Vid 1800-talets sista årtionde uppmärksammades de stora pärlfyndigheter som fanns i den älv i Jokkmokks kommun vilken kallades Pärlälven. Pärlfiske hade pågått i älvens vattensystem i flera hundra år men sedan det hårda fisket efter pärlor som försiggick kring sekelskiftet 1700 hade det tagit musselbestånden närmare 200 år att återhämta sig.

Carl Von Linné besökte området och särskilt sjön Purkijaur under sin resa på 1730-talet. Linné konstaterade att pärlfiske inte längre förekom och när han ber lokalbefolkningen om hjälp med att se hur fisket gick till måst de tillverka ny utrustning eftersom det är flera årtionden sedan aktivt pärlfiske pågick. När Linné får klart för sig hur fisket gick till kallar han det för både oekonomiskt och tanklöst eftersom att alla fiskade musslor dödades i jakten på pärlor och eftersom att det ofta bara fanns en pärla av högre kvalitet i en av 1000 eller kanske till och med 2000 musslor så var svinnet oerhört stort.

Fisket i Pärlälven blomstrade under några få år i slutet av 1890-talet men snart så var de stora musselbestånden utfiskade. Det finns beskrivningar om att musselskal bildade meterhöga vallar utefter älvkanten. De som fiskade pärlor var till stor del skogsarbetare vilka arbetade med skogsbruk under vinterhalvåret och ägnade sig åt pärlfiske under den relativt korta sommaren.
Ryktet om pärlorna och de stora vinster som kunde göras lockade till sig folk av olika slag från stora delar av landet. Berättelser finns om bönder som övergav sina gårdar för att söka lyckan samtidigt som mindre nogräknade personligheter också drogs till området.

Ryktet om möjligheten att tjäna stora pengar genom pärlfiske spreds efter att kronprins Karl, senare Karl XV, besökt området och blivit erbjuden pärlor. Kronprinsen köpte pärlor för 2000 riksdaler av vilka tillverkades ett större pärlgarnityr bestående av flera rader pärlor, ett diadem och flera armband till kronprinsessan Lovisa av Nederländerna. Garnityret och smyckena ska ha värderades till 200 000 riksdaler, en enorm summa som idag motsvarar långt över 100 miljoner kronor. Smyckena ställdes ut på världsutställningen i Paris år 1867 där de tyvärr stals utan att någonsin komma till rätta.
 
Ryktet om pärlornas enorma värde spred sig och att senare även kronprins Oscar, senare Oscar II, besökte området och köpte pärlor gjorde attraktionen till området än större. Kronprins Oscar sägs ha köpt en pärla ”stor som ett svalägg” av en same vid namn Slidtsa som efter att ha sålt en pärla till den blivande kungen själv kom att kallas ”Pärlkungen”. Passande nog bodde Slidtsa i en by med namnet Pärlan.
 
De många lycksökare, lediga skogsarbetare och bönder i hopp om snabba pengar som sökte sig till Pärlälven sålde majoriteten av pärlorna till juveleraren Fritz Olsson i Luleå. En och annan hittade enstaka pärlor för vilka de fick ganska stora summor men majoriteten gjorde aldrig några riktigt värdefulla fynd och det påstås ofta att den ende som egentligen gjort någon förtjänst på pärlfisket i Pärlälven kring sekelskiftet 1900 var Fritz Olsson som gjorde smycken av dem vilka idag frekvent dyker upp på auktioner runt om i landet.
 
Det omfattande pärlfisket resulterade i att bestånden av musslor decimerades snabbt och 1914 förbjöds pärlfiske i Pärlälven. Förbudet efterlevdes dock dåligt och fram till och med 1940 talet bedrivs organiserat pärlfiske i ganska stor skala för att sedan minska och vid mitten av 1950-talet upphöra. 1955 fridlystes flodpärlmusslan i Norrbotten och från och med 1994 är pärlfiske förbjudet i hela Sverige.

Pärlor bildas av musslor och ostron och har använts av människor i tusentals år. Sötvattenspärlor har påträffats i vikingatida gravar på Björkö i Mälaren. Pärlor bildas av musslor och ostron och har använts av människor i tusentals år. Sötvattenspärlor har påträffats i vikingatida gravar på Björkö i Mälaren.
Diamant - den enda ädelsten som består av ett enda grundämne; Kol. Att diamant består av kol betyder INTE att diamant ÄR kol. Diamant har tvärtom väldigt få likheter med grilkol och liknande material. Diamant - den enda ädelsten som består av ett enda grundämne; Kol. Att diamant består av kol betyder INTE att diamant ÄR kol. Diamant har tvärtom väldigt få likheter med grilkol och liknande material.
Rubin - den röda ädelstensvarianten av mineralet korund. Rubin - den röda ädelstensvarianten av mineralet korund.
- I hear you are an expert on diamonds and gemstones?
- Well, yes I am a gemmologist and have my own gemlab.
- So you are making your own diamonds?

Termen "Laboratory Grown" är visserligen en rekomenderad term för syntetiska diamanter av CIBJO men i och med att det idag tillverkas syntetiska diamanter i fabriker över hela världen och inte finns någon som helst kontroll över mängd och kvaliteter som produceras så låter benämningen "Lab - Grown" eller "Laboratory - Grown" ganska missvisande och är direkt felaktig som benämning för var syntetiska diamanter tillverkas.
I ett laboratorium identifierar man material och söker ny kunskap kring och användningsområden för ämnen och material. Laboratorier ärinte några produktionsenheter och att påskina att en massproducerad produkt är tillverkad i ett laboratorium är i juridisk mening direkt felaktigt.

Diamanter har producerats industriellt sedan 1950-talet och från och med 1980-talet har syntetiska diamanter för ädelstensändamål framställts. Idag finns fler tillverkare än det går att hålla reda på och vem som helst kan köpa utrustning för att tillverka syntetiska diamanter. Nyfikna kan göra sökningar på t ex alibaba.com eller likande sidor men även e-bay har emellanåt diamantpresar till salu.


 
Det har under dagen idag lyfts fram som en stor nyhet att DeBeers kommer börja fabrikstillverka diamanter av ädelstenskvalitet. DeBeers kommer sälja smycken under varumärket "Lightbox" men rent formellt är det inte DeBeers själva utan deras dotterbolag Element Six vilket för något år sedan fick en mer fristående ställning från DeBeers koncernen som kommer tillverka de syntetiska diamanterna. Priset på de stenar som kommer säljas anges komma att ligga kring 75% lägre än för naturliga diamanter. Detta är betydligt lägre än andra stora producenter av syntetiska diamanter som t ex Belgiska Madestone, Amerikanska Diamond Foundry och Ryska New Diamond Technology.

Det är ett aggresivt tillvägagångssätt DeBeers använder och syftet till det kan vara flera. Intressant ur svenska förhållanden är såklart att företaget Element Six bildades gemensamt av DeBeers och det svenska elektronikföretaget ASEA. Element Six hette tidigare Scandiamant AB och hade fram till och med våren 2016 en stor del av sin verksamhet i Robertsfors.

DeBeers lyckades som tredje aktör i världen att framställa syntetiska diamanter i slutet av 1950-talet. 1953 hade ASEA lyckats men hemlighållit sina resultat. 1955 annonserade Amerikanska General Electrics, GE, att de lyckats och ett par år efter det tillkännagav även det Syd Afrikanska företaget DeBeers att de lyckats framställa syntetiska diamantner. ASEA och DeBeers gjorde som sagt gemensam sak och bildade företaget Scandiamant AB i slutet av 1960-talet vilket sedemera transformeras till Element Six.
DeBeers och Element Six tillverkade under 1980-talet på experimentbasis gula diamanter med hjälp av HPHT metoden vilka som störst blev kring 10 carat.

När Element Six för ett par år sedan fick en mer fristående ställning från DeBeers spekulerades mycket i  gemmolog kretsar kring när (inte om) Element Six skulle börja tillverka syntetiska diamanter av ädelstenskvaltiet för kommersiella ändamål.

Att DeBeers nu går ut med en egen serie smycken med syntetiska diamtner till ett betydligt lägre pris än konkurenterna är både en markering att de minsan har rätt att styra marknaden för syntetiska diamanter men även att det nu börjar finns så gott om lättillgängliga instrument och bred kunskap bland gemmologer att identifiera syntetiska diamanter att de inte utgör något hot mot marknaden för naturliga diamanter.

Citat från DeBeer i stil med att deras smycken med syntetiska diamanter är passande för "sweet sixteen partys" och uttryckligen inte för förlovning och bröllop säger en del om företagets inställning till syntetiska diamanter för smyckesändamål.

Det har senaste dagarna cirkulerat en internationellt uppmärksammad artikel av Rachel Taylor i Luxury London kring fabrikstillverkade diamanter och smyckesstenar som återigen missar definitionen kring vad som gör en sten ÄDEL.
De diamanter som tillverkas av människor i fabriker är inte ädelstenar. Ädelstenar är per definition ATTRAKTIVA, HÅLLBARA, SÄLLSYNTA och NATURLIGA.
Material som kan tilverkas i fabriker över hela världen är inte sällsynta. Vem som helst kan kopiera processen och tillverka hur många diamanter som helst utan att någon utomstående har någon aning om hur stor produktionen är. Material som har tillverkats på konstgjord väg är inte naturliga eftersom naturliga material måste  ha bildats utan mänsklig inverkan.

Vill man köpa en fabrikstillverkad sten för att ha i ett smycke av miljömässiga eller etiska skäl gäller det att göra ordentliga undersökningar eftersom det vid flera tillfällen visat sig att det inte alls behöver vara mer miljövänligt eller etiskt korrekt att välja konstgjorda material före naturliga. Idag tillverkas en överläldingande majoritet av fabriksdiamanter i Kina. Det har rapporterats om oegentligheter och övergrepp i fabriker i Kina där t ex cubic zirkon tillverkas och slipas och även om jag inte känner till liknande fall i fabriker som tillverkar och slipar konstgjorda diamater bör de som handlar med syntetiska diamanter ställa frågor och hålla ögonen öppna.

När det gäller brytning av diamanter förekommer både miljöförstöring och oetiskt beteende från gruvägare och vissa stater. Vid enstaka områden och länder så är förhållandena fruktansvärda för de som arbetar i diamantgruvor, något som regelbundet uppmärksammas av media. Att det i många fall är betydligt värre vid utvinning av andra råmaterial som t ex coltan och sällsynta jordartsmetaller är inte någon ursäkt för att de som hanterar diamatner ska slippa ta ansvar.

Miljöförstöringen vid diamantbrytning är väldigt mycket mer skonsam mot miljön än brytning av metaller. Ur etisk synpunkt så utgör de få områden i världen som producerar sällsynta jordartsmetaller ett stort problem då produktionsförhållandena i t ex Congo ofta har visat sig vara slavliknande samtidigt som utvinningen av metallerna är direkt hälsovådlig och miljöflrstörande. Congo producerar även diamanter och arbetsförhållandena är liknadne de för metallutvinning men med den skillnaden att diamanterna inte kräver några större utsläpp av giftiga eller miljöförstörande ämnen.

För handel med diamanter finns Kimberleyprocessen vilken syftar till att hindra handel med diamanter som främjar inbördeskrig och liknande. Kimberleyprocessen har inte något uppdrag kring t ex mänskliga rättigheter, miljöpåverkan mm. Att man så ofta bemöts med förklaringen att "våra diamanter är kimberleycertifierade" vid frågor kring miljö och etik i smyckes och guldsmedsbutiker är bara pinsamt. Kanske vore det bra om Kimberleyprocessen inkluderade mänskliga rättigheter, etik, miljöaspekter mm men samtidigt är ganska många länder som inte visat sig sig särskilt mogna kring b la mänskliga rättigheter tunga medlemar i Kimberley processen.

En stor majoritet av världens diamanter bryts idag i Ryssland, Kanada, Australien och Botswana. Alltså relativt politiskt stabila länder med lång tradition av brytning och bearbetning av diamanter. Ryssland är största producent av naturliga diamanter men det är också i Ryssland metoder för framställning av konstgjorda diamanter utvecklats längst. Ser man på historien kring utvecklandet av syntetiska diamanter så har DeBeers varit ett av de drivande företagen. DeBeers, som hade en monopolliknande ställning på diamantmarknaden under större delen av 1900-talet var alltså drivande kring att ta fram synteistka motsvarigheter till diamanter. Ser man närmare på ägandeförhållandena hos de bolag som producerar syntetiska diamanter under 2000-talet så dyker det upp bolag som producerar naturliga diamanter som hel eller del ägare av de flesta större tillverkare av syntetiska diamanter.

Det brukar uppskattas till att kring 10 miljoner människor har sin utkomst direkt från diamatproduktion runt om i världen. När det gäller andra ädelstenar så är det svårt att uppskatta en siffra men betydligt större andel än för diamanter är hemmahörande i vad som ofta kallas "tredje världen". Diamanter kräver som nämnts mindre påverkan på omgivande miljö än utvinning av metaller. När det gäller andra ädelstenar som t ex rubin, safir, smaragd, granat, turmalin m fl så är ingreppen i naturen betydligt mindre och produktion av dentypen av ädelstenar är lämplig som komplement till t ex jordbruk eller småskalig industri. Detta är något som det finns väldigt många goda exempel på i delar av Afrika och Asien.

Den 25 januari 2018 gjordes en överenskommelse mellan Cibjo och Ryssland att Ryssland ska komma att anpassa sitt klassificerings och graderingssystem för diamanter till det Cibjo kallar världsstandarden, alltså deras "Blue Book" och ISO 18323: Jewellery - Consumer confidence in the diamond industry. Ryssland har länge haft en TU standard (TU är en motsvarighet till ISO) för hur diamanter graderas. Den ryska standarden har några vettiga poänger, till exempel så ser kriterierna något olika ut för diamanter i olika storlekar. Det finns färre grader när det gäller färg och klarhet för diamanter som är minder än 0,29 carat. Det ryska systemet bygger på siffror där 1 är bäst. För diamanter mindre ä'n 0,29 carat finns 7 grader för färg medan för större diamanter finns en 9 gradig skala som dessutom kan indelas ytterligare, t ex 6-1 och liknade.

Att inte ha samma krav på precision i graderingsskalan känns igen från Scandinavian Diamond Nomenclature, Scan DN, vilken också har olika krav på graderingen beroende på hur stor stenen är.
I praktiken är man som diamantgraderare i samband med värdering av smycken betydligt mindre noga med små diamanter än med större vilket är en ganska självklar konsekvens av storlekens betydelse för diamantens potentiella värde. Det hade varit bra om Cibjo tillsammans med GIA, HRD och IGI (de viktigare labb som använder D-Z skalan för färg) kunde komma överens om att det inte är relevant att använda samma kriterier för diamanter under t ex 0,5 carat som för större.

Överenskommelsen är dock positiv och en av flera de senaste åren som pekar mot en verklig internationell standard för diamantgradering. Ännu är det dock långt kvar innan t ex ett "G" eller "H" betyder samma sak i hela världen eftersom att det inte finns någon kontroll över hur beteckningarna används.

Etiketter: diamantgradering
Den teknologi som ligger till grund för kryptovalutan Bitcoin lanserades av en anonym person eller grupp under namnet Satoshi Nakamoto 2008. Sedan dess har kännedom om teknologin spridit sig och potentialen har uppmärksammats inom många olika områden. Teknologin ger möjlighet att skapa information som inte går att förändra eller manipulera i efterhand. Har en transaktion av t ex bitcoin eller utbyte av information gjorts så finns bevis för transaktinen låst i ett block. Vill man häva ett köp så måste ett nytt block skapas, det går alltså inte att radera eller ändra i tidigare block även om alla inblandade skulle vilja det.
Teknologin används förutom av kryptovalutor bland annat för att dokumentera fastighetstransaktioner i till exempel Georgien och andra politiskt instabila länder har kommit långt med användande av teknologin för just fastighetstransaktioner men även kring dokumentation av identitet, födsel och vigselattester med mera. Ett skäl till att just politiskt instabila länder och länder som har eller riskerar få stor korruption är just att information inte går att förvanska och att blockkedjeteknologin är decentraliserad, det finns inte någon enskild person, organisation eller stat som kan gå tillbaka och förändra informationen.

Igår (4/12-2017) så uppmärksammade Rapaport DeBeers planer på att använda teknologin för att dokumentera transaktioner av diamanter för att rättmätigt ägande ska kunna bekräftas. Sedan tidigare använder företaget Everledger teknologin för att dokumentera värdefulla föremål, främst diamanter, av samma skäl. Företagets affärsidé är att om diamanterna finns dokumenterade i en blockkedja så kan ägandet kontrolleras vilket försvårar försäljning av stöldgods samtidigt som det underlättar att återfinna rätt ägare när stöldgods påträffas.
Ericsson använder teknologin i sina tjänster kring säkerhet hos information som förvaras i molntjänster, deras uttalade syfte med att använda just blockkedjeteknologi är att skydda information från förvanskning. Säkerhetstänket kring digital informatin håller på att förändras och istället för att huvudsyftet är att skydda informatin från obehörig åtkomst flyttas fokus mot att förhindra obehörig förvanskning av information.

Förvanskning av information är en stor risk för de som handlar med ädelstenar och vill kunna garantera till exempel etiskt och konfliktfritt förflutet, att stenen är obehandlad eller med säkerhet kunna tala om för sina kunder var en sten kommer ifrån. Att dokumentera transaktionskedjan hos ädelstenar i blockkedjor kan vara en potentiell lösning på delar av den problematik som finns, förutsättningen är dock att det går att dokumentera stenen redan när den bryts och sedan varje steg den tar innan slutkunden får den i sitt smycke. Dagens goda tillgång till utrustning som kan utföra olika typer av kemiska analyser och till och med åldersbestämmning av vissa ädelstensmaterial gör att det finns praktiska möjligheter att dokumentera stenar från brytning till färdigt smycket genom att ta kemiska fingeravtryck, dokumentera inneslutningar, färg med mera under hela bearbetningsprocessen och resan från gruva till smycke.

Varför inte kombinera dokumentation i öppna blockkedjor som kan kontrolleras av vem som helst med Gubelins metod att plantera in syntetisk DNA i stenar där DNAt talar om var och när stenen brutits? Eller kanske med Galateas metod att göra "smarta" pärlor och smycken som lagrar digital information?

Rapaports artikel: http://www.diamonds.net/News/NewsItem.aspx?ArticleID=59618&ArticleTitle=De+Beers+Taps+Blockchain+for+Diamond+Tracking

Everledger: https://www.everledger.io/

Gubelins paternity test: http://www.gubelin.com/en/gemmology/gemlab/provenanceproof

 

Vad är egentligen en "Pärla"? När ordet används på svenska kan det betyda allt från naturliga pärlor från ostron som lever i saltvatten till små genomborrade färgade cylindrar av plast tillverkade med yngre barn som målgrupp. På diverse försäljningssidor och butiker som säljer smycken och tillbehör av olika kvalitet så förekommer ordet Pärla ofta i samband med alla möjliga material och former som metall, sten och glas kulor, allsköns bijoutterier och plast i alla möjliga former.

Slår man upp ordet "Pärla" i Nationalencyklopedin så hänvisas man till "Pärlor" för vilka definitionen är "...främmande partiklar som kommit in mellan skalet och manteln hos ett blötdjur och som kapslats in med ett pärlemorlager för att irritationen skall minskas."

Enligt Svensk Ordbok definieras Pärla som: "(liten) kula av pärle­mor som kan bildas innan­för skalet hos vissa musslor och som an­vänds till dyrbara smycken".

Även Svenska Akademins Ordbok, SAOB, är inne på samma spår även om det där ges utrymme för att även andra pärlliknande föremål kan kallas pärla: "1) en rund, oval, päronformad l. oregelmässigt formad kropp med mattglänsande yta o. i allm. matt blåvit l. ljusröd färg, bildad i l. innanför manteln hos vissa musslor o. snäckor gm avsöndring av kalksalter o. en obetydlig mängd organisk substans omkring ngt främmande föremål (t. ex. en larv) som kommit in i musslan l. snäckan, särsk. använd till smycken; äv. om imitationer av dylika äkta pärlor l. om mer l. mindre pärlliknande föremål (kulor l. små korta, rörformiga stycken) av olika material (ofta av glas)."

Det vore en stor fördel om ordet pärla på svenska kunde betyda samma sak som ordet "pearl" på engelska, alltså att det handlar om en produkt skapad genom irritation i en mollusk vilket resulterat i att den pärlemor som avsöndrats av molusken täckt irritanten och bildat en pärla.

Sten, plast och glas bör allstå inte under några omständigheter kallas "pärlor", eventuellt med undantag av tydliga prefix, t ex PLASTpärla eller GLASpärla.

En självklarhet bland seriösa aktörer inom ädelstensbranschen är såklart att bara använda ordet Pärla för naturliga pärlor bildade i ostron som lever i saltvatten och handlar det om sötvattenspärlor skriver man såklart "SötvattensPärla".
Ska man beskriva odlade pärlor skrivs naturligtvis "Odlad Pärla" och handlar det om sötvattenspärlor "Odlad SötvattensPärla". Detta är de riktlinjer som finns utfärdade av CIBJO vilket är ädelstensvärldens motsvarighet till FN och arbetar med att utforma korrekt och gemensam terminologi för både metaller och ädelstenar i hela världen.

 

Scandinavian Gem Academy ger en praktisk endagskurs om Rubiner, Safirer och Smaragder lördag den 18 November. Passa på att lära dig mer om hur man identifierar Rubiner, Safirer och Smaragder samt skiljer dem från de vanligaste imitationerna. Även de vanligaste behandlingarna och syntetiska varianterna går vi igenom hur de identifieras och hur stenars potentiella värde påverkas.

Boka kursen genom att köpa den i butiken: http://scangemacademy.tictail.com/

Plats för kursen är Krokek, en minuts promenad från Kolmårdens Järnvägsstation (1,5 timme från Stockholms central).
Frågor besvaras via mail: info@scandinaviangemacademy.com

Vad betyder egentligen de gamla termerna Cape / Top Cape för att beskriva färg hos diamanter?

Det engelska namnet för Kap provinsen i Sydafrika är Cape och under slutet av 1800-talet så tillhörde Kap provinsen Storbritanninen. Stenar därifrån kom helt enkelt att refereras till som Cape diamanter. En stor andel av diamanterna hade en gul ton, något som är vanligt från alla fyndigheter men eftersom ingen tidigare hade hittat diamanter i sin moderbergart och dessutom i så stor mängd som i Kap provinsen så associerades ganska snart namnet Cape till diamanter med en gul ton. Detta satte sig i branschen och från sekelskiftet 1900 så har termen Cape använts för att beskriva diamanter med en gul ton inom DeBeers. Termen Cape kommer alltså från en geografisk plats men har kommit att associeras med gulaktiga diamanter, alltså diamanter med lägre värde än de helt färglösa, och det var så begreppet användes inom DeBeers.

1911 har termen spridit sig utanför DeBeers organisation och beskrivs i litteratur som en svag till tydlig gul ton. Det är när Godehard Lenze 1930 publicerar  “Diamonds and Diamond Grading,” som branschen enas om ett enhetligt system för färggradering vilket till stor del hämtat sin terminologi från fyndigheter i Sydafrika: Jager, River, top Wesselton, Wesselton, top Crystal, Crystal, top Cape, och Cape. Dessa termer återanvändes av senare formulerade diamantgraderingssystem, till exempel av Herbert Tillander när han formulerar Scandinavian Diamond Nomenclature, Scan DN.

Termen Cape får en vetenskaplig koppling till gulaktiga diamanter när Basil Andersson 1943 publicerar en artikel kring absorptionslinjer hos gula diamanter. Basil Andersson var en pionjär inom den gemmologiska disciplinen och han namngav de typiska absorptionslinjerna, bland andra 415,5nm och 478nm, Cape-linjerna vilka ofta kan identifieras med ett vanligt gemmologiskt spektroskop. När Basil Andersson gjorde sina spektroskopiska undersökningar så hade man några år tidigare upptäckt att det gick att dela in diamanter i typer. Skillnaden mellan Typ I och Typ II diamanter gjordes utifrån förmågan att absorbera kortvågigt UV-ljus.

Senare upptäckte man undergrupper till de olika typerna, Typ Ia och Typ Ib har något olika egenskaper och till exempel så beter de sig aningen olika när de belyses med UV-ljus och Typ Ib har heller aldrig några Cape-linjer vilka ganska ofta kan identifieras hos Typ Ia diamanter.
Alla diamanter som har Cape-linjer tillhör Typ I och idag är det en självklarhet att försöka identifiera Cape linjer hos diamanter då det är ett av de enklare sätten att avgöra vilken Typ en diamant tillhör vilket i sin tur ger viktig information om diamanten kan vara naturlig, syntetisk eller utsatt för HPHT behandling. ”Cape” diamanter är även kända för att ofta ha en tydlig blå fluorescens när de belyses medlångvågit UV-ljus vilket tillsammans med identifiering av Cape-linjer gör att man ofta med väldigt stor säkerhet kan identifiera dem som Typ Ia diamanter vilket i sin tur ger viktig information om vilka typer av behandlingar som skulle kunna ha utförts på stenen för att förbättra utseendet.

Idag är det allt fler som överger de äldre termerna för att beskriva färg hos diamanter men fortfarande så stöter man på termer som Cape, Wesselton, Crystal med flera, dock ofta tillsammans med modernare termer i form av bokstäver.
Ur ett större perspektiv kan övergivandet av de äldre termerna ses som en del i frigörandet av diamantbranschen från DeBeers monopolliknande ställning vilken började brytas upp först i slutet av 1900-talet när diamantfyndigheter i Kanada, Australien och Ryssland började säljas genom andra kanaler.

Läs gärna tidigare blogginlägg om Wesselton för historien kring hur en gruvas namn blev associerat med en specifik färggrad för diamanter.

Det kommer en del frågor kring hur man blir gemmolog hit och här följer en kortare beskrivning av de vanligaste och mest kända vägarna till att få en gemmologisk titel.

Gemmologi – läran, eller vetenskapen, om ädelstenar växte fram som egen disciplin under 1900-talets första årtionden för att fylla det behov som uppstod att skilja odlade pärlor från naturliga och syntetiska rubiner och safirer från naturliga motsvarigheter. 1925 öppnade det första renodlade gemmologiska laboratoriet vilket till största delen arbetade med att skilja naturliga och odlade pärlor från varandra. Sedan dess har utvecklingen kring behandlingar och syntetiska varianter av ädelstenar vuxit enormt och man måste ha grundkunskaper inom gemmologi om man hanterar ädelstenar yrkesmässigt och idag finns ett eller några riktiga laboratorier i de flesta Europeiska länder, ofta förlagda till de viktigaste juvelerardistrikten i större städer.

I Sverige finns dock inte något gemmologiskt laboratorium som de ska se ut och vara utrustade enligt internationell standard (t ex Cibjos Gemmological Laboratory Book och ISO standarder)  utan de laboratorier som i Sverige åtar sig identifieringsuppdrag av svårare art som till exempel identifiera behandlingar av diamanter så de blir mer attraktiva eller förbättrad färg hos rubin och safir drivs av enskilda personer som ofta kombinerar gemmologiska tjänster med annan yrkesverksamhet. De flesta gemmologer, eller personer med gemmologisk kompetens, i Sverige arbetar inom auktions, pantbanks och antikvitetsområdet eller i kombination med arbete som guldsmed eller i handel med nya smycken och ädelstenar.
Arbetsmarknaden för gemmologer är alltså inte så stor i Sverige, det är väldigt få som uteslutande arbetar med identifiering och gradering av ädelstenar utan de flesta gemmologer arbetar även med annat som till exempel värdering av både lösa stenar och smycken eller är engagerade i någon typ av tillverkning eller handel med smycken och stenar.

Internationellt så är kraven från gemmologiska laboratorier när de anställer nya gemmologer att de har en traditionell universitetsexamen inom företrädesvis mineralogi, geologi eller kemi i kombination med gemmologisk utbildning. Auktionsverk och antikhandel har istället vanligen kravet på en universitetsexamen i konstvetenskap eller liknade i kombination med gemmologisk utbildning.

Det är inte särskilt svårt att skaffa sig gemmologisk utbildning. De finns dock inte någon traditionell studiemedelsberättigad utbildning till gemmolog i Sverige utan man vänder sig till privata utbildare med internationella kurser. Mest känt är Gemological Institute of America, GIA, som till största delen får sina inkomster genom att utfärda diamantgraderingsintyg och laboratorierapporter för ädelstenar. Deras kurs Graduate Gemologist består av tre delar varav en del om ädelstensidentifiering: Gem Idsentification, en del om färgstenar; Colored Gemstones samt en del om diamanter; Diamonds and Diamondgrading. Man börjar med att läsa en översiktlig introduktionskurs ”Diamond Essential” och ”Colored Stone Essential”. Man kan läsa kurserna antingen på distans eller på något av GIAs campus runt om i världen. Läser men på distans över internet kan man påbörja kursen när som helst. Har man påbörjat en delkurs har man begränsat tid att gå färdigt, dock är tiden väl tilltagen och studietakten är lätt att anpassa och kombinera med annat arbete. Delkurserna har en tidsgräns men för att gå färdigt hela programmet finns ingen gräns så man kan gå en delkurs färdigt och sedan efter några år påbörja nästa osv tills man är färdig med alla delar. För att få titeln Graduate Gemologist, GG, så krävs även deltagande och godkännande i praktiska kurser vilka består av en diamantgraderingskurs om 5 dagar, en färgstensgraderingskurs på 3 dagar och en ädelstensidentifieringskurs på 5 dagar. Totalt alltså 13 dagars praktiska övningar med lärare vid något av GIAs campus. Man måste alltså även om man läser distans ta sig till ett campus för att göra de praktiska momenten. Dessutom får man som distansstudent ett antal stenar skickade till sig för identifiering. Totalt omfattar de teoretiska studierna motsvarande 26 veckors heltidsstudier plus de 13 dagarna praktiska kurser. Priset för att läsa teorin på distans online är cirka 5500USD och de tre praktiska kurserna kostar mellan 1000 – 1500 USD per styck. Det har funnits möjlighet till svenskt studiemedel om man läser hela programmet på campus, dock inte för distansstudier. Kursen kräver inga som helst förkunskaper eller tidigare erfarenhet kring ädelstenar och börjar således på en enkel nivå. Allt material är på engelska.

Gemmological Associasion of Great Britain, Gem-A, erbjuder två utbildningar där den ena, Diploma in Gemmology, är inriktad på färgade ädelstenar med ett minder fokus på diamanter medan deras Gem Diamond Diploma helt och hållet ägnas åt diamanter. Kurserna startar två gånger per år och Diploma in Gemmology leder till titeln FGA och efter godkännande i Diamond Diploma får man titeln DGA. Diamond Diploma omfattar 20 veckors teoretiska studier vilka kan läsas på distans med regelbunden kontakt med handledare över internet. För att bli godkänd i hela utbildningen krävs förutom godkännande i teoretiskt prov även genomgången 5 dagars diamantgraderingskurs på plats hos antingen Gem-As huvudkontor i London eller något av deras study-centers runt om i världen.
Gem-As Diploma in Gemmology är uppdelad i två delar. Först läser man Foundation som är en 20 veckors kurs utan några särskilda behörighetskrav. I kursen gås de viktigaste ädelstensmaterialen igenom och man lär sig grunderan i gemmologiska instrument och arbetsmetoder.  Kursen kan läsas på distans med handledarkontakt över internet eller lektionsbundet vid någon av Gem-As samarbetspartners. Efter att ha blivit godkänd i teoretiskt och praktiskt prov för Foundationdelen så går man vidare med att läsa själva Diploma kursen vilken även den är 20 veckors teoretiska studier och avslutas med teoretiska och praktiska prov. Under kursens gång gör studenten löpande onlinebaserade examinationsuppgifte och även ett mindre skriftligt arbete krävs innan studenten godkänns och får titeln FGA. Det teoretiska materialet för varje kurs, Diamond Diploma, Foundation och Diploma ligger kring 25000 kronor och till det kommer kostnad för de praktiska kurserna vilken varierar något beroende på var man läser dem och hur upplägget ser ut.
Har man blivit godkänd i både Diploma in Gemmology och Gem Diamond Diploma så är man berättigad att söka till ett påbyggnadsår vid Birmingham City University vilket leder till en Bachelor degree (motsvarande Kandidatexamen från universitet i Sverige).

Att genomgå Gem-As utbildningar och sedan bygga på med ett års studier vid Birmingham City University ger en universitetsutbildning som gemmolog. Motsvarande möjlighet finns vid bland annat universitetet i Nantes i Frankrike.

En ny aktör inom gemmologiutbildning är World Gem Foundation, WGF, vilka har ”Academies” runt om i världen vilka erbjuder samma kursmaterial.  WGF representerasi Sverige och Norden av Scandinavian Gem Academy. Deras teoretiska kurser läses självständigt på distans genom att man köper en delkurs vilken man laddar hem eller läser direkt online. Fem olika teorikurser ingår i deras utbildning till Career Gemmologist, CG. Omfattningen på det teoretiska materialet motsvarar omfångsmässigt Gem-As båda kurser Diploma in Gemmology och Gem Diamond Diploma tillsammans. Dessutom krävs godkännande i fem olika praktiska kurser, en 8 dagardiamantgraderingskurs, 5 dagar ädelstensidentifgiering, två kurser om vardera 5 dagar, syntetiska och behandlade stenar 5 dagar och 5 dagar färgstensgradering. Dessutom krävs en 100 timmarlång praktisk färgstensgraderingskurs som är onlinebaserad.  Totalt krävs alltså 28 dagars praktiska kurser plus 100 timmar praktisk färgstensgradering på egen hand utöver de fem teoretiska kurserna för vilka examination sker löpande under kursen och avslutas med en traditionell skriftlig övervakad tentamen för att bli godkänd som ”Career Gemmologist”. Teorikurserna kan läsas var som helst och påbörjas när som helst medan de praktiska kurserna erbjuds vissa datum under året och kan vara förlagda i olika länder. Priset för de teoretiska kurserna är sammanlagt ca 1500 Euro. Priset för alla praktiska kursmoment är 4750 Euro och hela programmet kostar alltså idag (oktober 2017) 6250 Euro.

Behärskar man tyska så finns utbildning i Tyskland vilken håller hög klass och läses på liknade vis som Gem-As kurser.  Flera institut som tidigare mest ägnat sig år att identifiera och gradera diamanter har olika varianter av utbildningar och kurser med olika fokus, till exempel HRD i Antwerpen.

Vill man bara läsa kortare kurser eller gå någon praktisk kortkurs så rekomenderas att man hör av sig till t ex Scandinavian Gem Academy www.scandinaviangemacademy.com eller Sveriges Gemmologiska Riksförening www.gemmologiska.se


Länkar till några organisationer som erbjuder kurser och utbildningar inom diamantgradering och gemmologi i Europa:
www.gia.edu
www.gem-a.com
www.worldgemfoundation.com
www.scandinaviangemacademy.com
www.hrdantwerp.com
www.dgemg.com
www.gemnantes.fr

Det av Angolas presidents dotter ägda De Grisogono fick nyligen väldigt mycket uppmärksamhet i smyckes och ädelstenspressen då de presenterade ett halsband med en stor diamant, antagligen den största av sin kvalitet som någonsin hittats i Angola, det land som har världens högsta barnadödlighet och som i de flesta mätningar har gått om Zimbabwe som det mest korrumperade landet i världen.
Det Schweitziska företaget DeGrisogono är av många fortfarande ansett som ett av de främsta juvelerarhusen och deras smycken och ädelstenar håller vädldigt hög kvalitet både design, material och hantverksmässigt och deras produkter visas gärna och ofta även i svenska publikationer. Ingen gång har jag sett någon som helst diskussion kring etiska aspekter i samband med publiceringarna utan det har bara handlat om att sola sig i glansen av exklusiva och dyrbara smycken.
I Sverige och många andra länder tycks de flesta nöjda med att kunna garantera att deras guld är etiskt så fort det smälts om en gång och att deras diamanter är Kimberleycertifierade (vilket inte har ett dugg med t ex miljömässiga hänsyn eller mänskliga rättigheter att göra).

Internationellt har det sedan flera år pågått en kampanj mot och bojkott av DeGrisogono vilken har sin grund i den nära kopplingen mellan en av världens rikarste familjer och världens högsta barnadödlighet och korruption. Det finns många exempel på finansiering av sjukhus och skolor i de fattigaste delarna av landet där pengarna varit helt slut när de väl skulle ha börjat användas till det som var tänkt.

Isabel Dos Santos är Afrikas rikaste kvinna och hon köpte år 2014 75% av DeGrisogono genom sitt Maltabaserade företag Victoria Limited. Isabel Dos Santos är dotter till Angolas President som suttit på sin post sedan 1975.
Handeln med diamanter i Angola, som producerar ca 9% av välrdens diamanter, är monopoliserad och styrs av företaget Sodiam vilket kontrolleras av familjen Dos Santos genom sitt ägande i bland andra företaget Exem Holding.
Mer om hur Isabel Dos Santos förmögenhet uppstått: https://www.anagomes.eu/PublicDocs/cec6bdfd-72b3-487a-8bb0-41462a0bc8b9.pdf
I det dokumentet från 2016 drar Ana Gomes slutsatsen:
"The origin of PEP Isabel dos Santos' wealth is, as demonstrated, the result of abuse of power, nepotism, corruption and the plundering of Angolan resources for the benefit of a small elite, in a regime where her father, Mr. José Eduardo dos Santos, is the President since 1975, enjoying complete lack of effec tive ministerial, parliamentary, judicial and free media oversight of his activities as President"

Hur stort ansvar har man om man väljer att publicera bilder eller exponera produkter från företag som är kopplade till brott mot mänskliga rättigheter eller likannde?
Det är inte alltid lätt att hitta alla eventuella oegentligheter ett företag kan ha gjort sig skyldigt till men i fallet De Grisogono har publicering av artkilar varit så stor att om man inte känner till kritiken och de diskussioner som pågått senaste åren och i samband med lanserandet av det ovan nämnda smycket så måste man lida av svår faktaresistens eller så bryr man sig helt enkelt inte.

En mängd artiklar har sedan 2014 publicerats kring oegentligheter, korruption och företaget De Grisogonos direkta koppling till Angolas barnadödlighet och extrema fattigdom. Nedan länkar till några:

Nicholas Kristofs Artiklar i New York Times:
https://www.nytimes.com/2015/03/22/opinion/sunday/nicholas-kristof-two-women-opposite-fortunes.html
https://www.nytimes.com/2015/03/19/opinion/nicholas-kristof-deadliest-country-for-kids.html
https://www.nytimes.com/2015/03/26/opinion/nicholas-kristof-an-unsettling-complicity.html

Artikel i Forbes
https://www.forbes.com/sites/kerryadolan/2014/01/22/diamonds-for-daddys-girl-how-angolas-isabel-dos-santos-snared-a-swiss-jeweler/#5d1cdaf56782

Democracy Digest
http://www.demdigest.net/isabel-dos-santos-angolas-blood-diamonds/

Daily Mail
http://www.dailymail.co.uk/news/article-3040370/Torture-beatings-murder-Inside-new-brutal-blood-diamonds-scandal-fuelled-pure-greed-Africa-s-mines.html

The Elephant
https://www.theelephant.info/dispatches/2017/03/10/angola-oil-diamonds-one-familys-phenomenal-greed/

Finns en hashtag #boycottdegrisogono och till exempel detta instagramkonto: https://www.instagram.com/explore/tags/boycottdegrisogono/

(Citat ur tidigare inlägg i denna blogg: "Intressant är att Tiffany & Co redan innan Isabel do Santos tog över De Grisogono som de facto var en konkurent, stödde fängslade journalisten Rafael Marques de Morais som hade skrivit en bok, Blood Diamonds: Corruption and Torture in Angola, samt några artiklar på ämnet.")
 

Om Pärlor och Pärlfiske i Sverige, en föreläsning från Scandinavian Gem Symposium omskriven till text på Svenska.

Det har gjorts fynd av pärlor i bland annat vikingatida gravar på Björkö i Mälaren, mycket av vikingarnas föremål och smycken kommer från andra delar av Europa och Världen men enligt vissa arkeologer så består fynden i några gravar av inhemska pärlor. Under Vikingatiden åt man musslor och det har hittats stora mängder musselskal vid utgrävningar så det finns logik i att en och annan attraktiv pärla påträffats och använts för dekoration. Det finns dock ingenting som tyder på någon systematisk jakt på pärlor i Sverige från den tiden och övriga pärlfynd har kunnat ursprungbestämmas till andra delar av världen.

De äldsta skriftliga källor som nämner pärlfiske i Sverige är skrivna av Olaus Magnus, Sveriges siste katolska biskop, efter att han flyttat till Rom. I båda hans välkända verk Carta Marina från 1539 och Historia om de nordiska folken 1555 beskriver han pärlfiske i Sverige på ett sätt som visar att pärlfiske var en ganska betydande verksamhet i flera delar av landet. Särskilt intresse visar han för fisket i Indalsälven och Ångermanälven. Även Gustav Vasa insåg potentialen i det Svenska pärlfisket och importerade pärlfiskare från Novgorod i Ryssland för att försöka effektivisera det svenska fisket vilket till största delen utfördes av bönder vilka även hade jordbruk att sköta.

Det mesta pärlfisket pågick i Norra delen av landet och det var också därifrån de största och bästa pärlorna kom. Detta ledde till att Karl IX beslutade att alla bönder i Norrland skulle betala en skatt genom att sända 100 oöppnade musslor till Stockholm.  Väl på plats i Stockholm öppnades musslorna och eventuella pärlor togs till vara, ett arbete som torde varit ganska otrevligt då musslorna då ofta var flera veckor gamla.

1643 publiceras en bok om de svenska pärlresurserna vilket ökar intresset. Ännu är fisket ganska oorganiserat och det finns inte någon överblick över resursen vilket gör att man återigen vänder sig utomlands för att ta in expertis, denna gång till Skottland där pärlfisket vid tiden är bättre organiserat än i Sverige.

1691 utfärdas en förordning, ett så kallat Regale, som förklarar att alla pärlor i Sverige tillhör Kronan. Detta Regale utökas 1694 till att omfatta även Karelen och de Baltiska staterna. I förordningen framgår att ersättningen för de som fiskar pärlor och ger till kronans uppsyningsmän är hög. Detta relaterar i en drastisk ökning av pärlfisket och miljontals musslor fiskas varje år ur de svenska älvarna. Överfisket får dramatiska följder då priset på pärlor faller samtidigt som flera älvar hinner bli utfiskade på musslor. Sista året som kronan gör någon förtjänst på pärlfiske i Sverige är 1698. 1711 förklarar inspektör Salomon Steigman flera älvar helt utfiskade och han förordar ett fiskestopp till dess att musselpopulationerna hunnit återhämta sig. Detta för tiden nya sätt att se på en naturresurs stöds av andra inspektörer.

På grund av att i stort sett inget fiske längre pågår upphör förordningen 1723. Några år senare, 1728, försöker kronan auktionera ut rättigheterna till pärlfiske i landet men det blir ett fiasko, inte en enda intressent finns som vill satsa på pärlfiske i organiserad form, en dramatisk förändring från bara några årtionden tidigare.
Pärlfiske pågår under 1700-talets första årtionden men i liten och oorganiserad form. Det dyker  så småningom upp tillräckligt många pärlor igen för att kronan ska införa en ny förordning 1731, denna gång mest för att ha ett effektivt sätt att beskatta fisket. Förordningen blir i stort sett obetydlig men det dröjer till 1861 innan den upphävs.
Det intressantaste under 1700-talet ur pärlsynpunkt är att Carl Von Linné intresserar sig för musslor. Som 20 årig student i Lund går Linné regelbundet på Dr Kilian Stobaeus föreläsningar om mollusker av olika slag. Linné kommer tillslut ha samlat på sig över 3000 mussel- och ostronskal och han beskriver över 800 olika arter mollusker.

När Linné är 25 år beger han sig ensam ut på en 5 månader lång resa till Lappland vilken han beskriver i Iter Laponicum, Lapplandsresan.  Bland mycket annat beskriver han det pärlfiske han ser. Metoderna menar han vara oekonomiska och slösaktiga eftersom att det behöver öppnas, och därmed dödas, över 1000 musslor för att hitta en enda pärla av högre kvalitet. Det är i Purkijaur i nuvarande Jokkmokks kommun som Linné bevittnar pärlfiske. Han får höra att tidigare fanns så gott om musslor att man nästan kunde gå torrskodd över vattnet men nu fick man leta en god stund innan man hittade någon mussla vilket gjort att det i stort sett inte fiskades alls längre. Han hittar dock en person som visar hur det gick till genom att bygga en flotte han beger sig ut i forsen med. Liggande på flotten tittar han efter musslor i vattnet och när han ser några hivar han i ankaret som består av en stor sten. Med hjälp av en i toppen kluven pinne eller gren så kan musslorna plockas upp från botten.

Lite förvånande var det nog för samtiden när Linné 1746 tillfrågas om att skriva en informationstext om pärlfiske men avböjer och hänvisar till tidigare verk av Erik Benzelius. Detta berodde dock inte på något bristande intresse utan istället höll Linné samtidigt på med hemliga experiment kring att på konstgjord väg odla pärlor. Detta är något han hållit på med sedan åtminstone 1742 och det är dammusslor han använt sig av och i dessa placerat små kulor av kalk eller gips i musslan. Linné lyckas med att få musslorna att täcka de inplacerade kulorna med pärlemor och därmed skapa världens första odlare runda pärlor. 1748 avslöjar Linné sina lyckade försök i ett brev till Halle och Linné beskriver processen att odla pärlor som väldigt enkel.

Pärlodling var dock inte någon nyhet i sig, i Kina hade man sedan flera hundra år placerat in föremål i musslor och på så vis fått dem täckta med pärlemor. Mest kända är de små buddafigurer i bly som finns avbildade i många böcker och på museer runt om i världen. Linné kände mycket väl till den kinesiska metoden och hade även fått exemplar till sina samlingar. Den stora skillnaden var att Linné lyckats odla mer eller mindre runda pärlor.

Det blir dock aldrig någon verksamhet av Linnés pärlor. Rättigheterna till metoden samt 9 pärlor och 6 musselskal med blisterpärlor köps av Bagge men han hinner inte utnyttja rättigheten till pärlodling och dokumenten försvinner efter hans död och hittas först 1820 av hans barnbarn. De görs försök att sälja metoden men tillslut så donerar Bagges barnbarnsbarn Oscar Dickson dokumentationen och pärlorna till Linnaean Society i London och där finns pärlorna fortfarande kvar men då och då så ställs de ut vid olika museer runt om i världen.

Pärlfiske pågår i Sverige hela tiden men det dröjer till slutet av 1800-talet innan någon storskalig produktion kommer igång igen. En föraning ger den historia som finns kring när Karl XV som kronprins reste till Kvikkjokk och där blev erbjuden två fulla skålar med pärlor. Han väljer ut de bästa och av dem tillverkas ett helt pärlgarnityr vilket av en guldsmed i Stockholm värderas till 200000 riksdaler, en enorm summa vid tiden. Tyvärr så stjäls pärlorna under Parisutställningen 1867 och detaljerna är svåra att bekräfta. Pärlfiske igång i Norrbotten efter en stor storm som 1897 förstör stora mängder skog och många skogsarbetare kommer till området längs Pärlälven i Jokkmokk för att ta rätt på allt virke innan det förstörs. Skogsarbete utfördes främst på vintern och under sommaren ägnade arbetarna sig åt pärlfiske och efter några år beskrivs hur hundratals personer kommer till Pärlälven varje år. En av Sveriges idag mest kända guldsmeder grundar sitt rykte under denna tid. Det är Fritz Olsson i Luleå som blir Sveriges största pärluppköpare.

Förutom Pärlälven så fiskas pärlor även i andra vatten. Mest känd blir Råneälven där riktiga ”pärlruscher” inträffar under både 1920 och 1950-talet. Betydelsen av det nordsvenska pärlfisket var välkänt utanför landet och i amerikanskt utbildningsmaterial för gemmologer så listas Råneå faktiskt under flera år som en av världens alla viktiga ädelstensproducerande områden. Fisket blir dock så omfattande att musslorna hotas av utrotning vilket leder till totalt pärlfiskeförbud i norra Sverige 1955.

Det är ändå inte i Norrbotten de största och dyraste Svenska pärlorna hittats. Storån i Jämtland är idag ganska okänt som pärlproducerande vatten men det är i Storån år 1938 som den största dokumenterade svenska pärlan hittas och det är också från Storån den dokumenterat dyraste Svenska pärlan kommer.

Under 1960 och 70 talen ökar förståelsen för musslors betydelse för både ekosystem och som vatten renare vilket gör att de skyddas i allt fler delar av landet. Pärlfiske fortsätter ändå i flera, särskilt västsvenska, vatten ända fram till 1990-talet. 1994 skyddas den svenska flodpärlmusslan och fisket tar definitivt slut. Sedan dess har flodpärlmusslan i många områden börjat återhämta sig men att Sverige återigen skulle bli en stor pärlproducerande nation är ytterst tveksamt även om förutsättningar för att odla pärlor finns.

Jan Asplund

Att påstå att Wesselton ständigt återkommer må vara en överdrift men Wesselton är ett namn som återkommer i olika sammanhang när det gäller diamanter.

Wesselton är namnet på den sist upptäckta av "Kimberleygruvorna" vilket skedde i september 1890 och gruvan fick sitt namn från J. J. Wessels som ägde farmen Benaaudheidfontein där fyndigheten upptäcktes. DeBeers köper gruvan i december 1891 och har den i sin ägo fram till att den stänger 2005. Wesseltongruvan var vid stängningen 995 meter djup vilket gör den till världens djupaste diamantgruva.
Brytning återupptas i Wesselton och några andra Sydafrikanska gruvor 2007 i regi av Petra Diamonds och då genom underjordsbrytning. Petra Diamonds gör detta först i samförstånd med DeBeers men från 2010 är det Petra Diamonds som äger Wesselton.

Namnet Wesselton har kommit att användas som en graderingsterm för diamanter vilka ansågs hålla en kvalitet typiska för Wesseltongruvan. Det finns flera exempel på gruvnamn som återkommer som graderingstermer, t ex så härrör den äldre termen Jaeger, som använts för att beskriva högsta färgkvalitet hos färglösa diamanter, från gruvan Jagersfontein. Graderingstermer av detta slag uppkom genom kombination av okunskap och vilja att associera olika kvaliteter till olika gruvor. I vissa fall kanske bara marknadsföring som levt vidare? Diamanter från Jagersfontein ansågs länge vara sprödare än från andra gruvor vilket förhindrade möjligheten att såga kristallerna och istället användes "bruting" alltså svarvning av kristallerna för att få en lämplig yttre form innan slipning. Man fick alltså ut mindre slipad sten per råsten än från andra gruvor, kanske ett försök till priskompensation att ge Jagersfontein stenar ett rykte om högre kvalitet än andra?

I den Skandinaviska diamantnomenklaturen Scan D.N. så återfinner vi några äldre termer för att beskriva färg. Wesselton och Top Wesselton blir översatt till dagens GIA och CIBJO standarder färggrader mellan F-H. Scan DN använder termen River för diamanter av bästa färg, D-E, och benämningen River härrör från färgfria diamanter typiska från alluviala fyndigheter, alltså diamanter hittade i rinnande vatten vilket det finns viss logik kring eftersom det bara är diamanter av hög kvalitet som klarar transport i forsande vatten över långa sträckor.

Scan DNs termer Crystal och Top Crystal har från början använts för att beskriva färg hos rådiamanter, alltså vilken färg diamantkristallen har innan den slipas. Benämningarna Cape och Top Cape kommer från förväntade färger på diamanter från Kap provincen i Sydafrika.

Scan Dn skapades av Herbert Tillander för drygt 50 år sedan och för bedömning av klarhet och slipning var Scan DN en föregångare som haft påverkan på dagens ledande graderingsmetodiker och standarder från b la GIA och CIBJO men för färggradering så är det inte lämpligt att använda beskrivande termer vilka dessutom betytt olika saker i olika sammanhang och tider.

Ädelstensbranschen i Sverige / Norden är inte stor och vill man vara del av den så är Scandinavian Gem Symposium den självklara vägen, förutsatt att man är seriös och öppen för de nyheter som presenteras.
Diamant och ädelstensbranschen omsätter stora summor och smycken har ofta både känslomässiga och ekonomiska värden. Många ädelstenar har historiskt haft stor betydelse som råmaterial och verktyg vilket man lätt inser idag om man tittar på olika tekniska områden som optik, borr och skärteknik, glidlager, lasrar mm det är diamanter, rubiner och granater överallt!
Ädelstenar har följt människan sedan långt innan det moderna samhället började etableras, de älsta smyckena är över 70000 år (kanske betydligt äldre beroende på hur vissa fynd ska tolkas) och till de älsta hör genomborrade snäckskal, bärnsten, föremål av strutsägg, ben och elfenben mm. Ädelstenar av olika slag har i en stor majoritet av de kulturer som haft tillgång till dem värderats högt och i både profana och religiösa texter nämns ädelstenar i olika sammanhang. Sedan åtminstonne 1000 år finns gott om skrifter som poängterar värde och exklusivitet för många olika material, för diamanter och nbågra andra material finns beskrivningar om värde som är betydligt äldre.
Ädelstensmaterial som t ex diamant har värderats högt inte bara för sitt attraktiva utseende utan , särskillt i fallet diamant, för sina unika egenskaper kopplade till hårdheten. Manilius beskriver inte några ädelstenar utan verktyg då han år 14 förklarar att en diamant i storlek bara som en prick ändå i värde överstiger guld. Cameer och Intaglios från Augustus tid bekräftar att diamant användes som graveringsverktyg, först drygt tvåhundar år senare dyker de första diamantsmyckena upp. Även Plinius den äldre nämner att diamant är det mest värdefulla som finns trots att han antagligen aldrig såg någon diamant av ädelstenskvalitet. Förklaringen är att det exporterades diamantverktyg från Rom till Kina. Något udda kan tyckas då det inte finns några diamantfyndigheter i närheten av Rom eller inom romarikets yttersta gränser. Förklaringen är handel med Indien. I Indien har man känt till och brutit diamanter sedan åtminstonne 2500 år och exporterat till b la Romariket där man hade teknik att splittra diamanterna till skärvor vilka kunde gjutas in i järn för att användas vid gravering av ädelstenar, något som de jade älskande kineserna hett eftertraktade. Detta faktum gav upphov till en myt som finns i många versioner och går ut på att diamanter finns i en dal på en ö eller annan otillgänglig plats skyddad av diverse odjur. Den mest kända versionen återfinns i Tusen och en natt då Sinbad Sjöfararen rkar bli kvarlämnad på en ö där han upptäcker diamantdalen. Sagan finns i många versioner av b la Marco Polo, Al Birubi m fl men en kinesisk variant placerar dalen på en ö i medelhavet. Kina köpte alltså diamantverktyg från Rom vilka i sin tur importerade diamanter från Indien, det dröjde dock länge innan några diamanter av ädelstenskvalitet hittade till Rom. Skälet till det var både att Indien hade strikta lagar om export och att handelsvägarna gick över Arabiska halvön och områden där man tidigare lärt sig uppskatta diamanter av hög kvalitet, det blev alltså bara de sämsta stenarna som kom till Europa.

Diamant och ädelstensfyndigheter har ofta försökt hållas hemliga och många myter om platser och omständigheter har medvetet förvrängts genom historien. Många nutida handlare är väldigt släpphänta med källkritiken och sprider gladeligen vidare myter om stenars påstådda krafter och betydelser i olika tider och kulturer vilket är dåligt för branschen eftersom det göder den nuvarande kulturen att man inte ska behöva veta så mycket om de stenar man säljer eller använder i smycken. "jag litar på grossisten..." och liknande är extremt vanligt att höra då man frågar om ädelstenars geografiska ursprung, eventuella behandlingar och deras väg till butiken. Denna inställning och att många tycker att det inte är deras ensak att ta reda på mer än vad återförsäljaren påstår har gjort att både syntetiska och behandlade ädelstenar smugit sig in i många sammanhang, något som lätt avslöjas av en gemmolog, ofta till stort förtret för den som betalat. Värre är dock att samma släpphänthet gjort det lätt för kriminella att sälja ädelstenar, både i betydelsen vidriga regimer och guerillarörelser i samband med t ex konflikten i Sierra Leone kring millenieskiftet eller superkorrupta människor som t ex Presidenten i Angolas dotter och företaget deGrisogono vilka är direkt ansvariga för den stora barnadödligheten i landet (världens största barnadödlighet i Afrikas rikaste och mest korrupta land och nyligen applåderades en svensk victorias secret modell då hon struttade runt i deras smycken) situationen i Congo vilken i höstas lyftes fram i en (inte så värst bra) rapport av Swedwatch och rent kriminella gäng som t ex de för några år sedan genomförde rån och stal diamantleveranser på flygplatsen i Brussel eller småkriminella som gör inbrott eller rånar folk på smycken för att sälja i närmsta pantbank för att få råd med droger.

Det är viktigt att ställa frågor kring ursprung av både ädelstenar och ädelmetall då man köper smycken. Ädelstensproduktion är en jätteviktig och bra väg för många fattigare länder och befolkningar att komma ur fattigdom och de flesta ädelstenar gynnar de som bor i fyndområdet genom både arbetstillfällen och riktade utbildningsinsatser.

Senaste inlägg:

Bloggarkiv

Vill du kommentera, tillägga eller fråga något om specifikt blogginlägg så klicka på rubriken för det inlägget så finns ett formulär för kommentarer där. Vill du kommentera eller fråga något kring bloggen och hemsidan i allmänhet så går det bra här:

Kommentarer:

Scandinavian Gem Academy; Career Gemmology är Norra Europas bästa gemmologiutbildning!

Ämnen i bloggen:

Rubin från Winza, Tanzania, infattad i silver.