Om Pärlor och Pärlfiske i Sverige, en föreläsning från Scandinavian Gem Symposium omskriven till text på Svenska.

Det har gjorts fynd av pärlor i bland annat vikingatida gravar på Björkö i Mälaren, mycket av vikingarnas föremål och smycken kommer från andra delar av Europa och Världen men enligt vissa arkeologer så består fynden i några gravar av inhemska pärlor. Under Vikingatiden åt man musslor och det har hittats stora mängder musselskal vid utgrävningar så det finns logik i att en och annan attraktiv pärla påträffats och använts för dekoration. Det finns dock ingenting som tyder på någon systematisk jakt på pärlor i Sverige från den tiden och övriga pärlfynd har kunnat ursprungbestämmas till andra delar av världen.

De äldsta skriftliga källor som nämner pärlfiske i Sverige är skrivna av Olaus Magnus, Sveriges siste katolska biskop, efter att han flyttat till Rom. I båda hans välkända verk Carta Marina från 1539 och Historia om de nordiska folken 1555 beskriver han pärlfiske i Sverige på ett sätt som visar att pärlfiske var en ganska betydande verksamhet i flera delar av landet. Särskilt intresse visar han för fisket i Indalsälven och Ångermanälven. Även Gustav Vasa insåg potentialen i det Svenska pärlfisket och importerade pärlfiskare från Novgorod i Ryssland för att försöka effektivisera det svenska fisket vilket till största delen utfördes av bönder vilka även hade jordbruk att sköta.

Det mesta pärlfisket pågick i Norra delen av landet och det var också därifrån de största och bästa pärlorna kom. Detta ledde till att Karl IX beslutade att alla bönder i Norrland skulle betala en skatt genom att sända 100 oöppnade musslor till Stockholm.  Väl på plats i Stockholm öppnades musslorna och eventuella pärlor togs till vara, ett arbete som torde varit ganska otrevligt då musslorna då ofta var flera veckor gamla.

1643 publiceras en bok om de svenska pärlresurserna vilket ökar intresset. Ännu är fisket ganska oorganiserat och det finns inte någon överblick över resursen vilket gör att man återigen vänder sig utomlands för att ta in expertis, denna gång till Skottland där pärlfisket vid tiden är bättre organiserat än i Sverige.

1691 utfärdas en förordning, ett så kallat Regale, som förklarar att alla pärlor i Sverige tillhör Kronan. Detta Regale utökas 1694 till att omfatta även Karelen och de Baltiska staterna. I förordningen framgår att ersättningen för de som fiskar pärlor och ger till kronans uppsyningsmän är hög. Detta relaterar i en drastisk ökning av pärlfisket och miljontals musslor fiskas varje år ur de svenska älvarna. Överfisket får dramatiska följder då priset på pärlor faller samtidigt som flera älvar hinner bli utfiskade på musslor. Sista året som kronan gör någon förtjänst på pärlfiske i Sverige är 1698. 1711 förklarar inspektör Salomon Steigman flera älvar helt utfiskade och han förordar ett fiskestopp till dess att musselpopulationerna hunnit återhämta sig. Detta för tiden nya sätt att se på en naturresurs stöds av andra inspektörer.

På grund av att i stort sett inget fiske längre pågår upphör förordningen 1723. Några år senare, 1728, försöker kronan auktionera ut rättigheterna till pärlfiske i landet men det blir ett fiasko, inte en enda intressent finns som vill satsa på pärlfiske i organiserad form, en dramatisk förändring från bara några årtionden tidigare.
Pärlfiske pågår under 1700-talets första årtionden men i liten och oorganiserad form. Det dyker  så småningom upp tillräckligt många pärlor igen för att kronan ska införa en ny förordning 1731, denna gång mest för att ha ett effektivt sätt att beskatta fisket. Förordningen blir i stort sett obetydlig men det dröjer till 1861 innan den upphävs.
Det intressantaste under 1700-talet ur pärlsynpunkt är att Carl Von Linné intresserar sig för musslor. Som 20 årig student i Lund går Linné regelbundet på Dr Kilian Stobaeus föreläsningar om mollusker av olika slag. Linné kommer tillslut ha samlat på sig över 3000 mussel- och ostronskal och han beskriver över 800 olika arter mollusker.

När Linné är 25 år beger han sig ensam ut på en 5 månader lång resa till Lappland vilken han beskriver i Iter Laponicum, Lapplandsresan.  Bland mycket annat beskriver han det pärlfiske han ser. Metoderna menar han vara oekonomiska och slösaktiga eftersom att det behöver öppnas, och därmed dödas, över 1000 musslor för att hitta en enda pärla av högre kvalitet. Det är i Purkijaur i nuvarande Jokkmokks kommun som Linné bevittnar pärlfiske. Han får höra att tidigare fanns så gott om musslor att man nästan kunde gå torrskodd över vattnet men nu fick man leta en god stund innan man hittade någon mussla vilket gjort att det i stort sett inte fiskades alls längre. Han hittar dock en person som visar hur det gick till genom att bygga en flotte han beger sig ut i forsen med. Liggande på flotten tittar han efter musslor i vattnet och när han ser några hivar han i ankaret som består av en stor sten. Med hjälp av en i toppen kluven pinne eller gren så kan musslorna plockas upp från botten.

Lite förvånande var det nog för samtiden när Linné 1746 tillfrågas om att skriva en informationstext om pärlfiske men avböjer och hänvisar till tidigare verk av Erik Benzelius. Detta berodde dock inte på något bristande intresse utan istället höll Linné samtidigt på med hemliga experiment kring att på konstgjord väg odla pärlor. Detta är något han hållit på med sedan åtminstone 1742 och det är dammusslor han använt sig av och i dessa placerat små kulor av kalk eller gips i musslan. Linné lyckas med att få musslorna att täcka de inplacerade kulorna med pärlemor och därmed skapa världens första odlare runda pärlor. 1748 avslöjar Linné sina lyckade försök i ett brev till Halle och Linné beskriver processen att odla pärlor som väldigt enkel.

Pärlodling var dock inte någon nyhet i sig, i Kina hade man sedan flera hundra år placerat in föremål i musslor och på så vis fått dem täckta med pärlemor. Mest kända är de små buddafigurer i bly som finns avbildade i många böcker och på museer runt om i världen. Linné kände mycket väl till den kinesiska metoden och hade även fått exemplar till sina samlingar. Den stora skillnaden var att Linné lyckats odla mer eller mindre runda pärlor.

Det blir dock aldrig någon verksamhet av Linnés pärlor. Rättigheterna till metoden samt 9 pärlor och 6 musselskal med blisterpärlor köps av Bagge men han hinner inte utnyttja rättigheten till pärlodling och dokumenten försvinner efter hans död och hittas först 1820 av hans barnbarn. De görs försök att sälja metoden men tillslut så donerar Bagges barnbarnsbarn Oscar Dickson dokumentationen och pärlorna till Linnaean Society i London och där finns pärlorna fortfarande kvar men då och då så ställs de ut vid olika museer runt om i världen.

Pärlfiske pågår i Sverige hela tiden men det dröjer till slutet av 1800-talet innan någon storskalig produktion kommer igång igen. En föraning ger den historia som finns kring när Karl XV som kronprins reste till Kvikkjokk och där blev erbjuden två fulla skålar med pärlor. Han väljer ut de bästa och av dem tillverkas ett helt pärlgarnityr vilket av en guldsmed i Stockholm värderas till 200000 riksdaler, en enorm summa vid tiden. Tyvärr så stjäls pärlorna under Parisutställningen 1867 och detaljerna är svåra att bekräfta. Pärlfiske igång i Norrbotten efter en stor storm som 1897 förstör stora mängder skog och många skogsarbetare kommer till området längs Pärlälven i Jokkmokk för att ta rätt på allt virke innan det förstörs. Skogsarbete utfördes främst på vintern och under sommaren ägnade arbetarna sig åt pärlfiske och efter några år beskrivs hur hundratals personer kommer till Pärlälven varje år. En av Sveriges idag mest kända guldsmeder grundar sitt rykte under denna tid. Det är Fritz Olsson i Luleå som blir Sveriges största pärluppköpare.

Förutom Pärlälven så fiskas pärlor även i andra vatten. Mest känd blir Råneälven där riktiga ”pärlruscher” inträffar under både 1920 och 1950-talet. Betydelsen av det nordsvenska pärlfisket var välkänt utanför landet och i amerikanskt utbildningsmaterial för gemmologer så listas Råneå faktiskt under flera år som en av världens alla viktiga ädelstensproducerande områden. Fisket blir dock så omfattande att musslorna hotas av utrotning vilket leder till totalt pärlfiskeförbud i norra Sverige 1955.

Det är ändå inte i Norrbotten de största och dyraste Svenska pärlorna hittats. Storån i Jämtland är idag ganska okänt som pärlproducerande vatten men det är i Storån år 1938 som den största dokumenterade svenska pärlan hittas och det är också från Storån den dokumenterat dyraste Svenska pärlan kommer.

Under 1960 och 70 talen ökar förståelsen för musslors betydelse för både ekosystem och som vatten renare vilket gör att de skyddas i allt fler delar av landet. Pärlfiske fortsätter ändå i flera, särskilt västsvenska, vatten ända fram till 1990-talet. 1994 skyddas den svenska flodpärlmusslan och fisket tar definitivt slut. Sedan dess har flodpärlmusslan i många områden börjat återhämta sig men att Sverige återigen skulle bli en stor pärlproducerande nation är ytterst tveksamt även om förutsättningar för att odla pärlor finns.

Jan Asplund

Att påstå att Wesselton ständigt återkommer må vara en överdrift men Wesselton är ett namn som återkommer i olika sammanhang när det gäller diamanter.

Wesselton är namnet på den sist upptäckta av "Kimberleygruvorna" vilket skedde i september 1890 och gruvan fick sitt namn från J. J. Wessels som ägde farmen Benaaudheidfontein där fyndigheten upptäcktes. DeBeers köper gruvan i december 1891 och har den i sin ägo fram till att den stänger 2005. Wesseltongruvan var vid stängningen 995 meter djup vilket gör den till världens djupaste diamantgruva.
Brytning återupptas i Wesselton och några andra Sydafrikanska gruvor 2007 i regi av Petra Diamonds och då genom underjordsbrytning. Petra Diamonds gör detta först i samförstånd med DeBeers men från 2010 är det Petra Diamonds som äger Wesselton.

Namnet Wesselton har kommit att användas som en graderingsterm för diamanter vilka ansågs hålla en kvalitet typiska för Wesseltongruvan. Det finns flera exempel på gruvnamn som återkommer som graderingstermer, t ex så härrör den äldre termen Jaeger, som använts för att beskriva högsta färgkvalitet hos färglösa diamanter, från gruvan Jagersfontein. Graderingstermer av detta slag uppkom genom kombination av okunskap och vilja att associera olika kvaliteter till olika gruvor. I vissa fall kanske bara marknadsföring som levt vidare? Diamanter från Jagersfontein ansågs länge vara sprödare än från andra gruvor vilket förhindrade möjligheten att såga kristallerna och istället användes "bruting" alltså svarvning av kristallerna för att få en lämplig yttre form innan slipning. Man fick alltså ut mindre slipad sten per råsten än från andra gruvor, kanske ett försök till priskompensation att ge Jagersfontein stenar ett rykte om högre kvalitet än andra?

I den Skandinaviska diamantnomenklaturen Scan D.N. så återfinner vi några äldre termer för att beskriva färg. Wesselton och Top Wesselton blir översatt till dagens GIA och CIBJO standarder färggrader mellan F-H. Scan DN använder termen River för diamanter av bästa färg, D-E, och benämningen River härrör från färgfria diamanter typiska från alluviala fyndigheter, alltså diamanter hittade i rinnande vatten vilket det finns viss logik kring eftersom det bara är diamanter av hög kvalitet som klarar transport i forsande vatten över långa sträckor.

Scan DNs termer Crystal och Top Crystal har från början använts för att beskriva färg hos rådiamanter, alltså vilken färg diamantkristallen har innan den slipas. Benämningarna Cape och Top Cape kommer från förväntade färger på diamanter från Kap provincen i Sydafrika.

Scan Dn skapades av Herbert Tillander för drygt 50 år sedan och för bedömning av klarhet och slipning var Scan DN en föregångare som haft påverkan på dagens ledande graderingsmetodiker och standarder från b la GIA och CIBJO men för färggradering så är det inte lämpligt att använda beskrivande termer vilka dessutom betytt olika saker i olika sammanhang och tider.

Ädelstensbranschen i Sverige / Norden är inte stor och vill man vara del av den så är Scandinavian Gem Symposium den självklara vägen, förutsatt att man är seriös och öppen för de nyheter som presenteras.
Diamant och ädelstensbranschen omsätter stora summor och smycken har ofta både känslomässiga och ekonomiska värden. Många ädelstenar har historiskt haft stor betydelse som råmaterial och verktyg vilket man lätt inser idag om man tittar på olika tekniska områden som optik, borr och skärteknik, glidlager, lasrar mm det är diamanter, rubiner och granater överallt!
Ädelstenar har följt människan sedan långt innan det moderna samhället började etableras, de älsta smyckena är över 70000 år (kanske betydligt äldre beroende på hur vissa fynd ska tolkas) och till de älsta hör genomborrade snäckskal, bärnsten, föremål av strutsägg, ben och elfenben mm. Ädelstenar av olika slag har i en stor majoritet av de kulturer som haft tillgång till dem värderats högt och i både profana och religiösa texter nämns ädelstenar i olika sammanhang. Sedan åtminstonne 1000 år finns gott om skrifter som poängterar värde och exklusivitet för många olika material, för diamanter och nbågra andra material finns beskrivningar om värde som är betydligt äldre.
Ädelstensmaterial som t ex diamant har värderats högt inte bara för sitt attraktiva utseende utan , särskillt i fallet diamant, för sina unika egenskaper kopplade till hårdheten. Manilius beskriver inte några ädelstenar utan verktyg då han år 14 förklarar att en diamant i storlek bara som en prick ändå i värde överstiger guld. Cameer och Intaglios från Augustus tid bekräftar att diamant användes som graveringsverktyg, först drygt tvåhundar år senare dyker de första diamantsmyckena upp. Även Plinius den äldre nämner att diamant är det mest värdefulla som finns trots att han antagligen aldrig såg någon diamant av ädelstenskvalitet. Förklaringen är att det exporterades diamantverktyg från Rom till Kina. Något udda kan tyckas då det inte finns några diamantfyndigheter i närheten av Rom eller inom romarikets yttersta gränser. Förklaringen är handel med Indien. I Indien har man känt till och brutit diamanter sedan åtminstonne 2500 år och exporterat till b la Romariket där man hade teknik att splittra diamanterna till skärvor vilka kunde gjutas in i järn för att användas vid gravering av ädelstenar, något som de jade älskande kineserna hett eftertraktade. Detta faktum gav upphov till en myt som finns i många versioner och går ut på att diamanter finns i en dal på en ö eller annan otillgänglig plats skyddad av diverse odjur. Den mest kända versionen återfinns i Tusen och en natt då Sinbad Sjöfararen rkar bli kvarlämnad på en ö där han upptäcker diamantdalen. Sagan finns i många versioner av b la Marco Polo, Al Birubi m fl men en kinesisk variant placerar dalen på en ö i medelhavet. Kina köpte alltså diamantverktyg från Rom vilka i sin tur importerade diamanter från Indien, det dröjde dock länge innan några diamanter av ädelstenskvalitet hittade till Rom. Skälet till det var både att Indien hade strikta lagar om export och att handelsvägarna gick över Arabiska halvön och områden där man tidigare lärt sig uppskatta diamanter av hög kvalitet, det blev alltså bara de sämsta stenarna som kom till Europa.

Diamant och ädelstensfyndigheter har ofta försökt hållas hemliga och många myter om platser och omständigheter har medvetet förvrängts genom historien. Många nutida handlare är väldigt släpphänta med källkritiken och sprider gladeligen vidare myter om stenars påstådda krafter och betydelser i olika tider och kulturer vilket är dåligt för branschen eftersom det göder den nuvarande kulturen att man inte ska behöva veta så mycket om de stenar man säljer eller använder i smycken. "jag litar på grossisten..." och liknande är extremt vanligt att höra då man frågar om ädelstenars geografiska ursprung, eventuella behandlingar och deras väg till butiken. Denna inställning och att många tycker att det inte är deras ensak att ta reda på mer än vad återförsäljaren påstår har gjort att både syntetiska och behandlade ädelstenar smugit sig in i många sammanhang, något som lätt avslöjas av en gemmolog, ofta till stort förtret för den som betalat. Värre är dock att samma släpphänthet gjort det lätt för kriminella att sälja ädelstenar, både i betydelsen vidriga regimer och guerillarörelser i samband med t ex konflikten i Sierra Leone kring millenieskiftet eller superkorrupta människor som t ex Presidenten i Angolas dotter och företaget deGrisogono vilka är direkt ansvariga för den stora barnadödligheten i landet (världens största barnadödlighet i Afrikas rikaste och mest korrupta land och nyligen applåderades en svensk victorias secret modell då hon struttade runt i deras smycken) situationen i Congo vilken i höstas lyftes fram i en (inte så värst bra) rapport av Swedwatch och rent kriminella gäng som t ex de för några år sedan genomförde rån och stal diamantleveranser på flygplatsen i Brussel eller småkriminella som gör inbrott eller rånar folk på smycken för att sälja i närmsta pantbank för att få råd med droger.

Det är viktigt att ställa frågor kring ursprung av både ädelstenar och ädelmetall då man köper smycken. Ädelstensproduktion är en jätteviktig och bra väg för många fattigare länder och befolkningar att komma ur fattigdom och de flesta ädelstenar gynnar de som bor i fyndområdet genom både arbetstillfällen och riktade utbildningsinsatser.

Produktionen av syntetiska diamanter för smyckesändamål fortsätter att öka och de blir allt vanligare i takt med att det blir allt fler företag som tillverkar och säljer dem. Allteftersom tekniken för tillverkning förbättras och förfinas så blir diamanterna allt större och bättre i takt med att priset sjunker.

Ska syntetiska diamanter ses som hot eller möjlighet? Eller kanske man inte behöver bry sig alls? Jämför vi diskussionerna idag med de som fördes för ca 100 år sedan när odlade pärlor och syntetiska rubiner och safirer slog igenom så finns en hel del som känns igen. Många befarade att odlade pärlor skulle slå ut handeln med naturliga. Det uppstod snart en efterfrågan på metoder att identifiera odlade pärlor från naturliga och det är ur de nya behoven att identifiera odlade pärlor och syntetiska rubiner och safirer som ämnet gemmologi växer fram. Särskilda instrument tillverkas för att man skulle kunna se in i borrhål i pärlor och därmed avgöra deras ursprung. Det första pärllaboratoriet öppnade 1925 i Hatton Garden i London och hade snart tillgång till avancerad utrustning i form av bl.a. röntgen vilket gjorde att även oborrade pärlor kunde testas.

På liknade vis drev förekomsten av syntetiska rubiner och safirer och senare syntetisk smaragd och spinell på teknik och kunskapsutvecklingen. Gemmologi är ett område som snabbt måste anpassa sig till nya produkter, både i form av nya mineral som slipas för användning i smycken, behandlingar som får stenar att bli mer attraktiva men kanske påverkar hållbarheten, och stå redo för nya syntetiska material. Syntetiska diamanter av ädelstenskvalitet har funnits i snart 50 år. Det tog dock ganska många år innan syntetiska diamanter blev vanliga på marknaden vilket gjort att branschen haft gott om tid att förbereda sig och inte behövt bli så överaskad som i fallen med odlade pärlor och syntetiska rubiner. Sedan många år ingår metoder för att identifiera syntetiska diamanter i alla bättre gemmologutbildningar och det finns ett stort antal olika instrument som hjälper till att identifiera dem. Teknikutvecklingen för instrument gör att de blir både bättre och billigare och det lanseras hela tiden nya instrument vilka hela tidenblir mer användarvänliga. Senaste exemplet är den testare som lanserades våren 2017 av det finsk- italienska företaget MAGI vilken med säkerhet talar om att en sten är en naturlig diamant eller inte. Instrumentet är pennliknande och lämpar sig även för att testa små stenar i t ex pavé infattningar och liknande med resultat inom enstaka sekunder. Den vanligt förekommande så kallade diamanttestaren är ett helt annat instrument och kan inte skilja mellan syntetiska och naturliga diamanter men är bra för att skilja material som t ex kubisk zirkon eller syntetisk spinell från diamant.

Varför är det viktigt att skilja syntetiska diamanter från naturliga? Syntetiska eller andra konstgjorda material kan naturligtvis aldrig kallas ädelstenar. Är man noga med att bara befatta sig med stenar som faller inom definitionen av ”ädelsten” så är alla syntetiska och konstgjorda material uteslutna. Ur värderingsynpunkt så kan det vara väldigt stor skillnad i värde på ett smycke som innehåller syntetiska diamanter jämfört med ett likvärdigt med naturliga, särskilt om det handlar om färgade diamanter. Ännu så länge så är det väldigt få, om ens något, auktionsverk eller pantbank som tar emot syntetiska diamanter för försäljning. Det finns inte några riktigt tillförlitliga siffror kring andrahandsvärdet för syntetiska diamanter men i förhållande till naturliga så sjunker priserna för syntetiska diamater ännu mer då smycket lämnar butiken där det köpts som nytt.

Hur ska då syntetiska diamanter marknadsföras? Terminologi kring syntetiska och konstgjorda material har diskuterats lika länge som de funnits. Idag är vi bekväma med att säga ”syntetisk rubin” eller ”syntetisk smaragd” och det är svårt att se någon anledning att inte använda begreppet ”syntetisk diamant”. De riktlinjer som finns från internationella organ som ISO och Cibjo såväl som från Sveriges Gemmologiska Riksförening förordar ordet syntetisk, även om det på engelska även anses i sin ordning att skriva ”laboratory-grown”, något som låter lite märkligt eftersom det inte är i några sofistikerade laboratorier syntetiska diamanter tillverkas utan i vanliga fabrikslokaler, framförallt i Kina, USA, Ryssland.

Även om det förekommer viss oro i delar av branschen kring hur man ska handskas med syntetiska diamanter så krävs det inte särskilt stora utbildningsinsatser för att man själv ska kunna lära sig att se de vanligaste varningstecknen på om en diamant kan vara syntetisk. Med rätt kunskap och enkla medel kan man själv lära sig att med säkerhet se att en diamant är naturlig, t ex genom att testa fluorescensen eller uv-transparens hos färglösa, D-L, diamanter. Äldre syntetiska diamanter är väldigt ofta magnetiska vilket är enkelt att testa även om stenen är infattad i ädelmetall. Naturliga diamanter är aldrig magnetiska. Man kan alltså lära sig mycket själv men ska man bli riktigt duktig så krävs både längre utbildning och tillgång till ganska avancerad laboratorieutrustning. Har man inte tid eller möjlighet att lära sig grunderna själv så är det viktigt att ha någon att vända sig till för hjälp. Att på grund av okunskap köpa eller sälja syntetiska diamanter, eller andra syntetiska material, kan bli väldigt dyrbart både ekonomiskt och anseendemässigt.

Sveriges Gemmologiska Riksförenings rekommendation kring hur syntetiska diamanter ska benämnas:
"Då viss osäkerhet och inkonsekvens råder i branschen kring hur konstgjorda ädelstensmaterial ska beskrivas för kund, har Sveriges Gemmologiska Riksförening beslutat gå ut till alla berörda parter med riktlinjen att ordet ”Syntetisk” alltid ska användas som prefix då konstgjorda stenar benämns. En diamant som har tillverkats av människan och inte av naturen ska således alltid benämnas ”syntetisk diamant". Detsamma gäller alla andra konstgjorda ädelstensmaterial och det ska klart och tydligt stå ”syntetisk rubin”, ”syntetisk smaragd” osv då denna typ av material används i smycken.
Ordet ”syntetisk” ska skrivas ut i sin helhet utan förkortningar eller omskrivningar. Dessa riktlinjer följer ISOs dokument 18323:2015, CIBJOS Diamond Blue Book och IDC:s (International Diamond Council) regelverk angående terminologi kring diamanter.
Ädelmetallarbeten innehållande syntetiska diamanter bör stämplas ”SD” (syntetisk diamant) för tydlighet och förenkling för kund och framtida hantering av föremålet.”

Det har sällan varit några större politiska frågor som avspeglat sig inom ädelstensområdet. Det har ju dock hänt en de senaste tiden. Tiffany & Co gjorde ett oväntat utalande om klimatförändringarna och att USA borde hålla sig kvar i Parisövernskommelsen, Rapaport har sedan före valet visat sitt stöd för Trump som president och de har efter att han blev vald tydligt gått ut med att "america first" är en fullt rimlig och vettig utgångspunkt. Rapaport gjorde i mitt tycke en imopnerande objektiv raportering av Tiffanys utspel. Hade varit roligt om det blivit mer öppen diskussion mellan dem...
Det pågår en bojkott av De Grisogono, ett stort världsomspännande märke för exklusiva smycken, som ägs av dottern till Angolas president, alltså världens kanske mest korrupta land med extrem fattigdom och världens största barnadödlighet samtidigt som Isabel dos Santos är afrikas rikaste kvinna. Bojkotten har initierats av branschen själv med Yianni Melas som en av de drivande och själv har jag bara sett branschrelaterad aktivism, förhoppningsvis får någon jurnalist intresse för saken men eftersom de grisogono vad jag vet inte har någon representation i Sverige så kan det nog dröja innan sken uppmärksammas.
Intressant är att Tiffany & Co redan innan Isabel do Santos tog över De Grisogono som de facto var en konkurent, stödde fängslade journalisten Rafael Marques de Morais som hade skrivit en bok, Blood Diamonds: Corruption and Torture in Angola, samt några artiklar på ämnet.
 

Etiketter: #bojkottdegrisogono
Scandinavian Gem Symposium 2017 arrangeras återigen av Conny Forsberg och Jan Asplund i samarbete med Sveriges Gemmologiska Riksförening. I år omfattar symposiet två dagar där lördagen ägnas åt föredrag av flera världsledande experter inom olika delar av gemmologins områden. Elise Skalwold från New York, Richard Hughes från Bangkok, Alan Hodgkinson från Skottland, Geoffrey Dominy från Spanien och Richard Drucker från Glenview, USA representerar tillsammans med Mikko Åström och Alberto Scarani, personerna bakom MAGI Gemmological Instruments, den internationella närvaron medan Conny Forsberg och Jan Asplund är de nordiska representanterna på talarlistan.

Söndagens verksamhet består i ett antal workshops vilka är förlagda till hotellet Rimforsa Strand i Rimforsa, ca två mil från Kisa. Workshops erbjuds av Alan Hodgkinson: Visual Optict, Richard Drucker: Colored Stone grading, Conny Forsberg: Shooting Gems, om fotografering av ädelstenar samt MAGIs workshop om deras gemmologiska instrument. Först till kvarn system för deltagande på workshopsen så kom i tid!

Lördagkvällen erbjuder en middag för alla deltagare, talare och sponsorer vilken är förlagd till Rimforsa Strand, boka middagen separat via www.scangem.se! Rimforsa strand är det hotell talare och sponsorer kommer bo på och därmed kan rekommenderas att boka boende där. Storgården i Rimforsa (2016års middag och rekomenderade boende) ligger bara ca 2 km från Rimforsa Strand och är även det ett bra boendealternativ.

Samarbetspartners och sponsorer för 2017års symposium är World Gem Foundation, Sveriges Gemmologiska Riksförening, MAGI Gemological Instruments, Scandinavian Gem Academy samt Gemworld.

Se till att boka biljetter i tid via www.scangem.se!
Alldeles nyligen så släpptes Martin Steinbecks lika unika som omfångsrika bok Asterism - Gems with a Star vilken går igenom alla ädelstensmaterial som uppvisar stjärneffekt, beskriver vad effekten beror på, hur vanlig eller ovanlig den är hos olika material samt hur man går till väga för att kvalitetsgradera och värdera ädelstenar med stjärneffekt.
Författaren är passionerad stjärnstensälskare och har 30 års erfarenhet av att arbeta med ädelstensmaterial som har potential att visa stjärneffekt. Boken samlar Martin Steinbecks samlade kunskap på området på 900 sidor i A4 format. Texten är skriven så att både allmänt intresserade, insatta gemmologer och även forskare har utbyte. Författaren nämner nära 800 referenser samtidigt som hans egna kortfattade anekdoter från kontakter med handlare, ädelstensbehandlare, fyndplatser och kontakter med tillverkare av syntetiska stjärnstenar tillför ovärderlig kunskap vilken annars är svår att hitta i publicerad form.
Projektet med boken har nog setts som smått galet och har funnits hos författaren i drygt 20 år. Boken är både dokumentationen av ett livsverk (även om jag är övertygad om att det komer dröja ganska länge innan Martin avslutar sin stjärnstenskarriär) och en extrem dokumentation av fenomenet asterism vilken rimligen inte kommer matchas på många årtionden.

Boken Asterism - Gems with a Star är tryckt i 2000 exemplar och som nämnts är den i A4 format och omfattar 900 sidor på vilka det finns närmare 2000 bilder varav långt över 1000 är färgbilder på stenar som uppvisar stjärneffekt, allt från relativt vanliga rubiner och safirer till material där bara enstaka exemplar är kända.

Jag träffade Martin första gången på mässan Mineralientage i Munchen 2012 då han hade ett litet bås där ha visade fantastiska stjärnstenar, bl a en rökkvarts med en 12 armad stjärna vilken effekten framstod som om armarna rörde sig över stenen med en effekt som påminde om flaggor i vind. När jag träffade honom senast i London i höstas visade han några exemplar från första provtryckningen och redan då var det uppenbart att boken var en unik sammanfattning av både en passionerad handlare och forskningsläget för stjärnstenar, inklusive metodik för bedömning av kvalitet samt riktprislistningar för olia material med stjärneffekt - väldigt viktig information för värderare då det kan vara svårt att korrekt värdera stenar som uppvisar stjärneffekt, särskillt i Sverige och övriga norden där det inte finns någon större marknad för material av denna typ och kunskapen kring gradering och värdering av stjärnstenar är liten.

Boken kan köpas i Ädelstensakademins butik som du hittar här på sidan under rubriken "Om Ädelstenar, Guld & Juveler". Vid intresse så finns även VIP utgåvan av boken tillgänglig från mig, läderinbunden, metallslagna hörn, förgyllda sidor mm, det är boken som syns aningen till vänster om mitten i bilden ovan. Hör i så fall av dig till mig via info @ gemacademy . se

Kursen sker i Scandinavian Gem Academys regi och går igenom rådande standarder för hur diamanter och andra ädelstenar graderas och ger grunder i förståelse för hur kvalitet bestäms.

Vi går igenom de 4 C:na vilka ligger till grund för all modern diamantgradering och vad som skiljer diamanter från övriga ädelstenar när det gäller att bedöma kvalitet.

Faktorer som färg, klarhet och slipning gås igenom och vi får en förståelse för hur olika faktorer påverkar kvaliteten hos en sten olika mycket beroende på vilket material det handlar om och vi går igenom några av de rådande färggraderingssystem som finns.

Förutom diamanter så tittar vi praktiskt även på rubiner, safirer, smaragd, jade, opal, granat, ametist, turmalin med flera ädelstenar.
Kursen vänder sig till alla som är intresserade av hur man kvalitetsbedömer diamanter och ädelstenar, yrkesverksamma inom pantbanker, auktionsverk och guldsmide liksom intresserad allmänhet kommer ha behållning av kursen.

Kurskostnad 125 Euro inklusive moms. För de deltagare som vill kombinera praktiken med teoretiska kurser så kommer kurskostnaden dras av från valfri del kurs i ”Career Gemmology” programmet. Efter att ha genomgått denna endagarskurs så kan man alltså läsa t ex den teoretiska ”Basic Gemmology” för bara ytterligare 75 Euro.

Förkrav: Ett brinnande intresse för ädelstenar och grundkunskaper om diamanter och ädelstenar. Vi kommer vara två instruktörer under dagen och ha möjlighet att anpassa upplägg och fokus efter deltagarnas önskemål.
 
Datum: Lördag 22 April 2017.
Plats: ABFs lokal i Krokek, 150 meter från Kolmårdens järnvägsstation. (knappt 1h30m från Stockholms Central)

Boka kursen via http://scangemacademy.tictail.com/ genom att klicka på ”Diamond and Coloured Gemstone Grading” sedan ”Add to cart” osv. Pris: 125 Euro inklusive moms.

Frågor? Tveka inte att maila till info@scandianviangemacademy.com eller ringa Jan Asplund: 0 7 0 57 6 44 08.
 
www.scandinaviangemacademy.com

Senaste tiden har jag sysslat med att aktivt välja bort "gilla" och "följ" varianter av Rapaport i sociala media samt nyhetsbrev från Rapaport och Rapnet. Skälet att jag inte längre vill stödja dem genom att följa och uppmärksamma dem i sociala medier är det brev Martin Rapaport skickade ut till vad jag antar inte bara var mig utan till alla mailadresser relaterade till medlems och nyhetsbrev samt andra som intreserat sig för deras verksamhet.

Martin Rapaport var tidigt tydligt ute med sitt stöd till Donald Trump som president och i det senaste utskicket som i utformning är formulerat i form av direktiv mer än som information till mottagarna så måste formuleringarna tolkas som ett starkt stöd till den hårdförare delen av Trumps politik. För egen del kom det senaste mailet till den prioriterade inboxen och inte som de vanliga medlems och intresseutskicken till foldern för "kampanjer" i min gmail vilket tyder på att ledningen för företaget varit mån om att budskapet ska nå fram mer än deras vanliga nyheter, alltså det man aktivt väljer att få ta del  av och till och med betalar för som prenumerant på  Rapaports prislistor.

Utskickets innehåll (som följer nedan) ger utryck för ett merkantilistiskt tänkande som är svårt att förstå utifrån företaget Rapaport och handelsplatsen Rapnets intressen utan måste vara en form av personlig allmän åsikt och därmed en indikation på att företaget faktiskt används för spridning av pesonliga politiska åsikter vilket i sin tur gör att förtroendet för företaget måste ifrågasättas.

Rapaport har sedan 1978 spelat en stor roll för prissättning och värdering av slipade diamanter och deras handelsplats Rapnet är en stor aktör på den globala diamantmarknaden. Vad vi ser är alltså ett exempel på hur ett amerikanskt bolag genom sin starka ställning på diamantmarknaden aktivt ger sig in i politiken för att uttryckligen få större fördelar utifrån att företaget är amerikanskt (se Rapaports utskick nedan)

Rapaports koppling till de dominerande producenterna av diamanter har ifrågasatts tidigare och Rapaport har mer än en gång kallats för saker som knähund till DeBeers mm. Det blir ett stort trovärdighetsproblem när en dominerande aktör för publicering av riktpriser vilka antas angivna utifrån faktisk handel har en tydlig politisk agenda.
Genom åren så har andra prislistpublikationer som t ex Gemguide och IDEX visat sig minst lika pålitliga som rapaport när det gäller analys av riktvärden för diamanter. Faktiskt så har Gemguide ofta vid jämförelse med Rapaport visat sig mer pålitlig när det gäller de storlekar och kvaliteter som omsätts mest.
 

Jag har träffat och lyssnat till Martin Rapaport flera gånger och han har till och med gjort mig en tjänst en gång men min uppfattning är att han och Donald Trump är väldigt lika som personer. Rapaport publicerar mängder med analyser av olika slag när det gäller diamanthandel men det är sällan Martin Rapaport själv skriver under något som är av större vikt, det får såklart ändå utgås från att han har stor kontroll över vad som publiceras.
Att det finns en politisk agenda bakom Rapaport måste såklart tas i beaktande vid användning av deras prislistpublikation och läsning av deras nyheter och analyser.


"Rapaport Statement
February 21, 2017

President Trump’s Trade Policy

President Trump's trade policy is based on his principles of “America First” and “Reciprocity.” The big idea is that U.S. purchasing power is valuable and the U.S. should get something for it. America must use its market power to ensure fair reciprocal benefits from trade partners. Those who do not reciprocate, should not be given free access to our markets.

Previous administrations sought to expand international trade by freely opening U.S. markets to groups of multinational trade partners. By exporting jobs and prosperity, America hoped to buy world peace and increase foreign demand for sophisticated American products. While this may have worked for many years, the current reality is that America is getting a bad deal.

Countries like China are not reciprocating and cooperating. They take us for granted. America exports jobs and prosperity to China. In return we get strategic military threats in the form of aircraft carriers, fake islands and claims to the South China Sea. Should we be supporting those who stand against us? Shouldn’t we use our market power to demand reciprocal relationships that support strategic “America First” interests?

Trade policy gets more important as it interacts with domestic policy. Free trade is not free when it costs American jobs. While cheap imports may feel good, they destroy our ability to recycle U.S. prosperity through jobs that multiply demand. “America First” means American jobs must sometimes come before cheap imports even if it means higher prices.

So trade policy is not just about trade. It’s about jobs, prosperity, prices, national security, and a host of other social, economic and political factors. Optimizing trade policy requires Presidential management with firm decisions about priority and balance. Trade policy must be centralized and coordinated in the face of powerful competing interests.

A successful outcome requires the establishment, communication and enforcement of President Trump's high principles of “America First” and “Reciprocity.”

Martin Rapaport
Chairman
RAPAPORT

Addendum:

Multinational Trade Agreements

President Trump’s bilateral trade policies may conflict with existing multinational trade agreements. Such agreements require everybody to agree with everybody about everything. They destroy our ability to create effective bilateral trade agreements that optimize the value of our market power. It’s time for the U.S, to review the benefit of multinational trade agreements and U.S. membership in the World Trade Organization (WTO).
©2017 Rapaport USA, Inc. "

 
Kimberley certifikat utfärdat vid köp av en enstaka sten i USA vilken importerades till EU. Kimberleycertifikat har ett utfärdandedatum och ett slutdatum för sin giltighet, i detta fall två månader.  Kimberley certifikat utfärdat vid köp av en enstaka sten i USA vilken importerades till EU. Kimberleycertifikat har ett utfärdandedatum och ett slutdatum för sin giltighet, i detta fall två månader.
Kimberley processen har sitt ursprung i de konflikter som pågick i framförallt västafrika under 1990-talet och där det visade sig att diamanter finansierade delar av de väpnade konflikter som pågick. (Mer info www.kimberleyprocess.com) Diskussionerna kring det elände och våld diamanter och andra råvaror bidrog till ledde till att Kimberleyprocessen ratificerades av de flesta länder. All handel med rådiamanter, alltså diamanter som ännu inte slipats eller på annat sätt bearbetats, kräver en certifiering när de förs över nationsgränser. (för Eu gäller bara införandet över EU gräns så handel med rådiamanter Eu länder emellan kräver inte kimberleycertifikat.)

Kimberleycertifikat gäller alltså bara rådiamanter och kimberleyprocessen handlar bara om att diamanter inte får förknippas med finansiering av konflikter.
Kimberleycertifikat och Kimberleyprocessen har alltså i sin nuvarande utformning ingenting att göra med om diamanter är miljömässigt producerade eller att arbetsförhållanden eller mänskliga rättigheter efterlevs.
(är det en för eller nackdel att en certifiering begränsas till smalare del av produktionsled? Spetskompetens inom ett område kontra resurser för att tillhandahålla bredd?)

Det blir ibland lite pinsamt när handlare vid fråga om deras diamanter är etiska eller miljömässigt producerade stolt och glatt hänvisar till att de bara saluför kimberleycertifierade diamanter eller handlar med grossister som har kimberleycertifierade diamanter då ju kimberleycertifikat inte har något med miljö eller etik i form at t ex mänskliga rättigheter att göra. Det är i praktiken faktiskt ganska svårt för en juvelerare av genomsnittligt svenskt mått att handla med diamanter utanför kimberleysystemet, i så fall behöver man själv åka till länder och på olagligt vis köpa stenar vilka man låter slipa för att sedan sälja alternativt beblanda sig med ganska ljusskygg verksamhet. De flesta diamantproducerande länder, antagligen alla, har i sina exportregler krav att diamanter som exporteras ska gå via vissa försäljningsled alternativt dokumenteras och certifieras på olika vis. Det samma gäller import till de flesta länder och det är förbjudet att importera rådiamanter utan kimberleycertifikat till EU.

Swedwatch publicerade en rapport i december 2016 vilken diskuterats en del i ädelstens och guldsmedskretsar. Rapporten beskriver förhållanden kring diamantproduktion i Kongo och fick stor medial uppmärksamhet i både Sverige och internationellt men har kritiserats från flera håll, bla att den tar upp ett väldigt litet antal svenska företag  vilka svarat på aningen vinklade frågor kring etiska frågeställningar vid hadel med diamanter i smyckesammanhang.  Kritiken mot rapporten kan vara förståelig men när det gäller svaren som inkommit till Swedwatch från branschen under rapportens skrivande är det faktiskt ganska pinsamt att läsa och höra om hur illa det står till med förståelsen av Kimberleyprocessen, vad kimberley certifikat betyder och bristande insikt att man faktiskt har ett ganska stort ansvar som försäljare av diamanter, andra ädelstenar och metaller att kunna redogöra var sina stenar och metaller kommer från. Att bara referera till vad den man köpt en sten eller metall från säger utan att göra några som helst egna kontroller är att beteckna som oseriöst handlande.
Ädelmetallbranschen har gjort det lätt för sig eftersom att det idag räcker med att en metall är omsmält för att få stämplas som både etisk och miljövänlig.
Samma logik som används för metall skulle alltså göra gällande att det räcker med att slipa om en "blodsdiamant" för att den ska få säljas som etiskt och rättvisemärkt?

När det gäller kimberleycertifikat så är som nämnts i stort sett alla diamantproducerande länder med i den men man måste såklart alltid ifrågasätta liknade internationella certifieringssystem för att testa deras berättigande. Kimberleyprocessens uppkomst handlar som nämnts ovan främst om finansiering av konflikter föranlett av hemska förhållanden under inbördeskrig i vissa västafrikanska stater. Att länder som t ex Sierra Leone idag har utvecklats till någorlunda politiskt stabila stater och att inbördeskrig mm faktiskt avslutats och gjort levnadsförhållanden betydligt bättre i många länder har gjort att kimberleyprocessen senaste åren inte haft någon större praktisk nytta då de konflikter som orsakade dess uppkomst inte längre pågår. Det kostar även några kronor att få sina stenar certifierade via respektive lands myndighet och det tar dessutom viss tid vilket gör att det finns incitament för korruption i samband med den byråkrati som omgärdar certifikatutfärdandet för diamanter.
Mängden diamanter som handlas utanför kimberleysystemet är i förhållande till mängden certifierade stenar väldigt litet men omfattar ändå förhållandevis betydande summor. Majoriteten av icke kimberleycertifierade diamanter saknar certifiering pga att genvägar hittats för att delst spara pengar för certifieringen men framförallt att spara tid när det gäller att få exportera och sälja diamanter. Att korruption i vissa led sker i syfte att slippa korruption i andra led är relativt förekommande i flera västafrikanska stater är inte en nyhet.
Det förekommer en del handel med rådiamanter utanför kimberleyprocessen men som det ser ut idag så handlar det faktiskt till stor del om stenar som normalt skulle fått rätt certifiering men där handlarna ser både ekonomiska och tidsmässiga vinster genom att hoppa över den byråkrati kimberleyprocessen orsakar.

 
Rubin-glas komposit som utsatts för värme i form av guldsmeds låga. Stenar som fått sprickor fyllda med glas är inte hållbarare och tåligare än glaset. Rubin-glas komposit som utsatts för värme i form av guldsmeds låga. Stenar som fått sprickor fyllda med glas är inte hållbarare och tåligare än glaset.

Det har i Sverige pågått en diskussion kring om glasfyllda diamanter SKA eller BÖR  beskrivas som just glasfyllda vid försäljning. Diskussionen ter sig i ett internationellt sammanhang som löjlig. Det är i många länder redan idag förbjudet att sälja glasfyllda diamanter, rubiner eller safirer utan att tala om för kunden att de är just glasfyllda vilket är helt i linje med Cibjos och andra nationella och  internationella organs riktlinjer. I praktiken är de stenar som beskrivs som glasfyllda eller kanske bara "filled" ibland faktiskt mer glas än naturlig rubin, safir eller diamant. Glasfyllda stenar ska enligt internationell praxis beskrivas som KOMPOSITER, alltså föremål som består av fler än ett material, i detta fall glas och diamant eller glas och rubin. Termen GLASKOMPOSIT torde vara den korrekta termen för denna typ av material.
Skälet till att "glasfyllning" utförs är att stenar av lägre kvalitet kan få ett attraktivare utseende om sprickor fylls med blyglas genom att läggas i högtemperaturugnar där smällt glas genom att man skapar vakum sugs in i och fyller ut sprickor i stenen. Temperaturen som krävs för att detta ska fungera är hög och lämpar sig bäst på material som diamant och rubin/safir men det förekommer även glasfyllning av andra ädelstensmaterial.
Glaskompositer eller "glasfyllda stenar" faller utanför definitionen av ÄDELSTEN då de är en på konstgjord väg tillverkad produkt som är betydligt kännsligare mot slitage, kemikalier, värme mm än naturligt obehandlade diamanter, rubiner och safirer. Diamanter som har fått sprickor fyllda med glas för att se bättre ut och få en högre klarhetsbeteckning är inte hållbara! Kemikalier och värme förstör glasfyllda stenar och andrahandsvärdet på glasfyllda stenar är i princip noll och intet!
Många så kallat glasfyllda rubiner och safirer har vid kontroll visat sig bestå av mer glas än rubin/safir. Produkterna har till och med visat sig vara gjutningar av glas och aluminiumoxid med tillsatt lämplig färggivare.

Att avgöra om en diamant, safir eller rubin är en glaskomposit / fått enstaka sprickor fyllda med blyglas (eller smält borax) är inte svårt, tvärtom! En stunds enkla övningar med lupp gör att man kan identifiera en majoritet av alla aktuella stenar.

Antwerpen har länge varit ett av världens viktigaste center för diamanthandel och slipning. Skälet till att Antwerpen blev ett diamantcenter vid slutet av medeltiden är kopplat till flera större omvälvningar i historien, egentligen var det Brugge som var det första centret i det som är nuvarande Belgien men pga bland annat igenslammning av kanaler och därmed försvårade transporter flyttade mycket verksamhet till Antwerpen istället. Venedig var tidigt också ett viktigt center för handeln med diamanter då handeln med asien till stor del skedde via Venedig. Efter portugisernas upptäckt av sjövägen till Indien och andra delar av världen förlorade de landbaserade långväga transporterna sin betydelse och därmed förlorade även Venedig, trots sin hamn, betydlese och det utveckladess relatoner mellan Lissabon och Antwerpen. Någon exakt tid för när diamanthandeln etablerade sig i Antwerpen vet man inte och fram till för någon dag sedan så var de äldsta dokumenten rörande diamanter i Antwerpen från 1483. I slutet av Januari hittades dock ett dokument i arkivet Insolvente Boedels daterat 1447 som nämner diamanter och att det är förbjudet att sälja falska diamanter, rubiner, smaragder och safirer. Det var inför ett jubileum arkiven söktes igenom och dokumentet hittades. Trots Antwerpens långa historia som diamantcenter och att det skrivits mycket genom århundradena så dyker det alltså fortfarande upp information som gör att historieskrivningen måste justeras.

Historia och historieskrivning används ofta ganska lättvindigt i samband med beskrivning och försäljning av ädelstenar, något som pågått länge och ligger både branschen och gemmologi som ämne till last när det gäller trovärdighet.
Historier kring t ex månadsstenar, påstådda betydelser eller mer eller mindre magiska krafter eller stenars ursprung ifrågasätts sällan och många försäljare använder gärna mytbildning och rent falska påståenden. Särskillt i samband med försäljning av ädelstensmaterial av lägre kvalitet som säljs som någon sorts mirakelmedeciner med påstådda energier används ord som "magiska krafter" och liknande ogenerat vid försäljning. Det är t ex heller inte svårt att hitta påståenden kring vad Platon och Aristoteles tyckte om diamanter trots att det inte finns varken historiska eller arkeologiska belägg för att diamanter skulle varit kända i Grekland vid den tiden, tvärtom. För safir och många andra stenar hänvisas ofta till gamla testamentet helt utan synbar förståelse för att de namn vi idag har på ädelstenar i många fall hade en helt annan betydlese, något som är mycket väl undersökt och dokumenterat och alltså är fall där källkritik är väldigt enkelt att utöva.
Bilden här är från den föreläsning jag höll under Preciousmässan i Stockholm i September 2016 och visar energiåtgång per carat för framställning av diamanter av smyckeskvalitet från några olika tillverkare av syntetiska diamanter och några traditionella diamantgruvor. Skälet till detta inlägg är att intresse uppenbarligen finns och att förfrågningar uppkommit, särskillt kring den mindre del av föredraget där energiåtgång per carat nämndes. Föredraget handlade om syntetiska diamanters plats på smyckesmarknaden och omfattade 20 minuter då jag tog upp framförallt den ökande produktionen av syntetiska diamanter, var syntetiska diamanter tillverkas och marknaden för syntetiska diamanter. Alltså bara någon enstaka minut kring det rubriken på detta inlägg nämner.

Siffrorna på bilden är omräkningar för olika typ av produktion av diamanter vilka tar hänsyn till bränsleåtgång, uppvärmning, transporter, tillverkning av maskiner, förbrukningsmaterial mm. Resultaten är dock aningen förenklade och inte att jämföra med t ex en enligt svensk lag förordad miljökonsekvensbeskrivning.
Flera av uppgifterna kommer från företagen själva, t ex DeBeers och IIa Technologies medan andra var betydligt svårare att få tag i och dessutom är alla uppgifter i bilden ovan bekräftade från fler än ett håll vilket tog en del tid i anspråk. En av källorna var t ex från icke färdigbehandlad handling från University of Vermont, andra kunnde återfinnas i blogg och forumliknande sammanhang. Siffrorna är heller inte för samma år för alla angivna producenter, det är t ex som bekant några år sedan Florida baserade Gemesis existerade och företaget heter nu Pure Grown Diamonds men anläggningen för produktion torde fortfarande vara densamma även om tillverkningstekniken förfinats och förändrats - vilket inte självklart betyder mer miljövänlig.

Noterbart är att siffran från DeBeers är ett genomsnitt för all deras verksamhet och jag har inte vidare försökt hitta siffror kring deras olika verksamheter men rimligt att anta är att deras verksamhet i Namdebs regi i form av båtar som "dammsuger" havsbotten utanför Namibias kust är betydligt mer energikrävande än traditionell gruvbrytning i deras äldre gruvor i Sydafrika, ett påstående som stöds av information i bloggar och forum av olika slag samt av egna iaktagelser av båtarna på plats i Namibia vilka grundar sig på min egen erfarenhet av att tidigare ha arbetat med liknade fartyg.

Det är inte rättvist att jämföra bara energiförbrukning då energin i sig kommer från väldigt olika produktionssätt, t ex så har de Kanadensiska diamantgruvorna, pga bristen på infrastruktur, till stor del tidigare förlitat sig på energi från dieselverk vilka ger höga utsläpp samtidigt som den arktiska miljön kräver mycket energi. Argyles låga siffra har dels med klimatet i Australien att göra men än större förklaring är de miljölagar och åtaganden som finns där. Det har dock på senare tid hänt en del när det gäller energiframställning och energiförbrukning för de Kanadensiska gruvorna vilket gör listningen ovan aningen inaktuell. Generellt kan man säga att när det gäller energiåtgång finns ingen direkt miljövinst att göra genom att övergå från naturliga till syntetiska diamanter. Det kan till och med vara tvärt om eftersom att traditionell gruvbrytning av diamanter inte kräver några större mängder kemikalier eller tungmetaller medan tillverkningen av syntetiska diamanter kräver ganska många olika tillsatsämnen oberoende av viken metod som används.

Alluviala fyndigheter av diamanter som t ex är vanligt i västafrika och Kongo förbrukar vanligen väldigt små resurser i form av energi och miljöfarliga utsläpp, visst görs mindre fördämmningar av vattendrag och en del skog huggs ner men ingreppen i naturen får ändå betecknas som relativt små, särskillt vid en jämförelse med när guld utvinns på liknande småskaligt vis eftersom det nästan alltid är förknippat med utsläpp av tungmetaller. Ett problem vid många alluviala fyndigheter blir istället arbetsförhållandena vilket är en annan frågeställning som dock förtjänar att uppmärksammas även om den sammanlagda produktionen av diamanter från riskländer som t ex Kongo är relativt liten och de stenarna tar ofta andra vägar till smyckesmarknaden än via de etablerade större grossisterna i Europa.

Om någon läsare känner till olika typer av energi och förbrukningssiffror för andra diamantgruvor eller producenter än de ovan nämnda så mottages de tacksamt. Har tillgång till siffror som vore intressant att få bekräftade eller dementerade.

Hur ser rättsläget i Sverige egentligen ut om någon säljer syntetiska diamanter som naturliga utan att tala om det och vid påpekande av saken säger sig inte ha vetat om att det inte naturliga diamanter de sålde?

I en intervju med Joseph Kuzi vid EGL Asia nyligen menar han att det borde vara förknippat med ganska hård bestraffning då en enda enstaka syntetisk diamant på fel plats faktiskt kan förstöra ryktet för ett helt företag. Att branschen inte visat något större intresse för att bena ut lagregler eller driva prejudicerande fall tyder på slapphet och ointresse att skydda slutkonsumenter.

Är det kanske för lätt att tjäna pengar i diamantbranschen för att man ska behöva bry sig och än mindre behöva utbilda sin personal? Ställer kunderna inga frågor därför att det inte spelar någon roll om diamanten är naturlig eller syntetisk? Förstår kunden inte skillnaden och i så fall, vems ansvar är det? Priset på en syntetisk sten kan matcha en likvärdig naturlig men stenens verkliga värde är antagligen bara någon tiondel.
Diskussioner kring Pris och Värde borde kanske föras i andra sammanhang men exemplifieras tydligt med syntetiska, behandlade och naturliga diamanter. Våren 2016 såldes en blå naturlig diamant för närmare en halv miljard kronor. En till utseendet liknande diamant som fått sitt utseende genom konstgjord behandling skulle kanske kosta 50000kronor. En syntetisk diamant av samma storlek och kvalitet skulle däremot i dagsläget med dagens teknik ändå bli ganska dyrbar då det är svårt att tillverka syntetiska diamanter som slipade över 10 carat. Jämför vi istället en naturlig blå diamant som väger en carat med en lika stor syntetisk blå diamant skiljer priset flera miljoner kronor.

Fallen med påträffat felbeskrivna diamanter är väldigt få i Sverige men utomlands så påträffar laboratorier syntetiska diamanter i allt högre utsträckning, t ex så rapporterar Gemtech i Italien att 20-25% av de diamanter de får in för undersökning visar sig vara syntetiska.

Syntetiska diamanter har funnits i drygt 30 år på smyckesmarknaden och även om de senaste åren sett en snabb ökning av syntetiska diamanter så har branschen haft gott om tid att förbereda sig och det finns mängder av kurser att gå för att lära sig om hur syntetiska diamanter skiljs från naturliga och det finns dessutom mängder med olika mer eller mindre effektiva instrument som hjälper till att ge indikation om en diamant kan vara syntetisk eller naturlig. Enklast och bäst är vanlig gemmologiska uv-lampa tillsammans med en tillsatts som kan mäta transparens för kortvågigt uv-ljus, t ex en ssef diamond spotter. HRDs D-screen eller Gemologis Taupe diamond tester är instrument som gör samma sak, ger indikation om en diamant tillhör en viss typ (typII eller TypIaB), även GIA och flera andra tillverkar och säljer liknande instrument. Alla färglösa syntetiska diamanter tillhör nämligen typII vilka är transparenta för kortvågigt uv-ljus. Testarna som nämnts ovan och liknande av andra tillverkare identifierar dock inte diamanters utsprung utan ger bara en indikation. Ju större och bättre en naturlig diamant är desto större är möjligheten att den tillhör typII och förlitar man sig för mycket på instrument så är risken faktiskt ganska stor att man missidentifierar naturliga diamanter av hög kvalitet som syntetiska! Udda slipformer och vissa äldre slipvarianter ger diamanten proportioner vilka gör att testet inte fungerar så det gäller att vara medveten om begränsningarna hos de instrument man använder.

Det är alltså egentligen inte särskilt svårt att identifiera syntetiska diamanter, problemet är att undersökningskostnaden för små stenar överskrider värdet för stenen vilket kan göra undersökningskostnaden svårmotiverad. Samma sak gäller då man behöver undersöka om en diamant fått sin färg eller klarhet förbättrad genom konstgjord behandling. Det är ofta betydligt svårare att med säkerhet fastställa om en naturlig diamant fått sin färg eller klarhet förbättrad genom konstgjord behandling eller om den är helt naturlig än det är att skilja mellan naturliga och syntetiskt tillverkade diamanter.

Dags att lära mer om diamanter? Scandinavian Gem Academys teoretiska kurs "Diamonds" rekomenderas starkt: http://www.scandinaviangemacademy.com/courses.html
För arbetsplatsanpassade workshops, föreläsningar eller kortare kurser på temat kontakta Ädelstensakademin: info @ gemacademy.se

Att äldre syntetiska diamanter tillverkade med HPHT metoden ofta är magnetiska är väl känt bland de som arbetar med smycken och diamanter men det är så att med en lite starkare magnet så kan man få goda indikationer kring identitet även för många andra ädelstenar. Magneten bör vara en Neodymiummagnet klassad N50. Det kan vara ide att även ha någon lite svagare N35 till hands då vissa liknande material kan vara magnetiska men med olika styrka.

Med en bra magnet kan man skilja mellan t ex naturligt blå spinell vilken attraheras av en N50 magnet medan syntetisk blå spinell inte är magnetisk. Röda granater är magnetiska medan rubiner inte är det vilket kan vara bra att veta speciellt vid undersökning av råa stenar. Naturlig Alexandrit är svagt magnetisk medan syntetisk alexandrit inte är magnetisk, detsamma gäller förhållandet naturlig och syntetisk orange safir och för att skilja naturlig orange safir från orange granat så är orange granater betydligt mer magnetiska än orangea naturliga safirer. Peridot reagerar på magneten medan t ex grönt glas inte gör det osv...
Köp N50 magneter i Ädelstensakademins BUTIK!

Tino Hammid Memorial Gemmological Scholarship Program är ett stipendium som utdelas till fem sökanden av World Gem Foundation och omfattar den teoretiska delen av Career Gemmoloogy programmet, alltså fem delkurser om tillsammans ca 1300 sidor kursmaterial. Kostnaden för samma kurs är normalt 1400 Euro.
Kurserna läser stipendiemottagaren online i egen takt och det finns sedan möjlighet att genomgå de praktiska kurserna, fem stycken, för att få ett komplett Career Gemmologist diplom och titeln "CG". I Sverige och Norden läses kurserna av eventuell stipendiat via Scandinavian Gem Academy.
Mer information om stipendie och ansökningsformulär hittar du här: http://www.worldgemfoundation.com/scholarships.html
 

Gemworld är den största och viktigaste aktören i världen när det gäller att publicera riktpriser för färgade ädelstenar. Deras Gemguide används över hela världen för att ge riktlinjer vid både prissättning och värdering av både färgade ädelstenar och diamanter. Jag har själv jämfört ett antal nummer av Gemguide och Rapaport, den mest kända och största riktprislistan för diamanter, och de är i stort sett identiska i sin prissättning. Endast marginella skillander i riktpriser för diamanter, framförallt i de högsta och lägsta segmenten, har kunnat ses. Rapaport publicerar fler och djupare marknadsanalyser men ägnar sig i stort sett uteslutande åt diamanter förutom enstaka nummer med enstaka artiklar kring safir, rubin och smaragd. Gemworld publicerar löpande marknadsanalyser för de flesta ädelstenar och pärlor tillsammans med forskningsresultat och utbildningsprogram i kombination med sin prislistpublicering. Gemworld har även tagit fram ett eget färgstensgraderingssystem, World of Color, baserat på Munsellsystemet, World of Color är ett av flera färggraderingssystem för färgade ädelstenar som t ex rubin, sarir, smaragd, granat m fl som hjälper till vid kvalitetsgradering och värdering av ädelstenar. Det finns flera andra system för färgstensgradering som t ex Gemdialogue, GIA gemset, Color scan och Gem-e-wizard men fördelen med Gemworlds eget system är att det är kopplat direkt till Gemguide och man kan direkt få en prisindikation efter att ha graderat stenen. På liknande sätt fungerar Gem-e-wizard vilket är onlinebaserat. Man graderar stenen och får genom programmet upp ett antal liknande stenar som ligger ute till försäljning hos de flesta större försäljare och därmed fås en prisindikation. GIAs Gemset tillverkas inte längre men den terminologi som används i systemet är fortfarande vanlig och både World of Color och Gemguide är översättningsbara till GIAs terminologi. Att GIA köpt in 40 exemplar av Gemworlds World of Color system till sina undervisningsprogram visar hur viktigt och bra systemet faktiskt är.

Vill man lära sig mer om färgstensgradering så ingår en del i Scandianvian Gem Academys teoretiska kurs Coloured Gemstones vilken läses i egen takt online. Scandinavian Gem Academy håller även en praktisk färgstensgraderingskurs på fem dagar i vilken både World of Color, Gem-e-wizard, GIA gemset och Gemdialogue gås igenom tillsammans med hur jade och pärlor kvalitetsgraderas.
Gemworld kommer ha representanter närvarande under Scandinavian Gem Symposium i Kisa den 17-18 Juni 2017 och då kommer finnas möjlighet att delta i praktiskt färgstensgraderings workshop.

Länkar:
Scandinavian Gem Academy
Scandinavian Gem Symposium
Gemworld
Gemdialogue
GemEwizard
GIA
Missa inte Scandinavian Gem Symposium 2017!

Senaste inlägg:

Bloggarkiv

Kommentarer:

Scandinavian Gem Academy; Career Gemmology är Norra Europas bästa gemmologiutbildning!

Ämnen i bloggen:

Rubin från Winza, Tanzania, infattad i silver.

Vill du tillägga eller fråga något om specifikt blogginlägg så klicka på rubriken för det inlägget så finns ett formulär för kommentarer där. Vill du kommentera eller fråga något kring bloggen och hemsidan i allmänhet så går det bra här:

Missa inte Scandinavian Gem Symposium 2016!