Föreläsning om syntetiska och färgbehandlade diamanter med Jef Van Royen.

Sveriges Gemmologiska Riksförening höll sitt årsmöte i lördags och i samband med det var Jef Van Royen inbjuden och han höll föredrag kring syntetiska och färgbehandlade diamanter. 
Van Royen är numera pensionerad men arbetade i över 30 år hos HRD i Antwerpen med bland annat forskning kring syntetiska diamanter. Under sin utmärkta föreläsning förklarade han att alla syntetiska diamanter går att identifiera och han poängterade flera gånger vikten av att identifiera diamanttyp för att få en första indikation om en färglös diamant är naturlig eller kan vara syntetisk eller är behandlad med HPHT för att bli mer färglös.

Som läsare av denna blogg påminnts om flera gånger under åren så tillhör alla färglösa syntetiska diamanter typ II och ser man att en diamant tillhör denna typ så bör man vara försiktig och helst skicka stenen till ett laboratorium eller åtminstonne någon som har tillgång till UV-VIS och laser induced PL spektroskopi (t ex Ädelstensakademin). Att se om en diamant tillhör typ II gör man genom att se efter om stenen är transparent för kortvågigt (253,7nm) uv-ljus antingen med hjälp av något av alla de instrument som finns att köpa eller genom att helt enkelt hålla diamanten som ska testas mellan en kortvågig uv-lampa och ett material man vet fluorescerar under kortvågigt uv-ljus, en syntetisk rubin fungerar utmärkt, man måste såklart se till att inget ljus går direkt från lampan utan allt ljus måste gå igenom diamanten. Fluorescerar rubinen så är diamanten uvtransparent och tillhör därmed typII (eventuellt kan den tillhöra typIaB men det är mycket sällsynt och det kommer i så fall visa sig hos laboratoriet att den är naturlig)
Van Royen rekomenderade såklart HRD:s eget instrument D-screen men att köpa det instrumentet är i mitt tycka att kasta 20000kr i sjön eftersom att det finns flera betydligt billigare instrument för samma sak, de kan till och med vara bättre eftersom D-screen kan vara svår att använda om diamnten är infattad.

Van Royen beskrev tydligt och bra skillanden mellan de olika tillverkningsmetoder som finns för syntetiska diamanter samt vilka metoder och tekniker som används för att förbättra färg i både syntetiska och naturliga diamanter. Det är betydligt svårare att avgöra om en fantasifärgad diamant fått sin färg på naturlig väg eller genom konstgjord behandling än att identifiera om en diamant är naturlig eller syntetisk.
De flesta behandlingar som ger bättre färg hos diamanter kan identifieras med FTIR men även i laboratorier med all tillgänglig teknik och utrustning så kan det ändå hända att vissa stenar inte går att identifiera med säkerhet, detta gäller särskilt gröna diamanter. Skälet till det är att gröna diamanter får sin färg på precis samma vis på konstgjord väg som i naturen.
Har man tur så kan man se spår av vissa behandlingar genom att studera inneslutningar i diamanter och se hur de påverkats av olika behanlingar vilka ofta är kombinationer av värme, tryck och strålning. När man vill förbättra färg med hjälp av HPHT så används högre tryck och temperaturer än vad som krävs vid tillverkning av diamanter eller då de bildas naturligt. Detta för med sig att inneslutningar får utseenden som inte förekommer naturligt och därmed hjälper till att visa att en diamant utsatts för behandling. Detsamma gäller den ännu ovanliga LPHT behandlingen, alltså hög värme men lågt tryck. Vid LPHT tillsätts vätgas, precis som vid tillverkning av CVD diamanter, viken förhindrar omkristallisation av diamanten till grafit eller att den helt enkelt brinner upp. Det är värmen som orsakar färgförändringar hos diamanter så man identifierar LPHT på samma vis som HPHT behandlade stenar.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln