Lite ädelstenshistoria och nutida problem.

Diamant och ädelstensbranschen omsätter stora summor och smycken har ofta både känslomässiga och ekonomiska värden. Många ädelstenar har historiskt haft stor betydelse som råmaterial och verktyg vilket man lätt inser idag om man tittar på olika tekniska områden som optik, borr och skärteknik, glidlager, lasrar mm det är diamanter, rubiner och granater överallt!
Ädelstenar har följt människan sedan långt innan det moderna samhället började etableras, de älsta smyckena är över 70000 år (kanske betydligt äldre beroende på hur vissa fynd ska tolkas) och till de älsta hör genomborrade snäckskal, bärnsten, föremål av strutsägg, ben och elfenben mm. Ädelstenar av olika slag har i en stor majoritet av de kulturer som haft tillgång till dem värderats högt och i både profana och religiösa texter nämns ädelstenar i olika sammanhang. Sedan åtminstonne 1000 år finns gott om skrifter som poängterar värde och exklusivitet för många olika material, för diamanter och nbågra andra material finns beskrivningar om värde som är betydligt äldre.
Ädelstensmaterial som t ex diamant har värderats högt inte bara för sitt attraktiva utseende utan , särskillt i fallet diamant, för sina unika egenskaper kopplade till hårdheten. Manilius beskriver inte några ädelstenar utan verktyg då han år 14 förklarar att en diamant i storlek bara som en prick ändå i värde överstiger guld. Cameer och Intaglios från Augustus tid bekräftar att diamant användes som graveringsverktyg, först drygt tvåhundar år senare dyker de första diamantsmyckena upp. Även Plinius den äldre nämner att diamant är det mest värdefulla som finns trots att han antagligen aldrig såg någon diamant av ädelstenskvalitet. Förklaringen är att det exporterades diamantverktyg från Rom till Kina. Något udda kan tyckas då det inte finns några diamantfyndigheter i närheten av Rom eller inom romarikets yttersta gränser. Förklaringen är handel med Indien. I Indien har man känt till och brutit diamanter sedan åtminstonne 2500 år och exporterat till b la Romariket där man hade teknik att splittra diamanterna till skärvor vilka kunde gjutas in i järn för att användas vid gravering av ädelstenar, något som de jade älskande kineserna hett eftertraktade. Detta faktum gav upphov till en myt som finns i många versioner och går ut på att diamanter finns i en dal på en ö eller annan otillgänglig plats skyddad av diverse odjur. Den mest kända versionen återfinns i Tusen och en natt då Sinbad Sjöfararen rkar bli kvarlämnad på en ö där han upptäcker diamantdalen. Sagan finns i många versioner av b la Marco Polo, Al Birubi m fl men en kinesisk variant placerar dalen på en ö i medelhavet. Kina köpte alltså diamantverktyg från Rom vilka i sin tur importerade diamanter från Indien, det dröjde dock länge innan några diamanter av ädelstenskvalitet hittade till Rom. Skälet till det var både att Indien hade strikta lagar om export och att handelsvägarna gick över Arabiska halvön och områden där man tidigare lärt sig uppskatta diamanter av hög kvalitet, det blev alltså bara de sämsta stenarna som kom till Europa.

Diamant och ädelstensfyndigheter har ofta försökt hållas hemliga och många myter om platser och omständigheter har medvetet förvrängts genom historien. Många nutida handlare är väldigt släpphänta med källkritiken och sprider gladeligen vidare myter om stenars påstådda krafter och betydelser i olika tider och kulturer vilket är dåligt för branschen eftersom det göder den nuvarande kulturen att man inte ska behöva veta så mycket om de stenar man säljer eller använder i smycken. "jag litar på grossisten..." och liknande är extremt vanligt att höra då man frågar om ädelstenars geografiska ursprung, eventuella behandlingar och deras väg till butiken. Denna inställning och att många tycker att det inte är deras ensak att ta reda på mer än vad återförsäljaren påstår har gjort att både syntetiska och behandlade ädelstenar smugit sig in i många sammanhang, något som lätt avslöjas av en gemmolog, ofta till stort förtret för den som betalat. Värre är dock att samma släpphänthet gjort det lätt för kriminella att sälja ädelstenar, både i betydelsen vidriga regimer och guerillarörelser i samband med t ex konflikten i Sierra Leone kring millenieskiftet eller superkorrupta människor som t ex Presidenten i Angolas dotter och företaget deGrisogono vilka är direkt ansvariga för den stora barnadödligheten i landet (världens största barnadödlighet i Afrikas rikaste och mest korrupta land och nyligen applåderades en svensk victorias secret modell då hon struttade runt i deras smycken) situationen i Congo vilken i höstas lyftes fram i en (inte så värst bra) rapport av Swedwatch och rent kriminella gäng som t ex de för några år sedan genomförde rån och stal diamantleveranser på flygplatsen i Brussel eller småkriminella som gör inbrott eller rånar folk på smycken för att sälja i närmsta pantbank för att få råd med droger.

Det är viktigt att ställa frågor kring ursprung av både ädelstenar och ädelmetall då man köper smycken. Ädelstensproduktion är en jätteviktig och bra väg för många fattigare länder och befolkningar att komma ur fattigdom och de flesta ädelstenar gynnar de som bor i fyndområdet genom både arbetstillfällen och riktade utbildningsinsatser.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln