Diamant & myter

Liksom för de flesta ädelstensmaterial finns många historier kring diverse magiska egenskaper hos diamanter. Diamant har förekommit så länge i människans historia att det finns både skäl och förståelse till att myter förekommer. Diamanter har använts som både skydd mot ondska och olycka liksom som gift och sagts kunna föra vidare förbannelser. Plinius d. ä. beskriver i sin Historia Naturalis att diamant är hårt men kan ändå krossas genom att först läggas i getblod och sedan slår man på den med en smideshammere. Han har rätt i att diamant är extremt hårt men ändå har sköra riktningar så man faktiskt kan krossa dem. Flisorna från en diamant användes som verktyg för att gravera men man kunde även ta död på någon genom att lägga små flisor av diamant i någons mat. Diamantflisorna skar sedan sönder den utsatte innifrån, lite likande påståendet i filmen morrhår och ärtor. Det finns även påståenden om att diamant är rent giftig men diamant har annars oftast tillförts goda egenskaper som att t ex motverka gift och göra bäraren oövervinnerlig eller immun mot vissa sjukdomar och åkommor. Att sprida rykten att diamanter var giftiga kan förklaras med att det i så fall skulle minska frestelen att stjäla stenar genom att stoppa dem i munnen medan historier om att diamanter skulle ha hälsobringande och magiska egenskaper är bättre i marknadsföringssyfte.

Det är helt riskfritt att äta diamanter, visst bör man undvika vassa skärvor men diamanter reagerar inte alls i organiska processer eller material. Tyvärr kan man alltså inte svälja vigselringen vid akuta magproblem i hopp om att diamanten ska ha samma effekt som koltabletter.
Etiketter: diamant plinius d ä

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln