Framtidens juvel och ädelstensmarknad – några möjligheter och utmaningar.

Nyligen var jag en av paneldeltagarna vid en internationell konferens i Köpenhamn om framtiden för smyckesbranschen och hur framtida generationer ska övertygas kring betydelsen av att köpa och bära smycken. Personligen har jag svårt att tro att någon övertygelse kommer att krävas eftersom att den genomsnittliga människan på jorden idag äger betydligt fler smycken än någonsin tidigare. Befolkningen är dessutom större än någonsin tidigare och kommer antagligen att växa ytterligare inom överskådlig tid. Det är dock antalet vuxna som ökar snabbast och världsbefolkningen fylls inte längre på med barn på samma sätt som tidigare. Den ökande andelen vuxna har dessutom högre inkomster och färre barn än tidigare. Befolkningspyramiden håller sakta på att ändra form till något som liknar en befolkningsstapel.
Fler människor med högre inkomster och färre barn än tidigare generationer gör framtidsutsikterna för smyckesbranschen goda, även om andelen smycken för de som tar studenten eller olika religiösa bemärkelsedagar bör minska på sikt.

Utmaningarna för branschen ser olika ut beroende på vilket segment man själv verkar i. Den ökande medvetenheten kring sociala, etiska och miljömässiga konsekvenser av konsumtion gör att vi kan förvänta oss fler frågor och större krav på spårbarhet och transparens när det gäller ädelstenars och metallers ursprung samt var och hur de bearbetats. Det finns alltid delar av en befolkning, vanligen religiösa, lägre bildade (observera ordvalet, lägre bildade, inte lägre utbildade) och politiskt extrema grupper i samhällen, vilka motsätter sig eller inte tycker sig behöva ta hänsyn till behov av förändrade förhållanden och spelregler i samhällen och marknader men att blunda för det paradigmskifte som delvis redan skett i människors syn på utnyttjande av natur och mänskliga resurser och fortsätta som tidigare kommer att vara svårt.
 
Ett exempel på lyckad anpassning till ökande efterfrågan på transparens kring var en ädelsten kommer ifrån är de Grönländska rubiner som sedan något år funnits på marknaden. Trots att materialet i stort sett alltid behöver behandlas med både värme och tillsatt flussmedel för att få klarheten och färgen att bli tillräckligt attraktiv för marknaden så går försäljningen bra trots höga priser jämfört med motsvarande material från okända fyndorter. Materialet säljs med en historia och tydlig koppling till nyttan produkten gör i det lokala samhället vilket är något som kunder visat sig villiga att betala extra för.
 
En utmaning kommer att vara att kunna bekräfta alla steg en ädelsten tar från att den bryts till att den är slipad och infattad i ett smycke. En fördel många färgstenar har jämfört med diamanter är att det ofta går att med hjälp av förstoring eller relativt enkel spektroskopi få tydliga indikationer på vilken geologisk miljö ädelstenen har bildats i och därmed har man möjlighet att kontrollera om medföljande intyg eller liknade innehåller rimliga uppgifter. Hur arbetsförhållanden varit vid gruvan eller sliperiet är såklart svårare att kontrollera själv så det gäller att hitta pålitliga kanaler där det finns mekanismer som varnar om något verkar fel eller oklart. Inom många branscher har stor tro har satts till blockkedjeteknologi för att kunna bekräfta ursprung och hur varor har hanterats. I ädelstensbranschen var företaget Everledger tidigt ute med att använda teknologin utifrån försäkringssyften där ägare av framförallt dyrbarare diamanter men även konst. Blockkedjan används för att bevisa vem som var ägare till föremålet vid vilken tid samt när och hur transaktioner och ägarbyten gått till. Det ansedda ädelstenslaboratoriet Gubelin har ett samarbete med Everledger för att använda blockkedjeteknologi för att spåra ädelstenar från gruva till smycke. Även DeBeers har börjat använda blockkedjeteknologi för att kunna bekräfta ursprung på sina diamanter.
 
En annan metod som används för att bevara information är att skapa en sorts syntetiskt DNA. Gubelin har en variant på det i sin tjänst Paternity test som används av bland andra Gemfields i smaragderna frånderas gruva i Zambia samt även smaragder från Kolombia. Tekniken består i att mikrometerstora sfärer av kisel försetts med information om stenens ursprung och när den brutits. Sfärerna är så små att de inte påverkar klarheten och så många att även om många försvinner vid slipning eller annan behandling av stenen så finns ändå så många kvar att det med rätt utrustning går att avläsa informationen.
 
En annan utmaning är att hantera syntetiska och konstgjorda ädelstensmaterial. Många syntetiska ädelstensmaterial fyller en efterfrågan som inte kan uppfyllas av produktionen av naturliga ädelstenar som t ex rubin och smaragd. I fallet med pärlor hade det antagligen inte funnits pärlsmycken i någon större omfattning annat än på museet om inte odlade pärlor skulle användas. Syntetiska diamanter av ädelstenskvalitet är däremot en produkt som inte behövs för att fylla behov som inte kan tillgodoses av naturliga diamanter. Istället är det de stora pengar som omsätts som lockat många företag, även sådana som egentligen inte har några som helst övriga intressen inom smyckesområdet, till att försöka ta andelar av diamantmarknaden. Ofta marknadsförs de syntetiska diamanterna som både mer miljövänliga, klimatsmarta och etiska än naturliga, något som visat sig vara långt ifrån alltid sant. Det gäller för alla som är verksamma inom diamantområdet att känna till både hur man identifierar syntetiska diamanter och hur man beskriver skillnader och likheter mellan dem och naturliga för kunder i olika led.
 
En ytterligare utmaning är att vissa ädelstensmaterial kommer att ta slut. De gruvor som finns kommer helt enkelt att vara utvunna och för vissa material kommer man inte att hitta nya fyndigheter. Diamanter tillhör de material med mörka utsikter. Det finns idag ett drygt 40-tal gruvor som står för den absoluta majoriteten av världens diamantproduktion för smyckesmarknaden men redan inom ett par årtionden kommer flera av dem stängas och inom 60 år förutspås alla vara stängda eller producera väldigt lite jämfört med idag. Visst kan det hittas nya fyndigheter men när det gäller diamanter så har så mycket prospektering gjorts att det inte finns särskilt många platser kvar att leta på så det är få som tror på några framtida fynd som kan jämföras med t ex de som gjordes i Kanada på 1990-talet.
 
Istället för nybrutna diamanter så förutspås andrahandsmarknaden redan inom några årtionden stå för större del av andelen diamanter i nya smycken än gruvbrytningen. Det finns en trend redan idag att andelen begagnade diamanter i smycken ökar och detsamma kan såklart komma att gälla även andra ädelstensmaterial. En skillnad mellan diamanter och andra ädelstenar är att diamanter kan vara ”för evigt”, deras hårdhet gör att de sällan slits medan andra ädelstenar ofta behöver slipas om när de ska användas i ett nytt smycke. Att själv kunna avgöra hur en sliten sten på bästa och mest effektiva sätt slipas om utan att förlora onödig vikt är en kunskap som kan komma att bli än mer eftertraktad i framtiden.