiga eftersom att det behöver öppnas, och därmed dödas, över 1000 musslor för att hitta en enda pärla av högre kvalitet. Det är i Purkijaur i nuvarande Jokkmokks kommun som Linné bevittnar pärlfiske. Han får höra att tidigare fanns så gott om musslor att man nästan kunde gå torrskodd över vattnet men nu fick man leta en god stund innan man hittade någon mussla vilket gjort att det i stort sett inte fiskades alls längre. Han hittar dock en person som visar hur det gick till genom att bygga en flotte han beger sig ut i forsen med. Liggande på flotten tittar han efter musslor i vattnet och när han ser några hivar han i ankaret som består av en stor sten. Med hjälp av en i toppen kluven pinne eller gren så kan musslorna plockas upp från botten.

Lite förvånande var det nog för samtiden när Linné 1746 tillfrågas om att skriva en informationstext om pärlfiske men avböjer och hänvisar till tidigare verk av Erik Benzelius. Detta berodde dock inte på något bristande intresse utan istället höll Linné samtidigt på med hemliga experiment kring att på konstgjord väg odla pärlor. Detta är något han hållit på med sedan åtminstone 1742 och det är dammusslor han använt sig av och i dessa placerat små kulor av kalk eller gips i musslan. Linné lyckas med att få musslorna att täcka de inplacerade kulorna med pärlemor och därmed skapa världens första odlare runda pärlor. 1748 avslöjar Linné sina lyckade försök i ett brev till Halle och Linné beskriver processen att odla pärlor som väldigt enkel.

Pärlodling var dock inte någon nyhet i sig, i Kina hade man sedan flera hundra år placerat in föremål i musslor och på så vis fått dem täckta med pärlemor. Mest kända är de små buddafigurer i bly som finns avbildade i många böcker och på museer runt om i världen. Linné kände mycket väl till den kinesiska metoden och hade även fått exemplar till sina samlingar. Den stora skillnaden var att Linné lyckats odla mer eller mindre runda pärlor.

Det blir dock aldrig någon verksamhet av Linnés pärlor. Rättigheterna till metoden samt 9 pärlor och 6 musselskal med blisterpärlor köps av Bagge men han hinner inte utnyttja rättigheten till pärlodling och dokumenten försvinner efter hans död och hittas först 1820 av hans barnbarn. De görs försök att sälja metoden men tillslut så donerar Bagges barnbarnsbarn Oscar Dickson dokumentationen och pärlorna till Linnaean Society i London och där finns pärlorna fortfarande kvar men då och då så ställs de ut vid olika museer runt om i världen.

Pärlfiske pågår i Sverige hela tiden men det dröjer till slutet av 1800-talet innan någon storskalig produktion kommer igång igen. En föraning ger den historia som finns kring när Karl XV som kronprins reste till Kvikkjokk och där blev erbjuden två fulla skålar med pärlor. Han väljer ut de bästa och av dem tillverkas ett helt pärlgarnityr vilket av en guldsmed i Stockholm värderas till 200000 riksdaler, en enorm summa vid tiden. Tyvärr så stjäls pärlorna under Parisutställningen 1867 och detaljerna är svåra att bekräfta. Pärlfiske igång i Norrbotten efter en stor storm som 1897 förstör stora mängder skog och många skogsarbetare kommer till området längs Pärlälven i Jokkmokk för att ta rätt på allt virke innan det förstörs. Skogsarbete utfördes främst på vintern och under sommaren ägnade arbetarna sig åt pärlfiske och efter några år beskrivs hur hundratals personer kommer till Pärlälven varje år. En av Sveriges idag mest kända guldsmeder grundar sitt rykte under denna tid. Det är Fritz Olsson i Luleå som blir Sveriges största pärluppköpare.

Förutom Pärlälven så fiskas pärlor även i andra vatten. Mest känd blir Råneälven där riktiga ”pärlruscher” inträffar under både 1920 och 1950-talet. Betydelsen av det nordsvenska pärlfisket var välkänt utanför landet och i amerikanskt utbildningsmaterial för gemmologer så listas Råneå faktiskt under flera år som en av världens alla viktiga ädelstensproducerande områden. Fisket blir dock så omfattande att musslorna hotas av utrotning vilket leder till totalt pärlfiskeförbud i norra Sverige 1955.

Det är ändå inte i Norrbotten de största och dyraste Svenska pärlorna hittats. Storån i Jämtland är idag ganska okänt som pärlproducerande vatten men det är i Storån år 1938 som den största dokumenterade svenska pärlan hittas och det är också från Storån den dokumenterat dyraste Svenska pärlan kommer.

Under 1960 och 70 talen ökar förståelsen för musslors betydelse för både ekosystem och som vatten renare vilket gör att de skyddas i allt fler delar av landet. Pärlfiske fortsätter ändå i flera, särskilt västsvenska, vatten ända fram till 1990-talet. 1994 skyddas den svenska flodpärlmusslan och fisket tar definitivt slut. Sedan dess har flodpärlmusslan i många områden börjat återhämta sig men att Sverige återigen skulle bli en stor pärlproducerande nation är ytterst tveksamt även om förutsättningar för att odla pärlor finns.

Jan Asplund

Att påstå att Wesselton ständigt återkommer må vara en överdrift men Wesselton är ett namn som återkommer i olika sammanhang när det gäller diamanter.

Wesselton är namnet på den sist upptäckta av "Kimberleygruvorna" vilket skedde i september 1890 och gruvan fick sitt namn från J. J. Wessels som ägde farmen Benaaudheidfontein där fyndigheten upptäcktes. DeBeers köper gruvan i december 1891 och har den i sin ägo fram till att den stänger 2005. Wesseltongruvan var vid stängningen 995 meter djup vilket gör den till världens djupaste diamantgruva.
Brytning återupptas i Wesselton och några andra Sydafrikanska gruvor 2007 i regi av Petra Diamonds och då genom underjordsbrytning. Petra Diamonds gör detta först i samförstånd med DeBeers men från 2010 är det Petra Diamonds som äger Wesselton.

Namnet Wesselton har kommit att användas som en graderingsterm för diamanter vilka ansågs hålla en kvalitet typiska för Wesseltongruvan. Det finns flera exempel på gruvnamn som återkommer som graderingstermer, t ex så härrör den äldre termen Jaeger, som använts för att beskriva högsta färgkvalitet hos färglösa diamanter, från gruvan Jagersfontein. Graderingstermer av detta slag uppkom genom kombination av okunskap och vilja att associera olika kvaliteter till olika gruvor. I vissa fall kanske bara marknadsföring som levt vidare? Diamanter från Jagersfontein ansågs länge vara sprödare än från andra gruvor vilket förhindrade möjligheten att såga kristallerna och istället användes "bruting" alltså svarvning av kristallerna för att få en lämplig yttre form innan slipning. Man fick alltså ut mindre slipad sten per råsten än från andra gruvor, kanske ett försök till priskompensation att ge Jagersfontein stenar ett rykte om högre kvalitet än andra?

I den Skandinaviska diamantnomenklaturen Scan D.N. så återfinner vi några äldre termer för att beskriva färg. Wesselton och Top Wesselton blir översatt till dagens GIA och CIBJO standarder färggrader mellan F-H. Scan DN använder termen River för diamanter av bästa färg, D-E, och benämningen River härrör från färgfria diamanter typiska från alluviala fyndigheter, alltså diamanter hittade i rinnande vatten vilket det finns viss logik kring eftersom det bara är diamanter av hög kvalitet som klarar transport i forsande vatten över långa sträckor.

Scan DNs termer Crystal och Top Crystal har från början använts för att beskriva färg hos rådiamanter, alltså vilken färg diamantkristallen har innan den slipas. Benämningarna Cape och Top Cape kommer från förväntade färger på diamanter från Kap provincen i Sydafrika.

Scan Dn skapades av Herbert Tillander för drygt 50 år sedan och för bedömning av klarhet och slipning var Scan DN en föregångare som haft påverkan på dagens ledande graderingsmetodiker och standarder från b la GIA och CIBJO men för färggradering så är det inte lämpligt att använda beskrivande termer vilka dessutom betytt olika saker i olika sammanhang och tider.

Produktionen av syntetiska diamanter för smyckesändamål fortsätter att öka och de blir allt vanligare i takt med att det blir allt fler företag som tillverkar och säljer dem. Allteftersom tekniken för tillverkning förbättras och förfinas så blir diamanterna allt större och bättre i takt med att priset sjunker.

Ska syntetiska diamanter ses som hot eller möjlighet? Eller kanske man inte behöver bry sig alls? Jämför vi diskussionerna idag med de som fördes för ca 100 år sedan när odlade pärlor och syntetiska rubiner och safirer slog igenom så finns en hel del som känns igen. Många befarade att odlade pärlor skulle slå ut handeln med naturliga. Det uppstod snart en efterfrågan på metoder att identifiera odlade pärlor från naturliga och det är ur de nya behoven att identifiera odlade pärlor och syntetiska rubiner och safirer som ämnet gemmologi växer fram. Särskilda instrument tillverkas för att man skulle kunna se in i borrhål i pärlor och därmed avgöra deras ursprung. Det första pärllaboratoriet öppnade 1925 i Hatton Garden i London och hade snart tillgång till avancerad utrustning i form av bl.a. röntgen vilket gjorde att även oborrade pärlor kunde testas.

På liknade vis drev förekomsten av syntetiska rubiner och safirer och senare syntetisk smaragd och spinell på teknik och kunskapsutvecklingen. Gemmologi är ett område som snabbt måste anpassa sig till nya produkter, både i form av nya mineral som slipas för användning i smycken, behandlingar som får stenar att bli mer attraktiva men kanske påverkar hållbarheten, och stå redo för nya syntetiska material. Syntetiska diamanter av ädelstenskvalitet har funnits i snart 50 år. Det tog dock ganska många år innan syntetiska diamanter blev vanliga på marknaden vilket gjort att branschen haft gott om tid att förbereda sig och inte behövt bli så överaskad som i fallen med odlade pärlor och syntetiska rubiner. Sedan många år ingår metoder för att identifiera syntetiska diamanter i alla bättre gemmologutbildningar och det finns ett stort antal olika instrument som hjälper till att identifiera dem. Teknikutvecklingen för instrument gör att de blir både bättre och billigare och det lanseras hela tiden nya instrument vilka hela tidenblir mer användarvänliga. Senaste exemplet är den testare som lanserades våren 2017 av det finsk- italienska företaget MAGI vilken med säkerhet talar om att en sten är en naturlig diamant eller inte. Instrumentet är pennliknande och lämpar sig även för att testa små stenar i t ex pavé infattningar och liknande med resultat inom enstaka sekunder. Den vanligt förekommande så kallade diamanttestaren är ett helt annat instrument och kan inte skilja mellan syntetiska och naturliga diamanter men är bra för att skilja material som t ex kubisk zirkon eller syntetisk spinell från diamant.

Varför är det viktigt att skilja syntetiska diamanter från naturliga? Syntetiska eller andra konstgjorda material kan naturligtvis aldrig kallas ädelstenar. Är man noga med att bara befatta sig med stenar som faller inom definitionen av ”ädelsten” så är alla syntetiska och konstgjorda material uteslutna. Ur värderingsynpunkt så kan det vara väldigt stor skillnad i värde på ett smycke som innehåller syntetiska diamanter jämfört med ett likvärdigt med naturliga, särskilt om det handlar om färgade diamanter. Ännu så länge så är det väldigt få, om ens något, auktionsverk eller pantbank som tar emot syntetiska diamanter för försäljning. Det finns inte några riktigt tillförlitliga siffror kring andrahandsvärdet för syntetiska diamanter men i förhållande till naturliga så sjunker priserna för syntetiska diamater ännu mer då smycket lämnar butiken där det köpts som nytt.

Hur ska då syntetiska diamanter marknadsföras? Terminologi kring syntetiska och konstgjorda material har diskuterats lika länge som de funnits. Idag är vi bekväma med att säga ”syntetisk rubin” eller ”syntetisk smaragd” och det är svårt att se någon anledning att inte använda begreppet ”syntetisk diamant”. De riktlinjer som finns från internationella organ som ISO och Cibjo såväl som från Sveriges Gemmologiska Riksförening förordar ordet syntetisk, även om det på engelska även anses i sin ordning att skriva ”laboratory-grown”, något som låter lite märkligt eftersom det inte är i några sofistikerade laboratorier syntetiska diamanter tillverkas utan i vanliga fabrikslokaler, framförallt i Kina, USA, Ryssland.

Även om det förekommer viss oro i delar av branschen kring hur man ska handskas med syntetiska diamanter så krävs det inte särskilt stora utbildningsinsatser för att man själv ska kunna lära sig att se de vanligaste varningstecknen på om en diamant kan vara syntetisk. Med rätt kunskap och enkla medel kan man själv lära sig att med säkerhet se att en diamant är naturlig, t ex genom att testa fluorescensen eller uv-transparens hos färglösa, D-L, diamanter. Äldre syntetiska diamanter är väldigt ofta magnetiska vilket är enkelt att testa även om stenen är infattad i ädelmetall. Naturliga diamanter är aldrig magnetiska. Man kan alltså lära sig mycket själv men ska man bli riktigt duktig så krävs både längre utbildning och tillgång till ganska avancerad laboratorieutrustning. Har man inte tid eller möjlighet att lära sig grunderna själv så är det viktigt att ha någon att vända sig till för hjälp. Att på grund av okunskap köpa eller sälja syntetiska diamanter, eller andra syntetiska material, kan bli väldigt dyrbart både ekonomiskt och anseendemässigt.

Sveriges Gemmologiska Riksförenings rekommendation kring hur syntetiska diamanter ska benämnas:
"Då viss osäkerhet och inkonsekvens råder i branschen kring hur konstgjorda ädelstensmaterial ska beskrivas för kund, har Sveriges Gemmologiska Riksförening beslutat gå ut till alla berörda parter med riktlinjen att ordet ”Syntetisk” alltid ska användas som prefix då konstgjorda stenar benämns. En diamant som har tillverkats av människan och inte av naturen ska således alltid benämnas ”syntetisk diamant". Detsamma gäller alla andra konstgjorda ädelstensmaterial och det ska klart och tydligt stå ”syntetisk rubin”, ”syntetisk smaragd” osv då denna typ av material används i smycken.
Ordet ”syntetisk” ska skrivas ut i sin helhet utan förkortningar eller omskrivningar. Dessa riktlinjer följer ISOs dokument 18323:2015, CIBJOS Diamond Blue Book och IDC:s (International Diamond Council) regelverk angående terminologi kring diamanter.
Ädelmetallarbeten innehållande syntetiska diamanter bör stämplas ”SD” (syntetisk diamant) för tydlighet och förenkling för kund och framtida hantering av föremålet.”

Det har sällan varit några större politiska frågor som avspeglat sig inom ädelstensområdet. Det har ju dock hänt en de senaste tiden. Tiffany & Co gjorde ett oväntat utalande om klimatförändringarna och att USA borde hålla sig kvar i Parisövernskommelsen, Rapaport har sedan före valet visat sitt stöd för Trump som president och de har efter att han blev vald tydligt gått ut med att "america first" är en fullt rimlig och vettig utgångspunkt. Rapaport gjorde i mitt tycke en imopnerande objektiv raportering av Tiffanys utspel. Hade varit roligt om det blivit mer öppen diskussion mellan dem...
Det pågår en bojkott av De Grisogono, ett stort världsomspännande märke för exklusiva smycken, som ägs av dottern till Angolas president, alltså världens kanske mest korrupta land med extrem fattigdom och världens största barnadödlighet samtidigt som Isabel dos Santos är afrikas rikaste kvinna. Bojkotten har initierats av branschen själv med Yianni Melas som en av de drivande och själv har jag bara sett branschrelaterad aktivism, förhoppningsvis får någon jurnalist intresse för saken men eftersom de grisogono vad jag vet inte har någon representation i Sverige så kan det nog dröja innan sken uppmärksammas.
Intressant är att Tiffany & Co redan innan Isabel do Santos tog över De Grisogono som de facto var en konkurent, stödde fängslade journalisten Rafael Marques de Morais som hade skrivit en bok, Blood Diamonds: Corruption and Torture in Angola, samt några artiklar på ämnet.
 

Senaste tiden har jag sysslat med att aktivt välja bort "gilla" och "följ" varianter av Rapaport i sociala media samt nyhetsbrev från Rapaport och Rapnet. Skälet att jag inte längre vill stödja dem genom att följa och uppmärksamma dem i sociala medier är det brev Martin Rapaport skickade ut till vad jag antar inte bara var mig utan till alla mailadresser relaterade till medlems och nyhetsbrev samt andra som intreserat sig för deras verksamhet.

Martin Rapaport var tidigt tydligt ute med sitt stöd till Donald Trump som president och i det senaste utskicket som i utformning är formulerat i form av direktiv mer än som information till mottagarna så måste formuleringarna tolkas som ett starkt stöd till den hårdförare delen av Trumps politik. För egen del kom det senaste mailet till den prioriterade inboxen och inte som de vanliga medlems och intresseutskicken till foldern för "kampanjer" i min gmail vilket tyder på att ledningen för företaget varit mån om att budskapet ska nå fram mer än deras vanliga nyheter, alltså det man aktivt väljer att få ta del  av och till och med betalar för som prenumerant på  Rapaports prislistor.

Utskickets innehåll (som följer nedan) ger utryck för ett merkantilistiskt tänkande som är svårt att förstå utifrån företaget Rapaport och handelsplatsen Rapnets intressen utan måste vara en form av personlig allmän åsikt och därmed en indikation på att företaget faktiskt används för spridning av pesonliga politiska åsikter vilket i sin tur gör att förtroendet för företaget måste ifrågasättas.

Rapaport har sedan 1978 spelat en stor roll för prissättning och värdering av slipade diamanter och deras handelsplats Rapnet är en stor aktör på den globala diamantmarknaden. Vad vi ser är alltså ett exempel på hur ett amerikanskt bolag genom sin starka ställning på diamantmarknaden aktivt ger sig in i politiken för att uttryckligen få större fördelar utifrån att företaget är amerikanskt (se Rapaports utskick nedan)

Rapaports koppling till de dominerande producenterna av diamanter har ifrågasatts tidigare och Rapaport har mer än en gång kallats för saker som knähund till DeBeers mm. Det blir ett stort trovärdighetsproblem när en dominerande aktör för publicering av riktpriser vilka antas angivna utifrån faktisk handel har en tydlig politisk agenda.
Genom åren så har andra prislistpublikationer som t ex Gemguide och IDEX visat sig minst lika pålitliga som rapaport när det gäller analys av riktvärden för diamanter. Faktiskt så har Gemguide ofta vid jämförelse med Rapaport visat sig mer pålitlig när det gäller de storlekar och kvaliteter som omsätts mest.
 

Hur ser rättsläget i Sverige egentligen ut om någon säljer syntetiska diamanter som naturliga utan att tala om det och vid påpekande av saken säger sig inte ha vetat om att det inte naturliga diamanter de sålde?

I en intervju med Joseph Kuzi vid EGL Asia nyligen menar han att det borde vara förknippat med ganska hård bestraffning då en enda enstaka syntetisk diamant på fel plats faktiskt kan förstöra ryktet för ett helt företag. Att branschen inte visat något större intresse för att bena ut lagregler eller driva prejudicerande fall tyder på slapphet och ointresse att skydda slutkonsumenter.

Är det kanske för lätt att tjäna pengar i diamantbranschen för att man ska behöva bry sig och än mindre behöva utbilda sin personal? Ställer kunderna inga frågor därför att det inte spelar någon roll om diamanten är naturlig eller syntetisk? Förstår kunden inte skillnaden och i så fall, vems ansvar är det? Priset på en syntetisk sten kan matcha en likvärdig naturlig men stenens verkliga värde är antagligen bara någon tiondel.
Diskussioner kring Pris och Värde borde kanske föras i andra sammanhang men exemplifieras tydligt med syntetiska, behandlade och naturliga diamanter. Våren 2016 såldes en blå naturlig diamant för närmare en halv miljard kronor. En till utseendet liknande diamant som fått sitt utseende genom konstgjord behandling skulle kanske kosta 50000kronor. En syntetisk diamant av samma storlek och kvalitet skulle däremot i dagsläget med dagens teknik ändå bli ganska dyrbar då det är svårt att tillverka syntetiska diamanter som slipade över 10 carat. Jämför vi istället en naturlig blå diamant som väger en carat med en lika stor syntetisk blå diamant skiljer priset flera miljoner kronor.

Fallen med påträffat felbeskrivna diamanter är väldigt få i Sverige men utomlands så påträffar laboratorier syntetiska diamanter i allt högre utsträckning, t ex så rapporterar Gemtech i Italien att 20-25% av de diamanter de får in för undersökning visar sig vara syntetiska.

Syntetiska diamanter har funnits i drygt 30 år på smyckesmarknaden och även om de senaste åren sett en snabb ökning av syntetiska diamanter så har branschen haft gott om tid att förbereda sig och det finns mängder av kurser att gå för att lära sig om hur syntetiska diamanter skiljs från naturliga och det finns dessutom mängder med olika mer eller mindre effektiva instrument som hjälper till att ge indikation om en diamant kan vara syntetisk eller naturlig. Enklast och bäst är vanlig gemmologiska uv-lampa tillsammans med en tillsatts som kan mäta transparens för kortvågigt uv-ljus, t ex en ssef diamond spotter. HRDs D-screen eller Gemologis Taupe diamond tester är instrument som gör samma sak, ger indikation om en diamant tillhör en viss typ (typII eller TypIaB), även GIA och flera andra tillverkar och säljer liknande instrument. Alla färglösa syntetiska diamanter tillhör nämligen typII vilka är transparenta för kortvågigt uv-ljus. Testarna som nämnts ovan och liknande av andra tillverkare identifierar dock inte diamanters utsprung utan ger bara en indikation. Ju större och bättre en naturlig diamant är desto större är möjligheten att den tillhör typII och förlitar man sig för mycket på instrument så är risken faktiskt ganska stor att man missidentifierar naturliga diamanter av hög kvalitet som syntetiska! Udda slipformer och vissa äldre slipvarianter ger diamanten proportioner vilka gör att testet inte fungerar så det gäller att vara medveten om begränsningarna hos de instrument man använder.

Det är alltså egentligen inte särskilt svårt att identifiera syntetiska diamanter, problemet är att undersökningskostnaden för små stenar överskrider värdet för stenen vilket kan göra undersökningskostnaden svårmotiverad. Samma sak gäller då man behöver undersöka om en diamant fått sin färg eller klarhet förbättrad genom konstgjord behandling. Det är ofta betydligt svårare att med säkerhet fastställa om en naturlig diamant fått sin färg eller klarhet förbättrad genom konstgjord behandling eller om den är helt naturlig än det är att skilja mellan naturliga och syntetiskt tillverkade diamanter.

Dags att lära mer om diamanter? Scandinavian Gem Academys teoretiska kurs "Diamonds" rekomenderas starkt: http://www.scandinaviangemacademy.com/courses.html
För arbetsplatsanpassade workshops, föreläsningar eller kortare kurser på temat kontakta Ädelstensakademin: info @ gemacademy.se

Tino Hammid Memorial Gemmological Scholarship Program är ett stipendium som utdelas till fem sökanden av World Gem Foundation och omfattar den teoretiska delen av Career Gemmoloogy programmet, alltså fem delkurser om tillsammans ca 1300 sidor kursmaterial. Kostnaden för samma kurs är normalt 1400 Euro.
Kurserna läser stipendiemottagaren online i egen takt och det finns sedan möjlighet att genomgå de praktiska kurserna, fem stycken, för att få ett komplett Career Gemmologist diplom och titeln "CG". I Sverige och Norden läses kurserna av eventuell stipendiat via Scandinavian Gem Academy.
Mer information om stipendie och ansökningsformulär hittar du här: http://www.worldgemfoundation.com/scholarships.html